Predikan 17:e söndagen efterTrefaldighet

Rik inför Gud

Jag slås av kraften i texterna, av entydigheten, av allvaret. Det är tydligt att rikedom och kärlek till pengar är livsfarligt. Vi har ett val: valet mellan att drivas av habegär eller vara fria, att samla skatter åt oss själva eller vara rika inför Gud.

Och det finns oerhört starka krafter som vill att vi ständigt ska vilja ha mer, att vi ska vara missnöjda med det vi har, som vill att vi ska konsumera, byta ut, fräscha upp. Det finns dom som säger att marknaden har blivit vår gud och A6 vårt tempel som vi besöker på söndagarna.

En förnöjsam människa är en dålig konsument.

Vi är utsatta för ständig och massiv påverkan genom reklam och genom jämförelsen med andra. Dom har bytt kök, vi borde kanske också fräscha upp lite. Varför? Ingen hinner ju ändå sitta där och äta och samtala och njuta.

Habegäret styr oss, vi är inte fria. Mycket vill ha mer. Den som äger mycket sover sämre, oroar sig mer och och väcker naturligtvis andras avund och habegär. Vad blir följden: staket, larm, övervakningskameror och ännu mer oro. Kärleken till pengar är roten till allt ont, säger Paulus.

Habegäret för oss bort från tron, från tilliten till Gud och varandra. Ägodelarna som skulle göra oss lyckliga bildar ett fängelse som vi låser in oss själva i.

Vad kan väcka oss till insikt? Döden, Guds ord och goda exempel.

Först döden. Psalmisten skriver: Lär oss betänka hur få våra dagar är för att vi må få visa hjärtan.

Låt oss tänka oss att denna matta (gångmattan in i kyrkan är ca 15 meter lång) är vår livstid. Lever jag lika länge som min far är jag här någonstans (han blev 68 och jag är nu 60, det betyder att jag har åtta år kvar att leva om jag skulle bli lika gammal som honom). Vad blir då viktigt? Hur ska jag leva mitt liv, hur använda mina pengar? Ska jag samla på hög eller dela med mig?

Döden kan kanske väcka oss och hjälpa oss prioritera. Också Guds ord. Gud ger oss goda gåvor, inte för att vi ska behålla det för oss själva utan för att vi ska dela med oss.

Häromdagen fick jag brev från kommunens flyktinghandläggare. De är i akut behov av rum och lägenheter för de flyktingar som kommer i höst.

Och nu frågar jag: Hur många kvadratmeter bor du på? Skulle ni kunna frigöra ett rum eller två och dela kök och badrum med några flyktingar?

Jasså, inte det? Varför är det så svårt? Vad är vi rädda för? Att de ska stjäla eller slå sönder finporslinet eller fläcka ner den dyrbara mattan?

Tänk om det är tvärtom? Tänk om vi skulle få vänner för livet, sällskap vid bordet, hjälp i trädgården? Tänk om vi skulle bli rika inför Gud?

Allt gott är en gåva från Gud. Gud unnar oss att njuta men bara den är fri, som lever med öppna händer, som tar emot, förvaltar och räcker vidare.

Det tredje som kan väcka oss ur habegär och girighet är goda exempel, förebilder. Jesus är den främsta. Men det finns fler även om de inte är många.

Jesus var fri. Han ägde ingenting. Han gav allt. Sitt liv, sin kärlek, för att vi skulle befrias från det som binder oss och leva fria och glada och tillitsfulla.

Det är svårt att säga nej. Det är svårt att avstå, att nöja sig med det enkla, med second hand. Vem är din förebild, vem tänker du på och utmanas av som är rik inför Gud?

Jag är en fattig trubadur, som duger just till ingenting. 


Jag drager land och rike kring, en underlig figur. 


Jag sjunger mina visor små för vem som gitter höra på, 


min enkla livsfilosofi har denna melodi ;

Refr: 
Du kan ingenting ta med dig dit du går, 

nej du kan ingenting ta med dig dit du går. 


Du behöver inga penningar när du vid porten står 


och du kan ingenting ta med dig dit du går.

Du kanske är en rikeman som samlar i en penningpung 


fast den förut är stinn och tung du gnider och går an. 


Din kassakista är din gud men så en afton får du bud... 


Och alla dina slantar små, vad hjälper de dig då ?

Refr: 
Du kan ingenting ta med dig dit du går, 

nej du kan ingenting ta med dig dit du går. 


Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år 


och du kan ingenting ta med dig dit du går.

Jag är en gammal trubadur som drager land och rike kring

och jag besitter ingenting av visdom och kultur. 


Men en sak har mig livet lärt att guldet det är föga värt. 


Så du som trår till guld och makt ska minnas vad jag sagt :

Refr: Du kan ingenting ta med dig dit du går, 


nej du kan ingenting ta med dig dit du går. 


Det finns alltid någon hungrande som invid vägen står 


och du kan ingenting ta med dig dit du går.

(Cornelis Vreeswijk )

Ny psalmtext

Psalm i Luthers anda

1 Kaosmörkret breder ut sig,

ondskans fula tryne syns.

Inkrökthetens svarta hål tycks

sluka allt. Vår skuld är stor.

2 Gud, din vreda tystnad trycker

oss mot tvivlets gränser ut.

Varför har du övergett oss?

Tron förtvinar. Hjälp oss nu!

3 När vi inte orkar längre,

hörs en röst från hjärtats djup.

Anden bor och ber inom oss.

Visar oss på Räddaren.

4 Visar oss att Kristus ensam

löser oss ur skuld och skam.

Domen upphävs, vi går fria.

Mörkrets tid är nu förbi.

5 Därför vill vi jubla, tacka

dig, vår Far för all din nåd.

Jesus, tack att du går med oss,

läker sår och stärker tro.

6 Sänd oss nu att våga livet,

vandra i din efterföljd.

Genom död till liv är mönstret.

Kaosmörkret vänds i ljus.

Copyright: Peter Andreasson

Psalmtexten är skriven till ett seminarium i Anders Frostenssons psalmskola.

Nästa år firas ett Lutherjubileum. Inför det fick vi i uppgift att skriva en psalm 

i Luthers anda.

Vad i texten är då typiskt lutherskt?

Luther tolkar Bibelns första verser och orden om det djup som täcks av mörker, ödslighet och tomhet ur den förtvivlade människans perspektiv. Det är inte bara jorden som i begynnelsen var öde och tom med ett djup som täcks av mörker. Det kan vara ord som beskriver den förtvivlade människans erfarenhet. Förtvivlan, eller anfäktelsen, som Luther talar om kommer av människans bortvändhet från Gud, från skulden, från den djupt rotade inkröktheten - Luther talar om människan som "incurvatus in se" inkrökt i sig själv. Detta leder till ett kaosmörker - ett ord som inte Luther använder men som återfinns i artikeln Den sjungande reformationen. Jag fastnade för ordet kaosmörker. Det kan rymma brottningen med Gud när vi upplever att Gud är tyst, att han övergett oss, att han är vred på oss för all grymhet och ondska vi orsakar. Ordet kan rymma ångesten över klimatförändringarna. Ordet beskriver träffande det mörker som råder i Sverige och Europa när vi stängt våra gränser för människor på flykt, infört nya regler som skickar vår solidariska och generösa invandringspolitik till historiens sophög och där det plötsligt har blivit politiskt korrekt och rumsrent att ha åsikter som tidigare endast obildade rasister hade. Vilket mörker! Vilket kaosmörker! 

Enligt Luther kan vi människor inte rädda oss själva. Det finns ingen väg ut ur mörket. Vi har alla del i skulden och mörkret och i den situationen är det svårt att tro. Enligt Luther förmår vi inte ens ropa till Gud - så djupt fallna är vi, så inkrökta i oss själva är vi. Den som ropar är därför inte den förtvivlade utan det är Anden, Gudsvinden från skapelseberättelsen, som bor och ber i oss och visar oss på Kristus som ensam kan rädda oss. 

Luther hämtar i sin teologi, sin själavård och sina psalmer inspiration från Psaltaren. Påtagligt många Psaltarpsalmer börjar i mörker och förtvivlan, ur djupen hörs ett rop till Gud, Gud griper in och räddar och det hela slutar i lovsång. Jag har valt att låta min text följa detta speciella Psaltarmönster - ett mönster som också är påskens och dopets mönster: genom död till liv. 

Och Gud förvandlas från den vreda domaren till att för den räddade upplevas som den allra nådigaste Fadern.

Det lilla ordet "nu" är också väldigt lutherskt. Det gör det som hände i begynnelsen, det som beskrivits av Psaltarens författare i dåtid till en personlig erfarenhet i nuet för var och en som söker Gud.

Predikan 16:e söndagen efter Trefaldighet

Döden och livet

Psalmer: 304, 308, 630, 690, 313

Idag firar vi höstens stora påskdag. Psalmerna, texterna, bönerna och predikan genomsyras av vårt hopp, vårt evighetshopp, vår tro på uppståndelsen.

Hur skulle livet te sig utan det hoppet? Temat: Döden och livet liksom bänder och vrider och vänder på vår föreställning, vår förväntan om att livet kommer först och döden sedan. Tänk om det är tvärtom? Att döden kommer först och sedan livet?

Det finns ett mönster att följa, en upptrampad stig att gå, varje dag, hela livet: Genom död till liv.

Igår döpte jag Matilda Lisbeth i Torpa kyrka. Strax innan jag döpte henne tecknade jag korset på hennes panna, mun och hjärta. Pannan – våra tankar. Munnen – våra ord. Hjärtat – hela livet. I dopet kallas vi att gå från mörker till ljus, från död till liv, från egoism till medmänsklighet i tanke, ord och handling. Paulus talar om den gamla människan, gammeladam som ska dö med Kristus, läggas bort, liksom dränkas för att den nya människan ska uppstå med Kristus. Genom död till liv i tanke ord och handling. Våra fäder talade om den dagliga omvändelsen. När vi i början av gudstjänsten ber vår bön om förlåtelse är det just det som sker. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli Kristuslika. Det är i ljuset vi hör hemma. Det är inte graven som är målet utan himlens härlighet. Jmfr dopgraven på kyrktorget.

När Jesus ser änkan följa sin ende son till graven fylls han medlidande. Så säger han: Gråt inte. Jag brukar säga tvärtom: Gråt! Gråt, gråt, gråt. Sörj medan tid är.

Vad menar Jesus? Jesus är inte där som medmänniska. Det är inte en själavårdare som talar. Den som yttrar orden är den som i Johannesevangeliet presenterar sig som Uppståndelsen och Livet.

När han säger: Gråt inte! vänder han sig till alla som gråter som om det inte fanns något hopp. Han vänder sig till sin mor som grät vid korset, till alla mödrar och fäder som begråter sina barn, till alla som genom mänsklighetens historia gråtit. Gråt inte! Döden är inte slutet. Inte punkten på livets mening. Döden är endast ett kommatecken i livets berättelse, en dörr som leder hem, inte bort.

När Jesus uppväcker änkans son ger han oss en föraning om sin uppståndelse, om den stora uppståndelsen. Orden, till brädden fyllda av livgivande kärlek, har en sådan kraft att de når in i dödens innersta rum och väcker pojken till liv.

Den rösten, till brädden fylld av livgivande kärlek kommer väcka också dig och mig till liv när vi dör.

Vid tomhetens och intets gräns,

en röst mig når, den är en väns;

du kommit hem den säger.

Och såren läks och sången föds,

vad djupast i mitt liv jag sökt

och längtat till jag äger.

(Psalm 310:2)

Det finns ett mönster att följa, en upptrampad stig att gå, varje dag, hela livet: Genom död till liv, med Kristus.

Vad ska vi tänka om ångesten, vår rädsla för döden? En viktig fråga. Om ni vill kan vi samlas efter kyrkkaffet och samtala vidare om detta.