Predikan 11e söndagen efter Trefaldighet.

 

Tro och liv

 

Det sägs att många kändisar är rädda för en enda sak. Att bli avslöjad som en bluff. 

Är du rädd för det? Kanske inte påkommen med att vara en stor bluff, men har inte tanken dykt upp ibland: tänk om folk visste? Tänk om de visste vad jag bär på innerst inne.

 

Det där glappet mellan vad jag visar utåt och hur det egentligen är. 

Vi bär alla på hemligheter och det ska vi men ibland kan det vara nödvändigt att få säga som det är, lägga alla korten på bordet och sluta låtsas. 

Det finns tusentals präster i vårt land och vi har alla absolut tystnadsplikt. Någonstans måste det finnas någon jag kan anförtro mitt innersta utan att det kommer ut. Men vi används inte. 

Detta är en av de mest outnyttjade mentalhygieniska resurserna i vårt samhälle. Varför är det så? Vart går vi i stället? 

 

Denna söndag handlar om tro och liv, om ord och handling. Om vår längtan efter att bli trovärdiga och helgjutna människor, att bli Kristuslika. 

Är det möjligt att leva utan dubbelmoral? Hur ser ett liv utan hyckleri ut? 

När jag var ung och trosviss, var jag övertygad om att jag var en bättre människa än de som inte var kristna. Världen delades upp i ett vi och ett dom. Det gällde det att lägga bort alla fel och brister, putsa fasaden, bli helt vit utan skugga och minsta fläck. Men det går ju inte. Försöker vi polera skit blir det inte mindre skit för att ytan glänser. Och det handlar inte om att gå mer i kyrkan, offra mer, be mer, läsa Bibeln ännu mer och bli mer from. 

 

Så småningom visade Gud mig min skugga, min oförmåga att leva som jag lär, min djupa brustenhet. Och det gjorde ont, mycket ont. Och det gjorde gott, för idag är fullständigt beroende av Guds nåd och barmhärtighet.

Det handlar om att erkänna gapet, erkänna oförmågan att leva helt och sant. Här är Paulus vår vägvisare. 

Han säger: Vil­jan finns hos mig, men in­te förmågan att göra det som är gott. Det go­da som jag vill, det gör jag in­te, men det on­da som jag in­te vill, det gör jag. Jag ar­ma människa, vem skall be­fria mig från den­na dödens kropp? Men jag tac­kar Gud, ge­nom Je­sus Kristus, vår her­re! 

Luther säger: Simul iustus et peccator. Samtidigt rättfärdig och syndare. 

Det handlar inte om att se mellan fingrarna på det i våra liv som bedrövar Guds Ande. Det handlar om att sluta låtsas, sluta tro att vi är bättre än andra. Vi faller och kommer att falla. Det är djupt mänskligt men vi ligger inte kvar i rännstenen. Vi reser oss gång på gång på gång för det finns förlåtelse, nåden är oändlig. 

 

Så, i stället för att putsa på vår skenhelighet som Gud är innerligt trött på så får vi ett väldigt konkret råd i dagens GT-text: Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte, för den faderlöses talan, skaffa änkan rätt. Dvs gå ut ur dig själv och gör något konkret för din medmänniska, särskilt de mest utsatta. 

 

När vi kom hit idag kom vi som syndare. När vi går härifrån går vi som förlåtna syndare med trasigt och helt, sjukt och friskt, genomskådade och genomälskade, inte för att mästra andra och vara förmer utan för att älska och tjäna som Jesus gjorde.

 

 

Predikan 10e söndagen efter Trefaldighet

 

Nådens gåvor

 

I fredags fick jag besök av Allan. Allan Ashok Kumar är från Indien. Jag lärde känna honom när jag var studentpräst i Linköping 2006-2011. Han dök upp på en lunchandakt på universitetet. Han var utbytesstudent och skulle bli civilingenjör. 

När jag hade flyttat hit 2011 hörde Allan av sig. Han berättade att han inte hade någonstans att bo. Har du inte åkt tillbaka till Indien, frågade jag. Så berättade han att han packat ihop sina få tillhörigheter och bokat biljett hem, men så hade han varit på ett kristet möte och någon hade bett för honom och fått en profetia att Gud ville att han skulle stanna i Sverige. Så han gjorde det, men hade ingenstans att bo. Så han fick bo hos mig. Han stannade nog ett halvår. Och varje dag sökte han jobb, hundratals jobb men ingen hörde av sig. Han var sist, minst, längst ner på skalan. Jättetufft, men han höll fast vid var Gud hade sagt. 

Så flyttade han till en kompis i Linköping och började dela ut tidningar och reklamblad. Efter en tid hamnade han i Stockholm där han fick jobb som trädgårdsarbetare i Kungsträdgården och på vintern skottade han snö vid statens alla muséer. Längst ner, minst, sist. Trots att han inte förstod vad Gud ville så höll han fast, han litade på Gud. Och när han var ledig gick han omkring i centrala Stockholm och vittnade om Jesus. 

Så en dag ringde man från ett nystartat företag och ville att han skulle komma på intervju. Han fick jobbet och där jobbar han fortfarande. Det är ett företag som hjälper andra företag att utvecklas. Och det går bra. Deras tjänster efterfrågas över hela världen så han som var minst och sist och längst ner är idag god vän med Vdn på ABB, han har ätit middag hos Marcus Wallenberg, han har haft möte med kungen i Kuweit, han har fått tillträde till de fina rummen och maktens korridorer. Och! Han har kvar sin kärlek till Kristus. Naiv, som ett barn i sin tillit till Gud. 

 

Han är gift med en svensk tjej från Västerås och de har fått tre barn. 

När allt var som svårast fick han en kallelse från Gud att starta ett barnhem i Indien. Han hade inga pengar men så småningom fick han ihop donationer så att han kunde starta barnhemmet. Och så satt han hemma i mitt kök i fredags och sa: Och nu har jag startat upp ett barnhem i Etiopien. 

 

Vi hör samman, vi behöver varandra, vi är givna åt varandra som gåvor. Ingen kan undvaras, alla behövs. Det är så förunderligt hur Gud har gjort oss olika. Inte för att vi ska bli lika utan för att vi med våra olikheter ska komplettera varandra, vara nådens gåvor till varandra.

 

Den som hittar sin plats tar ingen annans. Så heter en bok av Tomas Sjödin. Den som hittar sin plats, tar ingen annans – och när vi hittat vår plats och samspelar med andra som hittat sin och var och en får blomma och bidra med sina gåvor, då ser vi Guds rike ta gestalt. Varje människa har gåvor att ge, varje människa är i sig en gåva.

 

Här är det frestande att börja beundra de begåvade människorna, de smarta, snabbtänkta, starka, effektiva, outtröttliga.

Då ska vi påminna varandra om vad Jesus sa när han ställde barnet i. centrum: Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig. Och: den som är minst av er alla, han är stor. 

 

För så är det i Guds rike att minst är störst och sist blir först. 

Predikan 9e söndagen efter Trefaldighet

 

Goda förvaltare

Psalmer 183, 686, 291, 591, 8

 

Denna söndag vill påminna oss om några saker. 

 

1/ Jorden är Herrens och allt som är på den. Allt! Mitt hus, min bil, mina pengar, mina barn och barnbarn, min tid, min kraft, min tankeförmåga, marken, blommorna, bina. Allt! 

Pär Lagerkvist skriver: Allt är givet människan som lån. Allt är mitt och allt skall tagas från mig.

 

2/ Gud är generös. Gud är alla goda gåvors givare. Det finns så mycket gott, så mycket vackert, ett överflöd att njuta av och förundras över. Jordens resurser räcker för allas behov men inte för allas begär. 

 

3/ Vi är förvaltare! Förvaltare av Guds skapelse. Vi är satta att vårda och värna den med ansvar och vishet. Inte gripa och girigt äga utan låna, värna och sedan släppa. 

Jag älskar huset jag bor i, Gottfridsborg. Men det är inte mitt hus. Inte är inte heller bankens. Det tillhör Gud. Jag lånar det men en dag ska jag lämna det och låta någon annan ta över. 

 

4/ Var generös såsom Gud är generös. Kanske är det det viktigaste budskapet i dagens text: Skriv ner skulderna för de fattigaste. För det kunde ha varit du som är fattig. 

 

5/ En dag ska vi avlägga räkenskap. Hur sköter vi oss? Jag tror att vi alla gör så gott vi kan. Men det finns en poäng med att vi inleder gudstjänsten med bönen om förlåtelse. Vi liksom övar oss i rannsakan. Vi påminns om varför vi är här. Jag har brustit i kärlek till dig, till skapelsen, till mina medmänniskor och mig själv. Förlåt mig. 

 

Hur är det med Guds skapelse? Frågar vi moder jord hur vi vårdat och värnat henne så svarar hon med tårar. Det har hänt något under vår livstid. Uppvärmningen ökar dramatiskt. En miljon djurarter är starkt hotade. Och de fattigaste drabbas mest. Vad är det som gått så fel? Människan har blivit högmodig, girig, självisk. Människan har avsatt Gud och satt sig själv i Guds ställe. Det kallas hybris. Och följden blir att livet går sönder. Följden blir att vi bygger murar, gör skillnad på människor och förlorar vår förmåga till solidaritet och medkänsla. 

Jesus sa inte: Du ska älska din nästa om han ser ut som du och klär sig som du och ber som du. Jesus sa: Du ska älska din nästa. Det var det enda bud vi fick. 

 

Häromdagen fick jag besök. Och det jag berättar nu har avidentifierats. 

Det var Anna som jag hade som konfirmand på 80-talet som kom på besök. Vi har inte setts sedan dess. Det speciella med Anna var att hon inte ville konfirmeras. Hon ville delta i undervisningen men inte konfirmeras för hon kunde inte tro. Jag respekterade det och det blev viktigt för henne. 

 

Jag minns henne men jag mindes inte att hon sedan var med som ledare året efter. Hon berättade att vi var på läger i fjällen och jag hade uppmanat de unga ledarna att be för konfirmanderna. Det fanns en kille i gruppen som Anna var lite rädd för. Han var stor och stöddig. Så berättar Anna att något hände när hon bad för honom. Hon såg en mur mellan sig och killen och plötsligt började muren rasa. Hon hör bokstavligen hur sten på sten ramlar ner på marken och rädslan rinner av henne. 

Detta förändrade hennes liv. Sedan dess ser jag alla människor som mina systrar och bröder.

Det besöket dröjer sig kvar i mitt inre. 

Det finns många murar som behöver rivas. Murar bygger vi för för att skydda oss, känna oss lite mer trygga, för att vi är rädda. Att riva en mur kräver mycket kärlek, mycket tillit. 

 

Mina vänner: Det finns bara ett enda bröd och en enda mänsklighet. Vi hör samman med allt och alla. 

Här finns nyckeln till gott förvaltarskap.