Predikan Aneby kyrka Tredje söndagen efter Trettondagen

Jesus skapar tro

Psalmer: 39, 217, 219, 769, 13

Vi är lyckliga nog att leva i ett land som människor flyr till och inte ett land som människor flyr ifrån. Näsby och Fellingsbro församlingars syföreningar har broderat orden på en bonad och texten är spridd på sociala medier – flera hundra tusen visningar!

I dagens GT-text ber Salomo för främlingen, flyktingen, tiggaren, invandraren. Gör det som han ber dig om! En förbön som är högaktuell idag!

Denna tid på kyrkoåret kallas Epifania. Ordet betyder Uppenbarelse. Dessa söndagar från Trettondagen till fastan uppenbarar Guds härlighet i Jesus Kristus för oss. Guds härlighet är så outsäglig, bortom vad ord kan beskriva, en härlighet som vi blev skapade till att få del av, leva i, leva av. Men det är som om våra ögon inte riktigt tål den. Guds härlighet finns mitt ibland oss, men som vi sagt tidigare, liksom inlindad, för att skydda oss och samtidigt trösta oss och få oss att söka efter den!

Johannes skriver: Och Ordet blev människa och bodde bland oss. Och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

När Jesus hade gjort vatten till vin avslutas berättelsen med orden: Jesus uppenbarade sin härlighet och lärjungarna trodde på honom.
Tänk er en pappas eller mammas ansikte som lyser när hon ser sitt barn. Så lyser Guds ansikte mot dig och mig när Gud vänder sitt ansikte mot oss. Och allt är outsäglig härlighet!

Rubriken över dagens texter är: Jesus skapar tro. Det låter lite fyrkantigt. Skulle vi kunna säga: Jesus inger förtroende? Jesus väcker tillit? Det är alltså Jesus som tar initiativet, första steget. Eller som det står i Johannesbrevet: Vi älskar därför att Gud först har älskat oss.

Hur kom du till tro? Vem berättade för dig om Jesus? Vem lärde dig att be? Vem läste för dig ur Barnens bibel? Vem tog med dig till söndagsskolan? Vem har suttit kvar och lyssnat när du brottats med Gud och livets gåtor? Vägen till tro ser väldigt olika ut. Men alla tror inte, inte ens alla som verkligen vill, längtar, söker. Det finns i Paulus brev en passus som väcker till eftertanke: Paulus räknar upp Andens gåvor; gåvan att undervisa, meddela kunskap och vishet, profetera, bota. Och gåvan att tro! (1Kor 12:9) En gåva som ges åt somliga men inte åt alla? Ska vi förstå det som att den som inte får gåvan att tro får en annan gåva? Kan det förklara varför inte alla hittar fram till en bärande Gudstillit? 
Och jag tänker att tro i meningen försanthållande av givna lärosatser har hindrat många att tro. Jesus frågar aldrig om människor kan Luthers lilla katekes utantill!!! Tron handlar inte om att rabbla en utantill läxa. Tron är inte en uppsättning regler och förbud. Kristen tro är inte en åsiktsgemenskap! Kristen tro är tillit till Kristus, att i nöd och glädje söka efter det Ansikte som vänds till mig och lyser av ömhet!
När det blir viktigare att tro på tron än på Kristus, att liksom hävda ett tolkningsföreträde, äga sanningen, vara "rikets barn" som tror oss vara på säkra sidan, då måste Gud köra ut oss i mörkret och osäkerheten en stund för att vi ska bli ödmjuka. För i himlen finns inte rum för de tvärsäkra och högmodiga.

Läser vi i evangelierna finns det en sak som återkommer och det är nöden. För det är ofta när livet gör ont, blir svårt, när vi tappar kontrollen och upplever vanmakt som vi blir mottagliga för Guds närvaro. När vi är unga, friska och starka och allt går vår väg då behöver vi inte Gud, men i nöden famlar vi efter halmstrån, då knäpper vi våra händer och ber.

Så var det för officeren i Kafarnaum. Han hade en tjänare som låg förlamad och hade svåra plågor. Han sökte upp Jesus. Det kan tyckas märkligt att en officer i ockupationsmakten söker upp en enkel judisk predikant men de hade kanske provat allt och nu var han desperat. Vad drev honom? För det är uppseendeväckande att officeren sätter all sin prestige på spel för att hjälpa tjänaren. Kan det vara så att denne tjänare stod särskilt nära officeren. Ja, en av mina kollegor som utlade texten öppnade för att tjänaren kunde vara officerens kärlek, hans partner. När jag först hörde det blev jag lite omskakad. Nej, så får man väl inte tänka? Men efter ett tag insåg jag att homosexualitet alltid har funnits och varför kunde det inte vara så i det här fallet? Vad säger det om oss? Om Jesus? 

Vi vet inte varför tjänaren, pojken var så kär för officeren men så var det. I Lukas version av samma berättelse står det att officeren satte stort värde på honom!

Skall då jag komma och bota honom? Varför säger Jesus så? Är inte officeren tillräckligt prövad redan? Jag har läst den grekiska grundtexten och flera engelska översättningar och där säger Jesus: Jag kommer och botar honom.

Jesus bodde i Kafarnaum. Han vandrade ofta omkring men han hade in bas, sitt hem i Kafarnaum, förmodligen hos Petrus. Jag är övertygad om att dom hade mötts tidigare, kanske talats vid. Kafarnaum var en garnisonsstad med ett par tusen invånare, typ Eksjö på 1800-talet. Jesus var genast beredd att komma på hembesök. Då reagerar officeren och säger: vänta lite! Det behövs inte! Säg bara ett ord. Känner vi igen oss? Skulle vi vara beredda på att när som helst få besök av Jesus? Det är som om han säger: Jesus, jag har inte hunnit städa och det finns inget att bjuda på och ja, du vet säkert hur stökigt det kan vara i en ungkarlslya!

Säg bara ett ord så blir pojken frisk! Det finns en oerhörd tillit i dom orden. Han som i alla lägen hade utövade makt med ord och order han står nu maktlös inför honom som är Ordet: Guds skaparord, Ordet som finns mitt bland oss för att väcka vår tro visa oss Guds härlighet. Och Jesus låter det ske. Vilken respekt! Vilken kärlek!

Kanske är det just detta som väcker vår djupaste tillit och tro: Att Jesus vänder sitt ansikte till oss och möter oss där vi är.  
Läk mitt öga att jag ser, hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig, är du allra närmast mig. (Ps 217)

Predikan i Korskyrkan Ekumeniska böneveckan 150118

Böneveckans tema: Ge mig något att dricka

Det är tre år sedan jag predikade här första gången. Jag ställde då frågan var vi vill vara om tjugo år som kristenhet i Aneby. Kommer omständigheterna att tvinga oss samman eller vill vi be och söka Guds vilja, lyssna och låta oss ledas in i en gemenskap där Kristi kropp är en och Guds rike tar gestalt i hela samhället?

Nu har det gått tre år. Vi har mötts, samtalat, bett. Men ser vi vägen? Anar vi Guds vilja? Eller har vi valt fel fokus? Är huvudfrågan fortfarande de kristnas enhet, eller för att uttrycka det mer rakt på sak: att vi hittar ett smidigt sätt att slå ihop församlingarna så att vi kan fira gudstjänst tillsammans under samma tak och samtidigt spara pengar på drift och underhåll? Eller är frågan fel ställd?

Idag skulle jag vilja lyfta fram tre ord som jag tror är viktiga för vårt vägval som kyrkor och kristenhet i Aneby.

Törsten, trösten och tillbedjan.

Men först en bakgrund till texten.

Samarien låg på Jesu tid mellan Judéen och Galiléen. Folket i Samarien hade genom krig och folkomflyttningar blandats upp med andra folkslag och deras tro hade under historiens gång blandats upp med andra religioner. Kvar fanns en helig skrift bestående av endast de fem Moseböckerna och en väntan på en Messiasgestalt. Deras tempel hade förstörts av judarna ca 180 f Kr och därför var relationen mellan samarier och judar spänd. För en rättrogen jude var en samarier oren , kontakt skulle om möjligt undvikas. Att en from judisk man skulle tala med en samarisk kvinna var fullständigt otänkbart. Folkomflyttningar, spända relationer, försök att bränna ner moskéer och synagogor! Man kan inte säga annat än att Bibeln är högaktuell! Inget är nytt under solen!

Så står det att Jesus måste ta vägen genom Samarien. Det var han inte alls tvungen till – det normala var att man gick över Jordanfloden och följde dalen norrut in i Galiléen. ”Måste” kan här betyda att Jesus blev ledd, kände ett inre tvång, en kallelse att gå genom Samarien. För Jesus var ingen oren. Han lyfte fram den barmhärtige samariern som ett föredöme för alla. När han botat de tio spetälska var den ende som vände tillbaka för att tacka: samarier. När Jesus i en häftig dispyt med de skriftlärda i samma mening beskylls för att vara samarier och besatt bemöter han inte den första anklagelsen. Det är som om kristna som hjälper muslimer skulle bli anklagade för att vara muslim! Jesus ser tro där ingen annan ser tro, han bryter ner murar, bygger broar, öppnar stängda dörrar!

Törsten

Ge mig något att dricka! Det är Jesus som yttrar dom orden. Han är ensam. Solen gassar. Tröttheten gör honom sårbar, törsten gör honom beroende.

Så kommer kvinnan. Jesus ber om vatten och de börjar samtala. Det uppstår kontakt därför att Jesus vågar vara sårbar och beroende. En kontakt som berör och befriar, ett samtal som släcker törsten. Jag förmodar att kvinnan var van vid att bli utnyttjad, vara ett objekt för andras tillfredsställelse. Där vid Jakobs källa möter hon, kanske för första gången i sitt liv, en man som ser på henne med respekt – i ögonhöjd.

Människans djupaste törst är en törst efter kärlek, efter villkorslös livgivande kärlek. Den kan bara Gud släcka. Det är som om Gud både är törsten och vattnet för törsten skulle inte finnas om inte vattnet fanns. Törsten liksom leder oss till källan. De andliga fäderna säger: Vår törst är Guds törst i oss efter sig själv. Är det så borde vi ju bejaka törsten hos oss själva och varandra. Är det sant skulle vi ju inte skämmas för sårbarhet och beroende, för att säga som det är. I stället försöker vi vara till lags, förställa oss, förminska oss för att passa in, räcka till, duga.

Och det vi får är inte kärlek, det är möjligen beundran, en klapp på axeln, lite bekräftelse – liksom vatten som bara gör oss mer törstiga.

Tänk om det är sårbarheten och inte styrkan som Gud efterlyser i våra liv och i våra församlingar?

Trösten

Kvinnan sade: Jag vet att Messias kommer och när han kommer skall han låta oss veta allt! Jesus sa till henne: Det är jag, den som talar till dig. Ego eimi: Jag är den jag är. Och kvinnan låter sin kruka stå, går in till staden och säger: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Det är som det är. Du är som du är och jag är som jag är. Det finns en oerhörd tröst i detta. Jag behöver inte låtsas vara bättre än jag är. Don´t polish shit! 
Nu ska jag bekänna en sak: Jag är inte så god och kärleksfull som jag ger sken av.

Det har jag märkt i mötet med tiggarna – jag har blivit arg, provocerad, irriterad, störd. Så träffade jag en nunna i somras och berättade om mina känslor och då sa hon: Detta säger mer om dig än om dom. Ta emot deras närvaro som en Guds gåva, en möjlighet för dig att lära dig något. Och i fredags hände det. Jag gick fram till Donka som brukar sitta vid Ica. Jag hade tänkt stämma träff med henne och de andra och en tolk för att få bort dom från tiggandet – vilket engagemang! Men under ytan är sanningen den att jag / vi inte vill bli störda. Då ser hon mig i ögonen och säger: jag är hungrig. I samma ögonblick lät Gud mig känna av min egen hunger och jag hörde mig själv säga: Kom, så går vi till grillen och äter. Så fick jag duka fram bestick, glas och dryck och bjuda henne på mat. Men Gud ville visa mig något mer. När jag satt gaffeln i munnen utan att ha bett bordsbön ser jag Donka försänkt i en lång innerlig bordsbön. Vi möttes i ögonhöjd och föraktet för den utsatta, svaga, beroende människan rann av mig när Gud fick visa mig min sårbarhet. Ego eimi. Jag är den jag är.

Genomskådad och genomälskad – vilken tröst! Vilken befrielse!

Så vill jag att det ska vara i kyrkan. Rum för ljuset och mörkret, sången och klagan, gråten och skrattet, tvivlet och tron, tröttheten och törsten. Kan han vara Messias? I den frågan ryms tvivlet och tvekan. Och det är som det är!

Tillbedjan

Kan det vara så att det som sker i vårt samhälle och i vår värld är ett svar på vår bön? Kan det vara så att Gud vill öppna våra ögon, be oss lyfta blicken från våra kristligt ömma tår och visa oss nöden? Visa oss att det viktiga inte är var vi ber eller hur, det viktiga är inte om vi är alliansare eller baptister eller lutheraner, judar, kristna eller muslimer. Det viktiga är att vi ber i ande och sanning!

51 miljoner människor är idag på flykt! Av dom kommer kanske 120 000 hit i år. Av dom 120 t får kanske 80 000 Permanent uppehållstillstånd (PUT). Migrationsverket vill att Aneby kommun tar emot 73. Sjuttiotre! Kommunen har frågat oss om vi kan hjälpa till med integrationen, den svåra delen, den som handlar om mänskliga möten, faddrar, värdfamiljer, matlagningskurser, språkcaféer osv.

Mina vänner! Detta är bara början! Snart kommer det nya vågor av flyktingar – inte pga krig utan pga klimatförändringar, flyktingar som kommer för att de saknar rent vatten! Ge oss något att dricka!

Flyktingar och tiggare är inte ett problem som ska lösas, en fråga att hantera, det är människor, medmänniskor, bröder och systrar att se, tala med, vara sårbar inför, älska.

Vad skulle hända om vi skulle våga följa Jesus över gränser, se tro där ingen annan ser tro, dela hans sårbarhet och utsatthet och öva oss i att älska varje människa som kommer i vår väg? Kanske skulle vi då trötta och törstiga efter vandringen söka oss till källan, sjunga, tillbe, dela bröd och vin för att sedan sändas ut till en ny vecka med nya möten! Det är en svår väg att gå. Det är mycket lättare att fortsätta som vi gör men om vi ställer oss utanför, då kommer våra församlingar att sakta dö av syrebrist! Kanske är nöden ett bönesvar, en utmaning att anta som gör oss trötta och törstiga, förtvivlade och beroende av Gud och varandra. Så kommer enheten av sig själv, när vi förenas av arbetet för Guds rike!

Ge mig något att dricka! Vi är lemmar i Kristi kropp, trötta och törstiga efter vandringen. Låt oss hålla utkik efter någon som kan släcka vår törst och som vi få få visa vägen till källan med vatten som ger evigt liv!

Betraktelse på Rotarys i Aneby vårupptakt i Marbäcks kyrka 150112

Så har vi firat jul igen. För de flesta av oss har det blivit rätt många jular. Och vi vet ju alla varför vi firar jul. Vi har läst julevangeliet om hur Maria födde sin förstfödde son, lindade honom och la honom i en krubba, hur änglarna sjöng för herdarna och de sökte upp stallet i Betlehem för att se att allt var så som det hade sagts dem. Men vad betyder allt detta? Ett svar är att liksom Jesus föddes i Betlehem så vill han födas i våra hjärtan och växa till i oss så att vi blir mer och mer lika honom. Men, som vi säger till varandra på pastorsexpeditionen, detta är ju ”kyrkiska” eller Kanaans tungomål. Det är allt färre som förstår talet om att Gud kommer till oss i Jesus Kristus för att visa oss vägen hem till Gud. Det är ord för en liten krets av invigda människor.

Men julens budskap är ju ett budskap till alla, till hela världen, så hur kan vi tala om detta med andra ord, med ord som är mer relevanta för fler? Låt mig göra ett försök!

Av de fyra författare i Bibeln som berättar om Jesu liv är det bara Lukas som har med händelserna i Betlehem. Johannes använder helt andra ord. Han skriver: Ordet blev kött och bodde i bland oss. Ord heter logos på grekiska. Vi har det i logoped, logik osv. Det betyder ord men kan också översättas med meningen. Är det inte den vi söker? Hela livet? Det fulländade, det sköna, det vackra, det goda. Ja ibland, när vi är med om något som är så fantastiskt så att vi saknar ord säger vi: det var gudomligt!

Reklambranschen känner till vår längtan efter det gudomligt goda och vackra, det paradisiska, det vi blev skapade till men har förlorat och ägnar hela livet åt att finna.

Julens budskap är att detta gudomligt härliga inte går att köpa för pengar utan det finns inom räckhåll för alla människor, gratis! Men det är liksom för ljust, för vackert för att vårt mänskliga öga ska tåla det och därför är det fördolt, liksom inlindat. Och det var som om Maria förstod det. Därför lindade hon barnet innan hon la det i krubban. Nära och ändå liksom gömd som om Guds härlighet, Meningen vill att vi ska söka den, anstränga oss för att finna den, på nytt och på nytt. För Meningen är liksom kärleken en färskvara.

Johannes berättar om detta med orden: Ordet blev kött och bodde ibland oss. Ordagrant: tältade ibland oss. Alla som bott i tält någon gång vet hur tunn tältduken är, hur allt hörs utifrån och in och inifrån och ut. Snarkningar, gräl, skratt, småprat. Så nära är Gud, liksom bakom tältduken, inlindad, oerhört nära och samtidigt fördold för att vi ska söka och finna. Ibland liksom lyfts en flik av tältduken åt sidan så att vi får syn på Meningen, Härligheten.

Såg ni Malala, flickan som fick Nobels fredspris – när hon talade på Fredspriskonserten. Hon var ett med det hon sa, hemma i sig själv, orädd och därför så berörande. Det spelar ingen roll att hon är bekännande muslim. Gud visar sin härlighet, låter oss ana Meningen med livet på tusen sätt och genom olika slags människor. Det är som om Meningen väntar på att få bli förkroppsligad i alla människor och när jag möter människor som ger sig hän, ger allt i en vibrerande närvaro som får tiden att stanna, då är allt salighet och lycka och meningsfullt liv. Som när någon sjunger och sången rör vid vårt innersta, eller en idrottare ger allt och lyckas, eller en hantverkare med yrkesstolthet gör sitt yttersta.

Det kallas ju ibland för att vi är i vårt esse. Esse är latin och betyder vara. Då vi är hemma i oss själva, då vi är ett med vårt innersta väsen, då vi låter livet ta oss i anspråk. Det har hänt mig några gånger att upplevelsen av Mening har varit så fulländad så att jag tänkt: nu kan jag dö för nu har jag fått göra det jag kom hit för att göra. Skulle jag dö nu så skulle jag dö lycklig.

När Mose mötte Gud i den brinnande busken och blev skickad till Egypten för att befria Israels folk frågade han: Vem ska jag säga har sänt mig? Gud svarade: Säg JAG ÄR har sänt dig. Guds namn är: DEN SOM ÄR. Och när vi är i vårt esse, i vårt VARA, närvarande i det vi är och gör då är vi i Gud. Då föds barnet i våra hjärtan, då lyfts en flik av tältduken åt sidan och vi får se och smaka Guds härlighet, MENINGEN.

Och vi märker när vi inte är i vårt esse. Då säger vi att vi är utom oss, liksom utanför oss själva, vid sidan av oss själva.

Som när den förlorade sonen förskingrat hela sitt arv och inte ens fick äta svinens mat. Då var han utom sig av förtvivlan! Där på botten av sitt liv bestämde han sig för att vända tillbaka hem. I grundtexten står det att han kom hem till sig själv. Han fick liksom fatt i sin djupaste längtan och den förde honom hem, inte bara till fadern utan till sig själv. Är det inte det ni som är lärare dagligen vill ge barnen, hjälpa dom att finna sig själva, sin gåvor, sin styrka, sin väg genom livet?

Nu tror jag att också en människa som hamnat väldigt fel kan uppleva sig vara i sitt esse när han dödar 12 människor på en tidningsredaktion i Paris eller spränger sig själv i ett självmordsattentat.

Hur vet vi när vi är på rätt väg? Jo, i Bibeln nämns om kännetecken, nio frukter av ett liv genomsyrat av Guds vilja: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Dessa frukter är tecken för oss på att Gud är nära, mycket nära, född till jorden, född i våra hjärtan, fördold och ändå synlig.

Så har jag gjort ett försök att tala om julens budskap med andra ord.....

Om det gjorde Jesu födelse mer tillgänglig kan bara du som lyssnare (och läsare) avgöra!

Predikan söndagen efter nyår

Guds hus

Två ungdomar i Guds hus, en har blivit ditskickad av sin mor, en har smitit dit olydig mot sin mor. Båda ägnar sig åt att lära känna Herren.

Vem visade dig vägen till Guds hus? Vem visar du vägen till Guds hus?

Medelåldern är rätt hög i våra gudstjänster. Var är barnen, ungdomarna, de unga vuxna, de medelålders?

I dessa bygder har människor byggt Guds hus, samlats där i sorg och glädje för att med Samuel lära känna Herren. I snart 1000 år har föräldrar visat barnen vägen. Lärare, präster, en bedjande mormor. Vem visade dig vägen till Guds hus? Vem kan du visa vägen?

Varför är detta viktigt? Varför är det angeläget att också kommande generationer får lära känna Herren?

Jo, i tidernas begynnelse, när människan vänt Gud ryggen ropade Gud: Adam var är du? Adam betyder människa. Människa, vad är du? Gud såg att vi i syndafallet förlorade vår sanna mänsklighet, vår medmänsklighet, vår förmåga att älska Gud, oss själva,vår nästa och skapelsen. Alla relationer gick sönder. Människa var är du? Sedan dess har Gud ropat och människor har svarat. Abraham svarade, Mose svarade, Samuel svarade. Först trodde Samuel att det var Eli som ropade, men så förstod Eli att det var Gud som ropade. Nästa gång någon ropar ska du svara:tala Herre, din tjänare hör. Och Gud ropade och Samuel svarade och blev till stor välsignelse.

Gud fortsatte att ropa, genom profeter, genom änglar, genom samvetet, genom händelser: Människa, var är du? Johannes döparen svarade och beredde vägen för Messias i människors hjärtan. Maria svarade och födde Gud till världen.

Så sitter han där i templet, 12 år gammal, på helig mark, nära sin himmelske Far, ja ett med Gud. Jesus är på en och samma gång ropet och svaret. Han är sann Gud och sann människa. Han fortsätter att ropa och kalla människor till omvändelse och han svarar med att i allt gå in under våra villkor, bli ett med oss och med sin död på korset förlösa oss ur djävulens grepp och försona oss med Gud. Genom årtusenden har människor svarat ja, låtit döpa sig, lärt känna Guds röst och ställt sig till Guds förfogande.

Vad är målet? Världens frälsning och skapelsens återupprättelse. Eller med andra ord: att allt ska bli som Gud tänkte från början. Inget blygsamt mål. Och det är ju inget som jag eller vår biskop eller kyrkomötet hittat på. Det är Guds vilja och kyrkans uppdrag.

I somras hände något märkligt. Det var den sista dagen på temaveckan: Alla får plats. Torget fylldes av en salig blandning av människor från olika delar av världen och samhället: hög och låg, rik och fattig, glad och ledsen. Och vi åt tillsammans och njöt av sensommarvärme och vacker musik. Kalle Rosén, en av dem som var med i arbetsgruppen passerade då torget, på väg hem efter en intensiv vecka. När han fick se vad som skedde på torget blev han stående, alldeles tagen. I hans värld var det han såg en utopi, eller snarare en glimt av att utopin om att Alla får plats var möjlig att förverkliga.

Vi skulle kanske säga: Guds rike tog gestalt på torget den där eftermiddagen. Vi fick en försmak av paradiset.

Klimatet i vår värld och vårt land bli kallare och hårdare. Gud ropar idag, genom Jesus Kristus: Människa, var är du? Du behövs! Alla behövs! Ingen kan undvaras! Guds rike är nära, inom räckhåll. Omvänd er och tro.

Min bön är att Guds hus ska bli hus där Gud talar, där människor – inte minst de unga - får lära känna Herren, där vi drabbas av kallelsen att gå ut och göra skillnad, vara människor, mänskliga, medmänskliga, varma, kärleksfulla och kloka och så medverka till världens frälsning och skapelsens återupprättelse.

Två ungdomar i Guds hus, en har blivit ditskickad av sin mor, en har smitit dit olydig mot sin mor. Båda ägnar sig åt att lära känna Herren.

Vem visade dig vägen till Guds hus? Vem visar du vägen till Guds hus?  

Predikan Nyårsdagen Aneby kyrka

I Jesu namn

Har ni sett reklamen – om Certapax? Det är ett nytt medel, en tablett för dig som är orolig, stressad, inte får ihop ditt liv. På paketet finns ett löfte: Snabb frid. Namnet Certapax skulle också kunna översättas: Säker frid.

Jag försökte få tag i preparatet i Tranås igår. Jag tänkte att jag måste testa det. För om det fungerar då behöver vi inte Jesus. Då är Certapax vår nya frälsare.

Men det finns ingen snabb väg till frid. Det finns ingen quick fix för själen. Man kan nästan få det intrycket när man läser dagens episteltext. Och här ser vi vådan av att rycka ut ett bibelord ur sitt sammanhang. Om du gör så och så, säger det och tror det så blir du räddad, underförstått: så får du frid. Romarbrevet 10 har missbrukats av många förkunnare och orsakat mycket – inte frid - utan själanöd.

För det kommer inte an på hur mycket jag orkar tro, hur övertygat jag bekänner. Friden och frälsningen kommer överhuvudtaget inte an på mig. Allt beror på Jesus. Allt!

Jag har arbetat som terapeut och själavårdare i många år. Jag har lyssnat, stöttat, tröstat, hjälpt – en timme, två, tre - kanske tio men jag har aldrig kunnat säga det Jesus sa: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Immanuel – Gud med oss. Också när vi inte ser, inte orkar tro.

O vad jag önskar att alla skulle kunna se Jesus och tro på honom. Men det är som om han gömmer sig, som om ljuset från Guds härlighet som lyser emot oss i Jesus Kristus är för starkt, bländar. Det är som om vi är så vana vid mörkret så att ljuset skrämmer oss. Johannes skriver: Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans och hans egna tog inte emot honom. Och Ordet blev människa och bodde ibland oss. Bodde, det står ordagrant: tältade! Närvarande, nära, mycket nära men ändå fördold.

Här är tältet (kalkklädet som döljer kalken och patenen med oblaten), här är tyget (corporalet - duken som de heliga gåvorna dukas på) som Maria lindade om sitt lilla barn, linnebindlarna som virades om Jesu kropp när han skulle begravas.

En enda gång kläddes Jesus av, en enda gång avslöjades Guds härlighet i Jesus Kristus fullt ut och det var på korset och som en bekräftelse brast förhänget i templet, det tygstycke som skiljde människorna från det allra heligaste.

Det är genom Jesus som Gud låter sitt ansikte lysa mot oss och visar oss nåd. Det är genom Jesus som Gud vänder sitt ansikte till oss och ger oss frid och fred. Men liksom inlindat för att inte skrämma oss, för att skydda oss från Guds härlighets ljus som vi ännu inte tål att se fullt ut.

Det är som om han säger: sök mig! Sök! Och den som söker kommer att finna, för mitt ibland oss bor Jesus.

Idag kommer han till oss som stressar, som oroar oss för så mycket, som är tyngda av skuld och dåligt samvete, som saknar frid. Han kommer med nåd för de skuldtyngda, med frihet för de bundna, med gemenskap för de ensamma, med mod för de rädda, med glädje för de sorgsna. Han möter oss i ögonhöjd, i bröd och vin på ett sådant sätt så att den minste och den störste, den fattigaste och den rikaste kan ta emot.

Vi står inför ett nytt år. Vad ska det föra med sig? Vad är viktigt? Var ska jag lägga min tid, min kraft, mitt fokus?

Utmaningarna är stora! Hur ska vi klara flyktingmottagandet? Hur ska vi behandla dem som tigger? Hur ska vi tänka om kyrkans framtid i Aneby? Hur kan vi hejda klimatförändringarna? Hur kan vi leva så att fler blir nyfikna på Jesus Kristus?

Kanske ligger den största utmaningen i att inte ge efter för rädsla, själviskhet och bekvämlighet utan trotsa den, be om Guds ledning och i Jesu namn tillsammans med alla goda krafter göra vårt bästa.

Och skulle vi bli stressade och gripas av oro och ångest kan vi skippa Certapax, för det finns bara en som kan ge oss verklig frid: Jesus Kristus. Immanuel – Gud med oss!