Predikan Midfastosöndagen

Livets bröd

Tänk tillbaka på den vecka som gått: vad har mättat, vad har gett dig ny kraft, tillfört ny energi, fyllt på i ditt inre?

Dela med varandra där ni sitter.

Någon som vill dela med oss alla?

Detta som vi tänker på, som mättat vårt inre, är det Jesus? Han säger ju: Jag är livets bröd. Kan det vara så att allt som ger kraft, skänker mening, ger nytt mod, tänder hoppets låga stavas Jesus? Det måste innebära att Jesus är nära och närvarande i våra liv hela tiden? Men frågan är: ser vi att det är han? Tror vi?

Folket hade varit med om ett brödunder. Jesus hade välsignat en pojkes matsäck bestående av fem bröd och två fiskar och mättat femtusen människor. Och efter måltiden fyllde man tolv korgar med det som blivit över. Människorna var djupt imponerade och följde efter Jesus för att få mer. Men Jesus ger dem inte mer bröd, i stället ber han dem öppna sina ögon och upptäcka att han är den ende som kan mätta deras djupaste behov. Äter vi vanligt bröd blir vi hungriga igen men om vi tar emot Jesus i våra liv, tror och litar på honom, öppnar våra liv för hans kärleksfulla närvaro i allt som sker, då behöver vi inget mer begära. Klart att vi behöver mat, kläder på kroppen och tak över huvudet men vi behöver inte längre jaga efter det som inget ger, som bara är surrogat och tomhet.

Ge oss idag det bröd vi behöver, ber vi i bönen vår Fader. Lägg märke till ordet behöver. Någon har sagt att jordens resurser räcker för allas behov men inte för allas begär. Ge oss idag det bröd vi behöver. Under ökenvandringen fick folket manna från himlen, alla fick vad de behövde. Vi är oerhört priviligierade. Ingen av oss behöver gå hungrig. Problemet är att vi slänger 30 % av maten vi handlar. FN har räknat ut att maten som slängs skulle kunna mätta alla dem på jordklotet som inte har mat för dagen.

När jag var liten fick jag lära mig att be bordsbön: Gode Gud, välsigna maten i Jesu namn, amen.

Bordsbönen påminner oss om att allt är en gåva från Gud. Slå upp psalmboken på sidan 1725. Luthers lilla katekes, fjärde bönen. Vi läser.

Vi är insatta i ett stort sammanhang. Allt hör samman och alla människor lever i ett ömsesidigt beroende av varandra. Äter vi för mycket får andra för lite. Betalar vi för lite för kaffet får de som plockat bönorna inte ihop till sin försörjning.

Ett enda bröd och en enda mänsklighet. Jesus är livets bröd som bryts och delas för att ge världen liv. Vi är kallade att dela bröd och liv med varandra. När vi gör det kommer vi gång på gång upptäcka att det som mättar på djupet, det som ger kraft och nytt mod i våra liv stavas Jesus.

Predikan 2 sönd i fastan

Den kämpande tron                 
Luk 7:36-8:3     
Psalm 217

”Famn som bär mig idag.

Öppen är du som havet,

som ett vårhav i solen.

Ingen stänger du ute,

ingen stänger du inne.

Ditt enda grepp är din värme.

Famn som bär mig idag-

bär mig också i morgon,

i morgon när jag förnekar dig.”

(Anna Greta Wide 1920-1965)

Den kämpande tron, den kämpande tilliten. Finns den? Ja, överallt. 

Jag har mött den denna vecka vid en dödsbädd, inte så mycket hos den döende – hon var inte längre rädd – utan mer hos den anhörige, en rädsla, en förtvivlan.

Jag har mött den denna vecka på ett kyrkoherdemöte med stiftats alla kyrkoherdar hos en kollega som kämpar, som tvivlar på sitt uppdrag, som tvivlar på församlingen, på de förtroendevalda, kanske djupast på Gud.

Jag har mött den hos min ”son” som i onsdags reste till Iran för att träffa sin mor och sina tre bröder och sin lillasyster för första gången på fem år. Innan han reste fanns glädjen där och oron. Hur blir det? Kommer vi känna igen varandra? Kommer modersfamnen vara öppen när jag nu blivit kristen?

Jag har mött den i de tusentals unga som demonstrerade för klimatet och jordens överlevnad. Är det för sent? Kommer de vuxna inse allvaret och ställa om i tid?

Och jag har mött den kämpande tron i mitt eget hjärta, frågan: är famnen öppen för mig också när jag kommer med min brustenhet och min likgiltighet? 

Jesus är på middag hos Simon. Simon var farisé, han var mycket from och nitisk i sin gudstro. Han var politiskt engagerad och teologisk kunnig. Renhet var ett nyckelord för en farisé. Man skulle hålla alla Guds bud, lagar och regler för då var man ren inför Gud och människor. 

Så kommer kvinnan, troligen en prostituerad och ställer sig vid Jesu fötter och gråter, Hon gråter så Jesus fötter blir blöta, hon torkar dem med sitt hår, hon kysser dem och smörjer sedan in dem med dyrbar balsam så att hela huset fylls av doften. Så hängivet, så helhjärtat, så kärleksfullt, så slösande vackert, så gudomligt.

Jag vet inte vad som förlöste kvinnans gråt men jag får för mig att hon kommit hem, hon gråter ut, hon gråter av lättnad och glädje och salighet. Hon har äntligen mött en man som ser henne, inte som objekt utan som subjekt, som inte ser hennes misslyckanden utan ser hennes hjärta, hennes själ, hennes längtan, det friska, det vackra. Genom att smörja Jesus bekänner hon sin tro. Hurdå? Messias betyder den smorde. Kristus betyder den smorde. 

Simon blir provocerad. Han är tudelad. Han är kritisk mot Jesus och nyfiken på honom. Han bjuder hem honom men tar inte emot honom med värme. Det är Simon som kämpar med sin tro, som tvekar och längtar, som ifrågasätter. Om Jesus är en profet skulle han veta att kvinnan är smutsig, en synderska. Då skulle han genomskåda kvinnan. I stället är det Simon som blir genomskådad, hans oförmåga att älska, hans hårda hjärta, hans benägenhet att ständigt döma och bedöma andra. 

Kvinnan fick förlåtelse och frid. Fick Simon det? Vi vet inte. Finns det förlåtelse och frid också för dig och mig? Ja, strax ska vi äta en måltid med Jesus. 

”Famn som bär mig idag.

Öppen är du som havet,

som ett vårhav i solen.

Ingen stänger du ute,

ingen stänger du inne.

Ditt enda grepp är din värme....

För dig utgiven, för dig utgjutet...