Tredje söndagen i advent 15/12 2013

Bana väg för Herren

Under det sjunde året av Fredrik Reinfeldts regering, när Karl den 16 Gustav var kung i Sverige, när Banki Moon var generalsekreterare i FN och Minoo Akhtarzand var landshövding i Jönköpings län, när Anders Wejryd var överstepräst, jag menar ärkebiskop kom Guds ord till Johannes och han ställde sig mitt i julruschen på A6 och ropade:

Vad? Vad skulle Johannes ha sagt idag?

Skulle han ha stått på A6? Nej! Johannes hade dragit sig undan till öknen. Han levde på gräshoppor och vildhonung. Vad var det som gjorde att människor i stora skaror sökte upp honom?

Kommer ni ihåg vad jag sa förra söndagen om var vi ska spana efter Guds rike? I ringheten. Johannes lever mycket enkelt, i öknens tystnad. Där kan han urskilja Guds röst, fri från allt som hindrar, stör och splittrar. Kommer ni ihåg vad Ylva Eggehorn sa om Guds rike. Jag tror att Guds rike handlar om relationer.

Johannes är kärv, sträng, rakt på sak. Och mycket trovärdig. Jag skulle inte kunna säga det Johannes säger. För jag har för många skjortor i min garderob. Johannes talar så människor känner sig träffade. Orden finner ett gensvar djupt inom dem. Det är därför de frågar: vad ska vi göra? Och vi? Tullindrivarna och soldaterna var orena, föraktade i judarnas ögon. Men de behandlas på samma sätt som de som tror sig sitta säkert, Abrahams barn. Ingen människas väg är rak. Vi har alla höjder av självbelåtenhet och sänkor av självförakt, höjder av det som är för mycket och sänkor av det vi saknar. Höjderna ska sänkas och dalarna fyllas, krokiga stigar ska rätas och steniga vägar jämnas. Tecknet på omvändelse är inte att livet blivit lättare eller att jag är en ivrigare gudstjänstbesökare. Tecknet kan bara avläsas i människans relationer.

Johannes är en stigfinnare som bereder vägen för Kristus.

Johannes finns idag, men inte på A6. Han eller hon, dagens stigfinnare kan vara svåra att hitta. Men de finns. De kännetecknas av ett liv i enkelhet, utan särskilt många ägodelar. De lever inte sällan i kloster eller på retreatgårdar men somliga lever mitt ibland oss. Deras blick är stadig, rösten bär från djupet, de väcker respekt för de lever nära Gud och har blivit drabbade av Guds ord. Det finns ett ljus och en sälta i det dom säger. Det är människor i vars närhet det är lätt att andas. Det är människor som är befriade från begäret att bli omtyckta och bekräftade. De är aldrig inställsamma. De binder aldrig människor till sig men blir uppsökta av många. Ett kort samtal kan räcka för att man ska hitta tillbaka till ljuset och få nytt hopp. Wilfrid Stinissen var en av dem. Martin Lönnebo en annan. Britta Hermansson, Peter Halldorf kan också nämnas. Och sedan finns det anonyma stigfinnare, enkla, kloka människor.

När jag sagt det måste jag också säga att Johannes var unik. Han var den sista budbäraren i det gamla förbundet. Den siste profeten. Han pekade på en väg som inte är framkomlig. Lagens väg till frälsning, en väg som kräver lydnad, skärpning, nya tag annars går det illa. En väg som appelerar till vår gamla människa. Vi vill så gärna räcka till, duga, förtjäna Guds godkännande och kärlek.

Det är därför människor blir imponerade av Johannes och undrar om han inte är Messias. Lagen behövs, men den kan inte frälsa oss. I stället är den som en piska som slår eller en strålkastare som avslöjar. Psalm 230:2 uttrycker detta. Lagen driver oss till Kristus för det är bara där nåden finns. Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss MEDAN VI ÄNNU VAR SYNDARE.

Vi kan aldrig duga. Vi kommer aldrig räcka till. Kärleken kan inte köpas för alla ansträngningar i världen. Det är därför tron är avgörande, tilliten till att Kristus fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Därför är vi ett i Kristus. När vi tar emot nattvarden är ingen förmer än någon annan. Var sig vi lever ett moraliskt klanderfritt liv eller har mycket på vårt samvete är vi välkomna att räcka fram våra tomma händer och ta emot det nya förbundets gåva: nåd och villkorslös kärlek.

1 advent 1/12 2013

Predikan 1 sönd i advent 2013

Ett nådens år

Såg ni inslaget om angorakaninerna? Det var hemskt. Hur kan någon göra så mot ett djur? Han måste vara dum i huvudet? Kanske, eller så var han hjärtlös. Att vara hjärtlös betyder inte att man är utan hjärta för då skulle man ju vara död. När man är hjärtlös så är man hård och kall och utan känslor. Man har förlorat förmågan att känna med en annan varelse. Motsatsen – vad är det? Medkänsla, empati, barmhärtighet. Att ha ett varmt hjärta i barmen, i bröstkorgen. När det gör ont i dig gör det ont i mig. När du är glad blir jag glad för din skull.

Nu är det inte bara kineserna som plockar pälsen av angorakaninerna som är hjärtlösa. Det kan alla bli. Och alla kan visa medkänsla och visa barmhärtighet.

Jesus rider in Jerusalem. Jerusalem är en bild för människans hjärta. Man kan ju tänka att Gud är utanför mitt hjärta och nu i adventstid knackar han på hjärtats dörr och vill att vi ska öppna och ta emot hans kärlek så att vi blir fyllda av godhet och medkänsla. Men tänk om det är så att Jesus redan bor i våra hjärtan? Förmågan till medkänsla ligger ju djupare och finns medfödd medan hårdhet och grymhet och hjärtlöshet är något vi lär oss. Då finns Jesus i våra hjärtan men inte vi. Då handlar adventstiden om att Gud bjuder in mig i mitt eget hjärta.

Varje gång jag möter en människa frågar Gud: Vill du möta denna medmänniska hjärtligt eller hjärtlöst? Vill du visa medkänsla eller vända ryggen till?

Två råd.

1/ Ofta beter vi oss hjärtlöst för att vi har för bråttom. Vi behöver avstå från en del saker. Fasta – från facebook, TV, shopping? Vad vill du avstå från för att bli mer närvarande och barmhärtig?

2/ Änglahyss – änglarna gör mycket för oss utan att synas. Kanske kan du göra någon glad utan att det märks. När jag kom hem hem en dag hängde en stor kasse med nybakta bullar på dörren. Vad kan du göra? För vem?