Predikan Juldagen 2017 (den jag höll)

Jesu födelse

Julevangeliet har vi ju hört så många gånger. Vi kan det nästan utantill. Och vi har säkert hört otaliga utläggningar över dess innehåll. Vad finns då att säga idag?

Ett sätt att närma sig en text är att välja en av karaktärerna i texten och tänka att den personen är jag. Och när jag mediterade över texten fastnade jag denna gång för herdarna. Tänk er att vi är herdarna. Precis som dom så står vi ut med kylan och mörkret. Vi biter ihop, stretar på, håller ut och gör det vi ska trots mörkret och kylan. Jag måste säga att jag far lite illa av vintermörkret. När det är som värst undrar jag om det verkligen var meningen att människor ska leva på dessa breddgrader.

Jag växte ju upp i Afrika och där var det ca 20-25 grader året runt.

Nåja, herdarna uppfyller sina plikter, de gör det de ska, de vallar fåren, skyddar dem mot faror, ger dem vård och tillsyn. De vet allt om får och fårskötsel och sköter sitt jobb fast ingen tackar dem. Är det inte så med oss?

Och de vänjer sig vid mörkret. Ni vet på hösten när dagarna blir kortare och nätterna allt längre, mörkret smyger sig liksom på och vi vänjer oss. Och det är som det ska med det fysiska mörkret men jag vill påstå att vi lever i en tid där vi vänjer oss vid mörkret även bildligt talat. Det tydligaste exemplet är kanske våra riksdagspartier. För fyra år sedan var det bara ett parti som pläderade för stängda gränser och hårda tag mot invandrare. Det som då ansågs vara främlingsfientligt och inhumant att säga det övertrumfar partierna nu varandra om att säga. Ingen säger längre: Mitt Sverige bygger inga murar. Det finansministern sa häromdagen var magstarkt. Åk någon annanstans. Var det svaret Josef och Maria fick när de sökte tak över huvudet och någonstans att föda? Gå någon annanstans!

Vi vänjer oss vid mörkret. Varje människa står varje dag inför valet mellan ljus och mörker, sanning och lögn, medmänsklighet och självupptagenhet. Går vi förbi tiggaren utanför affären en gång och fem gånger och tio så tystnar det dåliga samvetet och vi vänjer oss vid att vända den nödställde ryggen. Vi har sakta vant oss vid att överutnyttja jordens tillgångar. Det skulle behövas 4,2 jordklot om alla människor på jorden skulle leva som du och jag. Det är ju ju fullständigt orimligt. Men vi gör inget åt det. För vi har vant oss vid mörkret. Vi blundar.

Tänk så lätt vi vänjer oss vid mörkret...

Och plötsligt står ängeln där. Det blir alldeles ljust. Vad är vår första reaktion om någon tänder en starkt lysande lampa när vi vant vid oss vid mörket? Vi blundar. Vi ropar: släck! Kanske sa herdarna det till ängeln: släck! De blev åtminstone rädda, de greps av stor förfäran. Alla som på olika sätt har vant sig vid mörkret i tron att ingen märker något, blir rädda när ljuset drabbar. Vi är rädda för att bli avslöjade, påkomna, genomskådade. Ängeln vet detta. Därför säger den: ”Var inte rädda”. Det var inte avslöjandets iskalla ljus som ängeln kom med utan med ljuset från himlens härlighet, Guds kärleks ljus. Och när herdarna efter en stund vant sig vid ljuset och öppnade sina ögon så insåg de att detta är det ljus som vi hör hemma i, som vi skapades till, som vi alltid längtat efter. Vi är ljusets barn inte mörkrets.

”I dag har en frälsare fötts åt er.” Vilket underbart budskap. Och när den himmelska kören sjungit färdigt skyndade herdarna till Betlehem.

De sprang. Det var bråttom och det är bråttom. Mörkret tilltar på vår jord. Hot och hat, överkonsumtion, utnyttjande av de svagaste, krigshets, byggande av murar – Gud förbarma dig över vår arma jord!

Det är bråttom att vända om från mörkret till ljuset och för att vi ska kunna det behöver vi Barnets hjälp, han som sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus.”

Låt oss gå till Barnet, falla på knä, tillbe och bekänna mörkrets gärningar och släppa in förlåtelsens ljus i våra hjärtan.

Då kommer lovsången att förlösas, Glädjen kommer flytta in i våra liv och vi kommer få ny kraft att kämpa för det goda mot det onda, för ljuset mot mörkret just där vi står, med de gåvor vi fått, sida vid sida med alla goda krafter.

Predikan jag aldrig höll på juldagen

Jesu födelse

Det är något alldeles särskilt med julen. Den rör vid något i hjärtats djup. I en psalm står följande: Och alla släktens hopp och tro, stämt möte denna natt. 

Det tycks finnas en längtan, en evig längtan efter ljus och frid, ett oändligt behov av tröst, en hunger efter den kärlek som bara älskar med öppen famn utan villkor och krav. Vi lever i en värld som väts av tårar. Vi läser om flickor som könsstympas, om barn som utnyttjas, om flyktingar som säljs som slavar. Vi hör ledande politiker som tycker att asylsökande borde åka någon annanstans. Vi möter gamla i vårt samhälle som aldrig får besök, ungdomar som skär sig. Det stiger ett rop ur människors hjärtan, en bön om förbarmande. Vart tar ropet vägen? Ekar det ut i ett iskallt universum? Eller finns det någon som hör, någon som ser och älskar? Finns det någon därute som griper in? 

Profeten säger: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. 

Är Jesus det ljuset? Är barnet i Betlehem svaret på vår eviga längtan? Han påstod det. Jag tror det. 

När undret sker, när ljuset tänds och barnet föds sker det så stilla, så tyst. Liksom i skymundan. När undret sker, när ljuset tänds och barnet föds sker det i ett stall. I mörkret, bland djuren. Där blir Gud människa, medmänniska. Där landar himlen på jorden. Där går alla släktens hopp och tro i uppfyllelse. 

”Det fanns inte plats för dem inne i härbärget.” Hur är det i ditt liv, i mitt, i våra makthavares liv? Finns det plats för Jesus här inne? Eller är det fullt? Jag gissar att det är fullt i de fina salongerna, i det vi visar utåt. Men i alla människors liv finns det hemliga vrår, mörklagda utrymmen som vi döljer, som vi har svårt att tala om, som vi kanske skäms för. Kan det vara stallet, där undret sker, där barnet föds, där ljuset tänds, där medmänskligheten gror. 

”I samma trakt låg några herdar ute” Först stallet, sedan herdarna. Guds vägar är märkliga. Och samtidigt som trösterika. För herdarna var de mest föraktade, de med lägst status, de som ingen räknade med. De var sådana som man gick förbi, såg förbi, nonchalerade. Vilka är deras motsvarighet idag? 

De är de första som får veta. Och det är kanske dom som har lättast för att tro. Och Gud bjuder dem på en körkonsert som är himmelsk. Och så säger ängeln: var inte rädda. Kanske är det dessa tre ord som är de viktigaste i hela julevangeliet. Var inte rädda. Och herdarna skyndar till Betlehem och berättar vad ängeln har sagt. 

Barnet möter de lägsta, de som är på botten – i ögonhöjd. Botten i mig är botten i dig. Ljuset lyser inte i ljuset utan i mörkret. Kärleken räcks till dem som är tomhänta, till dem som hungrar och törstar och är mottagliga. För i denna natt har alla släktens hopp och tro stämt möte. Och Guds svar på mänsklighetens längtan är ett barn, Jesus Kristus. När han får födas i våra hjärtan föds också lovsången. Som om änglarnas sång fortplantat sig i herdarnas hjärtan och från herdarna har den sedan spridits ut över hela vår jord. 

Och jag tänker att denna lovsång, denna glädje över att bli sedd av och se Barnet i ögonhöjd får oss att själva bli en del av svaret på ropet....

Tack Gud för undret i Betlehem, för barnet, för ljuset. Nu behöver vi inte vara rädda. Mer, för du är med oss. Amen.

Julafton

               

VAR INTE RÄDDA!

Himlens hälsning till jorden....

Predikan 1:a sönd i advent

Ett nådens år

Jag vill säga något om hjälpen, något om hjärtat.

Hosianna – det betyder hjälp oss, rädda oss. Det är ett nödrop. Och det är många som ropar. Jag ropar, människor på flykt ropar, de ensamma, de rädda, de utan makt. Hosianna. Idag startar julinsamlingen: Jag är ett liv. Fram till trettondagen ska vi samla in pengar till barnen på soptippen i Manilla så att de får tak över huvudet, mat att äta, gå i skolan. De ropar. Och det finns barn i vår närhet som ropar, som mår dåligt. Hosianna. Hjälp oss, rädda oss. Se oss. Nöden är stor, ja, ibland känns den övermäktig. Då är det skönare att åka till A6 och handla. Förra helgen handlade svenska folket för mer än 5 miljarder. Hosianna, Gud, rädda oss. För vi blir inte lyckligare av en sak till. När ska vi inse det? Men det är som om vi inte vågar, som om tystnaden, närvaron, det äkta mötet både lockar och skrämmer.

Hjärtat. Den vanliga tolkningen av adventstidens budskap är att Jesus vill komma in i våra hjärtan. Öppna ditt hjärta i bön och bot. Gör porten hög, gör dörren bred, ditt hjärta till hans boning red. Tolkningen bygger på föreställningen att människan i sig själv är förlorad, lever i mörker men om hon omvänder sig och öppnar sitt hjärta för Gud kommer Gud med ljuset, friden, kärleken, det goda. Men hur var det nu, varje människa är ju skapad till Guds avbild, till Guds likhet. Tänk om det är Gud som är hemma och vi som flyttat ut? Kan det vara så att Jesus väntar på oss i vårt eget innersta? Väntar på att vi ska komma hem till oss själva. Bli mer hela, och närvarande?

Bo Kaspers orkester sjunger i låten Floden:

Det rinner en älv, en sugande flod genom livet mitt

jag uppfylls av mildhet och frid när jag vadat ut i dess mitt

Och var gång som jag vågat att bada i den blir jag hel och ren

och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben

Nu undrar jag varför jag inte badar mer

Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger

Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig

Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som

du skänker mig

För underligt

För underligt

Det finns en brunn, en källa till liv i min egen kropp

när jag druckit av den fylls jag av klarhet och saknat hopp

Var gång som jag vågat att dricka ur den blir jag hel och ren

Och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben

Nu undrar jag varför jag inte dricker mer

Varför, varför när jag vet att allt det ljusa och goda som det ger

Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig

att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som du skänker mig

För underligt

För underligt

Jag vill trotsa det motstånd jag har

att ta emot det som gör mig gott.

Det kloka att gå runt och söka det som jag redan fått

Nu undrar jag varför jag inte badar mer

Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger

Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig

Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som

du skänker mig.

För underligt

För underligt

Kan det vara så att nåden skrämmer, att det goda och ljusa Gud vill ge blir något vi dras till och samtidigt känner ett motstånd inför?Kan det vara så att vi vant oss vid att dricka ur usla brunnar, att vi gått vilse i världen och tappat bort oss själva, att vi liksom vant oss vid surrogat i stället för äkta vara? Hosianna! Herre hjälp! 
Och hjälpen finns närmare än vi någonsin anar. Den finns här, i hjärtat. Kanske behöver vi hjälpa varandra att söka, att våga bada, att dricka, att smaka, att komma hem till oss själva och där möta Kristus, som väntat på oss och längtat efter oss.

Hosianna, Davids son. Hjälp oss Jesus, rädda oss. Hosianna.

Låt oss be: Jesus, tack för att du kallar på mig från mitt hjärtas innersta.

Hjälp mig att komma hem till mig själv, bli mer närvarande, samlad, uppmärksam.

Hjälp mig att möta varje människa såsom du möter mig, helhjärtat närvarande. Amen

Predikan Domsöndagen

Kristi återkomst

Jag vill säga något om Domen, något om de Onda och något om Mötet.  D. O. M. 

Först domen. Är det något vi är bra på så är det att döma. Vi dömer oss själva och det egna jaget är oftast den hårdaste domaren. Särskilt nattetid. Vi dömer varandra, dömer och bedömer. Blir det rättvist? Nej! Jesus upprepar gång på gång: Döm inte. Överlämna domen åt Gud. Bara den som rannsakar hjärtan och vet allt kan döma rättvist.

Nu går en våg av avslöjanden genom världen. Me too. Jag också. Och den ena kvinnan efter den andra träder fram och berättar. Också i Svenska kyrkan under namnet Varde ljus. Jag är skakad och djupt bedrövad över vad män utsätter kvinnor för. Och jag tycker det är bra att sanningen kommer fram, att det som skett i det tysta nu ropas ut på taken. Att ljuset släpps in i de mörka vrårna av vårt samhälle. Men vad gör vi med förövarna? Vi låser fast dem vid skampålen och spottar på dem. Någon har sagt om Martin Timell: nu duger han inte ens till dörrmatta. Var finns nåden? Var finns ödmjukheten? Sanning utan nåd kan krossa en människa. Det måste vara möjligt att säga förlåt, att ångra sig, att be om hjälp, att få förlåtelse. För det kunde ha varit jag.

Lasse Lucidor sa: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. Vad är det som är så trösterikt med att det är Jesus som ska döma? Johannes svarar: han var fylld av nåd och sanning. Nåden kommer först, kärleken till varje människa, en kärlek som driver Jesus att bli människa, möta oss i ögonhöjd, gå i våra skor, se stjärnorna ur vårt perspektiv, gråta våra tårar, dela vårt mörker, ropa med oss: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Aldrig har någon älskat som han, diktar Lina Sandell. 
Här möter vi en kärlek som rymmer sanningen och en sanning som rymmer kärleken. Först då blir domen rättvis och barmhärtig.

Så låt oss se på oss själva och på varandra med Jesu ögon och överlåta domen till honom.

För det andra: De onda ska kastas bort. Kastar verkligen en kärleksfull Gud bort en enda människa? Jag vill tänka att gränsen mellan den goda fisken och den dåliga, mellan onda och de rättfärdiga går igenom varje människa, inte mellan oss. Sjön som näten kastas ut i är i så fall människans hjärta. Och så såg ju Jesus på Petrus. Ena stunden kallade han honom Satan, nästa kallades han för salig. Men det finns en udd i dagens text, ett allvar som återkommer i evangelierna. Utgångspunkten är att vi har ett val, att vi kan välja att göra oändligt gott och vi kan välja att göra oändligt ont. Ond är den som förleder andra, föraktar Guds vilja, förför de minsta, förhärdar sitt hjärta och går förbi den som lider nöd. Detta är oerhört allvarligt i Guds ögon. Och en dag ska de onda kastas i den brinnande ugnen. Och här finns, mitt i det som verkar definitivt ett hopp. Jesus säger: och där (i ugnen) ska man gråta och skära tänder. Inget om förintelse. Vad är det då för eld som inte förtär? Det undrade Mose också när han såg den brinnande busken. Busken brann men förtärdes inte. När vi gjort illa, gjort ont, kastas vi in i den eld som är Guds kärlek. Iskalla hjärtan tinas upp, förnekande sinnen blir upplysta, hatiska människor träffas av kärlekens genomborrande blick, precis som Petrus när han förnekat Jesus och Jesus vände sig om och såg på Petrus - vad hände? Jo, Petrus gick ut och grät bittert! När vi blir genomskådade och genomlysta kommer gråten, insikten, ångern och Gud låter oss gråta tills han all gråt är slut och då torkar han varsamt tårarna från våra kinder, öppnar sin famn, också för den störste förbrytaren, och säger: Välkommen hem mitt barn!

För Gud vill att alla människor ska räddas. 
Som vår värld ser ut idag behövs det många renande brasor, också i mitt liv, i vår församling, i vårt samhälle, på migrationsverket, i regeringen, på våra arbetsplatser. Herre förbarma dig! Genomlys vårt mörker!

För det tredje: Mötet

Domsöndagen handlar om Kristi återkomst. Om Mötet med Kristus. I psalm 313 står det: Ej såsom man råkar enfrämling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.

Redan nu kan vi förbereda oss för den dagen. Vi kan öva oss i att känna igen Kristus. I nattvardens: för dig utgiven, för dig utgjutet. I medmänniskan, särskilt i dem som lider nöd. Överallt där kärlek och barmhärtighet bor, där bor Jesus. Också i våra hjärtan.

Låt oss be: Herre Jesus Kristus som möter oss redan här i dem som hungrar och lider nöd, och som skall möta oss som vår Frälsare och Konung vid livets och världens slut, till dig ropar vi om barmhärtighet och nåd idag och alla dagar intill tidens ände. Amen

Predikan 22 sönd efter Trefaldighet

Frälsningen

I går döpte jag Charlie Sandor i Haurida kyrka och precis när jag hällde vatten på hans huvud tändes hans dopljus, ett ljus som påminner om Jesus som sa: Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

I fredags begravdes min allra käraste moster Barbro. När vi tagit avsked sa prästen: Ge, o Herre, Barbro din frid och låt ditt eviga ljus lysa för henne.

Ljuset finns där i början av livet och i slutet, Guds ljus, Kristusljuset.

Och inte bara i början och i slutet, utan hela vägen, hela tiden. Det är som om ljuset söker oss, kallar på oss. Det är som om ljuset vill upplysa oss, vägleda oss.

Vi sjunger:

Låt oss vandra i ljuset liksom han är ljus,

vandra i Guds ljus. 2 ggr

Vandra i Guds ljus, vandra i Guds ljus,

vandra i Guds ljus, vandra i Guds ansiktes ljus.

Tänk efter: Vad har varit ljus i ditt liv den senaste veckan? Vad har lyst upp din dag?

Vill någon berätta?

I Bibelns första bok, första kapitel står det: Gud sade: Ljus bli till! Och ljuset blev till. 1 Mos 1:3

Vi blev skapade av den Gud som är ljus till hela sitt väsen och eftersom

vi är skapade till Guds avbild är vi skapade till att leva i ljuset, söka ljuset, vandra i ljuset. Vi är ljuset barn. Men så inträffade syndafallet, människan satte sig upp emot Gud, ville gå sin egen väg och då öppnades hennes ögon och hon såg att hon var naken och hon skämdes för vad hon hade gjort och gömde sig. Och när det började bli kväll vandrade Gud omkring i Edens lustgård och sökte efter sin barn: Adam, var är du? Gud kallade på människan utur mörkret, utur skammen, in i sin gemenskap igen. Mörkret finns där, det lockar, det hindrar oss att leva som vi innerst inne vill. Och är vi tillräckligt länge i mörkret så kan vi vänja oss vid det. I Johannesevangeliet står det att när ljuset Jesus kom in i världen tog människorna inte emot honom: för de älskade mörkret mer än ljuset.

Om vi vänjer oss vid mörkret blir vi ljusskygga. Det finns väldigt mycket i vår värld som inte tål ljuset. Lögner, korruption, smuggling, anonyma hot och hatbrev, ryktesspridning, maktmissbruk, otrohet. Därför är syndabekännelsen viktig. Syndabekännelsen är som att dra upp rullgardinen och släppa in ljuset och öppna alla fönster och vädra ut den dåliga luften. När vi säger: Förlåt! då säger vi ja till ljuset, vi säger ja till vår sanna identitet, vi går från mörker till ljus.

Vi sjunger:

Låt oss vandra i ljuset liksom han är ljus,

vandra i Guds ljus. 2 ggr

Vandra i Guds ljus, vandra i Guds ljus,

vandra i Guds ljus, vandra i Guds ansiktes ljus.

Tro på ljuset medan ni har ljuset så att ni blir ljusets söner, säger Jesus.

Kanske är detta viktigare idag än på mycket länge. Och det är svårt. Jag tänker på alla som kommit hit som flyktingar och nu får avslag. På alla som ber, stöttar, hoppas och tror att sanningen ska segra, godheten, humaniteten. Vi behöver Jesus, läsa om honom, lita på honom, ropa till honom. Vi behöver varandra. Ingen orkar kämpa ensam.

Bibeln börjar med att berätta om ljuset. Och den slutar med följande ord: Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.

Predikan minnesgudstjänst Alla själars dag

Vårt evighetshopp

Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Smaka på orden! Vilket påstående. Är det sant, det Jesus säger, då behöver vi inte vara rädda för döden. För Gud är alla levande. Min pappa, min farmor, dina nära och kära som du saknar och sörjer. Då är de hos Gud, i en annan dimension, långt borta men ändå nära... Levande!

Hur är detta möjligt?

I senaste numret av tidskriften Pilgrim fann jag en märklig berättelse som berörde mig starkt, en berättelse om den danske konstnären och musikern Peter Bastian som dog i våras, 73 år gammal.

Han var framgångsrik, högpresterande, begåvad, hade ett kringflackande kärleksliv, gick in för hinduiska varianter av meditation. Han trodde inte på Gud. Han drevs av ett självhat, av att aldrig duga, att alltid kunna prestera lite mer. Han beskriver sig själv med orden: Mager, atletisk, välslipad med iskalla klara ögon.

I en intervju som gjordes bara några dagar innan han dog berättar Peter Bastian att han i samband med ett sjukdomsbesked fick kontakt med en länge bortglömd längtan, en vild längtan efter kärlek. Han började läsa Bibeln och drabbades av orden, han lyssnade på Johannespassionen av Bach och började storgråta. Han beskriver det som att Jesusgestalten drabbade honom så oerhört. Så säger han: Jag beslutade mig till sist för att låta döpa mig i hög ålder. Min dopdag var den 27 juni 2015.

Varför bli döpt, frågar journalisten.

För att jag kände av den där vilda längtan att kasta mig ut på tusen famnars djup...Och det var en annan, mycket egendomlig sak som kan låta anspråksfull: jag upplevde att längtan var ömsesidig. Det var mycket märkligt.... Det är som att man kan gripas av en vild längtan efter en kärlek som ser på en som man är, och som kan rymma en oavsett vad som sker, oavsett vad som kommer fram. Du är alltid redan älskad!

Så långt Peter Bastian.

Du är alltid redan älskad!

När allt kommer omkring är det det enda som betyder något, och jag tror att längtan finns där inom oss alla, bortglömd, vild eller stilla, och den är ömsesidig!

Den är ömsesidig!

Det betyder att när vi bejakar vår längtan upptäcker vi det oerhörda: att Gud längtar efter oss.

Göte Strandsjö har satt ord på denna längtan i psalmen 774:

Som när ett barn kommer hem om kvällen
och möts av en vänlig famn,
så var det för mig att komma till Gud,
jag kände att där hörde jag hemma.
Det fanns en plats i Guds stora rum,
en plats som väntade på mig
och jag kände: här är jag hemma,
jag vill vara ett barn i Guds hem.

Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Du är alltid redan älskad.

Predikan Alla helgons dag

Helgonen

Psalt 126:5-6

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

På fredag ska min allra käraste moster Barbro begravas. Hon blev 84 år. Hon blev kvar på gården, ogift. Där levde hon med min mormor och morfar så länge de fanns kvar. Hon älskade korna och kalvarna men mest av allt älskade hon sina katter och dom henne. Hon älskade gården, rabatterna, trädgårdslandet, kastanjen med gungan. Och hon älskade sina syskon, och sina syskonbarn.

På fredag ska jag få vara med och bära henne till hennes sista vila. Hon ska bäddas ner i jorden bredvid sin mor och far och sin bror. Som ett frö som sås under tårar. Det Barbro var och gav och betydde det gror inom oss – hennes mildhet, hennes enkla, stillsamma liv, hennes generositet, hennes förmåga att få oss att alltid känna oss välkomna, alltid sedda, alltid lyssnade på. Barbro är en förebild för mig. Jag hoppas och ber att det hon sådde av kärlek, mildhet och livsmod ska få gro i mig, i oss som fick glädjen att möta henne.

Idag, på Alla helgons dag, tänker vi på helgonen, de människor som på ett alldeles särskilt sätt gjort Guds kärlek synlig på jorden. Vi har två helgon i Sverige, Birgitta och Elisabeth. Men du vet och jag vet vilka människor som för oss har gjort Guds kärlek synlig i världen. Och det uppstår ständigt nya människor som säger ja till kallelsen, till uppdraget att ge sina liv för att Guds vilja ska ske, för att kärleken ska utbredas, för att varje människa ska få leva i frihet och trygghet. Helgonlika människor. Och jag tänker på utställningen We have a dream som öppnade för ett par veckor sedan på Jönköpings läns museum, en utställning bestående av berättelser om kampen för det goda och mot det onda, människor från hela världen, unga, gamla, män, kvinnor som hängivet och under tårar kämpar för allas lika värde, för de mänskliga rättigheterna. Kanske kommer de få skörda under sin livstid, kanske får andra skörda det de sådde.

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

Min största och viktigaste förebild är Jesus Kristus, som sådde under tårar det vi får skörda. Han dog för vår skull för att vi genom hans död skulle få förlåtelse, liv och nya möjligheter. Hans kärlek öppnade vägen hem till Gud för oss och där ska vi alla få jubla en dag, sjunga, dansa med änglarna och genomlysas av Guds ljus. Och den dagen kommer ingen av oss att sakna något eller någon.

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

 På fredag kommer jag följa min käraste moster till hennes sista vila. Och jag kan se henne där hon sitter i sin slitna kökssoffa och klappar sina katter och allt är genomlyst av en stilla frid.  

Predikan i Marbäcks gamla kyrka 20 e Tref

Att leva tillsammans

Vi befinner oss i Marbäcks socken. Socken är ett gammalt ord som kommer av att söka sig samman. Marbäcks socken ligger i Aneby församling. Församling - vi samlas för att be och sjunga, för att ta emot förlåtelsen, för att få vägledning från Guds ord. Vi delar bröd och vin och sänds sedan ut att älska varandra som Gud har älskat oss. Vi lever i Aneby kommun – kommun betyder gemenskap. Ingen människa är en ö. Vi är helt beroende av varandra för att leva och överleva. Vi har inte valt varandra utan fått varandra i befintligt skick och var och en bidrar med starkt och svagt, med friskt och sjukt till helheten.

I denna socken, i denna församling, i denna kommun delar vi liv och livsvillkor med allt som lever - träden, blommorna, örterna, de vilda och de tama djuren, insekterna, småkrypen, vattendragen, myllan.

Men moder jord har feber. Hon är sjuk. Girigheten har sitt pris. Det skulle behövas 4,2 jordklot om alla ska ha den levnadsstandard som vi har. Läget är kritiskt. Vi måste vakna upp nu, ställa om nu, avstå från överkonsumtion nu. Vad kan du göra för att moder jord ska bli frisk, för att vi ska kunna överlämna en helare jord till kommande generationer?

Att leva tillsammans är livsviktigt. Att leva tillsammans är underbart. Att leva tillsammans är svårt. Men det är inte omöjligt.

Någon har sagt: Du kan enkelt bedöma en människas karaktär genom att se hur hon behandlar den som inte kan göra någonting för henne.

Hur är det med Guds karaktär? Hur gör Gud? Jo, i dagens psaltartext står det: Gud är de faderlösas fader, änkornas försvarare. Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka.

Sådan var också Jesus. Han fylldes gång på gång av medlidande. Han botade de sjuka, befriade de fångna och tog in de utstötta, de dömda i sin gemenskap. Han gjorde barnen till vår förebild. Han avstod från allt för att ge oss allt.

Hur vi behandlar den som inte kan göra något för oss, de små, de sjuka, de hemlösa, de faderlösa, de ensamkommande är ett mått på vår karaktär, på vår förmåga att älska, ett mått på hur vår kommun mår.

Jesus var tillbaka i Nasaret där han vuxit upp. Han var född utanför äktenskapet, hade 8-9 syskon. Josef hade troligen dött när minstingen föddes och därför hade Jesus fått försörja Maria och alla syskon tills någon av bröderna kunde ta över.

Jesus var ungefär 30 år när han flyttade hemifrån och fick göra det han kommit för att göra. Hur många ungdomar har genom åren flyttat från Aneby för att kunna hitta sin väg och följa sin kallelse?

Nu var Jesus hemma för att hälsa på. Men det var inte samme Jesus som den som flyttade. Han hade förändrats. Det fanns en glöd, en glädje, en auktoritet i det han sa och gjorde. Men man kände inte igen honom. Inte ens hans mor och syskon kände igen honom. Det måste ha varit svårt för Jesus, gjort ont.

Är det inte snickarens son? Frågan är avslöjande. De var mer upptagna med att stoppa in honom i ett fack och sätta en etikett på honom än att faktiskt lyssna på vad han sa. Varför gör vi så med varandra?

Vad gör Jesus? I stället för att bråka, kräva sin rätt, till varje pris försöka bli förstådd går han därifrån. Det är som om han tänker: Tids nog kommer de förstå, tids nog kommer vi hitta tillbaka till varandra. Och så blev det.

Att leva tillsammans är livsviktigt, underbart och ibland svårt.

Vad kan vi göra när vi misslyckas? I stället för att gripas av missmod och ge upp och kan vi söka oss samman, be om förlåtelse, lära oss av Gud att älska dem som inte kan ge något tillbaka, för en dag kan det vara vi som ingenting kan ge, som inte är nyttiga eller lönsamma och Den dagen är det vi som behöver någon som ser oss och bjuder in oss i värmen.

Ny psalm skriven till 20-årsjubiléet av Aneby kyrka

Psalmen är en fri översättning av en psalm som är skriven av Fanny Crosby (1820-1915) som var samtida med Lina Sandell (som f.ö. kallats Sveriges Fanny Crosby) 

Frances Jane Crosby van Alstyne som hon egentligen hette levde 1820-1915. Hon var missionär, författare och lärare för blinda. Hon var själv blind, liksom hennes man. Hon skrev mer än 8000 sånger under 200 olika pseudonymer. I den svenska psalmboken finns följande psalmer med: Brist ut min själ i lovsångsljud (nr 12), Låt mig få höra om Jesus (nr 46), Jesus kär gå ej förbi mig (nr 211) Hela vägen går han med mig (nr 252) och Saliga visshet (nr 259).

Originalet To God be the glory skrevs 1875 men blev inte så väl mottagen i Amerika. Det var först när den publicerades i en sångbok i England 1903 som den blev allmänt känd och när Billy Graham använde den under sina korståg från 1954 och framåt blev den mycket populär. Lyssna gärna på den på Youtube. Sök på To God be the glory.

Melodin är komponerad av William Howard Doane (1832-1915). Han var affärsman och kompositör och skrev över 2000 verk. I den svenska psalmboken finns han med som kompositör av melodin till Fanny Crosbys text: Jesus kär, gå ej förbi mig (SvPs 211).

När jag hörde den första gången för en månad sedan på Youtube föll jag genast för psalmen. Den är härlig, lättsjungen, medryckande. Den fastnar direkt och det dröjde inte många minuter förrän jag insåg att jag ville göra ett försök att översätta den. Nu är det något av det svåraste som finns, särskilt om man vill komma nära originalet och har ambitionen att rimma. Efter att ha tagit in den engelska texten och analyserat den valde jag att skriva en text som kan beskrivas som en fri översättning av den engelska men snarast är att betrakta som en helt ny psalm inspirerad av Fanny Crosbys text. 

"Uruppförandet" äger rum den 15/10 kl 11 i Aneby fina kyrka och psalmen tillägnas den gudstjänstfirande församling därstädes.

Jag vill tacka Per Harling psalmförfattare och min stora förebild, tillika mentor och lärare vid Anders Frostenssons psalmskola för kloka synpunkter.

Vi lovsjunger, ärar

Vi lovsjunger, ärar Guds heliga namn.

Gud älskade världen med vidöppen famn,

den famn som i Jesus tog mänsklig gestalt.

I honom på korset försonades allt.

Tacka Gud, tacka Gud som har dukat sitt bord.

Tacka Gud, tacka Gud som har sagt i sitt ord:

Välkommen till festen, just du bjuden är

och dräkten är framlagd, Gud håller dig kär.

Så får vi nu komma precis som vi är.

Gud ser rakt igenom fasaden vi bär.

Här ryms vi med alla som tvivlar och tror,

här delar vi måltid som syster och bror.

Tacka Gud, tacka Gud....

Med glädje och tacksamhet tar vi emot

de gåvor du ger oss, ny kraft och nytt mod.

Välsignade sänds vi att älska som du,

tills du kommer åter och gör allting nytt.

Tacka Gud, tacka Gud ….

Svensk text: Peter Andreasson 171012

Fritt efter: To God be the glory av Fanny Jane Crosby (1820-1915)

Melodi: William Howard Doane (1832-1915)

Predikan 14 e Trefaldighet Kyrkovalssöndag

Enheten i Kristus

Kommer ni ihåg söndagskolesången Jesus älskar alla barnen?

Vi sjunger:
Jesus älskar alla barnen. alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt.
Jesus älskar alla barnen på vår jord. 

Idag ska Arvid Eric Rune döpas. Genom dopet föds han in i kyrkans gemenskap och Guds familj. Han blir vårt allra yngsta syskon. I tisdags var jag hemma i Sköldseryd på dopsamtal. Vi talade om dopet, om psalmerna, om hur det var när storasyster Hilma döptes. Men det var en sak vi inte vidrörde: Frågan om Arvid kommer passar in i den kristna gemenskapen. Om han kommer tro tillräckligt starkt, om han kommer ha samma åsikter som vi andra. Om han kommer klä sig, bete sig, prata som vi, om han kommer läsa Bibeln, be och gå i kyrkan. Det talade vi inte om och det var bra att vi inte gjorde det för Jesus älskar alla barnen. Precis som jag hoppas att ni alltid kommer älska era barn, vilken väg de än väljer i livet.

För kristen tro är inte en åsiktsgemenskap. Enheten bygger inte på att vi tycker lika i alla frågor. Enhet och enighet är olika saker. Det märks inte minst i kyrkovalet. Där kan vi välja mellan ett antal olika grupper och tur är väl det. Samtidigt har det höjts starka röster för att Svenska kyrkan ska ta efter frikyrkorna och bara låta dem som är aktiva i gudstjänst och verksamhet styra kyrkan. Jag tror det är en farlig väg att gå. Det kommer leda till att bara den som passar in får vara med. Redan hos Paulus märks den tendensen. Han skriver till de kristna i Korint och uppmanar dem att vara överens, stå eniga i tankar och åsikter.

Sådan var inte Jesus. Han sa bara: Följ mig. Och de som följde honom var en brokig skara, kreti och pleti. Det viktigaste var inte hur mycket de trodde, de viktigaste var att de följde Jesus, vare sig de tvivlade, eller snodde pengar ur dagskassan eller kivades om vem som var störst eller inte fattade någonting.

Vi sjunger: 
Jesus älskar alla barnen. alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt.
Jesus älskar alla barnen på vår jord. 

Enheten förutsätter mångfald, för det är så Gud har skapat oss, korta och långa, smala och tjocka, sura och glada, blyga och självsäkra, fromma och ofromma.

Biskop Martin vill att vi lämnar de gamla begreppen troende / icke troende och i stället talar om sökare och bedjare. För han menar att de gamla begreppen delar upp, gör åtskillnad, stämplar människor som innanför eller utanför, medan sökare och bedjare är ord som inkluderar, som alla kan känna igen sig i.

Strax ska Arvid döpas. Hans namn vittnar om vem han tillhör, han bär sina föräldrars gener i sin kropp, sina föräldrars kärlek i sitt hjärta vilken väg han än kommer välja i livet. Så är det med oss alla: Vi är skapade av Gud, älskade, oändligt dyrbara. I dopet tecknas korset på pannan, munnen, och hjärtat. Vi blir döpta in i Kristus, in i hans kärlek och han lovar att vara med oss alla dagar till tidens slut. Detta är grunden för enheten. Vem du än är, hur du än har det, vad du än tror så är du ett Guds barn, en lem i Kristi kropp.

Det är grunden. Vågar vi vara där och vila där och leva av den kärleken så kommer vi upptäcka att den gör något med oss. Den liksom kallar på oss. Det är som om Gud viskar i djupet av våra hjärtan: Arvid, Peter, Gunnel, jag behöver dig för att berätta om Guds kärlek, inte bara med ord utan ännu viktigare med ditt liv.

Det finns starka krafter som vill göra skillnad på människor, som vill låta rädslan styra, som vill att bara de som passar in ska få vara med.

Sjung säger Gud, sjung varenda dag: 
Jesus älskar alla barnen. alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt.

Jesus älskar alla barnen på vår jord. 

Rykande färsk psalm

Så sätt oss i rörelse, levande Gud

1.

Förändringar tillhör det liv du oss ger.

Tack Fader för växt och vila.

När oron för framtiden tynger oss ner,

ge mod, ge oss tro att dela.

Så sätt oss i rörelse, levande Gud,

ja sätt oss i rörelse du

//och väck oss till liv i gemenskap med dem

som söker och beder just nu. 2 ggr

2.

I källan som porlar, i brödet som bryts,

i sången du ger oss styrka,

att leva i världen som salt och som ljus.

Kom, Jesus, och bygg din kyrka.

Så sätt oss i rörelse, levande Gud,

ja sätt oss i rörelse du.

//Församla, välsigna och sänd oss sen ut

som bärare av glädjens bud. 2ggr

3.

Förändringens vågor slår in mot ditt hus.

Guds Ande, vad ska vi göra?

Vi kan hissa segel, vi kan lägga ut

och låta din vind oss föra.

Så sätt oss i rörelse, levande Gud,

ja sätt oss i rörelse du

// och fyll våra hjärtan med lovsångens ljud.

Från missmod till hopp för oss nu. 2ggr

Predikan Kristi förklaringsdag

Jesus förhärligad

Kommer ni ihåg sången Fäst dina ögon på Jesus?

Vi sjunger:

Fäst dina ögon på Jesus

Se in i verkligheten själv

Alla ting runt omkring

Smälter bort som snö

I ljuset av hans ära och makt

Fäst dina ögon på Jesus

Se in i verkligheten själv

Se upp till hans kors

och du ser hans triumf

I den död som blev livet för dig

Min predikan bygger på fyra ord på H: Höjden, Hvilan, Härligheten, och Hemligheten.

När Jesus vill förklara för sina lärjungar vem han är tar han med tre av dem upp på en höjd, ett berg. Man kan säga att de åker på retreat. Retreat är besläktat med reträtt och betyder att dra sig undan. I Rättvik finns en retreatgård som heter Berget. En plats som är avskild för bön, meditation, läsning, samtal, fördjupning, en plats där många mött Jesus och fått Jesus förklarad för sig. Vi kan möta Jesus i naturen, i kyrkan, i en medmänniska men det finns något viktigt med att då och då dra sig tillbaka, stänga av, skala av för att helhjärtat kunna be, lyssna och växa i vår relation till Jesus.

Höjden eller berget är i Bibeln en viktig plats för Gudsmöten. Det är som om utsikt föder insikt, vi får perspektiv på tillvaron, vi blir påminda om vår litenhet och Guds storhet. Där på förklaringsberget är det som om tid och rum inte finns och därför är det inte konstigt att Mose och Elia dyker upp. Mose hade mött Gud ansikte mot ansikte på Sinai. Elia hade på samma berg mött Gud i ljudet av en stilla sus – eller som det står i grundtexten – ljudet av en kompakt tystnad. När Jesus behöver vila, drar han sig ofta undan till ett berg. Behövde Jesus det, kanske vi kan behöva det.

Vi sjunger: Fäst dina ögon

Hvilan: Lärjungarna somnar. Om det är för att klättringen tagit på krafterna eller för att luften är tunn eller för att de helt enkelt var slutkörda framgår inte. Men det noteras att de sov djupt och det är det många som gör när de är på retreat. Det är som om tröttheten hinner ifatt. Och jag tänker att Jesus unnar oss det. Han vet att vi vandrar i en jämmerdal. Det skulle inte förvåna mig om att bredde en ullpläd över sina vänner innan han började be. Och sömnen är också en plats för Gudsmöten. Det finns människor som mött Jesus i drömmen eller i tillståndet mellan sömn och vakenhet och det har varit starka, livsförvandlande, dyrbara upplevelser. Glöm inte att Hvila.

Vi sjunger: Fäst dina ögon

Härligheten: Varför vill Petrus stanna på förklaringsberget? Jo, han har fått se Guds härlighet, i Jesu ansikte, i Mose och Elia. Det lyser om dem, ett ljus som är himmelskt, obeskrivligt. Ett ljus som liksom kommer inifrån. Ett ljus som återspeglar Guds väsen. Det var så vackert, så outsägligt så blicken var liksom fastnaglad vid härligheten.

Och så är det. Allt som är himmelskt härligt påminner oss om paradiset, om den härlighet vi alla hade från början. I Rom 3:23 står det: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. I Joh 1 står det: Och Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader. Vidare i Joh 17:22. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem. Jesus kom, inte bara för att visa oss Guds härlighet utan för att ge oss den i fullt mått. Det är det Mose, Elia och Jesus talar om. Hur Jesus genom sin död och uppståndelse återger oss syndare den härlighet som vi förlorat. Det är som om Jesus vill säga till Petrus: Petrus, du behöver inte nöja dig med att titta på. Allt det härliga du nu ser kommer bli ditt, Härligheten kommer räckas som gåva till alla människor.

Vi sjunger: Fäst dina ögon

Hemligheten: Lärjungarna teg, de berättade ingenting för någon. De största andliga upplevelserna är svåra att tala om. Det är som om de skulle gå sönder om vi försöker klä dem i ord. Eller så är vi rädda för att ingen ska tro, för att bli utskrattade. Men det kan också vara så att vi behöver tid för att smälta det vi varit med om. Ta in, försöka förstå. Lärjungarna hade varit på retreat, hvilat och fått se Guds härlighet. De hade hört en röst förklara vem Jesus är. Frågan är: innebar detta att de knäckt koden och till fullo förstått allt om Jesus? Nej, det dröjde inte länge förrän Jesus igen förebrår dem deras klena tro. Det tar ett helt liv, ja en hel evighet att utforska Guds väsen. Men Förklaringsdagen är ett stort steg på vägen.

Vi sjunger: Fäst dina ögon på Jesus

Predikan 6:e sönd e Trefaldighet

Efterföljelse

Förra söndagen var det apostladagen. Den liturgiska färgen var röd, blodets färg. Vi talade om de fyra K-na. Kommer ni ihåg vilka de var? Kolossal nöd. Kreti och pleti. Kostnaden. Kungsorden.

Denna söndag hänger nära samman med förra. Altaret pryds av röda rosor, kärlekens och blodets färg. Temat är efterföljelse. Om vi förra söndagen befann oss i början av Jesu verksamhet närmar vi oss nu slutet. Tiden är inne, Jesus styr sina steg mot Jerusalem där han ska utelämnas, dödas för att sedan uppstå. Det är som om bilden skärps, färgerna klarnar. Nu finns inte tid för onödigt prat och inte för snällhet. Nu är det blodigt allvar. När Jesus vill stanna över natt i en samarisk by blir han portad. Här finns inga massor som trängs för att få röra vid honom och få hjälp. Han blir alltmer ensam. Kostnaden är i fokus.

Också nu kallar Jesus människor att följa honom. Och han är mycket tydlig. Det kostar, efterföljelsen har ett pris. Men är inte Jesus onödigt uppriktig? Är han inte alldeles för kärv? Rävarna har lyor och fåglarna sina har bon men Jesus har ingenstans att vila sitt huvud. Låt de döda begrava sina döda. Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen passar inte för Guds rike. Vad skulle hända om vi upplyste människor som ville bli medlemmar i kyrkan att det kan kosta dem deras bekvämlighet, deras familjerelationer, deras liv att vara kristen? Vän av ordning invänder nu att det kostar ju inget. Att vara kristen och svensk är ju inte alls farligt. Det kostar ju ingenting, bortsett från lite kollektpengar. Just nu är det så. Men det har inte alltid varit så och vi ser nu tecken på att läget förvärras, också i vårt land. Och för de flyktingar som konverterat till kristen tro handlar det om liv och död. Man riskerar att frysas ut av sina landsmän här. Och skulle man utvisas kan det kosta livet.

Men det är ju inte bara kristna som riskerar förföljelse för sin övertygelse. Idag är det fritt fram att anonymt häckla och hata vem man vill. I veckan fick vi ju läsa om politiker som får hotmail för sina politiska övertygelse. Och flera sa att de väljer att inte driva frågor som rör flyktingar och andra känsliga frågor, helt enkelt för att slippa obehaget.

I min hand har jag en fantastisk bok. I have a dream. 112 personer från hela världen berättar om sin kamp för mänskliga rättigheter, för jämlikhet, frihet, allas lika värde. Människor som vägrar tiga, vägrar sluta kämpa, vägrar vika ner sig i kampen för en bättre värld.

Och min fråga är: Måste man vara kristen för att följa Jesus?

I Matt 7:21 står det: Inte alla som säger Herre, Herre, till mig skall komma in i himmelriket utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Och i Luk 6:44 säger Jesus: Varje träd känns igen på sin frukt.

Varje människa är skapad till Guds avbild. Det ligger i vårt väsens djup en kallelse att söka ljuset, att brinna, att vara salt, att älska där människor hatar, att dela med oss, att sjunga ut det som är sant, att mäkla fred. Det Jesus gör när han kallar oss att följa honom är att påminna oss om vår djupaste bestämmelse. Vi ska inte göra det goda för att bli älskade. Vi är älskade och därför kan vi inte låta bli att göra gott. Vi ska inte älska vår nästa för att komma till himlen, vi ska älska vår nästa för att vi är människor. Om vi sen kommer till himlen eller inte är egentligen sekundärt.

Därför måste man inte vara kristen för att följa Jesus. Det finns otaliga exempel på människor av annan tro som följer Jesus. Det finns otaliga exempel på kristna som inte följer Jesus, som blivit likgiltiga, som liksom kapat Jesus, anser sig förmer, finare, som tror sig äga Jesus men som varje söndag går förbi den slagne vid vägkanten för att hinna till kyrkan och sjunga lovsånger.

Nej, man måste inte vara kristen för att följa Jesus men det underlättar. Jag förstår inte hur de som kämpar för en bättre värld och inte är kristna orkar. Jag hade inte orkat utan bönen, ordet, gemenskapen, sången, nattvarden. Tydligen hjälper Guds ande människor på andra sätt också än genom nådemedlen.

Följ mig, säger Jesus. Vad svarar du?

Predikan Apostladagen

Sänd mig

Dagens predikan kommer handla om

Kolossal nöd

Kreti och pleti

Kostnaden

Kungsorden

…...fyra ord på k för minnets skull.

Mellan varje punkt ska vi sjunga psalm 584: Herre, sänd mig. Vi slår upp den nu och sjunger den en gång.

Den Kolossala nöden

Nöden var stor då. Nöden är kolossal idag. I nöden är oftast ryktet i svang, ryktet om vilka hjälpare som är dåliga och vilka som är bra. ”Det kom människor i massor till honom när de hörde talas om allt han gjorde.”

Sverige har länge haft rykte om sig att vara ett kristet land, ett land med respekt för varje människa, ett land med rättvisa, frihet och medmänsklighet, ett land som inte bygger murar, ett land fyllt av människor som öppnar sina hjärtan för nödlidande och erbjuder dem skydd. Ett land genomsyrat av Kristi sinnelag. Så är det inte längre. I veckan tog en polischef i Skåne, Lena Matthijs, bladet från munnen och skrev: Jag känner stor skam över att vårt land för att vi utvisar unga människor till länder som inte anses tillräckligt farliga att leva i.

Nöden är kolossal. Den är inte mindre för att vi blundar. Godhet har blivit ett skällsord. Nu är det politiskt korrekt att ha hårda nypor och stängda gränser. Inte ens Kristdemokraterna protesterar.

Gud är barmhärtig och Gud behöver barmhärtiga medarbetare att sända när nöden är stor.

Vi sjunger: Herre sänd mig

Kreti och pleti

Jesus kallade tolv personer att bli apostlar. En apostel är en person som fått fullmakt att företräda den som gett fullmakten. Tolv personer nämns vid namn. De får fullmakt att företräda Jesus, tala i hans namn och i hands namn driva ut demoner.

Vilken spretig skara. Jakob och Johannes kallas åskans söner, de hade ett sjusärdeles hett temperament. Petrus var mångordig och tuff men när det brände till var han en feg stackare som förnekade sin Herre. Andreas var lågmäld och lyhörd, Tomas är känd som den som tvivlade, Judas – stal ur handkassan och förrådde Jesus, Matteus var skrivare, Natanael filosof, Simon var upprorsmakare från politiska vänstern. Och så fanns det några som inte gjorde något väsen av sig, de anonyma.

Kreti och pleti. När jag var kyrkoherde i Lappland och vi på försök skulle fira ekumenisk nattvard sa pingstpastorn att det var svårt för dem att delta. Berätta varför, sa jag! Ni låter kreti och pleti ta nattvarden, svarade han. Ja, svarade jag, vad jag förstår är nattvarden och nåden endast till för syndare.

Och samtidigt kan jag förstå reaktionen, önskan att det heliga ska vara för de heliga. Men det finns ingen ren församling, inga heliga, värdiga. Inte i oss själva. Vi är samtidigt syndare och rättfärdiga – simul iustus et peccator.

Visst kan man förstå den hemmavarande sonens irritation när lillebror, som förslösat sitt arv i ett liv i utsvävningar kommer hem – och så ställer pappa till med fest! Det är anstötligt! Och det är oerhört vackert. Och det är nåd!

Det är ju inte på våra meriter det hänger när vi blir kallade. Det är nåd och åter nåd. Det enda Jesus frågade efter när han rekryterade sina apostlar var ett ja, ett villigt hjärta. Till eftertanke. Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Kyrkan är en gemenskap av syndare som lever av Guds nåd och som genom dopet har fått ett gemensamt uppdrag!

Vi sjunger: Herre sänd mig

Kostnaden

Att följa Jesus kostar. Att bry sig, älska sina medmänniskor, engagera sig för de utsatta, att sjunga ut om orättvisor och vidriga beslut kostar.

Det kan förklara varför Jesus valde tolv män som apostlar. Torsten Åhman skriver i Dagen i fredags: Att vara apostel var förenat med livsfara. Tio av de tolv fick lida martyrdöden. Martyriet var förenat med ära. Hade Jesus valt kvinnor till apostlar hade de med största sannolikhet utnyttjats och vanärats. Kan det vara så att Jesus utsåg tolv män för att skydda kvinnorna? Kanske? Jag vet inte. Men jag vet att Gud idag kallar alla, kvinnor och män att följa honom, att lida med dem som lider, skratta med dem som är glada och gråta med dem som gråter.

Det kostar att följa Jesus. Därför måste vi tänka oss för innan vi sjunger Herre sänd mig.

Kungsorden

Vad ska vi predika när vi sänds ut? En amerikansk tdskrift bad sina läsare skicka in den mening de tyckte var den mest tröstande, den de helst ville och behövde höra. Det kom in tusentals svar. De tre som hamnade högst upp på listan var: JAG ÄLSKAR DIG. JAG FÖRLÅTER DIG. MATEN ÄR KLAR.

Vet ni, jag tror att det var just dom orden Jesus viskade till människorna som kom till honom. Det är vårt uppdrag att säga just dom orden som en hälsning från Gud: Gud älskar dig. Gud förlåter dig. Maten är klar. Och vi ska inte bara säga orden, vi ska leva orden.

För nöden är stor och Gud behöver varenda människa i kampen mot det onda och för det goda!

Vi sjunger: Herre sänd mig

Predikan 3 e söndagen efter Trefaldighet

Förlorad och återfunnen

Sök och du skall finna. På bästa sändningstid, i fredags mellan 20 och 21 sändes ett program i TV. Journalisten Eric Schult och idéhistorikern Per Johansson samtalade. De satt mitt emot varandra. De talade sakta, eftertänksamt, trevande om bråddjupa ting. De talade om de två världar som vi ständigt rör oss i och rör oss emellan. Den yttre världen och den inre. Den mätbara, yttre världen – bänkar och bord, maskiner och människor, planeter och potatis. Och den inre världen, den dolda, fantasins, drömmarnas, mystikens, de stora berättelsernas värld, den värld där tron och bönen och miraklerna och intuitionen hör hemma. Den yttre beskrivs som Verkligheten. Den inre som något luddigt, personligt, subjektivt och suspekt.

Så säger Eric: Jag kan inte komma ifrån känslan att det är något i samhället, i vår värld, i mänskligheten som är fel.

Vad händer om människan – berusad av sin makt, sin förmåga att skapa, att producera och konsumera glömmer källan, glömmer sitt ursprung, glömmer att vi är skapade till Guds avbild? Vad händer om vi dyrkar gåvorna och glömmer givaren? Vad händer om vi förlorar förmågan att förundras och tacka? Om vi kräver och tar för givet och roffar åt oss – och reduceras till producenter och konsumenter?

Vad händer om vi begär att få ut vårt arv och far långt bort och där lever ett liv i utsvävningar och bär oss åt som svin mot varandra, mot barnen, mot kvinnorna, mot flyktingarna, mot naturen?

Dagens text har alltid tolkats på ett personligt sätt. Du och jag faller för frestelser, syndar och kommer bort från Gud. Men när det är som värst kommer vi till insikt och vänder om, vänder hem och möts av Guds öppna famn och stora kärlek.

När jag lyssnade till samtalet mellan Eric och Per slog det mig att det är vår civilisation texten handlar om, en girig mänsklighet som tar ut allt, inte bara sin del utan också kommande generationers andel av jordens resurser och trots att klimatförändringar talar sitt tydliga språk, trots att vi någonstans djupt inom oss inser att något är väldigt fel så fortsätter vi.

Vi måste besinna oss! I grundtexten står det att sonen kom hem till sig själv. Plötsligt mindes han sin far, sitt hem, kärleken, överflödet, nåden.

Och därigenom fick han insikt om sin synd. ”Jag har syndat.” Där vänder det. När han benämner sitt beteende vid dess rätta namn. Och så börjar han gå hemåt.

Världens ledare måste besinna sig. Vi måste vända om, vända hemåt till Gud. För Gud gråter, Gud grips av medlidande med sin skapelse, Gud väntar och längtar efter oss, som en ömsint mor som vill bära oss i famnen, gunga oss på knäet, trösta oss och ge oss nytt liv. Gud väntar och längtar som en far som älskar sitt barn och känner igen det trots att det magrat och förvandlats till en trashank och springer sitt barn till mötes och omfamnar och kysser det.

Tillståndet i vår vackra värld är allvarligt. Mycket allvarligt. Men det finns hopp för den förlorade sonen, för vår förlorade, sekulariserade mänsklighet. Även när sonen var förlorad, utsvulten, smutsig, tom och trött var han sin faders älskade son. Likheten fanns där, dragen, avbilden och på djupet en insikt om vems son han var.

Därför är jag hoppfull. En dag kommer människor vända tillbaka till Gud, förundras, tacka, tillbe och då kommer våra kyrkor fyllas på nytt av bön och tillbedjan, glädje och fest.

Predikan 5 söndagen i påsktiden

Att växa i tro

I min hand har jag ekologiska morotsfrön. I varje litet oansenligt frö finns de gener som bestämmer vad det ska bli av det. Kraften att gro och växa, formen, smaken, utseendet, doften – allt finns nedlagt i fröet. Inuti fröet finns dess djupaste bestämmelse.

Så är det med varje människa. I våra gener har Gud lagt in vår djupaste bestämmelse, kraften att växa, formen, röstens klang, längden och bredden och begåvningen. I vårt inre finns vår bestämmelse, vår längtan efter att växa, blomma och bära frukt. Bli det vi var ämnade till. Men det finns så mycket som kan hindra och kväva växandet. Sårande ord, brist på kärlek, tillit, trygghet, frihet, näring för kropp och själ, jantelagen.

Så, hur ska fröet nå sin bestämmelse? Vi behöver en kruka och jord. Vad behöver vi mer? Lagom med ljus, lagom med värme, lagom med näring, lagom med vatten. Och frihet att växa men också skydd, omvårdnad, gallring, tillsyn. Så, nu lägger jag fröna i jorden. Där bäddas de ner i mörkret, det livgivande mörkret. Vi är ofta rädda för mörkret, tomheten, tystnaden. Men kanske är det där och då något viktigt som händer. Kanske är det i de mörka stunderna i våra liv som vi vuxit mest, som livet börjat gro, avskalat och i det tysta. Vi märker det inte när det sker men efteråt, när vi ser tillbaka på våra liv kan vi tänka att - ja, det gjorde ont, det var svårt men jag hade inte velat vara utan. Det var då jag mognade, växte, det var då som tron rotade sig i Guds kärlek.

Just nu sitter ett antal Anebybor och skriver ner sina drömmar till den bok vi ska trycka i sommar och ge ut på Alla får plats-veckan. Boken ska heta: I have a dream. Vad ska du bli när du blir stor? Vad är din dröm, din djupaste längtan? Vilken är din plats i tillvaron?

Jag tror vi behöver uppmuntra varandra att drömma och att bejaka våra drömmar. Att lyssna till hjärtats röst och våga följa den. För den som hittar sin plats tar ingen annans. Det är när vi försöker efterapa varandra, härma, ängsligt snegla på andra och undra om vi duger som det blir fel. Jämförelsens förbannelse leder bara till bråk och ledsamheter.

Hur ska vi hitta rätt, hur ska vi få kraft att växa och nå vår bestämmelse? Jo, vi ska vända oss till Gud, den store trädgårdsmästaren. Gud har skapat oss, Gud vet vad som var meningen med just dit och just mitt liv. I dagens texter kan man ana trädgårdsmästarens händer och vård.

Gud böjer sig ner och ger de modlösa kraft, de försagda nytt mod. Gud ger oss sin Ande som lär oss att älska vår nästa som oss själva. Och Gud har gett oss en förebild. Jesus Kristus. Paulus skriver: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 

Jesus är alltså det stora målet med att växa i tro. Målet är att bli lika Kristus och det märkliga är att när det är först när vi blir lika Kristus som vi när vår djupaste och unika bestämmelse. 

Jesus älskar oss, ber för oss, skyddar och bevarar oss som sköra plantor i hans trädgård. I Jesu omsorg finns allt vi behöver – ljus, värme, näring, tillsyn, beskärning, ibland en omplantering.

Slå upp psalm 273 i psalmboken. Den är en utmärkt psalm att be varje dag. Vi ber tillsammans!