Psalm 38b
Jesu dop
I onsdags var Jesus en liten baby som
tog emot stjärntydarnas gåvor.
Idag ska han döpas, 30 år gammal.
Hans familj är samlad, som sed är. Nej, inte hans jordiska familj
utan hans himmelska; Fadern och Anden, Treenig Gud, det VI som finns
från begynnelsen och som säger i Skapelseberättelsen: Vi ska
göra människor som är vår avbild, lika oss.
Och Gud skapade människan till sin
avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna
skapade han dem och Gud såg att allt han hade gjort var mycket gott.
Men det blev inte som Gud hade tänkt.
Människans olydnad förstörde allt. Den härlighet som vi blev
skapade till, den underbara Gudslikheten gick i tusen bitar och sedan
dess har människan längtat hem till Gud, till sig själv, till en
relation med allt skapat som präglas av Shalom, frid och fred.
Och Gud ropade redan i lustgården:
Adam, var är du? Människa var är du? Kom tillbaka! Och sedan dess
har Gud ropat, älskat, varnat, kallat först genom Noa – där Gud
liksom ville skölja hela jorden ren i syndafloden – men det
hjälpte inte. Sedan kallade han på Abraham och upprättade ett
förbund med honom och sedan gav Gud oss lagen, de tio budorden som
en bruksanvisning för livet men inte heller det hjälpte. Till sist
sände Gud sina profeter att ropa, varna, säga sanningen men inte
heller det hjälpte.
Nu är det Gamla förbundets alla
möjligheter uttömda. Nu finns det bara en väg att gå för Gud, en
sista möjlighet att ge människan hennes härlighet och Gudslikhet
tillbaka och det är genom att själv bli människa, bli kött och
blod, bli ett litet barn i Marias famn, liksom avstå från makt,
härlighet, renhet, allt det himmelska och i allt identifiera sig med
och bli ett med oss. Och Gud går hela vägen. Jo, Guds härlighet
lyser i Jesus Kristus, men den är som vi sagt så många gånger
inlindad för att inte blända oss som bor i mörkret, liksom gömd i
de linnebindlar Maria svepte barnet i. Gud är nära i Jesus Kristus
men de flesta ser inte att det är Gud, det är som Johannes skriver
att Gud tältar ibland oss, här – i kalkklädet ser vi tältet -
och det är bara när Jesus dör på korset när Jesus ger sig själv
åt oss i nattvardens bröd och vin som han är avklädd och fullt
synlig och härlig.
Nyss var Jesus en baby och nu är han
trettio år gammal. Vad har Jesus gjort under alla dessa år. Vi vet
väldigt lite men som det är med det allra viktigaste och heligaste
ögonblicken och händelserna i Jesu liv förbigås de med tystnad.
Vi vet att Jesus tillbringade sina
första år som flyktingbarn i Egypten. Vi vet att familjen sendan
bosatte sig i Nasaret och att Jesus fick ett antal syskon, att Josef
försörjde familjen med att vara snickare. Vi vet att de gick upp
till Jerusalem när Jesus var tolv år och att han då förstod att
han var Guds son och väckte förvåning hos de skriftlärda genom
sin vishet. Josef dör och det är inte långsökt att anta att Jesus
fick ta över firman och försörja sin mor och sina syskon tills
nästa bror kunde ta vid.
Det Jesus gör är alltså att dela
allt med oss, se stjärnorna ur vårt perspektiv, arbeta, vila,
skratta, gråta, umgås och vara ensam och söka sin väg, sin
kallelse. Och, inte minst viktigt, Jesus välsignar vår vardag, det vanligt vardagliga, det torra och tråkiga, tröttheten och våra tafatta försök att få våra livspussel att gå ihop, själva gråheten och enkelheten och rytmen välsignas av Jesus genom hans tysta, trogna närvaro.
Nu är tiden inne för det Nya
testamentet, det nya förbundet det sista försöket att rädda
mänskligheten och återge oss vår förlorade härlighet.
Jesus som är utan synd blir gjord till
synd för att vi ska bli räddade, han stiger ner i den sörja av
synder, elakheter, småaktighet, girighet, högmod, maktlystnad som
alla som döpts med Johannes reningsdop har sköljt av sig. Tänk er
ett badkar där någon riktigt smutsig badat. Och så släpper man ut
vattnet och kvar är smutsranden.
Jesus värjer sig inte för att dela
skiten. Som Ylva Eggehorn skriver: du följer oss dit ingen annan
går. Under trettio år har han
förberett sig för tre år i offentlighetens ljus. Frestad,
föraktad, hyllad, mordhotad, applåderad, sviken, förråd,
förnekad, torterad, korsfäst och till slut övergiven av Gud,
dödad, begravd descendit ad inferna – allt för att vi ska få
frid, komma hem, återfå vår himmelska härlighet. Och en dag är
det han som ska döma oss, en dag ska han rensa den tröskade säden
med sin kastskovel och skilja agnarna från vetet och jag känner en
djup tillförsikt för det är endast den som känner oss utan och
innan som kan döma rättvist.
Och en röst hördes från himlen:
Du är min älskade son, du är min utvalde.
TACK
JESUS för att du klev ner i vår skit för att älska oss tillbaka
till Gud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar