Tankar vid ekumenisk nyårsbön

Luk 13:5-8

Jag vill säga något om trädet, något om frukten och något om trädgårdsmästaren.

I början av sommaren planterade jag ett äppelträd i min trädgård. Jag grävde djupt, la i mycket matjord, vattnade och satte ner trädet. Så kom torkan och jag vattnade. Lasse Wessman hjälpte mig binda upp det och jag fortsatte vattna. Till min stora glädje upptäckte jag en dag att det skjutit nya skott. Nu vilar det för att snart växa igen och kanske så småningom bära god frukt. För skulle det hända att det bara växte och blommade men inte bar frukt skulle jag bli bekymrad och besviken.

Trädet är du och jag, vi tillsammans, planterade här av Gud för att rota oss, växa och vila, blomma och bära frukt.

Frukterna som Gud söker är Andens nio frukter: Kärlek, glädje frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Det är Gud som söker efter frukten för att Gud vet att den behövs här på jorden. Det finns en hunger efter kärlek, efter sann glädje, efter frid. Har vi burit frukt under det gångna året? Kommer vi bära frukt det kommande. Bara Gud vet och kanske de människor vi får möta. Och det är viktigt. Vi ska inte fokusera på vad vi åstadkommer, vi ska inte stirra oss blinda på resultatet, vi ska inte eftersträva avkastning och tillväxt.

Vår uppgift är att överlämna oss i trädgårdsmästarens vård. Jesus ser oss. Jesus ber för oss. Jesus vill gräva och gödsla, vårda och vattna. Vår uppgift är att stå stilla, rotade i hans kärlek, omslutna av hans ljus och låta mästaren beskära och ansa. Tids nog kommer frukten och vi kommer knappt märka det. Marknadskrafterna stressar oss med sitt nyttotänkande, man ska vara aktiv, produktiv, ha fullt upp. Jesus inbjuder oss till ett nådestänkande som går ut på att vila har sin tid, växa har sin tid, bära frukt har sin tid, för han ser oss, han ber för oss och han vet vad vi behöver för vila, växa och bära god frukt.

I somras planterade jag ett äppelträd. Det är en ny sort som heter Gratia. Gratia betyder nåd.

JESUS, VI BEHÖVER DIG

1. Jesus, vi behöver dig för att leva,
   orka bära bördan som vi fått.
   I vår livsväv finns en synlig reva.
   Allting är på både ont och gott

2. Jesus, vi behöver dig för att kämpa.
   Alla goda krafter nu behövs.
   Hoten är så många, allting trampas
   ned i smutsen. Hjälp oss, ropet hör!

3. Jesus, vi behöver dig för att tåla
   andras fel och egen sårbarhet.
   Lär oss ödmjukheten att förlåta.
   I vår svaghet finns en hemlighet.

4. Jesus, vi behöver dig för att älska,
   söka enhet, stärka det som gror.
   Låta kärlek övervinna rädsla.
   Dela bröd och vin som syster, bror.

5. Jesus, vi behöver dig för att leva, 
   vandra steg för steg mot livets mål.
   Dopets löfte ger oss mod att sträva.
   Du slår följe, nära oss du går.

(Text Peter Andreasson)

Predikan 4 sönd i advent

Luk 1:30-35

Herrens moder

Vilken fantastisk text. Varje ord, varje mening är till brädden fylld med ett rikt innehåll. Den beskriver ett möte mellan himmel och jord, mellan den högste och den lägste, mellan det förflutna, nuet och framtiden. Det är nu det ska ske det som förutsagts redan i bibelns första bok och sedan hos profeterna, löftet ska gå i uppfyllelse, hoppet ska äntligen slå in. Gud och alla änglar har planerat, förberett sig, övat på vad de ska säga, änglakören har repeterat, huvudpersonen är utvald.

Men det höll på att gå illa. Legenden berättar att Gabriel sökte upp Maria vid brunnen men hon blev så förskräckt så hon lämnade kruset och sprang hem. Gabriel var kanske lite för taggad. Han hade använt orden: Var hälsad du högt benådade. Det funkade inte alls på Maria. Nu gör han ett nytt försök....

Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. 

Nu lyssnar hon och Gabriel kan äntligen framföra sitt ärende. Du ska föda en son och du ska ge honom namnet Jesus. Du ska föda Guds son... Nu är orden sagda, ärendet är framfört. Och Gabriel tystnar...

Nu håller himlen andan. Vad kommer hon svara? För Gud är kärlek och kärleken kan bara älska, aldrig tvinga.

Maria ifrågasätter hela upplägget. Hur ska det gå till? Tvivlet får plats, frågorna, invändningarna. Tvivlet är inte trons motsats utan trons och tillitens förutsättning.

Svaret är: den Heliga anden. Vi sjunger psalm 682: Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande säger Herren.

Lägg märke till att hela Treenigheten ryms i dessa rader: Fadern Skaparen, Sonen Frälsaren, Anden Hjälparen. Här finns kraften, makten och härligheten och samtidigt anar vi Guds kärleks sårbarhet och beroende av en enkel flickas ja.

Gabriel håller på att spricka nervositet. Kommer hon säga ja eller nej?

Maria verkar fortfarande väldigt skeptisk så Gabriel måste berätta om Elisabet.. liksom ange referenser.

Till sist svarar Maria i tillit: Må det ske med mig som du har sagt. 

Så har vi Tilltalet: Var inte rädd, Maria. Tvivletfår plats, frågorna, invändningarna.Treenighetensvarar: Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande. Tillitenväcks och växer i Maria. Hon svarar: JA. 

Ängeln lämnar henne alldeles gråtfärdig av lycka. Vad händer sedan?

Jo, det blir alldeles tyst.

Konceptionen och Inkarnationen, hur det gick till när Maria blev gravid förbigås med Tystnad. Det finns inga ord. Det är OUTSÄGLIGT.

TYSTNAD......

Predikan Andra söndagen i advent

Matt 13:31-34

Guds rike är nära 

Var finns det? Var finns tecknen? Ser vi dem här? Det handlar om att färdas sakta, vara uppmärksam, skärpa sina sinnen och känna doften, Kristusdoften och vi kommer förvånas, ja häpna över hur utbrett Guds rike är, vi kommer finna det där vi minst väntade det, för Guds rike är samtidigt osynligt och synligt. Vilka är tecknen? Där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud. Vi ska inte söka i det storslagna utan i det ringa, det enkla. I bönen, tystnaden, sången, i bröd som bryts och vin som delas, i en varm blick, i en dikt, i förundran, i händer som sträcks ut till den som lider nöd.

Låt ditt rike komma.

Guds rike är gränslöst

Jesus är rikets konung men det är ett märkligt rike för det saknar gränser. Jesus var gränsöverskridande, han brydde sig inte om sociala barriärer och religiösa tabun, han vandrade ständigt omkring, korsade gränser, rubbade cirklar, vände upp och ner på förutfattade meningar. Den förste var sist och den minste störst.

Han såg tro där ingen annan såg tro. Han ställde barnen i centrum och framhöll dem som förebilder. 

Guds rike är gränslöst för det finns inte här eller där, det finns inom oss, i varje människas hjärta.

Så varje gång vi drar gränser, bygger murar, varje gång vi låser in Jesus i vår kyrka och stänger andra ute kan vi vara säkra på att han är därute.

Vi slår upp psalm 717 och läser tillsammans:

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom

Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår!
Du kommer som en flykting över bergen
du följer oss dit ingen annan når.

Guds rike är de fattigas rike

ett rike för dem med kraftlösa armar, med skälvande knän, de rädda människornas rike, de modlösas rike.

Guds rike är händernas rike 

Någon sår frön, rensar ogräs, skördar och skitar ner sina händer - för livets skull. Någon bakar, knådar, kladdar ner sina händer, gräddar och bryter bröd som mättar – för livets skull. Någon skottar grannens garageuppfart, någon lär en invandrare att cykla, någon bjuder en främling på middag – för livets skull. 

Så vad är Guds rike? Ylva Eggehorn svarar: Jag tror det är relationer. Inte på veckotidningsvis utan på riktigt. Ett nytt sätt att leva tillsammans....släkt, vänner, grannar, arbetskamrater, människor i andra länder, främlingar, okända...många av dem har bejakat samma längtan, samma tillit till Kristus, andra söker sig fram längs vägar utan just de ord och namn jag bekänner mig till, men märkligt nog i samma riktning, bort från makt, självupptagenhet och privilegier...en gemenskap där jag vet namnet på Gemenskapens Centrum men inte kan överblicka de yttersta gränserna..ett rike, ett liv inom räckhåll.