Ny vers till psalmen: I krukmakarns händer

Inspirationen till denna psalm har jag fått från två texter i Bibeln, Psaltaren 139:5 och Jeremia 18:6, två texter som funnits med under vinterns meditationer i Lommaryds vackra stenkyrka. Vi är några människor som varje tisdag kväll kvart i sex till halv sju möts till tystnad, stillhet och enkel kristen meditation - oftast över en rad ur den gångna söndagens texter. Vi andas orden och orden andas i oss och något sker som är svårt att förklara och det behöver man kanske inte heller. Det räcker med att säga att tystnaden är välgörande, orden är livgivande och beröringen läkande.
En annan inspirationskälla är Leonard Cohens vackra sång Anthem och strofen:
There is a crack in everything 
That's how the light gets in. 

För att skriva ut psalmen med noter och ackord, gå in på www.psalmportalen.se. Där finner du den antingen genom att söka på mitt namn eller på psalmens namn.
I KRUKMAKARNS HÄNDER

Du omsluter mig.
Jag är helt i din hand.
Jag tackar dig Gud

Som leran är i krukmakarns händer,
så är jag i dina händer.
När det är ljust,
när det är mörkt,
när det är vardagsgrått.

Du omsluter mig.

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud.

När stressen driver mig ut mot kanten,

ber jag dig, centrera mig.

Håll om mig nu,

forma mig du,

till den jag innerst är.

Du omsluter mig. 

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud

Om leran inte blir som du tänkt den
börjar du tålmodigt om.
Ännu en gång,
ja gång på gång
medan du nynnar en sång:

"Jag omsluter dig.
Du är helt i min hand.
Jag älskar dig ju."

När kärlet används, uppstår en spricka.

Sprucket, värdelöst och fult.

Krukmakarn ler,

älskar än mer,

för ljuset når nu in.

Du omsluter mig. 

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud

I dina ögon är jag fulländad,

skör och sprucken, ändå hel.

Fyll mig med liv,
i mig förbliv,

låt godhet flöda ut.

Du omsluter mig. 

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud

Text och melodi: Peter Andreasson

Copyright: Peter Andreasson

Predikan Femte söndagen i påsktiden

Växa i tro

Vad är det som gör att vi får förtroende för en människa? Kroppsspråk, blickar, rösten, handslaget, närvaron, pålitligheten och omsorgen, att vi känner oss sedda och respekterade! Förtroende behöver tid att växa fram, dagar, månader, ibland år men kan raseras på ett ögonblick. Förtroendet är vårt svar på den andres sätt att vara. 

Vi slår upp psalmboken på sidan 1742 och ber tillsammans!

Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan eller förbehåll! Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Därför överlämnar jag mig åt dig....

Vår tro är svaret på ett tilltal, en omsorg, av att någon vill mig väl. Tro är förtroende, tillit.

När jag var ung handlade tron om att tro rätt. Att ha de rätta åsikterna. Att vara säker. Nu är tron för mig en tillit, en tillit som ger rum för frågor, tvivel, osäkerhet, tystnad, mörker, väntan liksom för närhet, glädje, sång, engagemang, närvaro.

Vi älskar därför att Gud först har älskat oss. Vi tror därför att Gud tror på oss.

Ibland får jag frågan om man kan vara kristen på egen hand? Måste man gå i kyrkan, be, läsa bibeln, engagera sig? Nej! Man måste ingenting men frågan är, hur går det med relationen? Kan man vara gift på egen hand? Kan man vara vän på egen hand? Det finns perioder av torka och tystnad i alla relationer och ibland måste man dra sig undan för att lyssna, tänka, hitta tillbaka till sig själv. Men i längden tror jag att det blir svårt att vara kristen på egen hand.
Kristen tro är inte en åsiktsgememskap utan en relation med Gud och alla döpta. Trosbekännelsen är inte ett redovisning av vad var och en av oss tror och bejakar, det är kyrkans bekännelse som vi stämmer in i, utforskar, prövar i en levande relation med levande Gud.

Tron behöver näring, värme, sammanhang. Vi behöver be tillsammans, för det är svårt att be på egen hand. Vi behöver lyssna och samtala och tolka texterna tillsammans för att finna Guds vilja i vår tid. Vi behöver de besvärliga och de härliga människorna i vår gemenskap för att formas och fostras och öva oss i att älska.

När Paulus skriver: Var alltid glada, be ständigt och tacka alltid Gud – så riktar han sig inte till den enskilde, för ingen orkar vara glad, be, tacka hela tiden. Han riktar sig till församlingen, till gemenskapen av bräckliga människor som är givna åt varandra för att bära varandras bördor.

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.- bad vi i dagens bön.

Vad skulle hända om det var soligt och varmt 24 timmar om dygnet? Allt liv skulle förödas. Vi behöver natten för att orka med dagen, vilan för att orka arbeta. Livet blir alltid till i det fördolda, i livmoderns dunkel växer fostret, i myllans mörker gror fröet. Tron och tilliten behöver tystnaden, väntan, stillheten, tvivlet, mörkret för att växa. Så var inte rädd! Gud är närmare än vi anar.

In i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst. Högmässan är uppbyggd så: Samling, Ordet, Måltiden, Sändning.

När vi kommer hit påminns vi om att vi inte är ensamma. Jesus ser oss, ber för oss och ger sig själv åt oss, gång på gång på gång! Det gör mig glad, på djupet. Den som missar en mässa, missar en massa.

Sänd oss ut i din kärleks tjänst. Den bönen är inte alldeles lätt att be. Att älska kostar livet. Vetekornen måste malas för att bli mjöl som bakas till bröd som mättar. Druvorna måste krossas för att bli till vin och släcka vår törst. Jesus valde den vägen för kärleken tvingade honom. Vågar vi följa i hans fotspår?

Nästa söndag är det val till EU. Vi måste gå samman och rösta för de värderingar som vårt samhälle bygger på: Att alla som kommer hit ska få plats, känna sig välkomna. Sista veckan i augusti ska vi ha en temavecka under parollen: Alla får plats. Skolan, kommunen, näringslivet, musikskolan, kyrkorna – jag hoppas på bred uppslutning för livets skull.

Sänd oss ut! Vågar vi? Kraften och modet får vi hämta här. Sen kämpar vi sida vid sida med alla goda krafter. Jesus ber för oss, att vi ska bli bevarade för det onda. Och jag lovar, vi kommer växa i tro!

Tankar inför Framtidsforum 30-31 augusti i Askeryd

HUR VILL VI I SVENSKA KYRKAN I ANEBY VARA KYRKA I IDAG OCH I FRAMTIDEN?

RELATION                                            RELEVANS                                            RESURS

Det är 14 år sedan Svenska kyrkan upphörde att vara statskyrka. Vi lever i ett samhälle som blir alltmer mångkulturellt och på den gemensamma arenan hörs idag många röster. Smörgåsbordet är dukat och det är upp till varje individ att välja och vraka, smaka och gilla eller ogilla. De idéburna organisationerna tappar medlemmar och det livslånga engagemanget i en kyrka eller förening är snart ett minne blott. Banden tunnas ut och de frågor som vägleder alltfler är: vad vinner jag på att vara med? Vad får jag ut av medlemskapet? Är det värt medlemsavgiften? Samtidigt söker nutidsmänniskan efter möjligheter till ideellt engagemang, någonstans att finnas med, utföra en uppgift, uppleva mening och få en känsla av sammanhang. Men man vill helst inte binda sig , man ställer hellre upp för en tid, i ett projekt.

Trots de snabba förändringarna i samhället kan vi konstatera att nästan tre av fyra Anebybor är medlemmar i Svenska kyrkan (74,2 %). 68 % av alla barn som föddes 2013 döptes i Svenska kyrkans ordning (siffran för församlingar i Jönköpings län är 51,9% och för hela riket 48,4%). I familjer med minst en förälder som medlem i Svenska kyrkan döptes 90,4 % av barnen (71,9% länet resp. 69,7% riket). Över 80 % av alla begravningar sker i Svenska kyrkans ordning, en liten ökning jämfört med föregående år. Antalet deltagare i högmässorna har på ett år ökat från i snitt 40 till i snitt närmare 70 per högmässa, för att nämna några siffror ur bokslutet för 2013.

Förtroendet för Svenska kyrkan i Aneby kommun är förvånansvärt starkt och stadigt. Det är glädjande men ingen tillfällighet. Det ligger mycket engagemang och oerhört mycket gott arbete bakom dessa siffror. Jag tänker på alla körövningar, alla barngrupper, alla läger, alla hembesök och samtal, all möda som läggs ner på att sköta kyrkor och kyrkogårdar, alla timmar som satsas på ideell basis av alla dem som älskar sin kyrka och för vilka den kristna tron är omistlig.

Samtidigt kan vi konstatera att det är de unga och medelålders som i större utsträckning begär utträde ur kyrkan. För ungdomar och människor mitt i livet tycks kyrkan vara mindre relevant än för dem av oss som är 60 plus.

Hur kan Svenska kyrkan bli mer relevant för fler på kort och lång sikt?

Kyrkoordningen ger sitt tydliga svar: Vårt uppdrag är att genom Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission föra människor till tro på Jesus Kristus och skapa mötesplatser där tro och gemenskap fördjupas samt värna Guds skapelse. Detta vet vi och det finns med i pastoratets Vision och Mål. Men hur ska vi göra det? Vi kan välja att utgå från vårt uppdrag och utföra det som vi alltid gjort. Och det räcker en bit. Men det är inte tillfredställande. Det kan uppfattas som om vi ständigt säger: Jesus är svaret.

Men, vad är frågan?

Hur ser behoven ut i samhället? Vad är viktigt för en tonåring? För en småbarnsförälder? För en ny medborgare med utländsk bakgrund? För den som närmar sig de åttio och inte orkar som förr?

Jesus talade om Guds rike, förlät synder, undervisade om hur vi ska leva för att följa Guds vilja. Jesus lärde människor att be, han instiftade nattvarden, han kallade människor att följa honom.

Men han grundade inte en sekt, en kyrka för ett fåtal anhängare! Han vägrade att låta sig snärjas in i ett kvavt och trångt sammanhang för inbördes beundran. Han bildade ingen förening med styrelse och stadgar.

Kyrkan är därför inte och får aldrig bli en åsiktsgemenskap. Gud är RELATION – Fader, Son och Helig Ande – en innerlig gemenskap med ett utflöde av kärlek. Därför handlar kyrka och tro om Relation – en mötesplats där människan möter Gud, sig själv, sin medmänniska och finner sin plats i skapelsen.

För att relationen ska komma till stånd, för att människor ska ta kyrkans budskap på allvar och vilja söka sig till mötesplatserna måste kyrkan upplevas som någorlunda RELEVANT.

Jesus nöjde sig inte med att kalla lärjungar och lära dem be. Han gick omkring, mötte människor, lyssnade, iakttog, och grep in. Han frågade: vad kan jag göra för dig?

De sjuka botades, de ensamma fick gemenskap, de utstötta upprättades, de övermodiga kritiserades., de osedda blev sedda, de vilsna blev vägledda.

Frågan om RELEVANS är en ödesfråga för Svenska kyrkan. Vi ska möta människors andliga behov och vi måste ställa frågan: vad vill du att vi ska göra för dig? Denna fråga innebär att kyrkan måste lägga örat mot marken och lyssna efter rörelser, behov, rop, längtan.  Kyrkan ska stå mitt i byn, mitt i samhället, mitt i världen, inte huka i en undangömd vrå dit bara de redan troende hittar!

När man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. (Matt 5:15-16)

Genom mångas medlemsavgifter och mångas engagemang, i alla fina kyrkor, körer, syföreningar, samtalsgrupper o.s.v.  har Svenska kyrkan i Aneby en ofattbart stor RESURS – ett Gudsrikestecken, ett utflöde av kärlek.

Vid Framtidsforum sista helgen i augusti ska vi komma samman, lyssna, dela, fråga, be, sjunga, skriva och söka vägar till en större RELEVANS som öppnar för fördjupade RELATIONER som leder till nytt engagemang och nya RESURSER som i sin tur hittar vägar att göra kyrkan mer relevant…….

Till detta Framtidsforum har jag inbjudit bl.a. Kh Anders Johansson från Knivsta pastorat – ett pastorat som valt väg och utgör en tydlig aktör på samhällsarenan. Jag har också inbjudit Pia Strömqvist från Linköping och Mikaela Bengtsson från Tranås, båda föreståndare för kyrkans förskolor på respektive plats.

Ett detaljerat program för Framtidsforum kommer att färdigställas och skickas ut före midsommar. Boka redan nu in helgen som är öppen för alla intresserade!

Peter Andreasson

Kyrkoherde i Aneby

Aneby 140506

Predikan tredje söndagen i Påsktiden 140504

Gen gode herden

Det finns bra herdar och dåliga, bra ledare och dåliga, bättre kyrkoherdar och sämre, utmärkta chefer och medelmåttor. Herdar är vi allihop, mer eller mindre, somliga är det hela tiden, andra en stund då och då. Herde, lärare, ledare, vårdare – är inte alla föräldrar det? Alla lärare? Alla präster? Alla egenföretagare? Om man har ansvaret för sina barnbarn en timme eller en helg så är man deras herde. När vi står i kassakön så spelar det roll om vi talar gott eller illa om en medmänniska. Genom våra ord och handlingar blir vi exempel, förebilder – goda eller dåliga för våra medmänniskor.

Så vad kännetecknar en god herde? Samlar – splittrar inte! Inger trygghet så att tilliten växer och rädslan försvinner. Pålitlig, igenkännbar – inte ombytlig och lynnig. Vakar över hjorden – vaka är inte detsamma som att kontrollera och kritisera, det handlar om att se, bry sig om, lära känna, vara intresserad av varje individ och hela flocken, vårda, försvara, hjälpa.

En god herde drivs av kärlek till hjorden och fåren. Det är det som ligger i det Petrus skriver i episteln: självmant, som Gud vill. Det handlar om genuint intresse för gruppen och individen. Konfirmanderna känner intuitivt om ledaren älskar dem eller ser dem som en skock besvärliga tonåringar som man måste ta hand om några timmar.

Utan vinningslystnad. En herde som drivs av vinningslystnad förvandlar sin omgivning från subjekt till objekt, till medel för sin egen framgång och makt.

En god herde uppträder inte som herre, sätter sig inte över, anser sig inte vara för fin, domderar inte utan böjer sig ner i kärlek, skapar tillit, får varje individ att känna sig så trygg som möjligt.

Det Jesus lyfter fram i svaret till judarna är gärningarna. Gärningarna vittnar om mig. Mycket ord och lite verkstad säger man om den som pratar mycket och där det finns ett glapp mellan ord och handling, mellan löfte och liv. Hos den gode herden är det tvärtom, få ord och trovärdighet i varje handling vilket resulterar i att fåren lyssnar till och följer herden.

Det finns en psalm som sammanfattar den gode herdens egenskaper. Psalm 704.

Jag läste i förrgår en intervju med den kände barnläkaren Lars H Gustafsson i tidningen Dagen. Han samtalar ofta med barn och tonåringar och något som återkommer i samtalen är barnens behov av en vuxen som går att lita på, som står kvar vad som än händer. Alltför många barn blir svikna och det sätter spår för livet. Trofastheten är livsviktig.

Lärjungarna måste ha känt sig grymt svikna av Jesus när han lät sig tillfångatas och dödas. När han uppstod djupnade deras kärlek till Herden. Trofastheten och kärleken drev honom i döden för fåren. Så är det: ibland måste herden göra saker som fåren först inte förstår.

Det är lätt att vara herde. Det är inte lätt att vara en god herde. Låt oss inte ge upp, utan i stället se upp till den Gode Herden Jesus Kristus, lyssna till honom och följa honom.  

Predikan Elim Bredestad 140503

Den gode Herden

Idag har jag talat med två herdar, Lasse Källner och Barbro Linnér.

Man säger om herdemotivet att det är hopplöst föråldrat, att ingen modern svensk förstår vad man talar om. Det kan hända att storstads- människorna aldrig sett en herde, men kom inte och påstå att det inte finns herdar i Sverige. Fast å andra sidan var det något helt annat att vara herde på Jesu tid. Idag ringer man till veterinären så fort det är något som inte står rätt till. Då var herden tvungen att känna sina får, pyssla om dom och plåstra om dom så gott det gick.

Jag vill säga något om ordet Herde i fem punkter, en för varje bokstav i ordet. Den sjätte punkten i min predikan är en sång som jag skrev förra söndagen. Vi kan kalla den för Fårens sång till herden.

H – som i  Herren. Jesus som kallar sig själv för den gode herden blev efter sin uppståndelse kallad Kyrios, Herren. Tomas säger när han får sticka fingret i Jesu sår och blir överbevisad om att det är Jesus: Min Herre och min Gud. När lärjungarna är ute och fiskar och ser Jesus på stranden säger Johannes till Petrus: Det är Herren. Den första trosbekännelsen, embryot till den trosbekännelse vi har idag, löd: Jesus är Herre. Det betyder att man bekänner att Jesus, den enkla snickaren från Nasareth, var Guds son. Var och är Gud.

Detta är grunden i den kristna tron. Minimum. Jesus är Herre!

E – som i Erfaren. Det som kännetecknar en erfaren herde är att han känner sina får. Och fåren känner igen herdens röst och följer honom. Det räcker att Lasse kommer ner till lagårn och ropar på sina får så kommer de springande. Rösten, blicken, omsorgen, kärleken, trofastheten. Alla dessa goda egenskaper tillsammans bildar ett kitt, ett starkt band mellan herden och fåren. När det gäller Jesus är kärleken så innerlig och djup att han ger sitt liv för sina får. Inte bara sin tid och sitt engagemang, utan också sitt liv.

Lars H Gustavsson, barnläkaren berättar i gårdagens Dagen om sina många samtal med barn. Det som återkommer i samtalen är barnens behov av någon som står kvar vad som än händer. Och rädslan för svek, rädslan för att bli övergiven av den man litade på. Jesus är med oss också i den mörkaste dalen. Och först säger Lars att så är det. Sen ändrar han sig och säger att visst har han upplevt att allt varit mörkt och Gud har varit tyst men på något sätt har herden letat rätt på sitt får till sist, fast han kan inte säga hur det gick till.

R – som i Radikal. Jesus berättar en liknelse, liknelsen om det förlorade fåret. 

Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? 

Vi har hört liknelsen så många gånger så vi reagerar inte men det kan jag intyga att hans lyssnare gjorde. Dom tänkte: den herden är inte riktigt klok. Ingen lämnar nittionio får i öknen för att leta efter ett enda. Öknen är full av vilddjur och tjuvar. Vad menar Jesus? Han är radikal. Han vet att det finns alltför många som är sig själva nog, som klarar sig utan herde, som tror att de ser fast de är blinda. Som dömer dem som har en flisa i sitt öga fast de själva har en bjälke. Jesus vet att den som tror sig vara färdig och frisk inte behöver någon läkare fast han i själva verket är illa däran. De nittionio fåren är alla dom som tror sig att sitt på det torra och inte behöver någon herde.

Den som är förlorad har förlorat allt, har tappat masken, har inget att dölja, har lagt alla korten på bordet. Från den som är förlorad hörs bara ett enda rop ur djupen, förbarma dig över mig. Och Jesus är Radikal, han söker tills han finner!!!! Tack!

D – som i Dopet. I dopet blev vi upptagna i Kristi kyrka, i Herdens fårskock. Vi fick hans märke, inte i örat utan i hjärtat, korset, Kristustecknet. Och med dopet följer ett löfte: jag är med er alla dagar till tidens slut. Vilket löfte! Vilken förtröstan! Jag är aldrig ensam mer.

E – som i Enkelhet. Vi människor har en förmåga att alltid krångla till det. Göra saker mer invecklade än de är. Jesus, vår Herde kännetecknas av enkelhet, en sådan enkelhet som barnen känner igen som sin. En vänlighet, lyhördhet, närvaro som inte går att ta miste på. En hållning som befriar, som gör att människor dras till honom, för där känner man sig sedd och älskad och där är det lätt att andas, där i hans närhet är det lätt att vara sig själv.

Fårens sång till Herden

Jesus, vi behöver dig

1. Jesus, vi behöver dig för att leva
   orka bära bördan som vi fått
   i vår livsväv finns en synlig reva
   allting är på både ont och gott

2. Jesus, vi behöver dig för att kämpa
   alla goda krafter nu behövs
   hoten är så många, allting trampas
   ned i smutsen. Hjälp oss, ropet hör!

3. Jesus, vi behöver dig för att tåla
   andras fel och egen sårbarhet.
   Lär oss ödmjukheten att förlåta
   i vår svaghet finns en hemlighet.

4. Jesus, vi behöver dig för att älska
   söka enhet, stärka det som gror,
   låta kärlek övervinna rädsla.
   Dela bröd och vin som syster, bror.

5. Jesus, vi behöver dig för att leva
   vandra steg för steg mot livets mål
   dopets löfte ger oss mod att sträva
   du slår följe, nära oss du går.