Predikan Kristi förklarings dag

Jesus förhärligad

Lärjungarna teg. De berättade ingenting för någon. De hade varit med om något outsägligt. Det fanns inga ord. De hade sett ljuset, det sanna ljuset som ger alla människor ljus, som Johannes säger. Johannes fortsätter: Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

De hade sett ljuset och det fanns inga ord. Och det hände inte bara dem. Jag har under mitt liv som präst fått höra berättelser av människor som sett ljuset, mött Jesus livs levande. Det är som om det ibland uppstår en glipa, som om en flik av förlåten förs åt sidan, som om den rispapperstunna hinna som skiljer jorden från himlen brister och vi får se Guds härlighet. Det kan ske var som helst, när som helst men det går inte att beställa eller beordra fram, det bara händer och det är en nåd att få vara med om det. Varför längtar vi efter det sanna ljuset, varför dras vi till Guds härlighet? Därför att vi är ljusets barn. Vi är skapade att bo i härligheten. Men genom syndafallet gick härligheten förlorad. Allt gick sönder. Vi fördrevs från paradiset.

Paulus säger: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Sedan dess söker vi ljuset, vi dras till ljuset, vi sjunger om det, längtar efter det och vänder våra ansikten mot det. Som människor gör när den första vårsolens varma strålar värmer vinterbleka kinder. Vi söker inte bara ljuset, vi söker ansiktet, blicken. Som spädbarnet söker sin mors blick för att se och bli sedd, och i den blicken bli till. Vi söker ansiktet som vänds till oss och som lyser emot oss i välsignelsens ord. Och det som gick sönder i syndafallet är helat på korset. Jesus har försonat oss med Gud och öppnat porten till himlens härlighet. Det är det som Jesus talar med Mose och Elia om.

Nu finns det inte bara en glipa i förhänget. Förhänget har brustit uppifrån och ända ned. Nu finns det ingenting, absolut ingenting som kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.

Hade vi suttit i Bredestad eller Marbäcks kyrka idag hade vi varit vända mot öster, soluppgångens väderstreck. Varför är kyrkorna byggda så? Jo, vi väntar på Jesus, på hans ankomst. I Luk 1 sjunger den gamle Sakarias: Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga och styra våra fötter in på fredens väg.

Vänd er om, titta mot öster, där är solen.

Jesus gick upp på berget för att be. Han behövde dra sig undan. Vi behöver dra oss undan. Retreat betyder just: dra sig tillbaka och en av Sveriges äldsta retreatgårdar heter: Berget!

Dit har många gått, ensamma eller med några vänner för att be, för att lyssna, för att söka det sanna ljuset. Och för att sova djupt. Det kan också vi behöva ibland.

Det finns de som menar att Jesus är på Sinai eller Horeb, ett berg som är 2285 meter högt, samma berg som Mose och Elia besteg. Vid bergets fot mötte Mose Gud i den brinnande busken och senare gick han gick dit för att ta emot de tio budorden och där han kom så nära Gud så att hans ansikte strålade när han kom ner. Har ni sett det någon gång – människor som strålar av himmelskt ljus? Elia gick dit för att han var i djup kris, han ville gömma sig, försvinna. Men där mötte han Gud, inte i stormen, inte i elden, inte i jordskalvet, men i ljudet av ett stilla sus, eller som det står: i ljudet av en sammanpressad tystnad.

Jesus stannade inte på berget, inte heller Mose eller Elia. Det är frestande att bygga fast sig i det som är härligt. Så länge vi lever här är vår uppgift att gå ner i jämmerdalen med Jesus. Berätta för dem som bor i mörkret att Jesus är världens ljus och att den som följer honom inte ska vandra i mörkret utan ha livets ljus.

Predikan 6 e söndagen efter Trefaldighet

Psalmer: 278, 783, 715, 298

Efterföljelse

Tiden är inne för upptagandet till himlen. Då tänker vi direkt: himmelsfärden. Men ordet upptagande rymmer mer: lidandet, döden på korset, gravläggningen, uppståndelsen och sedan himmelsfärden. Jesus tar ingen genväg till himlen och saligheten. Han ger allt, av kärlek.

På vägen dit blir han avvisad. Du får inte komma hit. Persona non grata. Han har ingenstans att vila sitt huvud. Han är omgiven av vänner som är hetlevrade, omogna, fega och självupptagna.

Att följa Jesus kostar allt. Och samtidigt vet ett barn allt om det. För när lärjungarna bråkar om vem som är störst, dvs vem av dem som kommit längst i eferföljelsen, ställer Jesus ett barn i deras mitt och säger: Om ni inte omvänder er och blir som barn kan ni inte komma in i Guds rike.

Så vad finns att säga om efterföljelsen?

Jesus sa: följ mig. Han kallade människor att bryta upp och gå i hans fotspår. Kallades alla han mötte? Vi känner namnen på tolv, och vi vet att det fanns minst sjuttiotvå och sedan vet vi att et antal kvinnor följde honom frivilligt. Jesus mötte tusentals människor, han botade ett oräkneligt antal, han predikade för stora skaror. Och de flesta skickade han hem! Det är få som är fått den särskilda kallelsen att lämna allt för att följa Jesus. Mina föräldrar åkte ut som missionärer 1951. De bars av en kallelse, de var ute i 19 år. Många såg upp till dem, beundrade dem, önskade att de haft samma starka tro och övertygelse. Men det var inte alltid lätt. Priset var oerhört högt, det fanns en frånsida som få känner till.

Som vi märker i texten passar det inte alla. De allra flesta av oss är kallade att leva vanliga liv som vanliga människor med motgångar och medgångar, sol och regn, elände och fest. Det är här, där vi står och går som vi ska följa Jesus. Med de gåvor vi fått men också med de begränsningar vi har. Visa medkänsla, hjälpa en granne, trösta någon som är ledsen, bjuda någon som är ensam på fika. Se, be och ge. Så gott vi kan. Vi ska vara oss själva, som barnen, göra det vi kan, helhjärtat, men när vi blir trötta eller arga får vi helhjärtat säga nej.

Här i min hand har jag boken Efterföljelse av Dietrich Bonhoeffer. Han talar om efterföljelsens "dennasidighet". Det är här och nu som vi ska leva ut den kärlek vi får av Gud. I praktisk handling. Kyrkan mitt byn. Bonhoeffer är kritisk mot kyrkans andlighet. Han ser en risk i att vi som kristna sluter oss samman, stänger dörren, blir en grupp för inbördes beundran och bara ägnar oss åt den sorts andlighet som inte är ett ljus i mörkret, ett salt i världen. Som blir instängt och unket. Avskuret som en sekt, som Knutby. Sekatör vet vi vad det är. 

Vi ska leva i världen men inte av den.

Svenska kyrkan står nu i ett vägskäl. Med minskande medlemsantal och minskande intäkter kan vi gripas av missmod, skära ner, stänga, tystna, backa in i kyrkorummet och bli en kyrka för de redan frälsta.

Eller så kan vi tänka att det är inte vår kyrka, det är Kristi kyrka och den är inte beroende av byggnader, anställda och kostsamma kulturarv. Kristi kyrka behöver bara en sak: Alldeles vanliga människor som lever alldeles vanliga liv och som där de står och går är bärare av Guds kärlek, älskar Gud, sig själva och sin nästa. Människor som vågar tvivla, söka, pröva sig fram. Människor som inte är tvärsäkra utan öppna, människor som värnar om de utsatta, de minsta, som går två mil med den som bett dom följa med en mil.

Dessa människor finns redan, överallt. Människor som visar på Kristus i sina liv, en del medvetet, de flesta utan att veta om det. För jag är övertygad om att man kan vara en kristen utan att känna Jesus! Och man kan känna Jesus och bete sig som ett svin.

Behövs kyrkan? Ja, jag behöver den för jag behöver er. Jag behöver bekännelsen, förlåtelsen, sången och musiken, ordet, måltiden och välsignelsen för att orka leva som jag innerst inne vill, som Gud vet att jag vill leva.

Att följa Jesus är inte lätt. Men ett barn vet hur man gör.