Dialogpredikan mellan Anne Hallberg, kommunchef och undertecknad under Fredsmässan på Fredstorget 14 söndagen efter Trefaldighet

Tema: Enheten i Kristus

P: Anne, vad tänker du på när du hör ordet enhet?

A: Jag tänker på gemensam, ordet kommun betyder gemensam och samhälle betyder hålla samman.

Gemenskap är en förutsättning för att hålla ett samhälle samman och få ett fungerande samhälle. En fungerande kommun.

Ordet socken betyder faktiskt söka sig samman.

Vad tänker du Peter om ordet enhet?

P: Jag tänker på kristen enhet - ekumenik. Ordet betyder hushåll - ett hushåll, ett hem där vi bor tillsammans. 

A: Men de kristna bor ju i olika hus?

P: Ja, så är det och det är mycket sorgligt. Splittringen mellan kristna kränker Guds kärlek och driver bort människor från kyrkan. Och samtidigt finns det i kristenheten en längtan, en bön om enhet, en enhet som rymmer mångfald, lika fast olika. Precis som i en familj, där hör man samman, älskar varandra, äter tillsammans, skrattar tillsammans och gråter tillsammans men alla måste inte tycka lika. Så är det med enhet som jag längtar efter. Kristen tro är inte en åsiktsgemenskap utan en relation, en gemenskap med Gud och de syskon jag fått att älska. Idag är jag glad, idag möts vi syskon till gudstjänst och måltid - det är bra.

Men du, Anne, vilken spännande text vi läste. Lärjungarna tvistar om vem som kan anses vara den störste. En tvist, tänker jag, som hotar enheten. Är det inte typiskt oss människor? Du, Anne, du är kommunchef, jag är bara kyrkoherde. Betyder det att du är störst?

A: Så ser inte jag på mitt ledarskap. Vi åstadkommer inte gemenskap och sammanhållning om vi kämpar om hierarkier. 

Det vanliga sättet att se en organisation är att chefen berättar vad som ska göras (en triangel visas med chefen på toppen och organisationen ner mot den allt bredare basen) Detta är det vanliga sättet. Jag tror inte det åstadkommer ett fungerande och gemensamt samhälle, jag tror inte på den modellen för att åstadkomma ett gott samhälle. 

P: Hur ser du på det då? Hur tänker du?

A: Jag tror såhär: (en triangel visas med spetsen neråt där chefen befinner sig längst ner och bär, befrämjar och gjuter tillit i organisationen) För att skapa ett samhälle där gemenskap råder måste vi vända på alltihop. Min roll är att stödja och ge förutsättningar för våra medarbetare, så de kan göra skillnad ute på riktigt. Jag ska stödja, visa på öppenhet och tilltro, jag ska våga fråga och lita till medarbetarnas kunskap och kompetens. Det är i mötet med våra medborgare som vi skapar förutsättning till ett gott och fungerande samhälle i gemenskap. Medarbetare som varje dag i varje moment möter medborgarna. Jag som ledare måste bereda utrymme och förutsättningar för det, det är min absoluta övertygelse.

P: Nu är vi inne på temat ledarskap och jag tänker att ett gott ledarskap väcker tillit och sammanhållning medan ett dåligt ledarskap hotar enheten och kan slå sönder det goda. Och jag tänker på ledarskapet i Sverige, i Europa, i världen. Presidentvalskampanjen i USA väcker en oerhörd sorg och besvikelse. Riksdagens beslut om nya migrationsbestämmelser. Stängda gränser. Avtalet med Turkiet! 

Var finns den ledare som vågar byta plats med de mest utsatta, åtminstone för en vecka, en dag? Tänk om exempelvis Angela Merkel lämnade sina säkerhetsvakter hemma och flyttade in hos en flyktingfamilj i ett läger i Turkiet, bakom taggtråd, trampandes i lervälling. Hur skulle det påverka henne och hennes ledarskap och hennes beslut?Skulle jag våga? Skulle du?

A: Jag skulle vilja våga!

P: Vilka är dina förebilder?

A: Jag har studerat mycket ledarskapslitteratur, många texter har jag värderat utifrån perspektivet ledarskap. Många samtal med min kloka mamma och mormor vilka är två av mina förebilder har gett mig styrka och kraft. Starka personer som Nelson Mandela, Gandhi, Moder Teresa eller fredspristagaren 2014, den unga Malala som visar väg och mod. I Burma finner jag Aung San Suu Kyi, ickevåldsarbetande för demokrati och mänskliga rättigheter.  Jag har i litteratur genom tiderna mött flera olika ledarskapsprofiler och en av de äldsta och starkaste är ju beskrivningen av Jesus ledarskap. Han som talar om att vara tjänare och att tjäna.  

P: Det är just därför han är stor. Det är därför Jesus är den störste....

Han går hela vägen ner till de minsta, de sårbara, de svaga, de utstötta för att möta oss i ögonhöjd. För att ingen ska känna sig utanför. För att ingen ska behöva bli rädd för Gud. Han låter oss sitta vid bordet medan han, Gud själv passar, upp. Sådan är kärleken. Jesus byter inte plats med oss för en stund. Han är tjänaren som ger sitt liv för oss, som med sin död på korset bryter ner alla murar och river alla taggtrådsstängsel.  

Hans ledarskap är samtidigt provocerande och och oerhört befriande. Det är liksom ett rum i hans närhet där axlarna faller ner, där det blir lätt att andas, där de hårda orden tystnar och kärleken växer, ryggar rätas, och rösten bär från djupet. Där, i Jesu närhet rinner rädslan av oss, där försvinner behovet av att bygga murar och stänga dörrar och döma. Där är centrum, där Jesus är, det enda som betyder något. Det öppnar gemenskapen, ingen exkluderas, alla får plats!

A: Ja, nu börjar ju Alla får plats-veckan och vår djupa önskan är att avstånden mellan människor ska minska, tilliten öka och vi ska upptäcka att vi hör samman.

P: Tänk om temaveckan fick ringar på vattnet genom hela året, på alla nivåer, i alla sammanhang för alla åldrar så att gamla och nya Anebybor verkligen känner att Alla får plats!

Predikan 13:e söndagen efter Trefaldighet

Medmänniskan

Matt 5:38-48

18Om två män tvistar och den ene slår den andre med en sten eller med knytnäven, inte så att han dör men så att han blir sängliggande, 19då skall den som slog gå fri om den slagne kommer sig och kan gå ute med käpp; dock skall han ersätta honom för den tid han måste vara overksam och sörja för att han blir botad. 22Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.

23Sker skada, skall du ge liv för liv, 24öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, 25bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma.

Dessa ord står i Bibeln, i 2 Mos 21:18-23. Det är Mose som undervisar folket på berget. Sker skada skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand...

Är detta verkligen från Gud? Eller är det den rättsskipning som tillämpades på den tiden i mellanöstern? År 2250 f Kr fanns en kung i Babylonien som hette Hammurabi. Han stiftade följande lag:

Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon sönderslår en annans lem, då skall man på honom sönderslå hans lem; om någon utslår en annans tänder, då skall man på honom utslå hans tänder.

Detta är en vedergällningsrätt, där ont ska lönas med ont. Den tillämpas fortfarande 4000 år efter Hammurabi, 3000 år efter Mose. Hur långt har vi kommit? Hela vårt rättsväsende bygger på denna princip, skillnaden är bara att vi ersatt den fysiska, materiella hämnden mot den formella – dvs fängelsestraff och dryga skadestånd.

Mose undervisar folket på berget. 1000 år senare undervisar den andre Mose, Jesus, folket på berget och säger: Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga, tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Jesus är radikal. Han vet att vedergällning leder till ny vedergällning och en ond cirkel som vi aldrig kommer ur. Jesus ersätter vedergällningsprincipen med kärleksprincipen. Och han tillämpar den själv när han hänger på korset: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.

Värj er inte mot det onda! Hur ska vi förstå det? Jesus säger ju inte att vi ska vara mesiga, ge efter för våld och ondska och bara se på. Nej, han visar oss på en väg som förändrar mitt hjärta och kanske hjärtat hos den som slog.

Biskop Desmond Tutu – han som initierade försoningsprocessen i Sydafrika för att förhindra hämnd och blodbad, befann sig vid ett tillfälle på en flygplats. En stor vit man går fram till biskopen och knuffar bryskt omkull honom, upprörd över biskopens motstånd mot apartheid. Från golvet hörs biskopen säga: Gud välsigne dig min son.

Mannen rusar ännu argare därifrån. Men orden tränger in i hans hjärta, orden om välsignelsen. De lämnar honom inte, de gnager sig sakta in i hans hårda sinne och leder så småningom till en omvändelse. Mannen som hatat svarta och försvarat rasåtskillnaden och de vitas privilegier byter sida och berättar flera år senare vad biskopens välsignelse gjorde med honom.

Att vända andra kinden till, att älska sina fiender och be för dem som gör ont, det är att välja en annan väg, livets väg, kärlekens väg, den fullkomliga vägen.

Ensam är det svårt, men tillsammans kan vi försöka. Tillsammans med Jesus Kristus, med Hjälparen, den heliga anden, med varandras stöd och förböner.

Bara så bevarar vi vår mänsklighet, vår medmänsklighet.

Om en dryg vecka kommer vi släppa en bok fylld av berättelser från Aneby: Alla skrattar och gråter på samma språk, heter den. Där berättar Hilma Enell hur hela hennes synsätt förändrades när hon mötte människorna; barnen, kvinnorna, männen, skrattade med dem, lekte, grät. Från att ha varit skeptisk mot invandrare och flyktingar och sett dem som ett problem blev hennes hjärta förvandlat. Biskop Martin skriver i förordet: ”Det vi gör genom våra handlingar påverkar hela vårt värdesystem, som i sin tur påverkar framtidens handlingar.”

Medmänsklighet är inte något som de naiva människorna sysslar med. Det är en kraft som kan förändra människors hjärtan och hela världen. Mänsklighetens överlevnad hänger på om vi förmår vara medmänskliga, älska, förlåta, välsigna. Men medmänsklighet är inget man lär sig en gång för alla, det är färskvara, något vi behöver öva oss i varje dag och uppmuntra varandra till.

Hade den förste Mose rätt? Måste vi straffa i vissa lägen? Jag vet inte. Men jag vet att den andre Mose, Jesus Kristus, har visat oss den goda vägen! 

Predikan 12:e söndagen efter Trefaldighet

Friheten i Kristus

Läs Luk 13:10-17 först!

För några år sedan visades en dokumentär i Sveriges Television om några systrar som blivit kvar på gården och brukat den till sin ålderdom.

Filmen hette Kokvinnorna. En av kvinnorna var krokryggig. Så föreställer jag mig att kvinnan i synagogan såg ut.

Dubbelvikt. Vad hade drabbat henne? Vad hade böjt henne ner? Vad tyngde henne så att hon inte kunde räta på sig?

Hur ter sig tillvaron för en sådan människa? En människa med lyte ser väcker reaktioner, omgivningen tittar på henne men ser henne inte, möter aldrig hennes blick. Hon ser marken men inte himlen. Hon tar plats men blir samtidigt osynliggjord.

Hon fanns i synagogan. Förmodligen gick hon dit varje lördag, till Guds hus, till bönens hus i hopp om att bli upprättad. I 18 år hade hon viskat, väntat, bett och ropat till Gud och människor om hjälp men ingen hade hört henne. I 18 år hade hon vänt hemåt lika krokryggig som hon kom till gudstjänsten. Och när vi hör synagogföreståndarens kommentar kan vi ana att bördan kanske blivit större för varje besök.

Du och jag är som kvinnan. Tyngda av livet kommer vi bärande på våra bördor till gudstjänsten. Kroppen är kanske rak men hur ser våra själar ut? Livet sätter spår. Bördorna kan ibland bli så tunga så att vi kroknar – av sorg, av skuld, av olösta konflikter, av besvikelser, av hårda ord och vassa blickar. Bara du vet vad din börda bär för namn. Gud vet hur länge du burit på din hemliga börda. Hur många gånger har vi gått till kyrkan i hopp om att få något som lyfter av bördan, som upprättar och befriar? I stället har vi fått nya bördor i form av ”borden” lagda på oss. Du borde be mer, vara mer hängiven, mer överlåten, mer tacksam. Så går vi hem och gråter.

Många gudstjänster innehåller mer uppfordran än upprättelse. Mer ambition än absolution. Den kristna tron är inte en börda att bära, det är en relation till Kristus som befriar och bär.

Denna dag är annorlunda. Jesus är där. Han ser kvinnan, kallar på henne, befriar henne och lägger sina händer på henne, berör henne på djupet så att hon kan räta på sig och prisa Gud.

I våras var jag med om samma sak. Jag var i Linköpings domkyrka. Jag var tyngd av ansvar och bekymmer. Under gudstjänsten inbjöds den som ville att få förbön vid Golgotastationen. Jag fick böja knä, säga vad jag önskade förbön för och så kände jag varsamma händer röra vid mitt huvud och efter en enkel bön reste jag mig. Befriad, upprättad och med nytt mod lämnade jag kyrkan.

Jag tror på förbönens makt. Enkelt, med få ord kan vi få lämna allt åt Gud.

I Matteus 11:28-30 säger Jesus: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig , som har ett milt och ödmjukt hjärta så skall ni finna vila för er själ.Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Så är vi på livets åker, sida vid sida med Jesus, sammanokade med honom. Vi är inte lovade ett liv utan det som tynger men tillsammans med Jesus blir bördan lättare, det finns en vila i mödan, en glädje i det svåra för vi är inte ensamma.

Den bördas tyngd som gör ryggen rak, du skördarnas Herre mig giv. Psalm 183:2

Jesus ser kvinnan, befriar och berör. Tänk så mänga som är krokryggiga, tyngda – ofta bakom en tillgjord fasad. Också barn och ungdomar! Som lemmar i Kristi kropp får vi göra som Jesus, se, befria och beröra våra medmänniskor.

Tilläggas bör att kroppsligt lyte inte måsta betyda att vi är själsligt eller andligt ”krokryggiga”.Man kan kroppsligt handikappad och samtidigt frisk inuti. Och tvärtom. Man kan också vara kroppsligt frisk och ändå inte må bra.  

Predikan 11:e söndagen efter Trefaldighet

Tro och liv

Hur står det till med oss? Hur mår vi? Som församling? Som enskilda?

Idag ska vi på hälsokontroll. Texterna är som röntgenstrålar som genomtränger märg och ben och genomlyser varenda skrymsle.

• Jag avskyr era fester, jag står inte ut med era högtider. Låt mig slippa dina psalmer!
• Viljan finns hos mig men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte men det onda som jag inte vill, det gör jag.

• Sannerligen, tullindrivare och horor ska komma före er till Guds rike.

Orden svider. Det enklaste vore att vifta bort dom och säga: Jag mår prima. Vi har det ju så bra i vår kyrka och församling. Jag avstår min tid. Det finns ju andra som behöver röntgas och få medicin.

Om vi vågar möta mästarens blick, den store läkarens varma ögon så förstår vi att han vill oss väl. Han vill hjälpa oss, inte stjälpa oss. Därför kan vi svara på kallelsen till undersökningen med psalmistens ord.

Rannsaka mig Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.

Vi ska självklart glädja oss åt att vi har det bra på många sätt men vi får inte glömma att det är lätt att bli hemmablind, att förlora skärpan, att bli en ögontjänare. Det finns ju ett glapp hos alla, ett glapp mellan lära och liv, mellan teori och praktik, mellan ord och handling.

I veckans Kyrkans Tidning skriver Gunnel Malm, förtroendevald i Katrineholms församling apropå Aftonbladets och Ekots granskning av Svenska kyrkans utlandsresor och krogbesök: Jag vill påstå att alla vet vad man bör göra och inte och speciellt kyrkan borde veta det.

Speciellt kyrkan borde veta! Det verkar som om människor kräver mer av oss, förväntar sig mer: Är man kristen, är man kyrkligt engagerad, då borde man veta bättre än andra, bete sig bättre, ha en högre moral, vara mer trovärdig, mer noggrann med gemensamma tillgångar, mer sanningsenlig!

Är det rimligt? När jag var ung trodde jag att vi kristna var bättre än andra, renare, godare, snällare, mer omtänksamma. Men det tror jag inte längre. Gud har varsamt visat mig mina mörka sidor, min skugga. Det har gjort ont och det har gjort gott. Vi är alla av samma skrot och korn.

Alla bär inom sig möjligheten att vara helgonlika och att vara djävulska.

Det är möjligen detta Paulus upptäckt. Han som var en framstående farisé och drog de kristna inför rätta, fick i mötet med Jesus syn på sina mörka sidor, köttet som han kallar det. Glappet, oförmågan att vara helgjuten. Därför utbrister han: Jag arma människa!

Vi firar inte gudstjänst för att vi är bättre än andra, förmer. Vi kommer hit för att vi behöver bekänna våra synder, be om förbarmande, lyssna till Guds ord, korrigeras och vägledas, slipas mot varandra, ta emot Kristus i måltiden och få välsignelsen och sedan sändas ut att leva våra liv så gott vi kan.

Å andra sidan: Vi borde veta bättre! Lagen, Guds viljas lag påminner oss ständigt om vad som är rätt och fel. Lagen upplyser, avslöjar, påminner om den väg Gud vill att vi ska gå. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Lagens funktion är att upplysa och avslöja, ungefär som fartkameran utmed vägen, för tänk så lätt det är att bli fartblind. Det är inte bara det. Jag blir irriterad, och upptäcker att jag sänker farten för att öka den när jag passerat. Jag är en kronisk ögontjänare! Gud sig förbarme! Finns det hjälp att få?

Lagen driver oss till Kristus, sa man förr. Den avslöjar glappet mellan ord och handling, lära och liv och driver oss till Kristus. För i oss själva kan vi aldrig uppfylla Guds lag och helighet. Glappet blir vi aldrig av med, hur vi än försöker. Om vi så bosätter oss i kyrkan och läser bibeln dag och natt så finns det där, glappet, oförmågan att uppfylla Guds lag. Lagen speglar Guds helighet. Evangeliet, nåden speglar Guds barmhärtighet. I psalm 217 sjunger vi: Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.

Lagen driver oss alltså till Kristus precis som den drev Paulus till Kristus. I påskpsalmen står det:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde, nåd och frid och salighet.

Det är viktigt att vi accepterar glappet. Om vi låtsas som om det inte finns, som om vi vore färdiga och fullkomliga då bedrar vi både oss själva och vår omgivning. Förnekelsen av glappet, av skuggan är en utmärkt grogrund för självgodhet, egenrättfärdighet och hyckleri. Förr eller senare blir den självgode genomskådad.

Människor som förnekar sitt glapp och sin skugga är jobbiga att umgås med. Man känner sig dömd och dålig, som en sämre sortens människa. Människor som känner till sitt glapp och sin skugga, som ropar till Gud om förbarmande och inser att vi alla sitter i samma båt, att vi alla är av samma skrot och korn är det behagligt att umgås med, det är liksom lätt att andas. Den ende som kan fylla glappet och uppfylla Guds lag, det är Kristus. Därför är det viktigt att vi alltid håller oss nära honom.

Så, hur står det till med oss? Den store läkaren vet. Låt oss överlämna oss i hans händer med orden:

Rannsaka mig Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.