Tredje söndagen i advent 15/12 2013

Bana väg för Herren

Under det sjunde året av Fredrik Reinfeldts regering, när Karl den 16 Gustav var kung i Sverige, när Banki Moon var generalsekreterare i FN och Minoo Akhtarzand var landshövding i Jönköpings län, när Anders Wejryd var överstepräst, jag menar ärkebiskop kom Guds ord till Johannes och han ställde sig mitt i julruschen på A6 och ropade:

Vad? Vad skulle Johannes ha sagt idag?

Skulle han ha stått på A6? Nej! Johannes hade dragit sig undan till öknen. Han levde på gräshoppor och vildhonung. Vad var det som gjorde att människor i stora skaror sökte upp honom?

Kommer ni ihåg vad jag sa förra söndagen om var vi ska spana efter Guds rike? I ringheten. Johannes lever mycket enkelt, i öknens tystnad. Där kan han urskilja Guds röst, fri från allt som hindrar, stör och splittrar. Kommer ni ihåg vad Ylva Eggehorn sa om Guds rike. Jag tror att Guds rike handlar om relationer.

Johannes är kärv, sträng, rakt på sak. Och mycket trovärdig. Jag skulle inte kunna säga det Johannes säger. För jag har för många skjortor i min garderob. Johannes talar så människor känner sig träffade. Orden finner ett gensvar djupt inom dem. Det är därför de frågar: vad ska vi göra? Och vi? Tullindrivarna och soldaterna var orena, föraktade i judarnas ögon. Men de behandlas på samma sätt som de som tror sig sitta säkert, Abrahams barn. Ingen människas väg är rak. Vi har alla höjder av självbelåtenhet och sänkor av självförakt, höjder av det som är för mycket och sänkor av det vi saknar. Höjderna ska sänkas och dalarna fyllas, krokiga stigar ska rätas och steniga vägar jämnas. Tecknet på omvändelse är inte att livet blivit lättare eller att jag är en ivrigare gudstjänstbesökare. Tecknet kan bara avläsas i människans relationer.

Johannes är en stigfinnare som bereder vägen för Kristus.

Johannes finns idag, men inte på A6. Han eller hon, dagens stigfinnare kan vara svåra att hitta. Men de finns. De kännetecknas av ett liv i enkelhet, utan särskilt många ägodelar. De lever inte sällan i kloster eller på retreatgårdar men somliga lever mitt ibland oss. Deras blick är stadig, rösten bär från djupet, de väcker respekt för de lever nära Gud och har blivit drabbade av Guds ord. Det finns ett ljus och en sälta i det dom säger. Det är människor i vars närhet det är lätt att andas. Det är människor som är befriade från begäret att bli omtyckta och bekräftade. De är aldrig inställsamma. De binder aldrig människor till sig men blir uppsökta av många. Ett kort samtal kan räcka för att man ska hitta tillbaka till ljuset och få nytt hopp. Wilfrid Stinissen var en av dem. Martin Lönnebo en annan. Britta Hermansson, Peter Halldorf kan också nämnas. Och sedan finns det anonyma stigfinnare, enkla, kloka människor.

När jag sagt det måste jag också säga att Johannes var unik. Han var den sista budbäraren i det gamla förbundet. Den siste profeten. Han pekade på en väg som inte är framkomlig. Lagens väg till frälsning, en väg som kräver lydnad, skärpning, nya tag annars går det illa. En väg som appelerar till vår gamla människa. Vi vill så gärna räcka till, duga, förtjäna Guds godkännande och kärlek.

Det är därför människor blir imponerade av Johannes och undrar om han inte är Messias. Lagen behövs, men den kan inte frälsa oss. I stället är den som en piska som slår eller en strålkastare som avslöjar. Psalm 230:2 uttrycker detta. Lagen driver oss till Kristus för det är bara där nåden finns. Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss MEDAN VI ÄNNU VAR SYNDARE.

Vi kan aldrig duga. Vi kommer aldrig räcka till. Kärleken kan inte köpas för alla ansträngningar i världen. Det är därför tron är avgörande, tilliten till att Kristus fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Därför är vi ett i Kristus. När vi tar emot nattvarden är ingen förmer än någon annan. Var sig vi lever ett moraliskt klanderfritt liv eller har mycket på vårt samvete är vi välkomna att räcka fram våra tomma händer och ta emot det nya förbundets gåva: nåd och villkorslös kärlek.

1 advent 1/12 2013

Predikan 1 sönd i advent 2013

Ett nådens år

Såg ni inslaget om angorakaninerna? Det var hemskt. Hur kan någon göra så mot ett djur? Han måste vara dum i huvudet? Kanske, eller så var han hjärtlös. Att vara hjärtlös betyder inte att man är utan hjärta för då skulle man ju vara död. När man är hjärtlös så är man hård och kall och utan känslor. Man har förlorat förmågan att känna med en annan varelse. Motsatsen – vad är det? Medkänsla, empati, barmhärtighet. Att ha ett varmt hjärta i barmen, i bröstkorgen. När det gör ont i dig gör det ont i mig. När du är glad blir jag glad för din skull.

Nu är det inte bara kineserna som plockar pälsen av angorakaninerna som är hjärtlösa. Det kan alla bli. Och alla kan visa medkänsla och visa barmhärtighet.

Jesus rider in Jerusalem. Jerusalem är en bild för människans hjärta. Man kan ju tänka att Gud är utanför mitt hjärta och nu i adventstid knackar han på hjärtats dörr och vill att vi ska öppna och ta emot hans kärlek så att vi blir fyllda av godhet och medkänsla. Men tänk om det är så att Jesus redan bor i våra hjärtan? Förmågan till medkänsla ligger ju djupare och finns medfödd medan hårdhet och grymhet och hjärtlöshet är något vi lär oss. Då finns Jesus i våra hjärtan men inte vi. Då handlar adventstiden om att Gud bjuder in mig i mitt eget hjärta.

Varje gång jag möter en människa frågar Gud: Vill du möta denna medmänniska hjärtligt eller hjärtlöst? Vill du visa medkänsla eller vända ryggen till?

Två råd.

1/ Ofta beter vi oss hjärtlöst för att vi har för bråttom. Vi behöver avstå från en del saker. Fasta – från facebook, TV, shopping? Vad vill du avstå från för att bli mer närvarande och barmhärtig?

2/ Änglahyss – änglarna gör mycket för oss utan att synas. Kanske kan du göra någon glad utan att det märks. När jag kom hem hem en dag hängde en stor kasse med nybakta bullar på dörren. Vad kan du göra? För vem?

Domsöndagen: Kristi återkomst 24/11 2013

Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort.

Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. 
(Lasse Lucidor)

Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt sonen. Vilken ödmjuk himmelsk Fader vi har. Han har helt överlåtit domen åt Jesus. Varför? Bara den som har sett stjärnorna ur vårt perspektiv, bara den som skrattat med oss, gråtit vår gråt, kämpat vår kamp, lidit vår smärta och dött vår död kan döma rättvist. Fadern dömer ingen...... Tänk så många som tror att Gud är sträng och dömande!

Ni ska veta att jag kämpat med detta tema. Det var under mina år i Uppsala. Jag växte upp med läran om den dubbla utgången. De som tror på Jesus och bekänner honom som Herre kommer till himlen och de som inte tror kommer till helvetet. Men alla dom som aldrig fick höra om Jesus? Alla dom som skrämdes till tro av ovisa predikanter och som i vuxen ålder vände kyrka och tro ryggen? Alla dom som försökte och ville tro men inte kunde. Är det rimligt att tänka att Gud skulle använda kyrkornas medlemsregister som kriterium för vilka som ska få en plats i himlen? Nej! Om det inte är medlemsmatriklarna som åsyftas som livets bok vad är det då? Är det dopet? Är det i så fall barndopet eller vuxendopet?

Nej!Dopet är en hjälp för oss att tro. Likaså församlingen. Och vi ska gå den väg Gud visat oss. Men det är oerhört förmätet att säga att den som inte gör som vi eller tror som vi kommer att för evigt pinas i helvetet. Det är att göra Gud väldigt liten och oss själva väldigt stora.

Vad är det då för bok, denna livets bok? Jo, det är den bok i vilken Gud nedtecknat varje människas livsberättelse, den genetiska koden, det som bortom våra olika roller är sant om oss, det innersta, det äkta det vackra. I livets bok beskrivs varje människas sanna väsen och sanna ansikte som är överraskande likt Kristus. Ja, Kristus är Guds signatur i varje människas innersta. Att komma hem till sig själv, att bli den jag är är att bli lik Kristus. (Psalm 549:3)

Härom söndagen nämnde jag om Malala i min predikan. Den muslimska flickan som blev skjuten i huvudet, överlevde och nu blivit en symbol för flickors rätt att gå i skolan. Jag sa att jag i henne anar Kristus.

Och det verkar vara barmhärtigheten Jesus frågar efter när han läser av våra liv. Inte om vi tror rätt eller är med i rätt kyrka. Utan: är du barmhärtig?

Somliga människor växer upp i familjer där godhet och kärlek föder barmhärtighet. De blir efterhand alltmer Kristuslika utan att de tänker på det. Andra växer upp utan att beröras av mjuka händer, goda blickar och varma hjärtan. Deras väg är längre och svårare och samtidigt kan en alkoholist vara mer barmhärtig mot människor och djur än många som har sitt på det torra.

Så har vi det här med elden. Vet ni, jag tror det är Guds Andes eld, den eld som Mose såg i den brinnande busken, den eld som tändes på pingstdagen och syntes över lärjungarnas huvuden. Den eld som Daniel ser i syn syn. Kan det vara samma Andes eld som brinner på domens dag. Inte en förtärande eld utan en renande eld? En eld som bränner bort allt som är dött och förgängligt och skapar nya livsmöjligheter? Som efter den stora skogsbranden där de fröer som legat gömda i decennier plötsligt börjar spira. Eller som när guldsmeden i Etiopien låter bälgen hålla elden vid liv för att guldet i kärlet ska smälta och slagget stiga upp till ytan. På frågan hur länge han sitter och öser skopa efter skopa av slagg svarar han: tills dess att jag kan se min spegelbild i ytan. I Kor 3:10-15

När Petrus förnekat Jesus tre gånger vände sig Jesus om och såg på Petrus. Den blicken, till brädden fylld av kärlek måste ha bränt som eld i honom och han gick ut och grät bittert. Han måste ha lidit alla helvetets kval. Hans stora ego dog med Jesus. Han var fullständigt förkrossad. Så möttes de på stranden efter uppståndelsen. Jesus frågade: Älskar du mig Petrus? Du vet allt. Du vet att jag har dig kär, svarar Petrus.

Det är detta domen handlar om. Att få möta Jesu blick, bli sedd, genomskådad och genomälskad, få syn på det i mig som är dött. Gråta bittert. Låta det brännas bort av Andens eld så att det i mig och i varje människa som är sant och gott och äkta blir synligt.

Och när vi hulkande efter den stora gråten möter Gud ansikte ansikte ska han försiktigt närma sig oss och sträcka fram sina lena händer och torka tårarna från våra ögon. Och Kristus kommer då vara allt i alla och gråten kommer stillna och den stora lovsången bryta fram!

Söndagen före domsöndagen 17/11 2013

Attention please! Lystring! Lyssna mitt folk! Hör noga på!

Denna dags texter vill säga oss något viktigt. Något mycket viktigt! Det är som när man är på resa, man vet inte riktigt vad som ska hända, åt vilket håll man ska gå. Så hör man signalen i högtalarna. Attention please. Viktigt meddelande.

Vad är det som är så viktigt? Jo, hur vi ska förhålla oss när vi hör den ena larmrapporten efter den andra. Om klimatförändringarna, om att det som skett i Filippinerna är en naturens hämnd på människans våldtäkt på moder jord. Och detta är bara början. Jag drabbas av klimatsorg och stor oro. Så läser jag i Dagen en debattartikel med rubriken: Jackelén måste välja klimatväg. Två företrädare för nätverket klimatsans säger: Det finns inga tecken på en kommande värmekris.

Har dom rätt, då kan vi ju öka konsumtionen, köra bränsleslukande bilar och leva hänsynslöst.

Huvudnyheten i dag är att gör vi inget idag åt vår antibiotika-användning så kommer vi snart att se en superbakterie som det inte finns någon bot emot. Skrämmande! Vart är vi på väg?

Attention please! Lyssna mitt folk! Lyft blicken mot himlen, betrakta jorden därunder. Himlen skall lösas upp som rök och jorden slitas ut som en klädnad och dess invånare dö av som flugor.

Nu klippte jag ut några rader ur Jesaja. Det är så rädslan gör, söker tecken som bekräftar den. Och så har människor gjort i tvåtusen år. Skrämts och blivit skrämda av undergångsstämningar och domedagsprofeter. Senast igår mötte jag en person som sa: Snart kommer Jesus och tar med sig de troende medan de andra lämnas kvar. Tänk så många som har lidit svårt av en förkunnelse som bygger på rädsla.

Visst, Bibeln är entydig. Himmel och jord ska förgås. Låter vi vår tro formas framför TV-n och av nyhetssändningarna finns det alla skäl i världen att böja ner ansiktet, krokna av ångest och oro. Alternativt blunda och vända bort ansiktet och njuta så länge det går tills rullgardinen dras ned.

Det finns en annan väg att gå. Ett annat sätt att reagera. Och det är att lyfta våra huvuden, lyfta blicken, leva i vaksamhet och väntan. Människa heter på grekiska Anthropos, det betyder uppåtvänt ansikte. Att vara sant mänsklig är att se varandra, låta blickar mötas, leva närvarande och tillitsfullt mitt i stormen. För vi vet att vi är på väg, inte mot en undergång utan mot alltings pånyttfödelse, mot nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Vi tror på en Gud som håller hela världen i sin hand. Vi tror att ljuset ska segra över mörkret och det goda ska segra över det onda. Vi tror att kärlekens makt är den starkaste i tillvaron. Se på knoppen. Den är beredd, den väntar bara på värme och ljus som får den livgivande saven att stiga. Mitt i mörker och kyla och trötthet viskar knoppen – se på mig, håll ut, snart blir det vår.

Fäst därför upp era kläder och håll lamporna brinnande! Vad betyder det? Titta här! Varför måste jag kunna fästa upp kläderna? För att snabbt kunna gripa in, hjälpa den som är i fara, kämpa mot rovdjuren, springa till undsättning. Men för att kunna göra gott måste vi se bra. Därför måste vi hålla våra lampor brinnande. Bibeln – våra fötters lykta och ett ljus på vår stig. Kristi närvaro: Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er. Goda idéer, goda initiativ, engagemang, entusiasm, ansvarstagande.

Därför ska vi nominera kandidater till församlingsråden. Därför ska vi ge en stor kollekt till katastrofens offer på Filippinerna. Därför ska vi hjälpa grannen att handla. Om världen går under i morgon vill jag idag plantera ett äppelträd. Fäst upp era kläder. Håll lamporna brinnade. Slå era kloka huvuden ihop! Kämpa på!

Vänta i vilande tillitsfull vaksamhet på Jesus Kristus. Som min hund väntar på mig, sover djupt med öronen vidöppna och redan innan jag öppnat dörren kommer han mig till mötes, alltid lika glad.

Attention please! Lystring! Viktigt meddelande! VAR INTE RÄDD!

Jag är med er, kommer till er och ska en dag komma. Ej så som man råkar en främling på gatan. Nej såsom man ser på en vän. En vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.

Fjortonde söndagen efter Tref: Enheten i Kristus 1/9 2013

Så är vi, fastän många, en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.

Vad betyder dom orden? Jo, att vi alla hör ihop. Att vi sitter i samma båt. Att livet är en gåva från Gud, en kärleksgåva. Liksom jorden och regnet och solens värme och varje hjärtslag. Vi hör samman och delar under vår stund på jorden detta att födas, leva och dö, kampen och vilan, sorgen och glädjen, rädslan och längtan. Vi delar det härliga och fantastiska i att få vara människa, vi delar sårbarheten och utsattheten.

Så, fastän vi är många och olika och fastän somliga är konstigare och knäppare än andra så hör vi samman. Vi är givna åt varandra.

På nyheterna igår fanns det ett bedrövligt inslag och ett glädjande. Det bedrövliga var om kriget i Syrien. Hela världen håller andan. Vad ska hända, kommer de diplomatiska ansträngningarna lyckas eller kommer dödandet att eskalera? De som slåss har glömt att vi är syskon, att vi hör samman och har ett gemensamt ansvar för att göra denna jord till en trygg plats för alla. Det som gladde mig var att regeringen föreslår att alla som blir svenska medborgare ska hälsas välkomna i en särskild ceremoni, bli sedda, nämnda vid namn och välkomnade som medborgare i vårt samhälle, med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra.

Så är vi, fastän många, en enda kropp.....

När vi döptes förenades vi med Kristus och varandra. Vi blev inlemmade i Kristi kropp. Vi blev varandras med-lemmar. I min hand har jag en Kristusgestalt utan armar. Varje gång jag ser den blir jag påmind om att vi tillsammans är Kristus på jorden, tillsammans har vi ansvar för att se varandra, be för varandra och ge varandra det vi behöver för att leva. Vi är många, vi har olika gåvor, alla behövs. Ingen kan undvaras. Vad är din gåva? Lyssna, bära, gå med, visa omsorg, se, tänka?

Påfrestande att höra samman. Får verkligen alla vara med? Ja! Texten.

Tvisten vid sista måltiden, strax innan Jesus ska dö. Upprörande omoget, själviskt – och samtidigt oerhört skönt att denna händelse inte redigerades bort. De var rädda, de visste inte vad de skulle säga. I rädslan regredierar vi, det blir sandlådenivå, vi blir själviska, vi förlorar förmågan till medkänsla. Jesus kunde ha gått sin väg och gråtit. Han kunde ha skällt ut dom. I stället säger han: med er är det annorlunda. Men detär det ju inte! Jo, Jesus ser i varje människa det som är vackert, sant och gott. Ni är på väg, ni tar de första stapplande stegen, ni lär genom era misstag. Och jag är mitt ibland er som er tjänare. Jesus ger oss en förebild, ett exempel. Följ mig!

Jo, det är svårt att älska sina medmänniskor. Men förra söndagen sa Martin Lönnebo något som jag har burit med mig. Kan stenen värma så kan vi.

Ta emot, låta sig värmas och beröras och så värma andra.

Så är vi fastän många en enda kropp, för alla får vi del av ett samma bröd.