Predikan 4:e sönd e Trettondagen

Jesus är vårt hopp

Tror du verkligen att Jesus kunde gå på vatten? Har du fått frågan någon gång? Det har jag. Och i frågan finns ofta underförstått en tanke: Hur kan du vara så dum? Tror du på tomten också?

Vet ni vad jag brukar svara? Ja, jag tror att Jesus kunde gå på vatten men oftast tog han båten.

Det är lite synd att man stirrar sig blind på frågan om Jesus kunde gå på vatten, för då upptäcker man inte vad texten egentligen vill säga. Den har mycket att ge, så mycket så att den som är utan hopp kan få nytt hopp.

Slå upp texten! Jag vill ta med er steg för steg igenom den. För att kunna förstå en text måste man sätta in den i ett sammanhang. Vad hade hänt innan?

Fruktansvärda saker. Johannes döparen hade kritiserat kung Herodes för att han levde ihop med sin brors fru Herodias. Han kastades i fängelse och blev avrättad, halshuggen. När Jesus fick veta det blev han så ledsen så att han drog sig undan, tog båten över sjön till en öde trakt för att vara ensam och sörja. Ryktet spreds om vart han tagit vägen så när Jesus steg i land möttes han av en nöd så stor så han kunde inte strunta i människorna. Han som hade sorg blev tvungen att pausa sorgen för att hjälpa de sjuka. Dagen gick och alla var hungriga och det är nu Jesus välsignar fem bröd och två fiskar och delar maten så det räcker och blir över.

Efter måltiden sänder han iväg lärjungarna först och sedan allt folket.

”Gå i frid och tjäna Herren med glädje!”

Känner ni igen mönstret? Vi samlas, vi ber om förlåtelse, om förbarmande, om hjälp. Vi lyssnar till Jesus, delar brödet, tackar och sedan sänds vi hem, ut i den kommande veckan, välsignade med nytt hopp.

Då, när alla gått, då får Jesus tid att sörja och be och hämta andan.

Hur har lärjungarna det? Svårt! Det är natt, det blåser motvind, vågorna går höga, de är rädda.

Hur har du det, hur har vi det? Hur ser det ut i vår värld? Det blåser motvind i världen. Vågorna går höga. Båten kränger. Fyra ord på P nämns: Polarisering. Populism. Protektionism. Post truth. Ett förakt för godhet. Demokrati, mänskliga rättigheter, mångfald ifrågasätts. Det stormar också i Svenska kyrkan. Allt fler lämnar den. Röster höjs som kräver ärkebiskopens avgång. Hur är det i Aneby? Många är glada, mår bra, men alldeles för många kämpar i motvind, omges av höga vågor, kämpar ensamma eller tillsammans i natten. Och kanske är det värst strax före gryningen, i vargtimmen, i fjärde nattväkten - mellan 3 och 6. Ibland, när jag är pressad, vaknar jag just då och det är märkligt hur stora problemen blir, hur liten man känner sig. Skuggorna är som längst just då och vad händer. Jesus kommer. Han har från stranden sett att hans lärjungar är i kris. Det finns ingen båt och simma kan han inte men en sak kan han – gå på vattnet. Vattnet är en symbol för kaosmakterna. Först känner de inte igen honom . Men när han talar och säger: Lugn det är jag, då vänds förtvivlan i hopp. Varför just då?

Ego eimi. Det är jag. Jag är JAG ÄR. Det är Gud som talar i Jesus Kristus. Samma röst som i begynnelsen talade till kaosmakterna och skapade ljus och liv och mening och sammanhang talar nu. Det är jag. Och till Petrus säger han: Kom. Petrus är den som testar gränser, som ska se med egna ögon, som springer till graven för att se om den är tom. Som efter uppståndelsen hoppar i vattnet för att se om det verkligen är Jesus som står på stranden. Jesus möter oss där vi är. Låter oss vara dom vi är. Vill vi sitta kvar i båten får vi, vill vi pröva att gå på vattnet får vi.

Och Petrus sjunker. Kanske är Jesus onödigt hård mot Petrus när han fiskar upp honom ur vågorna. ”Du trossvage. Varför tvivlade du?” Ryms inte tvivel i vår tro? Jo, vi måste få ifrågasätta, pröva, vrida och vända på saker och ting annars är vi inte ärliga. Det Jesus säger är: Varför är du så splittrad, så tudelad i dina tankar, i din uppmärksamhet?

Jesus vill hjälpa oss till närvaro och tillit. När det stormar är det särskilt viktigt att vi fäster våra ögon på Jesus och bara på honom.

Stormarna slipper vi inte, nattens skuggor, motvinden, de höga vågorna. Det är inte konstigt om vi blir rädda. Det är inte konstigt om vi förlorar hoppet när vi ser oss omkring. Men vi får aldrig glömma att Jesus är nära, han ser oss, han ber för oss och han griper in. Han tar oftast båten, men kniper det kan han gå på vattnet för att hjälpa oss.

Låt oss fästa våra ögon på Jesus som är vårt enda hopp.  

Predikan Böneveckan 2017 Allianskyrkan

2 Kor 5: 14-20

Kristi kärlek lämnar oss inget val. Kristi kärlek tvingar oss.

Jeremia beskriver detta tillstånd med orden: Men tänker jag ”Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn” då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte. (Jer 20:9)

Det brinner en eld, en eld som aldrig kommer att slockna. En eld som utgår från Gud själv. En eld som stavas kärlek. En kärlekens eld som varje människa som någon gång älskat kan ana. För sådan är kärleken till sitt väsen att den vill älska, den vill ut ur sig själv, den vill skapa och smitta av sig och växa. Sådan är kärleken att den inte går att stänga in, den går inte hindra. Därför står det i Mos 1:26: Gud sade: Vi ska göra människor, som är vår avbild, lika oss. Vi ska göra! Fader, Son och Helig Ande – tre i ett och ett i tre – en helig treenighet som inte var nöjd med att vara tre. Så skapade Gud människan till sin avbild, i härlighet och helighet och kärlek – till gemenskap.

Men gemenskapen gick sönder. Och människan fylldes av skam och skuld och när hon hörde Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden gömde sig människan för Gud. Men Gud ropade som en mor eller far ropar när de tappat bort sitt barn: Adam var är du? Människa, var är du?

Och sedan dess har ropet ljudit, dag och natt, utan avbrott, genom seklerna, och Gud har lånat profeternas röster, han har tänt en eld i Jeremias och Amos och Hosea hjärtan och de har riskerat allt för att få människan att omvända sig till Gud. Till sist kom Gud själv i Kristus och försonade hela världen med sig själv. I stället för att alla skulle dö, dog Gud i Kristus, av kärlek till mänskligheten. Vers 19: Gud var i Kristus när han försonade hela världen med sig. Allt är fullbordat. Ingen är utestängd. Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin.

Allt är fullbordat. Allt är försonat.

Denna eld brinner nu i Paulus och efter honom i tusen sinom tusen hjärtan. Guds kärleks eld. Adam var är du? Var inte rädd! Jag älskar dig.

Det gäller dig, mig och varenda människa vi möter. Det fick konsekvenser för Paulus människosyn och det borde få konsekvenser för vår syn på oss själva och varandra.

I Kristus är vi syskon, bröder och systrar med alla människor, inte bara de troende. Försoningen gäller ju alla. Gud ställer ingen till svars för sina överträdelser. Allt är förlåtet och försonat.

Det är som om vi satt i fängelse, dömda till straff. Fastkedjade i oss själva, i vår skuld och skam. Det Paulus säger i kväll är: Du är fri. Res dig, gå ut ur det som håller dig fången. Du är älskad och förlåten och fri.

Predikan Andra söndagen efter Trettondagen

Vi är inne i trettondagstiden – epifania. Ordet betyder uppenbarelse, avslöjande. Gud vill visa oss något viktigt! Vad? I Östkyrkan kallas tiden för teofania – Gudsuppenbarelsen. Och det är just det det handlar. Gud uppenbarar sin härlighet för oss i tre steg. Först för de vise männen genom stjärnan som ledde dem till Jesusbarnet. Förra söndagen handlade om Jesu dop och då avslöjar Gud att Jesus är hans son. Himlen öppnades och en duva sänkte sig över Jesus och en röst hördes som sa: Du är min älskade son, du är min utvalde. Idag uppenbarar / visar Gud sin härlighet när Jesus förvandlar vatten till vin vid bröllopet i Kana. Berättelsen i Johannes slutar med orden: Han uppenbarade sin härlighet och hans lärjungar trodde på honom.

Smaka på ordet HÄRLIGHET! Vad smakar det? Ljuvligt, gott, skönt, varmt, stort, vackert! Det smakar Gud, det smakar paradis, det smakar allt det som varje människa längtar efter. Förra lördagen var jag på Severins möbler i Jönköping. Där, av alla ställen på vår jord, fick jag se en skymt av Guds härlighet – i den otroliga kreativitet som möbeltillverkarna och de som ritar möbler uppvisar. Ta en fåtölj, har ni tänkt på hur många tusen varianter det finns på fåtöljer. Ett uttryck för att vi är släkt med skaparen. På söndagkvällen var jag på konsert och jag blev berörd av klangerna, texterna, skönheten av toner, röster och instrument i perfekt samklang.

Johan Olof Wallin skriver i psalm 305:

1. Var är den vän som överallt jag söker.

När dagen gryr, min längtan blott sig öker;

när dagen flyr jag än ej honom finner,

fast hjärtat brinner.

2. Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer,

en blomma doftar och ett ax sig böjer.

Uti den suck jag drar, den luft jag andas,

hans kärlek blandas.

5. Ack, när så mycket skönt i varje åder

av skapelsen och livet sig förråder,

hur skön då måste själva källan vara,

den evigt klara.

6. O, ljusets, fridens, salighetens källa,

när skall för mig din rena våg uppvälla?

Vem förer mig till dina friska flöden?

Den stilla döden.

Är det så? Är det först när vi dör och kommer hem till Gud som vi får släcka vår törst vid källan? Nej, redan här kan vi få dricka liv i djupa drag. Redan nu kan vi få släcka vår törst. Källan heter Jesus Kristus.

Texten vi fått att brottas med idag är inte lätt. Bakgrunden är att Jesus botat en man som varit sjuk i 38 år. Problemet var att han botade honom på sabbaten – en dag då inget arbete fick utföras. Fariséerna var ursinniga på Jesus för att han brutit mot sabbatsbudet. Men Jesus bryr sig inte. Han tänker fortsätta att göra gott vad de religiösa ledarna än säger. Hur blinda kan vi bli? Tänk om vi är mer upptagna av att göra rätt än att göra gott?

Men Källan – Jesus Kristus frågar inte om den duger, ber inte om applåder, söker inte efter ett godkännande.

Den bara porlar och porlar och porlar med levande, friskt vatten.

Jesus är den härliga källan som bara porlar och porlar och porlar med levande friskt vatten för att släcka törsten, din törst, min törst efter liv och mening!

Jesus kommer med kreativitet till de likgiltiga, med liv till de döda, med förlåtelse till skuldtyngda, med ödmjukhet till de högmodiga, med äkthet till dem som låtsas, med helande till de sårade, med tröst till de sörjande, med ljus till dem som bor i mörkret, med nya sånger till dem som tystnat.

Jesus är källan som porlar med levande friskt vatten, Jesus stavas härlighet, paradis, allt det som vi var skapade till och törstar efter.

Om det finns en källa med rent, friskt vatten, varför öser vi vatten ur usla brunnar, varför nöjer vi oss med det som inte kan släcka vår törst?

Sök det du söker men inte där du söker det. (Augustinus)

Sök i Guds ord, i gudstjänstens gemenskap, i nattvardens enkla måltid, i bönen. Källan finns här och här – i ditt hjärta.

Jesus säger: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.

Njut av allt härligt som Gud skapat men sätt inte det skapade framför skaparen.

Vi är inne i epifania, den tid på året då Gud vill visa oss sin härlighet i Jesus Kristus, källan som kan släcka vår törst.