Predikan 3 söndagen i fastan

Kampen mot ondskan

I torsdags var några av oss i konserthuset och lyssnade till Majgull Axelssons berättelse om sin bok: Jag heter inte Miriam. Det var oerhört bra. Det berörde. Varför? För att hennes bok handlar om kampen mellan det onda och det goda. Om kampen mellan diktatur och demokrati, om hämnd och förlåtelse, om utrotning och nytt hopp. Om människans förmåga att förvandla jorden till helvete och om hennes förmåga att förvandla jorden till ett stycke himmel. Det handlade om dom men också om oss. Om varje människas val att göra ont eller göra gott, att bli en djävul eller en avbild av Gud. Hennes bok berättar om det godas seger och så är det. Det finns mycket som är ont och gör ont men det goda segrar hela tiden.

Djävul kommer från ordet diabolos och betyder kasta isär, splittra, trasa sönder. Motsatsen är symbolon, symbol, kasta samman, göra helt, samla ihop. Idag har jag ställt fram kyrkans och mänsklighetens viktigaste symbol, ett krucifix. Jesus på korset som genom sitt lidande och sin död

bryter ner alla slags skiljemurar och älskar oss tillbaka till Gud, till vår djupaste bestämmelse. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Här är inte ensamkommande afghaner eller anebybor, muslimer eller kristna, flyktingar eller ursvenskar – alla är vi ett i Kristus.

Vad är viktigt i kampen mot det onda? Först och främst att vi söker oss samman. Att vi släpper vårt individualistiska tänkande och går samman i församlingar, föreningar, amnestygrupper och politiska partier, tillsammans söker vägar för att göra världen till en bättre plats att bo på. Att lägga ansvaret för att leda i en människas händer är vådligt. Att följa en sektledare eller en diktator leder alltid fel. Därför skriver Paulus till församlingen, till ett vi, en gemenskap av människor, lemmar i en kropp som i varje ny tid ska tolka sitt uppdrag att kämpa mot det onda och för det goda.

Och i den kampen är fem ord på s viktiga.

Vi ska sjunga, ofta och mycket – det finns en oerhörd kraft i sången, den ger tröst, styrka, gemenskap, frid och när vi sjunger till Guds ära då bävar det onda. Tänk på slavarna i Amerika eller på den sjungande revolutionen i de baltiska staterna – de sjöng så att järnridån föll.

Vi ska sörja, vi ska gråta över egna och andras synder, över mänsklighetens felsteg. Vi ska sörja och reagera över orättvisor och övergrepp, vi ska ropa till Gud om förbarmande, vi ska be, inte bara för oss själva och våra närmaste utan för hela världen och inte minst för dem som skadar och förstör. När vi ber bönen: Förlåt oss våra skulder så inkluderar vi hela mänskligheten.

Vi ska, med kvinnan som lidit av blödningar i tolv år, söka Kristus, tränga oss fram. Nöden söker alltid nåden. Läs Bibeln, lär känna Jesus – enskilt men ännu hellre i grupp.

Vi ska säga vad vi ser. Kvinnan med blödningar hade varit hos många läkare och fått utstå mycket, det hade kostat henne allt hon ägde men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade kunnat ge upp men hon gör ett sista försök. Varför? För att någon har berättat för henne om Jesus. ”Det har kostat mig allt och det hjälpte inte”. Idag finns det många som kan säga så. Som har betalat människosmugglare allt de hade för att slippa lida under krig och förtryck. Kanske kommer de hit för att få börja om, för att få leva i frid och fred och få en framtid. Någon har sagt vad de sett....

Till sist: Ett av de bästa sätten att kämpa mot det onda är att sy.

Och idag tänker jag särskilt på Bredestad kyrkliga syförening som under 84 år samlats och sytt ihop pengar som gjort skillnad i Aneby och i världen. Varenda stygn har sytts med målet att bygga en kyrka, ni har troget verkat för att fler skulle få höra om Guds kärlek och nåd, för att förändra livsvillkoren för miljoner människor i andra delar av världen.  

Predikan 1 sönd i fastan

Prövningens stund

I dag är det alla hjärtans dag. Tänk på någon du älskar, någon du håller av, någon som står dig mycket nära.

Så ber vi: Tack Gud för alla dem som vi tänker på just nu. Tack för all den kärlek som du gett oss genom dem och som du gett oss att älska.

Livet är en gåva, en kärleksgåva och livet är en prövning. Kan det vara så att prövningen alltid sker i relationen? Visst finns det andra slags prövningar, de prövningar och påfrestningar som följer med livet själv – vi måste värma huset annars fryser vi, vi måste gå och handla och laga mat annars svälter vi, vi måste röra på oss annars stelnar vi. Men det är inte den sortens prövningar det handlar om idag utan om de prövningar som kärleken utsätter oss för, de prövningar som uppstår när vi möts och ska dela liv.

Kärleken kostar, kärlek och medmänsklighet har ett högt pris. I nöden prövas kärleken. Kanske är det som händer i vår värld, i vårt land och här mitt ibland oss en prövningens stund för alla. Det är som om Jesus söker oss med blicken i tiggaren, i flyktingen, i grabben som har det jobbigt hemma och hellre hänger i kyrkan och frågar: Älskar du mig?

Vad svarar vi?

Jag är säker på att Petrus älskade Jesus och att Jesus älskade Petrus.

De hade delat allt under tre år, motvind och medvind, ljus och mörker, kyla och värme, överflöd och hunger.

När de träffades första gången höll Simon, som han då hette och hans bror Andreas på att fiska. Jesus sa: Följ mig. Och det är viktigt. Just detta lilla ord följ, gå bakom, gå i Jesu fotspår, lita på honom.

För det vi studsar till inför i dagens text är hur Jesus kan vara så hård. Varför kallar han Petrus för Satan? I ljuset av det som hänt strax innan, i stycket före dagens text, ter sig Jesu ord ännu märkligare. Låt mig läsa: Jesus frågade lärjungarna: Vem säger ni att jag är? Simon Petrus svarade: Du är Messias, den levande Gudens son. Då sa Jesus till honom: Salig är du, Simon Barjona ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig utan min fader i himlen. Du är Petrus, Klippan och på den klippan skall jag bygga min kyrka.....

Ena stunden är han salig, gudslik, insiktsfull och nästa stund kallas han för Satan.

Vad lär vi oss av detta? I kärleken, i våra mellanmänskliga relationer avslöjas vi, där blir vår godhet och ondska synlig, vår förmåga och vår oförmåga. Varje människa bär på det godas och det ondas möjligheter. Vi vill säkert gott för det mesta men ibland grumlas blicken av rädsla, av trötthet, av hur vi själva blev bemötta i prövningens stund när vi var små. Och då brister det för oss, då orkar vi inte följa in i smärtan och ångesten, då blir vi smärtundvikande. Precis som Petrus.

Någon har sagt att vår kultur är just det: smärtundvikande. Vi ska laga och fixa och trösta bort smärtan så fort som möjligt. Därför är vi kanske sämre på att med-lida än tidigare generationer och än vad man är i andra kulturer.

Vet ni vad Jesus sa till Petrus ordagrant enligt den grekiska grundtexten: Det står inte: Håll dig på din plats, utan det står: Gå bakom mig. En lärjunge ska inte ställa sig i vägen som djävulen gjorde när Jesus sattes på prov i öknen. En lärjunge ska inte hindra sin mästare. En lärjunge ska leva i efterföljelse, gå bakom, gå i mästarens fotspår. Jesus prövas men frågan är om inte Petrus prövas minst lika mycket. Han får syn på både sin gudslikhet och sin mörka sida och det verkar liksom ingå i paketet att vara lärjunge. Och så fortsätter det. För kort därefter får Petrus följa med upp på förklaringsberget och sen kommer förnekelsen, tuppen gal, Petrus möter Jesu blick och gråter bittert och sedan möts dom på stranden efter uppståndelsen och Jesus ställer en fråga tre gånger: Älskar du mig Petrus?

Så kommer vi också till korta, relationer går sönder, vi orkar inte älska, medlida, räcka ut handen. Jesus säger aldrig upp bekantskapen, hur illa det än är. Nåden räcker. Det viktiga är att vi inte säger upp bekantskapen med den som vill lära oss att älska. Det viktiga är att vi följer honom, går bakom, söker spåren i sanden och idag, ännu en gång räcker fram våra tomma händer och tar emot ny kärlek i bröd och vin.

I dag är det Alla hjärtans dag. Vi älskar därför att Gud först älskade oss. Gud är kärlekens källa och skulle vi tvivla på om någon älskar oss kan vi vara säkra på att Gud gör det.  

Sent om sider... har haft problem med datorn....


Predikan Kyndelsmässodagen 31/1 2016

Uppenbarelsens ljus

Luk 2:22-40

Har ni märkt att ljuset börjar återvända? Dagarna börjar sakta men säkert bli längre och de stunder solen bryter igenom tar själen liksom ett skutt, åh vad skönt, så efterlängtat!

Varför är det så? Det finns säkert flera förklaringar men djupast sett beror det på att vi är ljuset barn. Vi är skapade till Guds avbild och Gud är ljus. Vi skapades att leva med Gud, få del av hans härlighet, liksom bo ljuset, stråla av glädje. 

Sen kom mörkret in i världen, in i varje människas hjärta och därför känner vi igen oss när vi hör orden ur Jesaja: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. 

Det är inte konstigt att vi längtar efter ljuset. 

Vi söker oss till ljuset, vi tänder ljus, vi blir glada när någon lyser upp våra liv med ett vänligt ord. 

Jag måste erkänna att jag stängt av nyheterna flera gånger den senaste tiden. Mörkret tycks alldeles ha tagit över vår värld. Det är fullständigt obegripligt hur mycket djävulskap människan är förmögen att åstadkomma. Men det finns en tröst. Det som kablas ut i media är alltid det som avviker från det normala. Därför, så länge vi hör om krig, övergrepp, självmordsbombare, avrättningar, terrorhandlingar ska vi tänka, detta är undantaget, mörkret är undantaget, ondskan är det avvikande. Det goda, det normala, ljuset och barmhärtigheten som finns överallt och genomtränger varje skrymsle av mänskligt liv är normen, det är tack och lov det som är det förväntade och vanliga och därför finns det inget nyhetsvärde i det. 

När Johannes ska berätta om Jesu födelse nämner han inget om Betlehem, krubban och herdarna. Istället skriver han: Det sanna ljuset som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom men världen kände honom inte.

Tänk efter: vad under den gångna veckan har lyst upp din tillvaro? En väns besök, en dikt, en god måltid, en sång, en klapp på kinden, en fågel som kvittrat, en hund som viftat på svansen, en stilla stund med Gud? Eller kanske ett musikstycke, ett vackert konstverk? Ljuset kommer till oss på tusen sätt och bryts liksom i livets prisma och ger färg och djup och glädje åt våra liv. Också smärtan kan lysa. I torsdags hade jag en begravning av en mycket gammal kvinna. Hennes barnbarnsbarn var där, en pojke på tio år. Han såg att hans mamma var ledsen så han tröstade henne genom att stryka henne över kinden och efter begravning började han storgråta. Och jag blev alldeles varm inombords för jag förstod att hans gråt berättade om en kärlek som nu var hemlös. Trots en åldersskillnad på 86 år hade pojken och hans gammelmormor funnit varandra. 

Vad skulle hända om vi provar för en stund att sätta likhetstecken mellan det som ger oss ljus i våra liv och Jesus. Tänk om Jesus stavas tröst, livsmod, mening, glädje, gemenskap, närvaro, medmänsklighet?

Det skulle innebära att Jesus är närvarande i våra liv, väldigt närvarande!

Men oftast märker vi det inte. Vi är liksom blinda. På samma sätt var det då, den där dagen i Jerusalems tempel när Josef och Maria bar fram Jesus i templet för att tacka Gud för sitt barn. De flesta såg inte, förstod inte att Världens Ljus fanns precis framför ögonen på dem. Men herdarna såg, stjärntydarna såg, Symeon och Hanna såg. 

Och jag tänker att vi i denna mörka tid behöver hjälpa varandra att få syn på ljuset, söka ljuset, öppna oss för ljuset och själva vara ljus för någon. 

Och vi kan be, be om öppnade ögon, be om mod att lysa och återspegla Guds ljus i våra liv.

Men vi ska veta att ljuset inte bara handlar om det mysiga och varma. Att söka ljuset och välja ljuset kan kosta på.

Maria bar ljuset i sin famn och varje förälder vet att det är lycka och smärta i en märklig blandning att bära ett barn vid sitt hjärta. Att bära ljuset till världen, att stå upp för sanning, godhet och rätt kan kosta oss livet. Det finns det alldeles för många exempel på. 

Den gamle Symeon visste det och valde att förbereda den unga Maria på vad som väntade: Också genom din egen själ skall det gå ett svärd, säger han till Maria.

Och Maria måste ha lidit bortom vad ord kan uttrycka när hon såg sin son korsfästas. Men hon stod kvar, stod liksom stilla i smärtan och jag tänker på Ylva Eggehorns dikt Stå stilla i smärtan.

Stå stilla i smärtan,

rotad i det 

som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls är ett svärd.

Kanske det är en stämgaffel.

Du blir en ton.

Du blir den musik

du alltid längtat 

efter att få höra.

Du visste inte 

att du var
en sång

Rotad i det som är ljus i dig....

Gud, tack för att ljuset är starkare än mörkret!

Predikan 1 sönd e Trettondagen

Psalm 38b

Jesu dop

I onsdags var Jesus en liten baby som tog emot stjärntydarnas gåvor.

Idag ska han döpas, 30 år gammal. Hans familj är samlad, som sed är. Nej, inte hans jordiska familj utan hans himmelska; Fadern och Anden, Treenig Gud, det VI som finns från begynnelsen och som säger i Skapelseberättelsen: Vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss.

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem och Gud såg att allt han hade gjort var mycket gott.

Men det blev inte som Gud hade tänkt. Människans olydnad förstörde allt. Den härlighet som vi blev skapade till, den underbara Gudslikheten gick i tusen bitar och sedan dess har människan längtat hem till Gud, till sig själv, till en relation med allt skapat som präglas av Shalom, frid och fred.

Och Gud ropade redan i lustgården: Adam, var är du? Människa var är du? Kom tillbaka! Och sedan dess har Gud ropat, älskat, varnat, kallat först genom Noa – där Gud liksom ville skölja hela jorden ren i syndafloden – men det hjälpte inte. Sedan kallade han på Abraham och upprättade ett förbund med honom och sedan gav Gud oss lagen, de tio budorden som en bruksanvisning för livet men inte heller det hjälpte. Till sist sände Gud sina profeter att ropa, varna, säga sanningen men inte heller det hjälpte.

Nu är det Gamla förbundets alla möjligheter uttömda. Nu finns det bara en väg att gå för Gud, en sista möjlighet att ge människan hennes härlighet och Gudslikhet tillbaka och det är genom att själv bli människa, bli kött och blod, bli ett litet barn i Marias famn, liksom avstå från makt, härlighet, renhet, allt det himmelska och i allt identifiera sig med och bli ett med oss. Och Gud går hela vägen. Jo, Guds härlighet lyser i Jesus Kristus, men den är som vi sagt så många gånger inlindad för att inte blända oss som bor i mörkret, liksom gömd i de linnebindlar Maria svepte barnet i. Gud är nära i Jesus Kristus men de flesta ser inte att det är Gud, det är som Johannes skriver att Gud tältar ibland oss, här – i kalkklädet ser vi tältet - och det är bara när Jesus dör på korset när Jesus ger sig själv åt oss i nattvardens bröd och vin som han är avklädd och fullt synlig och härlig.

Nyss var Jesus en baby och nu är han trettio år gammal. Vad har Jesus gjort under alla dessa år. Vi vet väldigt lite men som det är med det allra viktigaste och heligaste ögonblicken och händelserna i Jesu liv förbigås de med tystnad.

Vi vet att Jesus tillbringade sina första år som flyktingbarn i Egypten. Vi vet att familjen sendan bosatte sig i Nasaret och att Jesus fick ett antal syskon, att Josef försörjde familjen med att vara snickare. Vi vet att de gick upp till Jerusalem när Jesus var tolv år och att han då förstod att han var Guds son och väckte förvåning hos de skriftlärda genom sin vishet. Josef dör och det är inte långsökt att anta att Jesus fick ta över firman och försörja sin mor och sina syskon tills nästa bror kunde ta vid.

Det Jesus gör är alltså att dela allt med oss, se stjärnorna ur vårt perspektiv, arbeta, vila, skratta, gråta, umgås och vara ensam och söka sin väg, sin kallelse. Och, inte minst viktigt, Jesus välsignar vår vardag, det vanligt vardagliga, det torra och tråkiga, tröttheten och våra tafatta försök att få våra livspussel att gå ihop, själva gråheten och enkelheten och rytmen välsignas av Jesus genom hans tysta, trogna närvaro.

Nu är tiden inne för det Nya testamentet, det nya förbundet det sista försöket att rädda mänskligheten och återge oss vår förlorade härlighet.

Jesus som är utan synd blir gjord till synd för att vi ska bli räddade, han stiger ner i den sörja av synder, elakheter, småaktighet, girighet, högmod, maktlystnad som alla som döpts med Johannes reningsdop har sköljt av sig. Tänk er ett badkar där någon riktigt smutsig badat. Och så släpper man ut vattnet och kvar är smutsranden.

Jesus värjer sig inte för att dela skiten. Som Ylva Eggehorn skriver: du följer oss dit ingen annan går. Under trettio år har han förberett sig för tre år i offentlighetens ljus. Frestad, föraktad, hyllad, mordhotad, applåderad, sviken, förråd, förnekad, torterad, korsfäst och till slut övergiven av Gud, dödad, begravd descendit ad inferna – allt för att vi ska få frid, komma hem, återfå vår himmelska härlighet. Och en dag är det han som ska döma oss, en dag ska han rensa den tröskade säden med sin kastskovel och skilja agnarna från vetet och jag känner en djup tillförsikt för det är endast den som känner oss utan och innan som kan döma rättvist.

Och en röst hördes från himlen: Du är min älskade son, du är min utvalde.

TACK JESUS för att du klev ner i vår skit för att älska oss tillbaka till Gud!

Predikan söndagen efter nyår

Guds hus

För några veckor sedan hjälpte jag min dotter Katarina och hennes Adam att köpa deras första bil.

Jag hittade den i Jönköping, hos en kristen armenier. Vi pratade om bilen och om priset men vi kom också in på frågor som rörde tron. Jag berättade att jag var präst och efter en stund frågade han om han och hans fru, som tillhör den armenisk ortodoxa kyrkan kunde låta döpa sina döttrar i Svenska kyrkan. Jag blev förvånad över frågan och svarade att det visst var möjligt men att barnen då skulle bli medlemmar i Svenska kyrkan. Varför frågar du? sa jag. Har ni inte egna präster? Jo, svarade han, vår präst bor i Göteborg men han tar tiotusen för att komma och döpa våra barn och det har vi inte råd med.

Förmodligen har de inte råd att anställa sina präster utan de måste ta betalt för varje uppdrag de blir kallade till.

Var det inte så här förr att tiondet av skörden skulle skänkas till kyrkan för att försörja prästen och hans familj?

Vad har detta med dagens text att göra? Jo, i Mose lag föreskrevs noggrant hur israeliterna och deras präster skulle fira gudstjänst med olika slags offer: brännoffer, spisoffer, tackoffer, syndoffer, skuldoffer och rökoffer. Så småningom växte det fram en osund handel med allt som behövdes för offerkulten och vem tjänade på det? Jo, prästerna och de som handlade. Det blev business i stället för bön. Och man bestämde att alla judar som var bosatta i andra länder och som kom hem för att be i det rätta templet var tvungna att växla sin utländska valuta till templets egen sikelvaluta. Det är som om forex skulle ha ett kontor här ute på kyrktorget och tvinga alla som ville lägga kollekt att växla kronor till någon sorts kyrkvaluta. Och där såldes duvor och lamm och oxar och allt möjligt. Så i stället för att präglas av stillhet, bön och tillbedjan var där ett oväsen som överröstade det mesta. 

Varför blir Jesus så arg?

För att bönens hus har förvandlats till ett rövarnäste. Vi behöver andrum, rum för bön, stillhet, ljuständning – jo, det var det första jag gjorde när jag kom hit som kyrkoherde att plocka bort ljus-bössan – det ska inte kosta något att tända ljus och be. 

Många gör som Jesus – de kom till Jerusalem och han gick till templet. När vi har semester, när vi är ute och reser så är det många med mig som söker sig till kyrkan. I år har vi som mål att ha en nyckelpiga eller nyckeldräng knuten till alla nio kyrkor i pastoratet för att den som vill alltid ska kunna komma in i kyrkan.

Ibland blir jag ledsen när vi samlas till gudstjänst och människor sitter och pratar högt om allt möjligt som man gör i biosalongen eller på teatern. Jag vill att det ska vara stilla i Guds hus. Att den som vill be ska kunna göra det.

Jesus blir arg därför att handeln med offerdjur stängde de fattigaste ute. Det är som om vi skulle ta inträde till gudstjänsten. Bara de som har råd att betala får vara med.

Jesus blir arg därför att han visste att han snart skulle dö. Detta skedde dagen efter palmsöndagen. Han visste att han skulle utelämnas, torteras och dödas för att sedan uppstå. Genom sin död och uppståndelse fullgjorde han Mose lag i alla stycken. Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han blev det felfria Guds lamm som en gång för alla borttager världens synd. Därför behöver vi inga offer. 

Jesus vill undanröja varje tröskel, varje hinder för oss människor att be, att vara nära Gud. Det fanns många trösklar och murar i Jerusalems tempel. Det var förenat med dödsstraff om man överskred gränserna. Hedningarnas förgård, israeliternas förgård, det heliga och det allra heligaste. Jesus rev med sin död ner skiljemuren mellan människa och människa, mellan människa och Gud och i dödsögonblicket brast förhänget i templet. Därför ber vi: Tack för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus.

Och för att understryka detta fördes han ut, utanför stadsmuren för att korsfästas. Där, bland de orena, bland syndarna, bland de dödsdömda, där flöt hans blod.

Finns det några hinder, några trösklar, några murar, några förhängen, några outtalade regler för hur man ska bete sig som stänger människor ute från Guds hus? Har vi byggt upp hinder som det kostade Jesus livet att bryta ner?

Vilka hittar hit och vilka hittar inte hit? Är det säkert att dom som inte kommer låter bli för att de inte vill, eller hindrar vi någon från att möta Gud?

Nej, vi tar inte tiotusen för ett dop, men sätter vi omedvetet upp andra hinder?

Jag är tacksam för Guds hus, för helig mark, för andrum, bön och stillhet. Vi behöver dessa heliga rum mer än någonsin för att bli påminda om livets helighet, om att varje människa är ett heligt tempel, om att vägen till Gud alltid är öppen genom Jesus Kristus. 

Predikan Nyårsdagen 2016

I Jesu namn

Först vill jag önska er ett Gott Nytt År i Jesu namn.

I dagens predikan kommer vi borra i texterna och är du för trött efter nyårsnatten för att orka lyssna så sov en stund. Den som sover syndar inte, sa man när jag var barn.

Så har vi fått lyssna till två underbara, trösterika texter och en knepig. Som så ofta med bibelns texter har de många bottnar, de kan läsas med många olika slags glasögon. I vårt individualistiska samhälle är det självklart att vi tillämpar texterna på oss själva, på den enskilda individen. Och det är inte fel, men vi går då miste om djupet och rikedomen i materialet.

Vem känner sig övergiven av Gud i GT-texten? Sion, Guds egendomsfolk. I Jesaja 5 liknas Israels folk vid en vingård som ägaren gjort allt för , precis allt för att den skulle ge söta frukter men den gav bara sura. Då tappar – liksom i dagens evangelietext - ägaren tålamodet och säger, nu får det vara nog, nu ska vingården skövlas. Jag ger upp.

Gav Gud upp? Nej, det kan han inte. Lite senare i Jesaja, i kapitel 49 säger Sion: Herren har övergett mig, Gud har glömt mig. Varpå Gud säger de trösterika orden: Även om en mor skulle glömma sitt barn, vilket i sig är fullständigt otänkbart, så glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer.

Episteln finner vi i Hebreerbrevet. Brevet till hebreerna. Vilka är de? De första kristna judarna. Vad säger Gud till dom: Jag ska aldrig svika dig, aldrig överge dig.

Luther sa att skrift ska med skrift förklaras. Dagens gammaltesta-mentliga text och dagens episteltext kastar alltså ljus över evangelietexten. Tolkningsnyckeln finns i Johannes första kapitel. Han, dvs Jesus, kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn. Judarna väntar fortfarande på Messias. Och Jesus, trädgårdsmästaren väntar fortfarande på att de ska upptäcka honom, ta emot honom, tro på honom.

En annan möjlig tolkning är att texterna handlar om kyrkan, Kristi kyrka på jorden, det nya Israel. Hur står det till med vingården – kyrkan på jorden? Hur står det till med Svenska kyrkan? Många menar att kyrkan är i djup kris. Andra ser tecken på nytt liv, ny vitalitet? Hur står det till med oss? Bär vi frukt? På ett fikonträd förväntar sig ägaren finna fikon. På sin kyrkas träd förväntar sig Gud finna andens frukter: Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trofasthet, Ödmjukhet och Självbehärskning.

Gud vill att vi ska vara salt och ljus. Att vi ska vara barmhärtiga. Att vi älska våra medmänniskor som oss själva och Gud mer än allt. Lägg märke till att jag säger vi. Jag talar inte om mig eller dig. För vi är inlemmade i Kristi kropp, inympade i trädet. Vi är en del av en större gemenskap. Om en lem lider, lider hela kroppen.

Så hur står det till? Vid varje årsskifte är det tid för rannsakan, att låta ljuset från Guds ord pröva oss. Och när vi blir bedrövade över oss själva och besvikna på andra kristna och på kyrkan och dess ledare, när det känns som om Gud har glömt oss, då får vi ta till oss orden: Även om modern skulle glömma sitt barn, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer. Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig. Herre, låt det stå kvar ett år till, så ska jag gräva runt det och gödsla det med min nåd.

Nej, det står inte: gödsla det med min nåd men det är innebörden. Jesus är trädgårdsmästaren som aldrig ger upp. När fåret är förlorat söker han till dess han finner.

Därför kan vi möta det nya året med tillförsikt. Än finns tid för omvändelse. Än finns det hopp för judarna att upptäcka att Jesus är Messias. Än finns det hopp för Kristi kyrka på jorden, för Svenska kyrkan och för oss som kristna i Aneby.

Inte för att vi är märkvärdiga utan för att Jesus lever och aldrig ger upp om oss och också idag ger sig själv åt oss, liksom gräver och gödslar med sitt ord, med de heliga gåvorna: För dig utgiven. För dig utgjutet.

Till sist en av mina psalmer som nyårsbön:

1. Jesus, vi behöver dig leva, orka bära bördan som vi fått. I vår livsväv finns en synlig reva. Allting är på både ont och gott.

2. Jesus, vi behöver dig för att kämpa. Alla goda krafter nu behövs. Hoten är så många, allting trampas ned i smutsen. Hjälp oss, ropet hör!

3. Jesus, vi behöver dig för att tåla andras fel och egen sårbarhet. Lär oss ödmjukheten att förlåta. I vår svaghet finns en hemlighet.

4. Jesus, vi behöver dig för att älska. Söka enhet, stärka det som gror. Låta kärlek övervinna rädsla. Dela bröd och vin som syster, bror.

5. Jesus, vi behöver dig för att leva, vandra steg för steg mot livets mål. Dopets löfte ger oss mod att sträva. Du slår följe, nära oss du går.

Predikan Ekumenisk Nyårsbön Aneby kyrka

Gott nytt år!

Just de tre orden och ordens begynnelsebokstäver vill jag utgå ifrån i kvällens betraktelse. Och det blir två ord på G, två på N och två på Å.

För att det ska bli ett Gott Nytt År behöver vi börja med

Gud. Ja inte bara börja utan också sluta. Som Frälsarkransen. Den börjar och slutar i Gud. Så också våra liv. Vi kommer från Gud och går till Gud. Det är i Gud vi lever, rör oss och är till. Av Honom, genom Honom och till Honom är allting. Hur året än har varit, ljust, mörkt, grått, tungt, härligt så får vi sluta i Gud och börja det nya i Gud.

Vad ska vi då göra med Grämelsen? Allt det vi ångrar att vi gjorde eller ångrar att vi inte gjorde? Grämelsen, skulden, brustenheten. Den finns hos oss alla och den är en del av det mänskliga livet. Vad ska vi göra med den? Vi ska låta den inneslutas i Guds Nåd.

Då är vi på ordet Nytt och det börjar på n och det vackraste och skönaste ordet som finns är Nåd. Luther försökte som munk späka sig och be dag och natt och liksom skura själen med stränga andliga övningar för att duga i Guds ögon.

Men det hjälpte inte. Det enda som hjälper en skuldtyngd människa det är nåden. Det är insikten om att jag blir aldrig ren och hel i mig själv, därför måste jag gripa om nåden, gripa om Kristus, låta honom svepa in mig i sin kärleks vita dräkt. Simul iustus et peccator. Vi är samtidigt syndare och rättfärdiga.

Guds kärlek är större än min skuld. Därför får jag vara med. Därför räknas jag som Guds barn. Tack vare Nåden.

Och sen har vi Nöden. Nu går 2015 mot sitt slut och som rubrik över detta år kan vi sätta ordet Nöd. Så ohyggligt många människor som förlorat allt, som tvingats fly, som lever utan framtid och hopp.

Ljuset i mörkret är att nöden väcker vår medkänsla, vår vilja att gripa in, att ställa upp som volontär, att be, att skänka pengar, att ta ställning. I januari sa jag i min predikan under ekumeniska böneveckan att det förmodligen inte är kärleken till varandra som kristna bröder och systrar som kommer föra oss närmare varandra utan Nöden. När vi lyfter blicken och grips av medlidande och går iväg och gör något för den utsatta människan då kommer vi närmare Gud och varandra. Nöden öppnar inte bara för medkänsla och barmhärtighet. Nöden öppnar för Nåden in i våra församlingar och våra liv. Det blev tydligt på julafton när vi firade jul – 185 personer i alla åldrar från 10 olika länder och med olika tro. Här är icke jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna – alla är vi ett i Kristus.

Så kommer vi till Å.

Bara en vattenpuss ville jag vara och Återspegla himlen. Har ni tänkt på att vattnet inte behöver vara rent för att himlen ska återspegla sig i det. Hur var det nu: Samtidigt syndare och rättfärdig. Det är med våra brister och färdigheter, med ljus och skugga som vi kan återspegla himlen. Vi ska akta oss för människor som inte har någon skugga, som är vita, perfekta, trosvissa, alltid glada och hängivna. De har inte lärt känna sin skugga och sådana människor är det väldigt tröttsamt att umgås med.

Det andra ordet på Å är Återse. Min mor ringde nyss och sa att min älskade morbror hade drabbats av hjärtinfarkt. Det hade visst gått bra men mamma var orolig och sedan sa hon. Livet kan ändras på ett ögonblick. Så lite vi vet. Ja, sa jag, så är det. Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör det är min tröst att din o Gud, jag lever och jag dör.

Så är vi tillbaka där vi började – i Gud. Vi vet inte hur länge vi får vara med men insikten om livets skörhet kan hjälpa oss urskilja vad som är riktigt viktigt varje dag vi får vara med.

Gud. Grämelsen. Nåden. Nöden. Återspegla. Återse. 
Får dom orden vara med blir det nya året ett GOTT NYTT ÅR!

Predikan Annandag jul 2015

Martyrerna

För att förstå varför vi firar annandag jul och läser dagens utmanande och stundom svårsmälta texter mitt i julmyset så måste vi blicka bakåt. Alltså, först en historielektion.

De första kristna firade inte jul. De firade inte födelsedagar överhuvudtaget. De firade bara påsken, Jesu död och uppståndelse. Det äldsta evangeliet – Markus – börjar med Jesu dop och då var Jesus 30 år gammal. Firandet av Jesu dop förlades till den 6 januari men det dröjde inte länge förrän det uppstod en grupp som hävdade att Jesus adopterades av Gud vid dopet. Adoptianismen. För att bemöta denna villfarelse började man fira Jesu födelse den 6 januari som då blev en dubbelfest. I den armeniskortodoxa kyrkan är det fortfarande så.

Men i den västliga delen av kyrkan tyckte man inte att det var en bra idé utan man förlade firandet av Jesu födelse till den 25 december av två skäl. Dels ersatte den en solfest i romarriket och dels hade man länge firat bebådelsen den 25 mars och då var det lämpligt att Jesus föddes 9 månader senare.

Var är vi nu tidsmässigt? I slutet av 300 talet! Först då började kristna fira jul! Däremot hade man länge firat martyrerna av vilka Stefanos är den förste. Så Annandagen, martyrernas dag firades långt innan man började fira jul. När julfirandet spreds sa man på annadagen: igår blev Kristus född till jorden för att Stefanos idag skulle födas till himlen.

Hur många av er har sett julens gudstjänster från Klara kyrka? Det som är påtagligt är de personliga vittnesbörden. Hur mötet med Jesus förvandlat människor radikalt. Vittne heter på grekiska martys. Martyr är en person som med sitt liv vittnar om sin tro, som är beredd att offra sitt liv för sin övertygelse. Är vi det? Är jag det? Jag ställde mig den frågan igår kväll. Om det skulle bli förbjudet att vara kristen, förbjudet att samlas till gudstjänsten, om det skulle kosta mig min frihet, kanske mitt liv – skulle jag då hålla fast vid min tro, hålla fast vid Kristus?

En gång frågade jag en kollega varför hon var präst. Hennes svar kom djupt infrån: För att det är på riktigt. Dom orden har följt mig. För att det är på riktigt. Och ofta, när vi firar nattvard och uttalar orden Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet så inser jag att det var på riktigt för Jesus, det var blodigt allvar. För sådan är ju kärleken, att den kan inte köpas och den kan inte säljas men den har ett högt pris. Det vet alla som drabbats av kärleken, alla som någon gång har älskat – det kostar allt!

Och det är i ljuset av Guds innerliga, uppriktiga kärlek som vi ska läsa dagens evangelium. Den är som en eld. Och den som börjar brinna, börjar älska, börjar tro kan inte välja bort det, vad familjen än säger, vad grannar och svärmödrar än tycker. För kristen tro är på riktigt, det är ingen mysig fritidssyssla, det är ingen hobby som vi sysslar med mellan elva och tolv på söndagarna. Det är blodigt allvar.

Men om jag måste välja mellan kärleken till mina barn och troheten mot Kristus? Då skulle jag gå i tusen bitar. Måtte jag slippa!

Var det därför Jesus våndades, hade ångest och bad att få slippa? För att han inte ville skiljas från sina vänner? Kanske är det en tröst att Jesus varit också där före oss, i Getsemane, i dödens smärta, i Gudsöver-givenheten, i gravens mörker.

För alla som drabbats av lågan, Guds kärleks låga och som vågar allt i kampen för kärleken, sanningen och rättvisan vill jag till sist läsa en dikt av Ylva Eggehorn

Stå stilla i smärtan,

rotad i det som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls är ett svärd.

Kanske det är en stämgaffel.

Du blir en ton.

Du blir den musik

du alltid längtat efter

att få höra.

Du visste inte att du var

en sång.

Ännu en ny psalm....

Det gör mig tydligen gott att ha semester! Under en promenad på förmiddagen i det vackra vädret kom de första orden till mig. Också denna psalm är på temat Medmänniskan.

Du sitter mitt emot mig


Du sitter mitt emot mig
på bussen till vårt torg.
Din ångest smittar av sig, 
din kropp tycks tyngd av sorg.
Jag undrar i mitt inre
vad livet gjort med dig,
vad göms bakom ditt yttre?
Din blick är orolig.

Vem är du då, du främling
som sitter mitt emot,
en pilgrim eller flykting
långt från ditt hem, din rot?
Jag tänker i mitt inre 
hur orättvist det är.
Jag känner sorg och vrede.
Gud borde vara här.

Och plötsligt slår mig tanken:
det kunde varit jag
som drabbats av ditt öde,
som plågas natt och dag.
Jag grunnar i mitt inre 
vad livet gjort med mig.
Vårt möte blir en spegel,
jag är nog släkt med dig.

Så öppnas mina ögon,
nu ser jag vem du är.
Du plågad var, blev korsfäst,
du namnet Jesus bär.
Det sjunger i mitt inre
Du lever, lider här.
Jag viskar tyst ett kyrie.
Din kärlek alla bär.

Copyright Peter Andreasson

Ny psalm!

Som ni kanske vet skriver jag sedan ett och halvt år tillbaka psalmer. 
Idag sjöng vi min första psalm i högmässan, psalmen "Guds rike" -  eller "Jesus, jag måste få fråga"
I somras skickade jag in en ansökan till Anders Frostensson-stiftelsens Psalmskola som består av sex tredagarsseminarier fördelade över två år. 
Tiden gick och jag tänkte att det var kört men härom veckan kom antagningsbeskedet. Vi är fjorton personer som ska få lära oss allt om psalmskrivandets svåra konst och vid det första seminariet i februari ska vi träffa biskop em. Jonas Jonsson som bl a skrivit den fantastiska kvällspsalmen: Innan natten kommer (Sv Ps 510).
Till det första seminariet har vi fått en läxa. Att skriva en psalmtext på temat Medmänniskan.
De andra psalmerna jag skrivit är tonsatta men inte denna eftersom vi eventuellt kommer få samarbeta med några professionella tonsättare så småningom, så jag vill inte låsa fast denna text i en melodi som kanske inte blir den rätta.


Medmänniskan

Vi är många. Vi är ett.
Gud vår fader, moder. 
Alla är av samma släkt 
Jesus är vår broder. 

Vi är många. Är vi ett? 
Mänskligheten blöder
Vem är främling? Vem är vän? 
Frågan bränner, glöder. 

Vi är många. Vi är ett. 
Nu är tid att älska. 
Bygga broar, främja rätt, 
övervinna rädsla. 

Vi är många. Vi är ett. 
Brödet är ett enda. 
När vi delar räcker det. 
Ont till gott kan vändas. 

Vi är många. Vi är ett.
Olika fast lika. 
Minst är störst och sist blir först
Mänskligheten helas


Copyright: Peter Andreasson