I morse när jag kom ner till hönshuset
gol tuppen Sverker för första gången på många veckor. Och vet ni
vad jag tänkte: Han har blivit galen av glädje över att det är
jul. Över att Jesus föddes i ett stall, eller var det kanske i ett
hönshus? Nej, jag tor det var i ett uthus där alla djuren fick
samsas.
Jag är så glad för att Gud föddes bland djuren: hönsen, fåren, oxen, åsnan. Djuren är de första som får se Barnet i krubban. Och jag är övertygad om att alla djuren tillsammans med min tupp Sverker idag är galna av glädje över att Gud är här, mitt ibland oss, nära.
Vi tror på en Gud som ligger lågt,
som föddes utanför värmen och gemenskapen, som sårbar och
skyddslös lindades och lades i en krubba. I ögonhöjd med de
minsta, med de enklaste, med de lägsta. Herdarna – som då
tillhörde de lägsta i samhället skyndade till Betlehem och fann
barnet. Kyrkans tidning berättar i julnumret att de församlingar i
Svenska kyrkan där antalet gudstjänstbesökare stiger är de
församlingar som öppnat sin gemenskap för flyktingar, tiggare och
invandrare.
Längtar du efter en tro, en mening med
ditt liv, ett möte med Gud – sök då i det enkla, bland de enkla.
Sök inte långt bort, sök nära – för Gud finns i ditt hjärta.
Gud kommer inte utifrån utan liksom inifrån, från livets innersta,
inte uppifrån utan underifrån, inte högljutt utan stilla – på
ett sådant sätt så att vi inte blir rädda. På ett sådant sätt
så att vi får mod att leva, nytt hopp i förtvivlan, ny glädje
trots sorgen. Gör något för en utsatt medmänniska och du kommer
få ögonkontakt med Barnet i krubban.
Barnets namn är Immanuel – Gud med
oss. Jag önskar dig en stunds stillhet och frid denna jul, öppnade
ögon så att du får ana, kanske till och med tro att Gud är nära
också dig på det sätt som just du behöver just nu. Jag önskar
att också du ska få möta Gud i ögonhöjd. När det sker väcks
lovsången till liv och den går inte att hejda.
