Meditationer vid Retreat 12-14 april Wettershus Tema: Förundran

Tema FÖRUNDRAN

Meditation 1 (lö 10.30)

Förundran.... det är ett vackert ord. Det bär en öppenhet i sig, en nyfikenhet i sin famn. Den som blir förundrad blir häpen, glad, tacksam, fascinerad, vill veta mer, titta närmare.

Förundran kan ibland göra oss stumma, för det fins inga ord som kan beskriva det vi ser, hör, känner, smakar, upplever med våra sinnen. Det jag varit med om är så dyrbart och heligt så jag gömmer det i mitt hjärta.

Förundran kan också förlösa orden som blir bilder och berättelser för jag kan inte låta bli, jag bara måste försöka berätta, i toner, sånger, med gester och mimik, med händerna vid drejskivan eller staffliet. Vi vill liksom hålla kvar, fånga, bevara det vi förundrats över. Ibland går det. Då och då skapar vi människor något som pekar utöver sig självt, det skapade vittnar om skaparen, ett fönster mot himlen öppnas, som ikonen, konstverket, filmen, kompositionen som drar in nya betraktare, läsare, åhörare i kraftfältet, berör, inspirerar, tröstar, ger liv.

Guds rike är nära, omvänd er och tro, säger Jesus. Omvänd er. Det ord Jesus använder betyder: låt era sinnen förnyas. Gud har gett oss fem sinnen: synen, hörseln, lukten, smaken och känseln. Hos barnen är sinnena öppna, oförstörda, friska. Med tiden kan våra sinnen avtrubbas.

Vi tittar men vi ser inte. Vi hör men vi lyssnar inte. Vi anar lukter men vi kan inte skilja doftämnena från varandra. Vi kastar i oss mat, men smaklökarna är avtrubbade och väcker därför inga sensationer i oss. Känseln behöver tid, huden behöver beröring men när ingen finns där som kan klia eller smeka eller krama så stänger vi av.

Omvänd er, säger Jesus.

Låt era sinnen förnyas....

Här, på denna plats finns läkedom för avtrubbade sinnen. I retreatens långsamhet, tystnad, i böner och måltider, i vila och vandring kan våra sinnen förnyas, väckas, läka.

Långsamheten är en förutsättning för att vi ska se...

Tystnaden är en förutsättning för att vi ska höra...

Att skala av, stanna upp, välja bort är en förutsättning för att luktsinnet ska återhämta sig. När vi sedan luktar på en sak i taget, en blomma, doften av nybakat bröd, doften av vår och värme så jublar hela vår varelse.

Att fasta en tid gör att smaklökarna får nytt liv. Och vill man inte fasta så kan man äta långsammare,  tugga sakta och snart märker vi att vi börjar njuta igen.

Kroppens beröring är släkt med själens och andens beröring. Vi kan inte ta oss den, tvinga fram den, men vi kan öppna oss för den och ta emot den när den ges. Känseln och känslan är ömtåliga systrar som ger oss liv och gör oss levande.

Vi lever i en tid av inre miljöförstöring som lett till en yttre miljöförstöring. Det ena leder till det andra. Därför kan inte den yttre miljöförstöringen hejdas om vi inte omvänder oss, låter våra sinnen förnyas, återerövrar förmågan att förundras.....

Retreat 12-14 april Wettershus

Tema FÖRUNDRAN

Meditation 2 (lö 16)

”Om förundran behöver beskrivas, kanske man kan beskriva den så:

En skärpt eller fördjupad uppmärksamhet inför något underbart som aldrig räknat med, men i den stund man möter det känner man igen det som något man längtat efter hela sitt liv. Det väntade möter det oväntade och en blixt slår upp ur mötet. Man förundras.

Hur är det möjligt? Världen tar ett språng ut ur sig själv. Och jag tar ett språng ut ur mig själv. Världen var större och klarare än jag trodde. Och jag var mer än jag hade trott mig om.

Förundran är en liten svindel av klarhet.

Mystikens lillasyster.” (Ylva Eggehorn ur boken Natt och Dag)

Jag läser texten en gång till.

När jag läste orden en morgon i början av mars blev jag tagen, förundrad, berörd. Orden var en hälsning från Gud, en gudagåva. Och jag tänker att ibland händer det, att en författare blir tagen i bruk och får vara språkrör för himlens hälsning till jorden.

I den stund man möter det känner man igen det som något man längtat efter hela sitt liv....

Kan det vara så att vi alla bär minnet av paradiset inom oss, minnet av Gud, minnet av ansiktet som vänds till oss som moderns till barnet. Minnet av himmelska dofter och smaker, av blommor och fjärilar, av smekningar och lek, av solnedgången och sången? Kan det vara så?! Ja, svarar mitt hjärta. Ja, så är det.

Peter Halldorf skriver: Tron är minnet av gryningen som får en människa att orka stiga upp medan det ännu är mörkt.

När Koltrasten sjunger så att vi blir stående mitt i steget, drabbade, tagna, berörda, då faller våra försvar, vår självupptagenhet upphör för ett ögonblick, för vi känner igen sången, den onödigt vackra sången, som något vi längtat efter hela vårt liv, som något vi minns.

När vårens första blåsippa bara står där vid vägkanten, så liten, så onyttig, så onödigt blå och strålar emot oss, då känner vi igen oss, då minns vi, då öppnas våra sinnen på vid gavel, hjärtat tar ett skutt av glädje, vi förundras, Guds rike är nära.

Retreat 12-14 april Wettershus

Tema FÖRUNDRAN

Meditation 3 (sö 10.30)

Vi förundras för att Gud förundras. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli lika Gud. När vi förundras är det som om himlen öppnas, vi känner igen det vi upplever som något vi längtat efter.

Vi minns.

I Bibelns första bok berättas det om hur Gud skapar. I sex dagar skapar Gud, det ena efter det andra och mot kvällen stannar Gud upp och betraktar sin skapelse och så står det: Och Gud såg att det var gott. Gud njuter, Gud gläds, Gud är stolt, Gud förundras.

Som en förälder som förundrat betraktar sitt nyfödda barn. Häromdagen fick jag ett brev från goda vänner som just fått barn. I kuvertet fanns en bild på Samuel Linus och ett citat av Astrid Lindgren:

Min son ligger på min arm. Han har såna små, små händer. Den ena av dem har slutit sig omkring mitt pekfinger och jag vågar inte röra mig. Han kunde kanske tappa taget och det vore outhädligt. Ett sådant himmelens underverk, den där lilla handen med fem små fingrar och fem små naglar.

Jag vet ju att barn har händer, men jag har visst inte riktigt förstått att mitt barn också skulle ha sådana. För jag ligger här och ser på det lilla rosenbladet, som är min sons hand och kan inta upphöra att förvånas.

Sådan är Gud, förvånad, fascinerad, förundrad. För Gud älskar oss, dig och mig och alla skapade varelser.

När Adam och Eva ätit av frukten, hörde de Gud gå omkring i trädgården. Adam och Eva gömde sig eftersom de var nakna, de skämdes men Gud ropade på dem: Var är du? Och sedan dess har Gud fortsatt ropa, genom de tio budorden, genom samvetets röst, genom Jesus när han säger: Guds rike är nära, omvänd er och tro.

Var är du? Kom hem, kom ut ur din skuld och skam, göm dig inte, visa ditt ansikte för mig, jag kommer inte titta bort, nej jag vänder mitt ansikte till dig, jag älskar dig bortom allt förstånd.

Hur är det möjligt att Gud bryr sig om oss?

Gud är kärlek. Gud kan inte låta bli att älska, att längta, att söka. Gud vill att vi ska öppna våra sinnen och njuta av alla gåvor han strör över oss varje dag. Gud vill att vi ska upptäcka att paradiset, Guds rike finns inom oss och inom varje människa, att det är inom räckhåll.

Problemet är att det är så mycket som distraherar, splittrar, stör. Skammen är kanske vår tids största folksjukdom. Skuld kommer när vi handlar fel. Skam kommer sig av att vi tror att vi är fel, fel och ful och värdelös. Inte i Guds ögon men i våra och kanske andras. Hur blev det så? Jo, det berör på jämförelsens förbannelse. Ful, fulare, fulast. Vacker, vackrare, vackrast. Vem ska röstas ut denna gång? Nästa gång?

Gud såg på allt och se det var mycket gott.

Gud är skönhetens källa. Men Gud jämför inte. Han älskar och den som älskar ser skönheten i allt och i alla. Ylva Eggehorn skriver om Kristusblicken som ger liv åt allt varpå den faller. Här är också människans uppgift i världen, nämligen att förlossa allt och alla, den bundna skapelsen som kommer i hennes väg.

Tänk om vi kunde få sådana ögon, tänk om vi lärde oss se med Jesu blick på oss själva, på varandra, på allt skapat. Se med sådan kärlek att vi slutar jämföra oss, slutar värdera, slutar hissa och dissa, slutar bedöma och kritisera – se med Guds ögon, se varje varelse som den hon är, älskad, dyrbar, vacker.

Predikan Påskdagen

Kristus är uppstånden

Joh 20:1-18

Jag vill säga något om mörkret, något om kvinnorna och något om Kristusmöten idag.

Medan det ännu var mörkt….idag skiner solen men många menar att vi lever i en mörk tid, en tid av upprustning, en tid då vi bygger murar i stället för att riva murar, en tid då demokratin trängs tillbaka, en tid då hot och hat sprids, en tid då ensamheten ökar, avstånden mellan människor, främlingsrädslan. En tid då de unga som snart ska ta vid är vilsna, en tid då kyrkan famlar efter sin identitet.

Medan det ännu var mörkt… och det var mörkt i Marias hjärta och sinne, hon hade stått vid korset när Jesus gav upp andan, hon hade mist sin vän, sitt allt. Hon var förkrossad. Och jag tänker att alla vi som mist någon vi älskat kan ana vad Maria från Magdala kände.

Och precis det vi gör i vår sorg, det gjorde Maria. Hon gick till graven för att gråta. Eller fanns det ett hopp i hopplösheten? Hade han inte sagt att han skulle uppstå på tredje dagen?

Det oväntade sker. Jesus möter Maria där hon är. Och oss. Hinnan mellan himmel och jord är rispapperstunn. När vi söker honom kommer vi upptäcka att han är mycket nära, närmare än vårt eget hjärta.

I tisdags förmiddag pryade jag som vaktmästare på kyrkogården här i Lommaryd. Uppdraget var att räta upp gravstenar, rikta, fylla på sand och jord. När jag lyfte blicken från grävandet såg jag att på många gravstenar finns det ett kors, ett tomt kors. Överallt, på alla kyrkogårdar dit vi går för att gråta finns det tecknet, inhugget i sten, så att vi inte ska glömma, det trotsiga tecknet som berättar om uppståndelsen, en hälsning från våra förfäder att natten inte är slutet, att sorgen en dag ska vändas i glädje, att livet vann, att tron på Jesus håller att både leva och dö på.

Så något om kvinnan, kvinnorna, välsignade varelser på denna jord. Vem berättade för dig om Jesus? En man eller en kvinna? Hela Bibeln är fylld av berättelser av män om män. Likaså kyrkans historia. Men vi får aldrig glömma att det var kvinnorna som vakade vid korset. Vi får aldrig glömma att det var för Maria från Magdala som den Uppståndne först visade sig, att det var en kvinna som var den första budbäraren, den första att berätta för oss om uppståndelsen. Och sedan dess har framförallt kvinnorna varit bärare av den kristna tron. Från generation till generation, genom kyrkans historia. Från min mormor, till mamma och från mamma till mig. Min pappa var präst men det var mammas förböner, förtröstan och varma tro som väckte mig.

Och vad vore Svenska kyrkan utan alla kvinnors engagemang! Tack för att ni finns, ni Maria Magdalenas systrar.

Så till sist, något om Kristusmöten idag. Var möter vi Kristus idag i våra liv? I dopet – där förenas vi med Kristus, i bönen talar vi med honom, i sången lovsjunger vi honom, i nattvardens bröd och vin blir vi ett med honom, i Bibeln blir han synlig för oss. Och när vi möts i hans namn, två eller tre eller flera är han mitt ibland oss. Också idag möter människor änglar, också idag, mitt ibland oss finns människor som mött Jesus livs levande – ett möte som blivit livsavgörande.

När allt färre döps och konfirmeras, när korset på gravstenarna byts ut mot älgar, katter och motorcyklar, när mörkret tilltar och vi är på väg att ge upp, då möter oss den Uppståndne där vi är, han viskar vårt namn. Sedan sänder han oss att berätta att Livet vann, att kärleken segrar.

Och stigen är upptrampad av de som gått före och nu är det vår tur att hålla stigen till kyrkan upptrampad, att kupa våra händer om trons låga, att lovsjunga Kristus, för om vi tystnar kommer stenarna att ropa och än i denna dag har jag inte hört någon sten tala.

Kristus är uppstånden! Ja han är sannerligen uppstånden!

Predikan Långfredagen

Korset

Ack käre Herre, låt mig fråga
när vid ditt kors med klen förmåga
jag söker fatta vad du gjort:
Säg, är nu öppnad himlens port?
Törs jag väl tro att du i döden har gett mig liv;
att i din suck ur nöden en fången värld kan andas fri?
Du kan för plågor icke tala,
dock böjer du ditt huvud stumt till tecken på ditt ja. 

Orden är hämtade ur Johannespassionen av Bach, den femte evangelisten. När Jesus sagt: Det är fullbordat, böjer han ner sitt huvud och överlämnar sin ande. Då låter Bach basen sjunga en aria som griper tag i mig. 

Ack käre Herre, låt mig fråga
när vid ditt kors med klen förmåga
jag söker fatta vad du gjort:
Säg, är nu öppnad himlens port?
Törs jag väl tro att du i döden har gett mig liv;
att i din suck ur nöden en fången värld kan andas fri?
Du kan för plågor icke tala,
dock böjer du ditt huvud stumt till tecken på ditt ja. 

Det är fullbordat. Tre ord som rymmer allt. Som det tar ett helt liv att förstå innebörden i. 

Vad är det vi ser när vi betraktar ansiktet? Vi ser i Jesu ansikte varje lidande människas ansikte. 

Vad är det vi ser? Vi ser en famn, en vidöppen famn, fastspikad för att aldrig stänga någon inne eller stänga någon ute, en famn vars enda grepp är dess värme. 

Vi ser ett kors som är format till en nyckel, som öppnar himlens port för alla förlorade, förtappade, förtvivlade.

Det är fullbordat...

I en av psalmbokens äldsta psalmer, från 600-talet, nr 147 som sjungs på påskdagen, får vi en förklaring i vers två och tre, ord att lära sig utantill. Vi läser tillsammans:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.
Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.
Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Vi förlossas, ormen krossas, avgrundens och dödens makt
nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt.
Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt.

Vad svarar vi? Jo: Du är min Gud. Jag vill tacka dig.

Predikan Skärtorsdag

Det nya förbundet

Johannesserien

”Famn som bär mig idag.

Öppen är du som havet,

som ett vårhav i solen.

Ingen stänger du ute,

ingen stänger du inne.

Ditt enda grepp är din värme.

Famn som bär mig idag

bär mig också i morgon,

i morgon när jag förnekar dig.”

(Anna Greta Wide)

Vad ryms i relationen? Oss emellan? Mellan oss och Gud?

Mellan Jesus och hans lärjungar?

Igår var jag hemma hos ett par på dopsamtal. När vi satt och fikade berättade mamman att de bodde granne med vår nya diakon, Lovisa Rydberg. Så när jag var klar med dopsamtalet svängde jag upp till Lovisa och hennes familj. Hon blev chockad. Och glad. Men mest chockad...för hon hade inte hunnit städa. Det var kaos i huset, det pågick tapetsering av barnens rum. Det var möbler överallt och tapetrester. Men det är ju inte det jag minns. Jag bär med mig leenden, skratt, värme, ljus, barnens iver att visa mig sina rum,

Vad ryms i relationen? Ryms tvivlet, ryms förnekelsen, ryms hemligheterna vi bär, sorgerna, frågorna? Ryms det sjuka, det trasiga, eller finns det bara rum för det som är helt och rent? I dag är det skärtorsdag. Skär betyder ren. Är gemenskapen reserverad endast för de rena, de övertygade? Nej, runt Jesus rymdes alla. Ingen stänger du ute. Ingen stänger du inne. Ditt enda grepp är din värme. Därför böjer sig Jesus ner och tvättar lärjungarnas fötter. Allas fötter.

Det nya förbundet är ett kärlekens förbund. Gud kan bara älska, Gud tvingar inte, hotar inte, mutar inte, villkorar inte. Allt är fullbordat.

Därför ryms allt i relationen, ljuset och mörkret, modet och rädslan, det sjuka och det friska, förnekelsen och bekännelsen.

Vi behöver därför återerövra vår skugga, tro att det vi skäms för ryms i relationen. Simul iustus et peccator. Samtidigt rättfärdiga och syndare.

Vi är rena, inte i oss själva utan i Kristus. Kärleken är större än synden. Därför får vi vara med här i kväll. Allihop. Ingen undantagen.

För det Jesus minns efter hembesöket är inte kaoset, att det var ostädat och rörigt. Han minns leendena, skrattet, värmen, ljuset – för allt ryms i relationen.