Predikan domsöndagen

Kristi återkomst

Brodern

Domsöndagens tema är Kristi återkomst – inte domen. Fokus är på mötet med Kristus Jesus, inte på våra fel och brister. 
I psalm 313 står det: Ej såsom man råkar en främling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.
Jo, mötet med Jesus kommer i sig innebära en dom, en rannsakan, en revision – för sådan är Jesus att inget undgår hans kärleksfulla blick. Och jag längtar efter den dagen. För jag är fullt och fast övertygad om att domen blir både rättvis och barmhärtig. Den som dömer, den som ska granska våra liv är Jesus, som trampat våra stigar, gråtit våra tårar, sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Det är Jesus som av kärlek burit våra sjukdomar, känt vår smärta, delat vår ångest och övergivenhet, dött vår död och så försonat oss med Gud.

Lasse Lucidor skriver i psalm 620: Domen fruktar jag väl stort efter jag har illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer.

Barmhärtigheten

Vad blir viktigt när allt ska summeras? Barmhärtigheten. Medkänslan. Paulus kallar Gud för Barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Barmhärtigheten går som en röd tråd genom hela Bibeln. Barmhärtighet vill jag se, inte offer säger Jesus gång på gång. Det handlar om att ha ett hjärta i barmen, en hjärta som älskar, känner, bryr sig. Logiken är enkel: Gud är barmhärtig och har skapat oss till sin avbild. Det betyder att barmhärtigheten, kärleken och medkänslan är nedlagt i vårt DNA. Och det är det enda Jesus kommer fråga efter på domens dag. Älskade du? Visade du medkänsla? Jesus kräver inga stordåd, bara att vi ska behandla andra som vi själva skulle vilja bli behandlade om vi var sjuka, hungriga, törstiga, fångna. Möjligheten att visa medlidande, räcka någon en hjälpande hand finns varje dag. 
Men kärlekens väg är ingen lätt väg. Det ska alla veta. Det är mycket lättare att stänga sin dörr, vända ryggen till, blunda för nöden och ägna sig åt sig själv. Men gör vi det då dör vi. Det är det Jesus vill säga. Är det inte det som sker nu i Sverige och i Europa. Vi stänger dörren, vi vänder ryggen mot nöden. Vi blundar. Fortsätter vi kommer vi att dö andligen. En barmhärtig människa är en levande människa. Ett samhälle som bygger på barmhärtighet är ett varmt och levande samhälle.

Det finns en familj här i Aneby, pappa, mamma och tre-fyra barn, den yngsta föddes i somras. De kommer ursprungligen från Syrien. I många år levde de i Ryssland som papperslösa. Därifrån tog de sig hit för sju år sedan. De är statslösa. Inget land vill kännas vid dem. De har gång på gång fått avslag, senast i måndags. Jag har bott här i sju år och har inte hälsat på dem. De är hungriga, törstiga, hemlösa, nakna, sjuka och i fängelse. Jag borde ha gjort något för länge sedan. Jag kunde ha gjort något. Inte allt, men något. Förbarma dig Gud.

Branden

Så har vi elden, den eviga elden. Där ska de brinna som inte visade barmhärtighet. Förtryckaren, terroristen, pedofilen, mobbaren, alla som valde bekvämligheten framför medkänslan. Jag. Alla vi som som också blundade, som gick förbi, som stängde dörren när Jesus bad oss ingripa.

Jo, jag tror att det i varje människa finns gott och ont, kallt och varmt, får och get. Domen kommer inte gå mellan oss utan rakt igenom oss. Gud älskar syndaren men hatar synden. Det är inte du och jag som kommer att dömas utan likgiltigheten och kärleks-lösheten i oss. 

Paulus skriver i 1 Kor 3:11-15: Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.  På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt.  Den vars byggnad består skall få lön.  Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. 

En liten kommentar som kan tyckas obetydlig men som kanske hjälper oss att förstå texten något bättre: Svaret på frågan varför herden i Israel på kvällen skiljer fåren från getterna är att getterna har en tunnare päls, de är frusna av sig och måste tillbringa natten inomhus medan fåren med sin tjocka päls kan stanna ute i kylan. Kan de vara så att Gud låter getterna värmas av djävulens och hans änglars eld?

Bikten
Vad ska jag ta mig till när jag inser att också mitt hjärta är hårt, kallt, stängt för världens nöd? Jag ska söka upp en präst och be att få bikta mig. Bekänna och be om förlåtelse. Det är tungt. det är svårt att bestämma sig för att boka en tid för bikt. Kanhända är det förklaringen till att så få gör det. Bikten handlar om den själsliga hygienen, att vägra acceptera att mitt hjärta kallnar, att cynismen tilltar, att likgiltigheten blir norm. Bikten håller hjärtat varmt och levande och förhindrar förkalkning, förbittring, förakt.

Låt oss be:

O du som ser, o du som vet vart stackars väsens hemlighet.

Som också vet långt mer än jag, mitt väsens natt och dag.

Tag allt jag äger i din hand. Bränn slagget med din renhets brand

och låt mig leva i ditt land, min Fader och min Gud. 

Predikan 24 söndagen efter Trefaldighet

Den yttersta tiden

Lever vi i den yttersta tiden? Ja. På ett personligt plan gör vi det. Vi har aldrig varit så nära döden som vi är just nu. Om jag får leva lika länge som min far så har jag drygt fem år kvar att leva. Vad innebär det? Hur vill jag då leva? Vad blir riktigt viktigt?

Vi lever i den yttersta tiden för vi har aldrig varit så nära Jesus återkomst som vi är just i denna stund. Men detta är vanskligt att säga för under de två tusen senaste åren har människor med ojämna mellanrum varit helt säkra på att det skulle ske under deras livstid. Paulus trodde det. Petrus trodde det. De kristna som förföljdes och kastades för lejonen var säkra på det. I mitten av 1300-talet när digerdöden härjade och dödade var tredje person i Europa var man säker på att man levde i den yttersta tiden. För att inte tala om filmen som visades runt om i Sverige som flera av er har sett och som handlar om hur Jesus kommer tillbaka för att hämta hem de sina och lämnar kvar de som inte tror. En film som skrämt och skadat tusentals människor.

Vad säger Jesus? Han berättar om bedragare som utger sig för att vara Messias. Han talar om stridslarm och krigsrykten, om hungersnöd och jordbävningar, om förföljelser av kristna, om laglöshet och en kärlek som kallnar. Det är som om han beskrev den tid vi lever i.

Det finns en bild som hjälpt mig i detta. Bilden föreställer ett berg. Berget symboliserar den yttersta tidens tecken. Om man förflyttar sig och ser berget från ett annat håll ser man inte bara ett berg utan berg efter berg. Det man ser när man ser det enda kan var det sista eller ett i en lång rad. Ingen vet.

Vad säger Jesus? Var inte rädda! Se till att ni inte låter skrämma er. Behåll huvudet kallt och hjärtat varmt. Eller för att citera ikonen: Känn ingen oro och tappa inte modet.

Vad säger Jesus mer? Alla dessa tecken, alla grymheter och katastrofer är födslovärkar. Det gör ont när liv föds fram. Vad är det som ska födas? Vad är det som sker i det det som sker? Gud håller på att skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Det verkar vara så att denna underbara jord som väts av tårar ska befrias och förvandlas till en ny jord, en jord som är uppfylld av Guds härlighet, där vi får möta Gud ansikte mot ansikte, där tårarna torkas och lovsången bryter fram, där Gud är allt i alla.

Vad säger Jesus mer? Håll ut. Håll ut till slutet även när det kommer svåra dagar. Vad behöver vi för att hålla ut? Vad behöver vi för att hålla trons låga brinnande, för att stärka hoppet och förhindra att kärleken kallnar?

Prata med varandra två och två.

Vi behöver bönen, sången, ordet, måltiden, delandet. Vi behöver de goda berättelserna om mannen som planterar sitt äppelträd idag även om jorden går under i morgon, om människorna som ställer upp i sökandet efter Dante och gråter och tänder ljus när han hittas död.

Om vi stöttar och uppmuntrar varandra att hålla ut, om vi ber för och med varandra, om vi håller stigen till kyrkan upptrampad och i våra liv lever ut den kärlek som kommer från Gud så kommer budskapet om riket att förkunnas i hela världen och för alla folk.

Sedan skall slutet komma då Gud blir allt i alla.

Predikan vid minnesgudstjänsten i Aneby kyrka

Alla helgons dag 

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.

I morgon ska jag åka till Vimmerby och tända ett ljus vid min fars grav. Det är 25 år sedan han dog, hastigt, mitt i steget, 68 år gammal.

Jag vill tända ett ljus av tacksamhet för allt han gav, för glöden och glädjen, för tron, hoppet och kärleken som satte djupa spår i mitt hjärta, för inställningen att ingenting är omöjligt, för livsmodet.

Jesus säger: Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade. Salig betyder djupt lycklig. Vad menar Jesus? Vad är det i sorgen som kan göra en människa djupt lycklig? Jag tror att Jesus tänker på kärleken. Den kärlek vi inte kan leva utan. Den kärlek som ger livet dess mening. 

Bara den sörjer som en gång har älskat. Sorgen är livets kärleksbevis. Var därför inte rädd för sorgen. Den gör ont men den är inte farlig och med tiden klingar den av.

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.Att sörja är att förbli i kärleken. Och den som förblir i kärleken förblir i Gud, för Gud är kärlek. Och en dag, när vandringen genom tåredalen är över och vi får möta Gud ansikte mot ansikte kommer Gud varsamt sträcka fram sin hand och torka tårarna från våra kinder. I det ögonblicket kommer vi vara saliga, djupt lyckliga, bortom vad ord kan uttrycka för då vet vi att den kärlek vi längtade efter, den kärlek vi fick smaka, den kärlek som gav livet dess mening, den kärlek som ibland gömde sig i sorgens dräkt, den kärleken har nu övervunnit allt. 

Och jag tänker att varje ljus vi tänder här i kväll, varje låga som brinner på våra kyrkogårdar är ett kärleksbevis.

Det faller löv på gången jag går 

en viskande vind genom träden mig når.
Från himlen en stjärna tyst blickar ner,
i höstkvällens mörker jag gravljusen ser.
I allhelgonatid vi minns våra kära.
I dag är de borta, men ändå så nära.
När vägen nu går genom mörker och höst,
vill jag ha mina vackraste minnen till tröst. 

Anne-Christine Persson