Uppenbarelsens ljus
Vi lever i en mörk tid. Förutom det som händer i världen och i samhället har vi ju våra personliga bekymmer. Det är inte underligt att det känns mörkt ibland. Det är inte underligt att man vaknar i vargatimmen och börjar grubbla. Grubblet kan leda till tungsinne och tungsinnet kan göra oss svartsynta, dvs väldigt pessimistiska.
Det är mörkt, men är det nattsvart?
Därför behöver vi ögon som söker ljuset och ser ljuset. Symeon och Hanna var gamla. det fanns inga glasögon att få, ingen ögonklinik att bli remitterad till när allt gradvis blev suddigare och dunklare. Det är alltså rätt troligt att de var näst intill blinda båda två. De levde i en mörk tid, på många sätt lik vår tid. Och den dagen var det inte bara en familj som kom till templet för att tacka Gud för sitt barn, det kanske var tjugo eller femtio eller hundra. Hur kunde de veta att det just var Jesus som var ljuset, som var den de väntat på? Jo, de såg med sina inre ögon. De såg det ingen annan såg.
Man kan ha full syn och ändå vara blind. man kan vara blind och ändå seende. Vad var det som skärpte deras inre seende? De umgicks med Gud i bön varje dag. Guds Ande ledde dem till ljuset. Räkna aldrig bort de gamla, fast de är trötta och blinda och krokiga. De kanske ser det vi inte ser och förstår det vi inte förstår.
Tänk tillbaka på den gångna veckan. Vad har lyst upp din tillvaro? Vad har gjort det lättare att leva, lättare att andas? Har du sett ljuset? Berätta för varandra där ni sitter.
Det behövs bara ett enda ljus för att skingra mörkret.
Någon som vill dela med oss alla?
Över allt detta som lyst upp vår tillvaro den gångna veckan kan vi skriva ett namn: Jesus. Och vet ni vem det är som får oss att söka och se ljuset? Guds Ande!
Vad hände när de mötte Jesus? De sjöng. De prisade Gud. Detta, mina vänner, är en motståndshandling. Sången är en motstånds-handling mot alla mörka krafter i tillvaron. Det är en sång som ljudit genom årtusenden, särskilt i svåra tider. Vi som har sett ljuset får aldrig sluta sjunga.
Vi har också kommit till templet idag. Ljuset bars in i början av gudstjänsten. Jesus är här. Vi får göra som Symeon: ta Jesus i våra händer, nattvardens bröd och vin och sjunga vår lovsång. Vi får göra som Hanna, prisa Gud och berätta. En änka, 84 år gammal, blir den första missionären, den första att peka på ljuset.
För 40 år sedan prästvigdes jag. Biskop Martin Lönnebo sa att vi nu sändes att bära ljuset vidare. Att lysa, att berätta för dem vi mötte om Jesus. I början ville jag lysa starkt och klart. Men efter några år, när jag blev sjukhuspräst, förstod jag att människor kunde bli bländade, för det finns människor som gömmer sig i mörkret, inte för att de är ljusskygga och har något att dölja utan för att de är ljuskänsliga, för att livet varit obarmhärtigt, för att himlen har tigit i deras olycka. Kan vi hjälpa varandra till det: att lysa varsamt för vi vet aldrig vad den vi möter har gått igenom. Varsamt, med ett mörkt milt ljus som helar och upprättar.
Så låt oss i denna mörka tid hjälpa varandra att se ljuset, ta emot det och lovsjunga Gud och sedan gå ut och lysa varsamt.
