Vårtal vid Sommarkyrkan Stalpet i Aneby

Som jag har längtat! Som vi har längtat! Och nu är den här och vi är här i kväll för att med sång och tal hälsa våren välkommen till våra bygder.

Och tänk så många vårtecken det finns! Knopparna som brister, vårljungen blommar och genast är de våryra bina där och samlar pollen. I fjol planterade jag in karpar i min damm och i oktober försvann de. Nu har minken tagit dom, tänkte jag eller så har de gått ner på djupet för vintervila. Så glad jag blev när jag för en månad sedan, en varm vårdag återsåg mina fiskar.

Och hönorna som vilat från värpandet i vinter har nu kommit igång med besked och ger mig dagligen tre-fyra ägg. Och just nu, sedan några dagar ligger en av mina sex hönor och ruvar på nio ägg. Och jag blir barnsligt glad och lycklig och ännu gladare blir jag när jag får se Källners sju tackor och tio lamm på bete.

Och tänk, på påskdagen kom de tillbaka, sädesärlorna som bor under en takpanna på mitt hus. Och det påstås att de övervintrar i Egypten. Tänk att de kom tillbaka och hittade tillbaka!

Ett annat vårtecken är den glädje vi upplevde för två veckor sedan när kommunen och Aneby Kristna Råd bjöd in till en informationskväll om att vara Fadderfamilj åt dem som flytt hit från andra länder. Gensvaret var överväldigande och samlingen var ett bevis på att det finns ett överflöd av medkänsla och medmänsklighet i våra bygder.

Mina vänner. Varje morgon faller jag på knä vid min enkla böneplats och ber Gud välsigna bygden, och många gånger tackar jag Gud för alla goda krafter som tillsammans gör skillnad i vårt samhälle.

Ordet samhälle betyder ju att hålla samman och det är viktigare än på mycket länge att vi nu sluter upp sida vid sida för att stå emot de krafter som vill göra skillnad på människor, de krafter som vill ha ett samhälle som präglas av rädsla, trångsynthet och segregation.

Nej låt oss bygga samhälle där vi håller samman och värnar de värden som gör oss stolta, värden som stavas frihet och alla människors lika värde. Låt oss ta fasta på vår landshövdings, Minoo Ahtarsands beslut att utnämna Aneby till kommunen där Alla får plats.

Då kommer vinterkyla övergå i vårvärme. Då kommer livet spira, hoppet tändas och kraften förlösas att kämpa för allas lika värde.

Det finns många vårtecken. Och samtidigt har jag de senaste veckorna känt ett vemod. En sorg över att livet är så skört. Jag lider med dem som drabbats av jordbävningen i Nepal. Jag lider med dem som tvingas på flykt, tvingas lämna allt för att finna en fristad långt hemifrån. Jag lider med dem som här mitt ibland oss kämpar med ohälsa, sorg och ensamhet.

Och samtidigt märker jag att det finns en oerhörd vilja inbyggd i livets innersta byggstenar. Den kraft som bär sädesärlan från Egypten till boet under min takpanna, den kraft som håller fiskarna vid liv på djupet tills värmen återvänder, den kraft som får krokusen att tränga upp ur frusen jord är samma kraft som får en ung grabb från Afganistan att med livet som insats ta sig hit, söka uppehållstillstånd och drömma om ett arbete så att han kan försörja sin mor och sina syskon som gömmer sig i Iran. Och samma kraft som får människor från när och fjärran att ställa upp för Nepal.

Det tycks finnas en vilja innanför vår vilja som vill oss, som vill liv, som ger mod och tänder hopp trots allt som talar emot. En vilja som fått oss att gå ut denna kulna kväll, trotsa blåst och kyla och tända en eld, sjunga sånger och fira våren. Jag kallar denna vilja innanför vår vilja Gud.

Jo, jag har längtat efter våren och min tro på människans förmåga att besinna sig och tillsammans med andra verka för ett gott liv gör att jag nu vill utbringa ett fyrfaldigt leve för Våren: Hon leve! Hurra, Hurra! Hurra! Hurra!

Predikan Fjärde söndagen i påsktiden

Vägen till livet

Psalmer: 198, 259, 298, 297

I torsdags var det internationellt café. Varannan vecka träffas asylsökande, nysvenskar och vanliga Anebybor på Café freden vid torget för att fika och prata och lära känna varandra. I torsdags var det utflykt till Stalpets gård för att de som kommit hit från Afganistan, Eritrea och Syrien skulle få se Lasse och Inger Källners nyfödda lamm.

Det finns ju inget sötare än små lamm som skuttar omkring. Tio lamm och sju tackor släpptes ut för första gången och glädjen var stor bland djur och människor. En flicka från Eritrea, Loam tror jag hon heter, blev alldeles lycklig. Hon tog ett lamm i famnen och satte sig i gräset och klappade det. Det märktes att hon var van. Hon har flytt från sin familj, lämnat allt för att hitta vägen till livet. För i Eritrea finns ingen framtid.

Hon är en av de hundratusentals människor som betalat skyhöga summor till människosmugglare och gett sig ut i en sjöoduglig båt från Libyen för att få en framtid. Förra söndagen drunknade 800 personer på väg till ett drägligt liv. Vägen till livet förvandlades till vägen till döden.

Loam har haft tur så långt. Nu lever hon i ovisshet. Hon vet inte om hon får stanna. Skulle någon av oss vilja byta med henne? I torsdags var hon lycklig. En liten stund.

Vi är alla på väg. Vi är varandras medvandrare och när vi lär känna en människa med annan hudfärg och konstigt namn märker vi att vi innerst inne längtar efter och söker samma saker. Vi söker efter mening, trygghet, kärlek, goda relationer, ett bra arbete. Vi ställer upp för andra, vi ger av vår tid och vår omsorg. Och de flesta av oss känner osäkerhet. Vilken väg ska jag gå? Hur ska jag veta vad som är rätt, vad som är bäst? Det är så mycket som är svårt, problemen i världen är så många och så stora. Jag räcker inte till. Och så gör vi som jag har gjort när nyheterna mal på om flyktingkatastrofen. Jag stänger av. Det är för mycket. Jag orkar inte höra mer.

Vad ska vi ta oss till? Hur ska vi hitta vägen till livet, till en balans mellan engagemang och vila, omsorg och återhämtning?

Svaret finns här. Gången in till kyrkan är vägen till livet. Här samlas vi, här ber vi om förlåtelse och får förlåtelse. Här blir vi påminda om att vi inte ensamma behöver bära allt. Här får vi lyssna till ord som vägleder och ger liv. Här får vi be och ropa till Gud om förbarmande. Här är vi tillsammans – stark och svag, troende och tvivlare, trött och pigg och tillsammans går vi vägen fram till altaret och tar emot honom som säger: Jag är vägen, sanningen och livet - i enkelt bröd och vin. Måltiden påminner oss om att vi aldrig är ensamma, Jesus är med oss alla dagar, alla steg utmed vägen.

Men vi stannar inte här. Vi sänds ut med välsignelsens ord ringande i våra öron – för vägen ut ur kyrkan är också vägen till livet. Det vi får här ger oss mod där, att i vår vardag välja och värna livet. 

Allt detta finns uttryckt i mässans fyra delar. Samling, Ordet, Måltiden, Sändning.

Gudstjänsten vill hjälpa oss att leva våra liv, ta vårt ansvar, bära vår skuld, bry oss om våra medmänniskor – också de nyanlända. Och när vi misslyckas då får vi komma hit igen och igen och igen för att få förlåtelse, vägledning och ny kraft för den kommande veckan.

Gudstjänsten vill hjälpa oss och lammen. För när vi inte orkar komma till kyrkan eller av något annat skäl inte vill hit tror jag att Gud möter oss vandrare utmed livets väg på tusen olika sätt för att ge oss det vi behöver för att orka ett stycke till. Som ett lamm eller som Koltrastens vackra sång eller som en god vän att dela en stund med. 

Predikan påskdagen Aneby kyrka

Kristus är uppstånden

Vilken text! Vilket innehåll! Så detaljerat berättat! Det måste vara självupplevt, berättat av dem som var där och nedtecknat av en av dem, Johannes, för att vi ska tro.

Det första jag vill säga är att det är svårt att tro på uppståndelsen. Det kräver tid, brottning med Gud och med förnuftets alla invändningar. Men tro handlar inte om ett försanthållande av vissa lärosatser. Den kristna tron handlar om en relation, relationen till Kristus och tilliten till honom. Den tilliten, den tron kan växa fram i mötet med dem som tror, som mött den uppståndne. För det finns inga bevis. Det finns bara berättelser, personliga, omskakande berättelser om möten med den uppståndne som förvandlat liv.

Petrus hade svårt att tro sina ögon, Johannes var chockad. Maria var förblindad av tårar. Ja, till och med Paulus som mötte Jesus på vägen till Damaskus brottas med frågan om uppståndelsen. Han säger: Om Kristus inte har uppstått, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Då kan vi gå hem, då kan vi säga upp personalen, riva kyrkorna, sluta med vår hjälpverksamhet. Då har jag byggt hela mitt liv på en lögn och många med mig. Då är vi ännu kvar i våra synder, för då finns det ingen förlåtelse, ingen frid, ingen kärlek som är större än min skuld, inget hopp. Är vi vilseledda eller sitter vi här idag därför att vi har mött Jesus Kristus och djupt inom oss vet att han lever?

Men nu har Kristus uppstått! Och den första att berätta om uppståndelsen är Maria! Tänk att Gud väljer en kvinna, och dessutom en kvinna med tvivelaktigt förflutet att berätta om uppståndelsen!

Hon gick till de dödas rum och mötte livet. Därför vill jag säga till er tjejer, till er kvinnor – låt aldrig någon trycka ner er och tysta er. I ord och handling kan också ni berätta att livet är starkare än döden, att Jesus uppstått och lever. Genom kyrkans historia är det kvinnorna burit den kristna tron, mammorna som berättat för sina barn om Jesus och som bett för dem. Så också min mamma. Utan henne vet jag inte om jag hade varit kristen. Visst har många män betytt mycket men jag undrar om det inte är i köket, vid sängkanten, i det lågmälda samtalet, genom den uthålliga bönen som tron fått fäste och grott i människors hjärtan.

För mig är det obegripligt att den största kyrkan i världen, den katolska ännu i denna dag hindrar kvinnor från att bli präster.

Det andra jag vill säga är att Jesus möter oss där vi är. Maria sökte Jesus bland de döda men fann honom inte. I stället möter hon den hon tror vara vaktmästaren som frågar: Varför gråter du? Vem letar du efter? Tänk så fascinerande att Jesus möter oss utmed vår livsväg i olika människors gestalt och först märker vi inte att det är han men ibland får vi nåden att förstå: det var Jesus.

Och sedan: Maria. Det personliga, varsamma! I det ögonblicket, när hon hör honom nämna sitt namn vet hon att han lever.

För det tredje: Jag går till min fader och er fader, min Gud och er Gud. När människan vände Gud ryggen blev hon utvisad ur paradiset, utestängd från den förtroliga gemenskapen med Gud. Genom Jesu död och uppståndelse är förvisningen ur paradiset upphävd. Porten är vidöppen. Eller som vi brukar be: Tack för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus. Nu behöver ingen längre vara rädd för Gud eller rädd för döden. Nu kan inget längre skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. I psalm från 500-talet, 147 sammanfattas detta underbara budskap:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.

Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.

Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Predikan Långfredagen

Korset

Psalmer

144:1-3

140

456 

144:4-5

Igår blev jag uppringd av en person som var förtvivlad. Hemma hos henne satt en ung flykting som just hade fått avslag på sin asylansökan.

Peter, vad ska jag ta mig till? Finns det någon hjälp, någon utväg? Pojken är livrädd, han kan inte sova. Dygnet runt väntar han att polisen ska komma och avvisa honom.

Jag blev berörd av engagemanget, villrådig, kände maktlöshet och en stor trötthet.

Jesus, finns du där – i mörkret, i övergivenheten, hos dem som blir svikna, jagade, som ropar dag och natt om förbarmande. Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig? Finns du där hos dem som inte kan sova, som är rädda, som drunknar? Finns du där också i dödens mörker? Finns du där också när jag inte orkar ge mer, göra mer, engagera mig? När jag sviker? När din kyrka tiger? Finns du där med din närvaro: i livet, i ångesten och övergivenheten, i döden? Är din kärlek större än min skuld? Finns det nåd för mig, för vår värld?

Jag fick ett svar från oväntat håll!

Under veckan har jag lyssnat på Johannespassionen av Johan Sebastian Bach. Oerhört vackert och outsägligt gripande.

När Jesus sagt: Det är fullbordat! och gett upp andan sjungs en aria där texten innehåller tre frågor.

Min dyre Frälsare, får jag fråga:

Är jag nu befriad från döden?

Har ditt lidande och din död öppnat himlens port för mig?

Är det verkligen så att hela världen nu är förlöst och befriad?

Det är som om Bach frågar, ur djupet av sitt hjärta: Räcker det? Gäller det för mig? För alla?

Arian fortsätter med orden:

Din smärta hindrar dig att svara

men du böjer ditt huvud till tecken på ett ordlöst Ja!

Tack Johann Sebastian Bach, kallad den femte evangelisten, för de uppriktiga frågorna och för svaret.

Din smärta hindrar dig att svara

men du böjer ditt huvud till tecken på ett ordlöst Ja!

I Psaltaren 139 står det:

Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.

Stiger jag upp till himlen, finns du där,

lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.

Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte själva mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

Påskens drama handlar om detta. Nu finns det inte längre något rum i tillvaron, ingen mänsklig erfarenhet där inte Jesus varit före oss och för oss, inget mörker dit ljuset inte når in. 

Ylva Eggehorn diktar i milleniepsalmen 717 ...och du följer oss dit ingen annan går. 

Tack Jesus!