Så är vi, fastän många, en enda
kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.
Vad betyder dom orden? Jo, att vi alla
hör ihop. Att vi sitter i samma båt. Att livet är en gåva från
Gud, en kärleksgåva. Liksom jorden och regnet och solens värme och
varje hjärtslag. Vi hör samman och delar under vår stund på
jorden detta att födas, leva och dö, kampen och vilan, sorgen och
glädjen, rädslan och längtan. Vi delar det härliga och
fantastiska i att få vara människa, vi delar sårbarheten och
utsattheten.
Så, fastän vi är många och olika
och fastän somliga är konstigare och knäppare än andra så hör
vi samman. Vi är givna åt varandra.
På nyheterna igår fanns det ett
bedrövligt inslag och ett glädjande. Det bedrövliga var om kriget
i Syrien. Hela världen håller andan. Vad ska hända, kommer de
diplomatiska ansträngningarna lyckas eller kommer dödandet att
eskalera? De som slåss har glömt att vi är syskon, att vi hör
samman och har ett gemensamt ansvar för att göra denna jord till en
trygg plats för alla. Det som gladde mig var att regeringen föreslår
att alla som blir svenska medborgare ska hälsas välkomna i en
särskild ceremoni, bli sedda, nämnda vid namn och välkomnade som
medborgare i vårt samhälle, med samma rättigheter och skyldigheter
som alla andra.
Så är vi, fastän många, en enda
kropp.....
När vi döptes förenades vi med
Kristus och varandra. Vi blev inlemmade i Kristi kropp. Vi blev
varandras med-lemmar. I min hand har jag en Kristusgestalt utan
armar. Varje gång jag ser den blir jag påmind om att vi tillsammans
är Kristus på jorden, tillsammans har vi ansvar för att se
varandra, be för varandra och ge varandra det vi behöver för att
leva. Vi är många, vi har olika gåvor, alla behövs. Ingen kan
undvaras. Vad är din gåva? Lyssna, bära, gå med, visa omsorg, se,
tänka?
Påfrestande att höra samman. Får
verkligen alla vara med? Ja! Texten.
Tvisten vid sista måltiden, strax
innan Jesus ska dö. Upprörande omoget, själviskt – och samtidigt
oerhört skönt att denna händelse inte redigerades bort. De var
rädda, de visste inte vad de skulle säga. I rädslan regredierar
vi, det blir sandlådenivå, vi blir själviska, vi förlorar
förmågan till medkänsla. Jesus kunde ha gått sin väg och gråtit.
Han kunde ha skällt ut dom. I stället säger han: med er är det
annorlunda. Men detär det ju inte! Jo, Jesus ser i varje människa
det som är vackert, sant och gott. Ni är på väg, ni tar de första
stapplande stegen, ni lär genom era misstag. Och jag är mitt ibland
er som er tjänare. Jesus ger oss en förebild, ett exempel. Följ
mig!
Jo, det är svårt att älska sina
medmänniskor. Men förra söndagen sa Martin Lönnebo något som jag
har burit med mig. Kan stenen värma så kan vi.
Ta emot, låta sig värmas och beröras
och så värma andra.
Så är vi fastän många en enda
kropp, för alla får vi del av ett samma bröd.
