Sent om sider... har haft problem med datorn....


Predikan Kyndelsmässodagen 31/1 2016

Uppenbarelsens ljus

Luk 2:22-40

Har ni märkt att ljuset börjar återvända? Dagarna börjar sakta men säkert bli längre och de stunder solen bryter igenom tar själen liksom ett skutt, åh vad skönt, så efterlängtat!

Varför är det så? Det finns säkert flera förklaringar men djupast sett beror det på att vi är ljuset barn. Vi är skapade till Guds avbild och Gud är ljus. Vi skapades att leva med Gud, få del av hans härlighet, liksom bo ljuset, stråla av glädje. 

Sen kom mörkret in i världen, in i varje människas hjärta och därför känner vi igen oss när vi hör orden ur Jesaja: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. 

Det är inte konstigt att vi längtar efter ljuset. 

Vi söker oss till ljuset, vi tänder ljus, vi blir glada när någon lyser upp våra liv med ett vänligt ord. 

Jag måste erkänna att jag stängt av nyheterna flera gånger den senaste tiden. Mörkret tycks alldeles ha tagit över vår värld. Det är fullständigt obegripligt hur mycket djävulskap människan är förmögen att åstadkomma. Men det finns en tröst. Det som kablas ut i media är alltid det som avviker från det normala. Därför, så länge vi hör om krig, övergrepp, självmordsbombare, avrättningar, terrorhandlingar ska vi tänka, detta är undantaget, mörkret är undantaget, ondskan är det avvikande. Det goda, det normala, ljuset och barmhärtigheten som finns överallt och genomtränger varje skrymsle av mänskligt liv är normen, det är tack och lov det som är det förväntade och vanliga och därför finns det inget nyhetsvärde i det. 

När Johannes ska berätta om Jesu födelse nämner han inget om Betlehem, krubban och herdarna. Istället skriver han: Det sanna ljuset som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom men världen kände honom inte.

Tänk efter: vad under den gångna veckan har lyst upp din tillvaro? En väns besök, en dikt, en god måltid, en sång, en klapp på kinden, en fågel som kvittrat, en hund som viftat på svansen, en stilla stund med Gud? Eller kanske ett musikstycke, ett vackert konstverk? Ljuset kommer till oss på tusen sätt och bryts liksom i livets prisma och ger färg och djup och glädje åt våra liv. Också smärtan kan lysa. I torsdags hade jag en begravning av en mycket gammal kvinna. Hennes barnbarnsbarn var där, en pojke på tio år. Han såg att hans mamma var ledsen så han tröstade henne genom att stryka henne över kinden och efter begravning började han storgråta. Och jag blev alldeles varm inombords för jag förstod att hans gråt berättade om en kärlek som nu var hemlös. Trots en åldersskillnad på 86 år hade pojken och hans gammelmormor funnit varandra. 

Vad skulle hända om vi provar för en stund att sätta likhetstecken mellan det som ger oss ljus i våra liv och Jesus. Tänk om Jesus stavas tröst, livsmod, mening, glädje, gemenskap, närvaro, medmänsklighet?

Det skulle innebära att Jesus är närvarande i våra liv, väldigt närvarande!

Men oftast märker vi det inte. Vi är liksom blinda. På samma sätt var det då, den där dagen i Jerusalems tempel när Josef och Maria bar fram Jesus i templet för att tacka Gud för sitt barn. De flesta såg inte, förstod inte att Världens Ljus fanns precis framför ögonen på dem. Men herdarna såg, stjärntydarna såg, Symeon och Hanna såg. 

Och jag tänker att vi i denna mörka tid behöver hjälpa varandra att få syn på ljuset, söka ljuset, öppna oss för ljuset och själva vara ljus för någon. 

Och vi kan be, be om öppnade ögon, be om mod att lysa och återspegla Guds ljus i våra liv.

Men vi ska veta att ljuset inte bara handlar om det mysiga och varma. Att söka ljuset och välja ljuset kan kosta på.

Maria bar ljuset i sin famn och varje förälder vet att det är lycka och smärta i en märklig blandning att bära ett barn vid sitt hjärta. Att bära ljuset till världen, att stå upp för sanning, godhet och rätt kan kosta oss livet. Det finns det alldeles för många exempel på. 

Den gamle Symeon visste det och valde att förbereda den unga Maria på vad som väntade: Också genom din egen själ skall det gå ett svärd, säger han till Maria.

Och Maria måste ha lidit bortom vad ord kan uttrycka när hon såg sin son korsfästas. Men hon stod kvar, stod liksom stilla i smärtan och jag tänker på Ylva Eggehorns dikt Stå stilla i smärtan.

Stå stilla i smärtan,

rotad i det 

som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls är ett svärd.

Kanske det är en stämgaffel.

Du blir en ton.

Du blir den musik

du alltid längtat 

efter att få höra.

Du visste inte 

att du var
en sång

Rotad i det som är ljus i dig....

Gud, tack för att ljuset är starkare än mörkret!