Predikan Juldagen 2017 (den jag höll)

Jesu födelse

Julevangeliet har vi ju hört så många gånger. Vi kan det nästan utantill. Och vi har säkert hört otaliga utläggningar över dess innehåll. Vad finns då att säga idag?

Ett sätt att närma sig en text är att välja en av karaktärerna i texten och tänka att den personen är jag. Och när jag mediterade över texten fastnade jag denna gång för herdarna. Tänk er att vi är herdarna. Precis som dom så står vi ut med kylan och mörkret. Vi biter ihop, stretar på, håller ut och gör det vi ska trots mörkret och kylan. Jag måste säga att jag far lite illa av vintermörkret. När det är som värst undrar jag om det verkligen var meningen att människor ska leva på dessa breddgrader.

Jag växte ju upp i Afrika och där var det ca 20-25 grader året runt.

Nåja, herdarna uppfyller sina plikter, de gör det de ska, de vallar fåren, skyddar dem mot faror, ger dem vård och tillsyn. De vet allt om får och fårskötsel och sköter sitt jobb fast ingen tackar dem. Är det inte så med oss?

Och de vänjer sig vid mörkret. Ni vet på hösten när dagarna blir kortare och nätterna allt längre, mörkret smyger sig liksom på och vi vänjer oss. Och det är som det ska med det fysiska mörkret men jag vill påstå att vi lever i en tid där vi vänjer oss vid mörkret även bildligt talat. Det tydligaste exemplet är kanske våra riksdagspartier. För fyra år sedan var det bara ett parti som pläderade för stängda gränser och hårda tag mot invandrare. Det som då ansågs vara främlingsfientligt och inhumant att säga det övertrumfar partierna nu varandra om att säga. Ingen säger längre: Mitt Sverige bygger inga murar. Det finansministern sa häromdagen var magstarkt. Åk någon annanstans. Var det svaret Josef och Maria fick när de sökte tak över huvudet och någonstans att föda? Gå någon annanstans!

Vi vänjer oss vid mörkret. Varje människa står varje dag inför valet mellan ljus och mörker, sanning och lögn, medmänsklighet och självupptagenhet. Går vi förbi tiggaren utanför affären en gång och fem gånger och tio så tystnar det dåliga samvetet och vi vänjer oss vid att vända den nödställde ryggen. Vi har sakta vant oss vid att överutnyttja jordens tillgångar. Det skulle behövas 4,2 jordklot om alla människor på jorden skulle leva som du och jag. Det är ju ju fullständigt orimligt. Men vi gör inget åt det. För vi har vant oss vid mörkret. Vi blundar.

Tänk så lätt vi vänjer oss vid mörkret...

Och plötsligt står ängeln där. Det blir alldeles ljust. Vad är vår första reaktion om någon tänder en starkt lysande lampa när vi vant vid oss vid mörket? Vi blundar. Vi ropar: släck! Kanske sa herdarna det till ängeln: släck! De blev åtminstone rädda, de greps av stor förfäran. Alla som på olika sätt har vant sig vid mörkret i tron att ingen märker något, blir rädda när ljuset drabbar. Vi är rädda för att bli avslöjade, påkomna, genomskådade. Ängeln vet detta. Därför säger den: ”Var inte rädda”. Det var inte avslöjandets iskalla ljus som ängeln kom med utan med ljuset från himlens härlighet, Guds kärleks ljus. Och när herdarna efter en stund vant sig vid ljuset och öppnade sina ögon så insåg de att detta är det ljus som vi hör hemma i, som vi skapades till, som vi alltid längtat efter. Vi är ljusets barn inte mörkrets.

”I dag har en frälsare fötts åt er.” Vilket underbart budskap. Och när den himmelska kören sjungit färdigt skyndade herdarna till Betlehem.

De sprang. Det var bråttom och det är bråttom. Mörkret tilltar på vår jord. Hot och hat, överkonsumtion, utnyttjande av de svagaste, krigshets, byggande av murar – Gud förbarma dig över vår arma jord!

Det är bråttom att vända om från mörkret till ljuset och för att vi ska kunna det behöver vi Barnets hjälp, han som sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus.”

Låt oss gå till Barnet, falla på knä, tillbe och bekänna mörkrets gärningar och släppa in förlåtelsens ljus i våra hjärtan.

Då kommer lovsången att förlösas, Glädjen kommer flytta in i våra liv och vi kommer få ny kraft att kämpa för det goda mot det onda, för ljuset mot mörkret just där vi står, med de gåvor vi fått, sida vid sida med alla goda krafter.

Predikan jag aldrig höll på juldagen

Jesu födelse

Det är något alldeles särskilt med julen. Den rör vid något i hjärtats djup. I en psalm står följande: Och alla släktens hopp och tro, stämt möte denna natt. 

Det tycks finnas en längtan, en evig längtan efter ljus och frid, ett oändligt behov av tröst, en hunger efter den kärlek som bara älskar med öppen famn utan villkor och krav. Vi lever i en värld som väts av tårar. Vi läser om flickor som könsstympas, om barn som utnyttjas, om flyktingar som säljs som slavar. Vi hör ledande politiker som tycker att asylsökande borde åka någon annanstans. Vi möter gamla i vårt samhälle som aldrig får besök, ungdomar som skär sig. Det stiger ett rop ur människors hjärtan, en bön om förbarmande. Vart tar ropet vägen? Ekar det ut i ett iskallt universum? Eller finns det någon som hör, någon som ser och älskar? Finns det någon därute som griper in? 

Profeten säger: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. 

Är Jesus det ljuset? Är barnet i Betlehem svaret på vår eviga längtan? Han påstod det. Jag tror det. 

När undret sker, när ljuset tänds och barnet föds sker det så stilla, så tyst. Liksom i skymundan. När undret sker, när ljuset tänds och barnet föds sker det i ett stall. I mörkret, bland djuren. Där blir Gud människa, medmänniska. Där landar himlen på jorden. Där går alla släktens hopp och tro i uppfyllelse. 

”Det fanns inte plats för dem inne i härbärget.” Hur är det i ditt liv, i mitt, i våra makthavares liv? Finns det plats för Jesus här inne? Eller är det fullt? Jag gissar att det är fullt i de fina salongerna, i det vi visar utåt. Men i alla människors liv finns det hemliga vrår, mörklagda utrymmen som vi döljer, som vi har svårt att tala om, som vi kanske skäms för. Kan det vara stallet, där undret sker, där barnet föds, där ljuset tänds, där medmänskligheten gror. 

”I samma trakt låg några herdar ute” Först stallet, sedan herdarna. Guds vägar är märkliga. Och samtidigt som trösterika. För herdarna var de mest föraktade, de med lägst status, de som ingen räknade med. De var sådana som man gick förbi, såg förbi, nonchalerade. Vilka är deras motsvarighet idag? 

De är de första som får veta. Och det är kanske dom som har lättast för att tro. Och Gud bjuder dem på en körkonsert som är himmelsk. Och så säger ängeln: var inte rädda. Kanske är det dessa tre ord som är de viktigaste i hela julevangeliet. Var inte rädda. Och herdarna skyndar till Betlehem och berättar vad ängeln har sagt. 

Barnet möter de lägsta, de som är på botten – i ögonhöjd. Botten i mig är botten i dig. Ljuset lyser inte i ljuset utan i mörkret. Kärleken räcks till dem som är tomhänta, till dem som hungrar och törstar och är mottagliga. För i denna natt har alla släktens hopp och tro stämt möte. Och Guds svar på mänsklighetens längtan är ett barn, Jesus Kristus. När han får födas i våra hjärtan föds också lovsången. Som om änglarnas sång fortplantat sig i herdarnas hjärtan och från herdarna har den sedan spridits ut över hela vår jord. 

Och jag tänker att denna lovsång, denna glädje över att bli sedd av och se Barnet i ögonhöjd får oss att själva bli en del av svaret på ropet....

Tack Gud för undret i Betlehem, för barnet, för ljuset. Nu behöver vi inte vara rädda. Mer, för du är med oss. Amen.

Julafton

               

VAR INTE RÄDDA!

Himlens hälsning till jorden....

Predikan 1:a sönd i advent

Ett nådens år

Jag vill säga något om hjälpen, något om hjärtat.

Hosianna – det betyder hjälp oss, rädda oss. Det är ett nödrop. Och det är många som ropar. Jag ropar, människor på flykt ropar, de ensamma, de rädda, de utan makt. Hosianna. Idag startar julinsamlingen: Jag är ett liv. Fram till trettondagen ska vi samla in pengar till barnen på soptippen i Manilla så att de får tak över huvudet, mat att äta, gå i skolan. De ropar. Och det finns barn i vår närhet som ropar, som mår dåligt. Hosianna. Hjälp oss, rädda oss. Se oss. Nöden är stor, ja, ibland känns den övermäktig. Då är det skönare att åka till A6 och handla. Förra helgen handlade svenska folket för mer än 5 miljarder. Hosianna, Gud, rädda oss. För vi blir inte lyckligare av en sak till. När ska vi inse det? Men det är som om vi inte vågar, som om tystnaden, närvaron, det äkta mötet både lockar och skrämmer.

Hjärtat. Den vanliga tolkningen av adventstidens budskap är att Jesus vill komma in i våra hjärtan. Öppna ditt hjärta i bön och bot. Gör porten hög, gör dörren bred, ditt hjärta till hans boning red. Tolkningen bygger på föreställningen att människan i sig själv är förlorad, lever i mörker men om hon omvänder sig och öppnar sitt hjärta för Gud kommer Gud med ljuset, friden, kärleken, det goda. Men hur var det nu, varje människa är ju skapad till Guds avbild, till Guds likhet. Tänk om det är Gud som är hemma och vi som flyttat ut? Kan det vara så att Jesus väntar på oss i vårt eget innersta? Väntar på att vi ska komma hem till oss själva. Bli mer hela, och närvarande?

Bo Kaspers orkester sjunger i låten Floden:

Det rinner en älv, en sugande flod genom livet mitt

jag uppfylls av mildhet och frid när jag vadat ut i dess mitt

Och var gång som jag vågat att bada i den blir jag hel och ren

och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben

Nu undrar jag varför jag inte badar mer

Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger

Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig

Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som

du skänker mig

För underligt

För underligt

Det finns en brunn, en källa till liv i min egen kropp

när jag druckit av den fylls jag av klarhet och saknat hopp

Var gång som jag vågat att dricka ur den blir jag hel och ren

Och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben

Nu undrar jag varför jag inte dricker mer

Varför, varför när jag vet att allt det ljusa och goda som det ger

Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig

att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som du skänker mig

För underligt

För underligt

Jag vill trotsa det motstånd jag har

att ta emot det som gör mig gott.

Det kloka att gå runt och söka det som jag redan fått

Nu undrar jag varför jag inte badar mer

Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger

Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig

Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som

du skänker mig.

För underligt

För underligt

Kan det vara så att nåden skrämmer, att det goda och ljusa Gud vill ge blir något vi dras till och samtidigt känner ett motstånd inför?Kan det vara så att vi vant oss vid att dricka ur usla brunnar, att vi gått vilse i världen och tappat bort oss själva, att vi liksom vant oss vid surrogat i stället för äkta vara? Hosianna! Herre hjälp! 
Och hjälpen finns närmare än vi någonsin anar. Den finns här, i hjärtat. Kanske behöver vi hjälpa varandra att söka, att våga bada, att dricka, att smaka, att komma hem till oss själva och där möta Kristus, som väntat på oss och längtat efter oss.

Hosianna, Davids son. Hjälp oss Jesus, rädda oss. Hosianna.

Låt oss be: Jesus, tack för att du kallar på mig från mitt hjärtas innersta.

Hjälp mig att komma hem till mig själv, bli mer närvarande, samlad, uppmärksam.

Hjälp mig att möta varje människa såsom du möter mig, helhjärtat närvarande. Amen