Kristi återkomst
Domsöndagen handlar om Kristi återkomst. Om mötet med Jesus, om vår relation till honom. I psalm 313 sjunger vi: Min Frälsare lever, ja vet att han lever. Jag honom får möta till sist, när jag har lagt av mig min kropp som en klädnad, befriad från ångest och brist.
Ej såsom man råkar en främling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.
Tror du på Jesus? För några av oss är svaret ett självklart ja, för en del av oss är blir svaret ett kanske, och för det flesta är svaret: jag vet inte. Eller: nej, det gör jag inte. Jag tror på Gud eller på en högre kraft, men Jesus är svårare.
Så har kyrkan och vi kristna byggt höga trösklar som får de flesta att snubbla och tvivla och ställa sig utanför.
Frågar Jesus i dagens text efter om vi tror och bekänner? Nej, han frågar efter hur vi är mot varandra, mot de små, de hungriga, törstiga, nakna, sjuka, hur vi är mot främlingen, den hemlöse, den som sitter i fängelse.
När någon ber om hjälp, när någon gråter, lider, saknar det mest elementära och ber dig om hjälp, hur reagerar du? Går du förbi? Eller griper du in? Den frågan förstår vi, den frågan kan ett barn svara på.
När vi bryr oss och försöker hjälpa, då möter vi Jesus, då tror vi, då bygger vi tillit. Om du har svårt med Jesus, tänk då att Jesus stavas kärlek, medkänsla, barmhärtighet. Och när du visar medkänsla, be till Gud att han öppnar dina ögon och du kommer upptäcka att Jesus finns i ditt hjärta, i din blick, i dina händer, i dina fötter, i det du gör för din nästa och Jesus finns också i den du hjälper. Och vi griper in, inte för att få en biljett till himlen, utan för att vi är människor, medmänniskor. Vi griper in för att det kunde ha varit jag som var på flykt, det kunde ha varit jag som var sjuk och nästa gång kan rollerna vara ombytta….
Ni är världens ljus, sa Jesus. Och jag tänker att vi vet det, vi kan lysa, vi vill lysa. Det finns i de flesta av oss ett kärleksöverskott en längtan efter att gå ut ur oss själva, lyfta blicken och öppna våra hjärtan – som vi gjorde för sex år sedan under flyktingkrisen. Vad upptäckte vi? Jo, att alla skrattar och gråter på samma språk, att det som nu hänt våra vänner på flykt lika gärna kunde ha hänt oss. Och vi upptäckte att när vi gav så fick vi än mer tillbaka. Vi kände mening och glädje, kände doften av liv, ja, av Gud.
Den doften har jag anat i Alla får plats, i sorgegruppen, i SASA´s styrelse, den doften har jag känt vid kaffebordet eller vid någons köksbord. När vi möts ansikte mot ansikte, ser varandra, lyssnar och delar liv, då kan man ana en Kristusnärvaro, en Kristusdoft.
Men lys varsamt med ditt ljus, för det finns många som bor i mörkret, inte för att de gjort något som inte tål ljuset, utan för att de farit illa. Lys varsamt. Sätt dig tyst bland de av livet sårade, sitt så stilla och så länge att de ber dig berätta. Och kanske får du höra om hur himlen tigit när människor ropat, hur Gud varit tyst när barn farit illa. Kanske blir du så upprörd, så djupt skakad att du tillsammans med Ivan Karamasov ber att få lämna tillbaka himlens glänsande inträdesbiljett. Jag undrar hur många som denna vecka ställt frågan till Gud: var var du när pappan i Hässelby knivskar sina barn och sedan kastade ut dem genom fönstret? Var var du
när pappan växte upp och formades till den han blev?
Så har vi det där med fåren och getterna. Skiljandet, de välsignade och de förbannade. Ni tänker säkert att jag är ett får. Att jag alltid har brytt mig, men det är bara halva sanningen. I berättelsen om den barmhärtige samariern var det prästen som gick förbi och det är jag. Jag har också gått förbi, blundat, låtit bli att svara.
Skiljelinjen går inte mellan oss utan rakt igenom oss. Och så länge det är så, får jag sälla mig till getterna, följa dem bort till elden. Vad sker där?
Där sitter guldsmeden och smälter sitt guld över en eld som aldrig slocknar. Så fattar han skeden och när slagget kommer upp till ytan tar han varsamt bort det, timme efter timme, sked efter sked. På frågan hur länge han gör så svarar han: till dess att jag kan se min spegelbild i ytan.
Guldet är du och jag, vi är oändligt värdefulla i Guds ögon. Han ser det dyrbara i varenda människa, också i de människor som fastnat i förljugenhet och låtsasspel och fullständigt tappat bort sig själva. Så skrapar han bort slagget så att vi, befriade från allt som inte var vi, kan gå in i den himmelska glädjen.
En dag skall allt det svåra vara över och vi får mötas bortom tid och rum
och allt som här blev skadat och gick sönder skall där bli helat och slå ut i blom. Den dagen skall Gud torka våra tårar, den dagen kommer solen ej gå ned
och sången stiger upp ur allas hjärtan och allt är glädje, hemkomst, salighet.
