Predikan Heliga trefaldighets dag

Gud, Fader, Son och Ande

Idag är det fest. Vi har fyra tända ljus på altaret och färgen på min skrud är vit. Den vita färgen är glädjens färg. Men, vad firar vi idag?

Vi tackar Gud för våra mammor. De har burit oss under sitt hjärta, fött oss med smärta, skött oss, älskat oss, fostrat oss, gett oss mat, kläder, ett hem att bo i.

Kan man förstå en mamma? Hur hon orkat, vakat, bett, oroat sig, funnits där? Nej, det går inte att förstå. Om vi inte kan förstå, vad kan vi då göra? Tacka henne! Älska henne! Prata med henne. Leva så att hon blir stolt över oss.

Idag firar vi mamma. Och någon mer! Gud. Treenig Gud. Fader, Son och Ande. Skapare, Frälsare och Hjälpare. Gud är som våra mammor, större än vad ord kan beskriva. Därför använder vi bilder för att försöka beskriva hur Gud kan vara en och samtidigt tre.

Pierre, hur låter en treklang? Är det ett ackord eller tre toner?

Vad är detta? Tre streck eller en triangel?

Gud kan vi inte förstå. Jesus säger till och med att det är bara de som är som barn som kan förstå Gud och ta emot Guds kärlek. I en engelsk översättning står det: the babes, alltså bebisarna. Vi då, som har gråa hår på huvudet. Hur ska vi göra? Jo, vi ska omvända oss och bli som barn.

Då kan vi tacka Gud, lita på Gud, tala med Gud, älska Gud och leva så att Gud blir stolt över oss.

Idag är det fest. Den vita färgen och de fyra ljusen påminner om att det är en glädjens dag, för idag firar vi alla mammor och vi firar Gud.

Därför blir det tårta till fikat. 

Predikan Pingstdagen

Den Heliga Anden

Idag tas den nya Kyrkohandboken i bruk. Kyrkohandboken anger hur vi ska fira gudstjänst i Svenska kyrkan. Det finns ordningar för dop, konfirmation, vigsel, begravning och bikt. Det finns ordning för gudstjänst – Högmässa, Mässa och Gudstjänst – i grunden en ordning med olika uttryck. Kyrkohandboken är den åttonde i ordningen. Den förra togs i bruk 1986 och den dessförinnan 1942. 

I Linköpings stift finns en rörelse, en längtan efter mer levande församlingar. En av de sju rörelserna är: Från fokus på gudstjänstens ordning till fokus på gudstjänstens gemenskap. Varför då en ny handbok som reglerar hur vi ska fira gudstjänst? Jo, för att Gud är en ordningens Gud. Gud vet att vi är svaga, bräckliga, självupptagna. Skulle det vara upp till prästen eller några inflytelserika människor i församlingen att få forma gudstjänsten efter hur det känns skulle det kanske kännas roligt i början men det spontana skulle strax stelna och det skulle uppstå ständiga diskussioner om vilken form som är bäst. 

Jag är oerhört tacksam för Kyrkohandboken för den ger oss en ram, en fast form att följa, känna igen oss i, vila i och samtidigt ger den utrymme för det viktiga: gemenskapen med varandra, gemenskapen med Gud. Och jag är övertygad om att Guds Ande kan använda orden, bönerna och sångerna för att trösta, undervisa, förmana och inspirera. 

Jag tänkte att vi nu skulle använda gudstjänstordningen för att se hur Guds Ande verkar: 

Samling är den första rubriken och det första som händer är Klockringningen. När kläppen träffar klockan uppstår det en klang, ett ljud som bärs av vinden ut i bygden och säger: kom, kom, kom, kom. 

Det är Guds heliga Ande som kallar alla, utan åtskillnad till bön och sång. Luther skriver i sin Lilla Katekes om den heliga Anden: Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus eller komma till honom. Det är den heliga Anden som har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden.Du är här för att den heliga Anden har kallat dig hit. 

Så kommer inledningsorden och det första ordet är Gud. Det är Gud vi möter, det är Gud vi tillber. Varje gudstjänst är ett möte med levande Gud. Så skönt att inte behöva börja med mig själv eller någon kändis eller mäktig politiker. 

Vi fortsätter med bönen om förlåtelse och det är också den helige Andes verk. Guds Ande visar oss att Guds kärlek är större än alla mina misslyckanden och felsteg. Vad som än har hänt så är du välkommen, sedd och tagen på allvar. Ljuset lyser upp vårt mörker så vi ser vad vi behöver korrigera i våra liv för att hitta den rätta vägen. 

Kristusropet är ett rop om förbarmande, se oss, hjälp oss. Och sedan kommer lovsången, en lovsång till Gud för allt Gud är och gör.

Vem får oss att våga tro trots allt? Vem får oss att ropa till Kristus på hjälp? Vem förlöser sången och glädjen i våra hjärtan? Den heliga Anden. Nu sjunger själ och hjärta, nu dansar Andens vind med liv och lust ger mod och tröst och smeker den otrygges kind. 

Så är vi framme vid textläsningarna. Vi läser ur en urgammal bok texter om människors möten med Gud, ord som: Frid lämnar jag kvar år er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro, tappa inte modet.Just de orden finns inskrivna i Kristusikonen. Känn ingen oro, tappa inte modet. Rakt in i vår verklighet ljuder ord från en annan tid och de börjar leva, de talar till oss, de berör, stannar kvar, blir till hjälp och tröst. Vem åstadkommer detta? Den heliga Anden. Anden vill bara en sak: peka på Jesus, väcka vår tro och vår tillit till honom. 

Andens största utmaning är nog prästen och predikan. Att få oss att lyssna, leva nära Guds hjärta, tala så att församlingen får något med sig hem att leva på. Tack och lov så står och faller inte gudstjänsten med predikan. Jag är så glad för musiken, tonerna, sångerna för där orden tar slut, tar musiken vid. Och vem är det som bär tonerna och texterna in i våra hjärtan: Guds Ande.

Trosbekännelsen är inte min eller din bekännelse utan Kyrkans bekännelse som vi får stämma in i, bo i, utforska under ett helt liv. 

Den är församlingens svar på Guds tilltal. Likaså kollekten. Gud har gett mig så mycket. Vad kan jag ge, vad vill jag räcka vidare av de gåvor jag fått? Också här är Guds Ande verksam i att forma oss till tacksamma, förnöjsamma och generösa människor. 

Så kommer vi till måltiden. Enkelt bröd och vin, Kristi kropp och blod. Hur är det möjligt att tro detta? Jag vet inte men för många och för mig är måltiden höjdpunkten, det starkaste uttrycket för Guds kärlek. Hur är det möjligt att tro? Svaret är: Guds Ande. 

Till sist: Sändningen. Vi är inte här för vår egen skull. Vi är kallade att använda våra liv, våra gåvor, vår tid och kraft att ge det vi själva fått, att älska varandra och oss själva som Gud älskar oss. Vi sänds ut att välsigna, inte förbanna, kämpa för det goda, tända ljus och sprida glädje. 

Vem hjälper oss? Hjälparen, den heliga Anden.

Låt oss bli stilla i en stunds tystnad.

Predikan Bönsöndagen

Bönen

Det finns en sång som heter Du är en bön. Tänk om det är så. Att du och jag, att varje människa är en bön. Att varje suck, varje sång, smärtan och glädjen, tacksamheten och tvivlet är en bön. Tänk om det är så att vår djupaste längtan är en bön, ångesten, de malande tankarna när vi ligger sömnlösa är bön. Tänk om gråten är bön, de lätta stegen, de tunga stegen, lyckan, besvikelsen och förnöjsamheten är bön. Tänk om Du är en bön och jag är en bön, att hela livet, allas liv är bön på samma sätt som spädbarnets liv, varje rörelse, gråten, jollret, det första leendet, hungern, tröttheten, nyfikenheten är en bön, ett samtal med en seende och älskande förälder.

Så växer barnet och börjar säga pappa och mamma och lär sig be om saker och den seende, älskande föräldern gläder sig och njuter av samtalet fast orden egentligen i behövs. För kärleken vet vad den älskade behöver men orden gör relationen så mycket rikare och djupare.

Så kommer dagen då barnet säger nej, vill inte, du är dum och barnet utforskar världen och tänjer på gränserna och blir steg för steg en självständig individ och det är som det ska. Också upproret, konflikten, brottning med livet och brottningen med den seende och älskande föräldern är bön, är samtal, är sökande. Allt ryms i relationen, tystnaden och talet, sorgen och glädjen, nyfikenheten och förnöjsamheten, kampen och vilan.

Du är en bön. Jag är en bön. Jesus visste det och för att lära oss att alltid be och inte ge upp gav han oss liknelsen om änkan och domaren. Den tycks uppmana oss att tjata på Gud dag och natt för att få det vi ber om. Men tittar vi närmare på texten så handlar det om en änka. Änkorna i Israel hade låg status och behandlades nedlåtande. Änkor, faderlösa och främlingar nämns ofta i samma mening och Bibeln uppmanar gång på gång till att se dessa grupper av människor och visa dom omsorg och kärlek för de har samma värde som alla andra. När vi ropar till Gud dag och natt för att få egna fördelar på bekostnad av andra då får vi nog ropa. Då är Gud som den förälder som låtsas slå dövörat till i väntan på att barnet ska se längre, gå ut ur sig själv, lära sig att dela med sig. När vi ropar till Gud dag och natt för de mest utsatta, de minsta, de utan röst och makt då svarar Gud, då ger Gud oss rätt, då blir vi mer levande, upplever större mening och kanske leder det till att tron och tilliten till Gud fördjupas.

Jesus säger: Ge inte upp. Fortsätt be också när det ser mörkt ut, när det är svårt och svart, för jag är med i kampen, jag går vid din sida.

Dagens samlingsbön är värd att lära sig utantill för den säger med få ord väldigt mycket om bönens innersta väsen.

Gud

vår tillflykt och vår starkhet,

tack för bönens gåva och möjlighet.

Hör vår bön

svara oss i din kärlek

handla med oss efter din vilja.

Låt vår bön bli en kamp för det goda

och en vila i dig.

I Jesu namn

Amen