Predikan 16:e söndagen efter Trefaldighet

 

Döden och livet

Hör ni viskningen? Hör ni ropet? Marta viskar till Maria: Mästaren är här och kallar på dig. Jesus ropar med hög röst: Lasaros, kom ut.

Ja, redan i bibelns första bok ropar Gud på människan: Var är du? Kom ut! 

Och igår var jag på show i konserthuset och hela föreställningen avslutades med en sång om att komma ut, komma ut ur garderoben, komma ut från rädsla till mod, från skam till stolthet, från modlöshet till hopp, från död till liv. Kom ut. 

Hör vi viskningen? Hör vi ropet? 

Döden lurar överallt. Den har många ansikten. Hur lyder psalmen: Och ändå är det murar oss emellan och genom gallren se vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar, vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. 

Och Jesus gråter, inte av sorg. Han gråter över alla olevda liv, all blindhet, all brist på hopp och tro. För han är här, han som är vägen, sanningen och livet. 

I torsdags fick jag se döden i vitögat. Jag hade varit på föreningslivat på torget. Där var det liv och rörelse, värme, gemenskap och framtidstro. Efteråt går jag över gatan mot Coop för att handla och ser då ett större gäng ungdomar komma gående. Plötsligt börjar en flicka skrika åt en kvinna som också ska gå och handla. Kvinnan ser helt oförstående ut. Flickan har hat i ögonen, hon är fruktansvärt arg. Jag känner till några av ungdomarna i gänget och tar några steg fram för att fråga vad det är som pågår. Då kommer en annan tjej och skriker åt mig att gå därifrån och knuffar till mig på bröstkorgen. När jag inte går börjar en kille som jag aldrig sett skrika åt mig att försvinna därifrån. Hatet var urskiljningslöst. Blint. Alltihop har med rånet och bilbranden tidigare i veckan att göra. Uppgörelser mellan olika gäng. Jag gick in och handlade, ringde polisen och när jag kom ut var de redan där. Och jag blev så ledsen. Vi har arbetat så mycket för att Alla ska få plats, för att riva murar och bygga tillit. Så slår hatet rot, det blinda hatet, döden. 

Jesus gråter, jag gråter, många gråter. Det är inte bara invandrare som raserar tilliten. Det gör också våra politiker i riksdagen, det gör alla slags människor på sociala medier. När hatet slår rot kvävs tilliten, då flyttar döden in. Är det kört? 

Vad är det Marta viskar: Mästaren är här och kallar på dig. Jesus är också här i Aneby, han kallar på dig och dig och dig och mig. Han kallar på ungdomarna som bråkade. På våra ledare i riksdagen. Han kallar på Svenska kyrkan. Kommer vi sitta kvar i sorgens eller hatets mörker eller gör vi som Maria, reser oss och går Jesus till mötes? Stannar vi i gravens mörker, inlindade i dödens bindlar eller reser vi oss och går ut till friheten?

Idag firar vi höstens påskdag. Den kallas den lilla påskdagen. 

Vi tror på de dödas uppståndelse. Vi är kallade att gå genom död till liv. Varje dag.

Igår döpte jag Belle i Marbäcks kyrka. I samband med dopet tecknade jag korset på hennes panna, mun och hjärta. Pannan – våra tankar. Munnen – våra ord. Hjärtat – hela livet. I dopet kallas vi att gå från mörker till ljus, från död till liv, i tanke, ord och handling. Paulus talar om den gamla människan, gammeladam, som ska dö med Kristus, liksom dränkas för att den nya människan ska uppstå med Kristus. Genom död till liv i tanke, ord och handling. Våra fäder talade om den dagliga omvändelsen. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli Kristuslika. Det är i ljuset vi hör hemma. Det är inte graven som är målet utan himlens härlighet. 

Därför är Alla får plats en jätteviktig vecka. Därför är det projekt som snart kommer sjösättas med trygga vuxna på skolan avgörande. Därför får vi aldrig sluta riva murar och bygga tillit. För Mästaren är här. Han kommer viska och ropa, ropa och viska tills vi svarar och kommer ut i tillit och frihet. 

Predikan 15 söndagen efter Trefaldighet Den ekumeniska Fredstorgsmässan

 

Ett är nödvändigt    Text Matt 6:31-34

Vi sjunger: Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skal det andra tillfalla er, Halleluja, amen.

Vilken glädje det är att få mötas igen! Tack gode Gud!

Var dag har nog av sin egen plåga. Jesus talar sant om livet. Han hade egna erfarenheter av att livet inte är enkelt och han mötte dagligen människor som var plågade – av sjukdom, smärta, sorg, skuld, skam, utanförskap. Precis som vi är. Alla har sitt och varje dag har nog av sin egen plåga. Och alla behöver någonstans att gå, någon att tala med, ett sammanhang där plågan får plats, där det svarta och svåra får rum, får famn, får ord. För nöden söker alltid nåden. 

Någon har sagt att oron och sömnlösheten är den ränta vi får betala för bekymmer vi tar ut i förskott. Alldeles i onödan, för vi kan inget göra åt det som kanske kommer hända, men oftast inte händer. 

Gör er därför inga bekymmer, säger Jesus. Tillverka inte med er fantasi det som inte har hänt. Jesus menar inte att vi inte ska ta ansvar. Visst ska vi planera och förbereda oss. Men vi behöver inte ta ut det där i förskott som bara kostar oro, i onödan. Vad ska vi göra med det? Vi ska lägga allt i Guds händer. Petrus hade gått i skola hos Jesus och lärt sig att förtrösta och därför skriver han i sitt första brev: kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er. 

Detta är viktigt eftersom oron tar kraft, den tar uppmärksamheten från det som är riktigt viktigt, nämligen att först söka Guds rike.

Vi sjunger: Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er, Halleluja, amen.

Sök först. Börja i rätt ände. Som när man knäpper en skjorta. Om första knappen kommer i rätt hål så kommer resten på plats. Om vi börjar dagen i Jesu namn, med att söka Guds ansikte i bön och lovsång, så följer liksom friden och förtröstan med genom dagen. 

Sök… Det betyder att vi måste leta efter Guds rike. Som när man letar svamp, eller en borttappad mobil. Sök aktivt, med alla sinnen; synen, hörseln, känseln, lukten. Hur luktar Guds rike? Hur smakar Gud? 

Biskop Martin Modéus säger att Guds rikes tydligaste tecken är Glädje, Befrielse, Äkthet och Nåd. Kan det hjälpa oss? Har vi sett dessa tecken på Guds rike den senaste veckan? 

Jag tänker på kantarellerna. Paret här i Aneby som plockat kilo efter kilo med kantareller och skänker till människor som inte kan plocka själva. Det doftar inte bara svamp, det doftar Guds rike. Och jag tänker på matkassarna som så många hjälptes åt att fixa till sjuttioplussarna. Och jag tänker på den internationella caféet i torsdags. Jag var inte där själv men diakon Lovisa lyste av äkta glädje när hon kom tillbaka till kyrkan. Guds rike finns mitt ibland oss. Ser vi det? Söker vi det? 

Förra söndagen läste vi i Johannes 17 om att Jesus ber att vi ska bli ett. Det finns flera församlingar i Aneby men bara en kyrka. Kristi kyrka och idag ser vi den manifesteras här när vi kommer samman och ber, sjunger och delar bröd och vin. Att söka enhet är att söka Guds rike. Kan vi ta ytterligare steg? För tio år sedan delade jag i en predikan i Korskyrkan visionen om en kristen församling i Aneby, under samma tak om tjugo år. Nu har halva tiden gått. Är vi på väg eller har vi gett upp? Jag slutar inom kort. Det finns nya pastorer i Kors och Allians och snart en ny herde i Svenska kyrkan. Vilken väg väljer ni?

Vi sjunger: Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er, Halleluja, amen.

Att söka Guds rike är att bygga ett samhälle där alla får plats, där människor kan mötas i glädje och tillit. Guds rike finns där glädjen, befrielsen, äktheten och nåden finns. 

Så låt oss kasta alla våra bekymmer på Herren och i stället söka Guds rike. Med alla sinnen! Som när man söker kantareller. 

Predikan 14 e söndagen efter Trefaldighet

 

Enheten i Kristus 

Vems kyrka är detta? Svenska kyrkan i Aneby. Vems kyrka är det? 

Det är ingen föreningslokal. Det är inte vår kyrka. Det är inte kyrkoherdens, inte kyrkorådets, inte medlemmarnas. Det är inte stiftets, inte den nationella kyrkans. Det är Kristi kyrka. Ordet kyrka kommer från grekiskans kyriakos och betyder Herrens hus – hus i meningen familj, gemenskap. Vems är Korskyrkan? Allianskyrkan? Likadant. Det är Kristi kyrka. När vi döps blir vi medlemmar i Kristi världsvida kyrka. 

Jag har ofta genom åren fått påminna om detta. Det är så lätt att säga: vår kyrka, våra körer, våra konfirmander. Det blir en grogrund för ett vi och dom-tänkande. Ett exkluderande språk.

Det var Jesus som grundade kyrkan, som kallade människor att följa honom, som sa: åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. 

Tio dagar senare, på Pingstdagen, fylldes de med Andens kraft och kyrkan föddes. Gå, sa Jesus, och de gick, de spreds ut över hela världen och döpte och undervisade och därför sitter vi här idag. Och vad gör vi? Jo, vi går ut och döper och undervisar.

Vi är syskon i Kristus. Jag har en syster och två bröder. Vi har inte valt varandra. Vi hör samman men vi är inte alltid eniga. Enheten i Kristus är inte detsamma som enigheten. Vi kan som kristna ha olika åsikter, olika sätt att be och fira gudstjänst, vi kan vara oeniga i mycket men vi är ändå syskon. 

Nu återvänder vi till dagens evangelium. Texten är en del av Jesu förbön för oss. Han känner oss, han vet hur svårt det är att älska varandra, han vet hur mycket egoism, högmod och självhävdelse som finns i människans hjärta, hur mycket maktbegär och blindhet vi bär på. Därför ber han. Innerligt. Helhjärtat. Jag ber för dem. Helige Fader, bevara dem i ditt namn /…/ så att de blir ett, liksom vi är ett. 

Och Gud har gråtit när han sett hur hans barn bråkat, krigat, ja till och med dödat varandra i Jesu namn. 

Det som splittrat mest genom århundraden är lärofrågor. Olika tolkningar av bibeltexter. Ibland har förändringar och förnyelse kunnat ske underifrån utan att kyrkan gått sönder, men alldeles för ofta har det lett till splittring och nya samfundsbildningar. Det är tragiskt och samtidigt har det ibland varit nödvändigt för att förruttnelsen har gått för långt i moderkyrkan. Det som är glädjande är att vi de senaste 50 åren ser en motsatt rörelse, samfund går samman, kristna möts, ber och arbetar sida vid sida. 

Jag ber för dem. Bevara dem så att de blir ett….

Vi har ett gott ekumenisk klimat i Aneby. Ska vi nöja oss med hur det är eller ska vi arbeta för att vi ska bli en kyrka, en kristen församling på denna ort? Hur vill vi att det ser ut om tio år, om tjugo? Är det möjligt att bli ett? Eller ska vi be Jesus ge upp sin bön och sin önskan om att vi ska bli ett såsom Fadern och Sonen är ett? 

Varför ska vi inte ge upp? Det finns två svar:

1/ För att vi tillhör Gud och Gud är ett, Fader, Son och Helig Ande. Splittringen kränker Guds kärlek. 

2/ För att världen ska tro. Kärleken till Gud och till varandra blir ett vittnesbörd som väcker tro. Se, hur de älskar varandra. 

Idag välkomnas nya pastorer i Korskyrkan och i Allianskyrkan. Vi ska be för dem i vår förbön. Snart slutar jag och det kommer en ny herde. Och jag tänker att det kan öppna för nya samtal, nya försök att förena kyrkorna i Aneby. 

Låt oss be: Gud vår Fader, som i Kristus vill göra oss till ett, väck oss, så att vi inte finner oss i den splittring som kränker din kärlek och driver bort människor från din kyrka. Led oss djupare in i den enhet som du vill ge oss.