Vägen till livet
Har ni sett det, ansiktet som strålar, som lyser – inte tillgjort utan liksom inifrån?
Ansiktet som lyser förhärligat, förklarat, försonat. Ansiktet som berättar om frid, om hemkomst.
Jesus upprepar ordet förhärligad fem gånger. Han liksom stryker under det gång på gång som för att säga: det jag nu säger, det som nu sker är oerhört viktigt.
Ordet Förhärliga kommer från det grekiska ordet doxa som betyder ära, härlighet, strålglans. När vi skapades till Guds avbild, då var allt härligt och underbart och våra ansikten strålade av kärlek, av frid, av glädje. Så kom synden in och släckte ljuset, smutsade ner det vackra och trampade sönder strålglansen. Paulus skriver i Rom 3:23 Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud.
När Judas har gått iväg för att förråda Jesus då strålar hans ansikte av kärlek, för det som nu ska ske, att Jesus ska lida, dö och uppstå är själva vändpunkten, nu ska det som gick sönder i syndafallet repareras, härligheten och strålglansen ska återställas. Hur? Genom att vi tar emot Guds kärlek i våra hjärtan och älskar varandra såsom Jesus älskar oss.
Det finns en rispapperstunn hinna som skiljer himlen från jorden. Ibland uppstår det ren reva i den, ljuset strålar fram och då kan vi få syn på den där strålglansen, det härliga, vackra i en människas ansikte – och vi minns att vi kommer från paradiset och vi längtar till den dag då vi får komma hem till Gud, då allt blir förklarat och förhärligat.
Om några veckor ska en grupp härifrån pilgrimsvandra utmed Vänern. Häromveckan åkte vi som håller i vandringen dit för att reka. Vi behövde ta reda på var vandringen börjar, hur vi hittar rätt, var det finns lämpliga rastplatser, var vi firar nattvard och var målet är.
Hur är det med vandringen till livet? Jo, vi kommer från Gud, vi går med Gud och vi går till Gud. Våra förfäder visste detta så de sjöng: Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång.
Sången är viktig, mina vänner, för sjunger vi blir vägen lättare att gå.
Men vi kan inte tala om vandringen utan att nämna öknen. Förr eller senare leder vägen ut i öknen, platsen för torka, tomhet, törst och tystnad. Det väglösa landet där ingen karta stämmer, där vi lätt går vilse, där vi frågar: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag hamnade där i höstas. Jag var tom, tömd, barskrapad, urgröpt. Mitt böneliv slocknade. Min tro gick ner på sparlåga. Jag blev inte rädd, men det var en ny erfarenhet. Sakta börjar jag hitta ut. Det som hjälpt mig är att jag fortsatt gå till kyrkan. Jag behövde psalmerna, förlåtelsen, brödet och vinet och inte minst välsignelsen. Predikan hade jag kunnat vara utan.
Det som också hjälpt mig är stunderna med barnbarnen och mötet med människor som aldrig skulle kalla sig kristna men som återspeglar himlens ljus i sina liv. De talar inte om tro men lever ut Guds kärlek i sin vardag. De har på något outgrundligt sätt förstått Jesu ord: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra.
