Predikan 17 e söndagen efter Trefaldighet

Rik inför Gud

Matt 6:19-24

Två familjer bodde på varsin sida gatan. Den ena familjen var rik och den andra fattig. Den rika familjen hade 55 tums TV men där satt bara pappan och tittade på sport. De små höll på med TV-spel medan tonåringen just upptäckt aktiehandeln på nätet och ägnade timmar åt att följa börskurserna. Frun satt i köket med sin padda och la ut de senaste bilderna på Facebook. När det var reklamavbrott på TV:n gick pappan ut på altanen och hörde prat, skratt, sång och musik från grannen.

De hade inga pengar och hade inte kunnat köpa alla prylar så de umgicks istället. Där fanns alltid plats för vänner, var man hungrig så bjöds det på mat. Man delade det man hade, sin aberättelser, sin tid, sin gemenskap. Den rike mannen kände ett styng av avund. De verkar ha så trevligt tänkte han. Är det inte på tiden att vi träffas? Så gick han över och knackade på och bjöd mannen att komma över på en pratstund. Jo, sa den rike mannen, vi har ju varit grannar länge så jag tänkte visa min uppskattning över god grannsämja. Så tog han fram plånboken och tog ut 20 tusenlappar och gav dem till den fattige mannen. Han blev så häpen så hann fann inga ord. Han tackade för sig och gick hem. Sorlet tystnade och skratten och man visste inte vad man skulle ta sig till. Genast började de prata om vad de behövde köpa, den ena idén kom upp efter den andra. Men, tänk om någon bryter sig in och stjäl? Vi måste gömma dom, sa någon. Var? Det enda de kunde komma på var att gömma pengarna i vattenkrukan. De hällde ut vattnet och stoppade ner pengarna. Kvällen efter lyssnade den rike efter sången och skratten från grannen men det var alldeles tyst. Nu var de törstiga, för de hade hällt ut vattnet och de var rädda för att bli bestulna och alla gick omkring och drömde om saker de ville köpa så samtalet hade tystnat.

Några kvällar senare säger det yngsta barnet: jag vill att farmor ska berätta hur det var förr. Jag vill att vi ska sjunga och mysa som förut. Då insåg den fattige mannen att pengarna hade förändrat dom och drivit glädjen på flykten så han tog fram sedlarna ur krukan och gick tillbaka till den rike mannen och sa, jag vill inte ha dina pengar men ni är välkomna hem till oss ikväll så kan vi sjunga och prata. Ta med er några stolar så att alla får plats.

Pengar är i sig i något ont. Inte ägodelar heller. Det avgörande är om våra pengar och ägodelar ökar avstånden eller minskar avstånden till våra medmänniskor.

Luther säger: Det du sätter all din lit och förtröstan till, det är din Gud.

För många är pengar och ägodelar allt. Det är gud. Det tar Guds plats i människans liv.

Nu har tiden kommit då vi sätts på prov på ett särskilt sätt.

När jag köpte huset Gottfridsborg sa jag att det är inte jag som äger det. Inte banken heller. Det är Guds hus. Lätt att säga. Men en dag knackade Gud på min dörr och sa. Jag är hemlös, jag behöver bo hos dig. Vad skulle du svara?

Allt vi äger, varje hjärtslag, varje dag, kraften, hälsan, ägodelar och pengar, familj och vänner, allt är ett lån. Allt är en gåva som läggs i våra händer för att vi under vår korta livstid ska förvalta gåvan.

30% av världens befolkning förbrukar 70 % av resurserna. Vi bygger vårt välstånd på stöld av de fattigas tillgångar.

Kan vi då säga att kakan är vår och att den inte räcker till dem som kommer hit som flyktingar?

Där din skatt är där kommer också ditt hjärta att vara. Samlar vi skatter i himlen så kommer vårt hjärta var i himlen, hos Gud. Hur gör man det? När vi går utöver oss själva, ser den andre, visar barmhärtighet och kärlek, räcker den nödställde handen då samlar vi skatter i himlen. Att ha sitt hjärta i himlen, hos Gud det gör människan fri. Man är inte bunden av något jordiskt. Man behöver inte vara rädd för allt tillhör Gud. Kommer någon och vill stjäla det jag har vill jag försöka vara så fri så jag kan fråga om jag kan hjälpa honom att bära ut det.

Ni som stickar och skickar, vad fick er att resa er ur Tv-soffan och mötas här i stället? Varför valde ni att sticka i stället för att putsa på silvret hemma?

Hur kan vi nå den tillit till Gud som gör oss fria att älska och dela liv, att som den fattiga familjen mötas och skratta, prata, skoja och mysa i stället för att sitta åtskilda och tysta och mata själen med det som inte mättar?

Predikan 15 söndagen efter Trefaldighet

Ett är nödvändigt

Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? 32Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta.33Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. 34Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Någon har sagt: Oron är den ränta du får betala för bekymmer du tar ut i förskott.

Det är skillnad mellan att ta ansvar, förbereda sig, planera å en a sidan och att göra sig bekymmer å andra. Här är kanske det lilla ordet göra viktigt. Vi ska inte tillverka bekymmer, för det hjälper inte. Var dag har nog av sin egen plåga och mycket av det som är besvärligt går inte att förutse. Det bara händer. Förr sa man: Kommer dag, kommer råd.

Så jaga inte, stressa inte. Hakuna matata, som dom säger i Lejonkungen. Tänk om vi lägger ner alldeles för mycket tid på att göra intryck? Jag tror att vi är särskilt utsatta idag för jämförelsens förbannelse. Facebook, Instagram, alla måste vara coola och häftiga och sjukt uppdaterade. Du är fin som du är och kommer dag, kommer råd.

Vad ska vi göra i stället för att bekymra oss?

Leta!

Leta efter det goda! Vi ska söka det goda hos varandra, skapa rum för en gemenskap där alla får plats, där det är lätt att andas, där axlarna åker ner och mungiporna upp. Vi ska leta efter glädjen, efter kärleken, efter de mötesplatser där vi inte behöver tävla och där ingen blir utröstad. Eller som Jesus säger: Sök Guds rike!

Vad ska vi göra i stället för att bekymra oss?

Lyfta!

Lyfta blicken från oss själva och se varandra. Se andra. Öppna oss för vad som händer i världen. När bilden av Alan Kurdi, treåringen som låg död på en strand i Turkiet, publicerades i media förra onsdagen var vi många som skadades om och liksom väcktes ur vår självupptagenhet.

Den kommande veckan är en ödesvecka för Europa. Valet står mellan främlingsfientlighet och medmänsklighet. Ungern och Storbritannien vill stoppa flyktingarna med militär, taggtråd och murar. Tyskland och Sverige står för öppenhet, generositet och medmänsklighet. Det är inte bara Europa som håller på att delas. Också Sverige och det svenska folket är delat. Och vi, våra hjärtan.

Att välja öppenhet och mångfald är svårt, det är riskfyllt, det ställer stora krav på alla. Men det är den enda vägen vi kan gå.

För det finns bara ett bröd. Det finns bara en mänsklighet. Och vi är kallade att dela bröd och dela liv med alla.

Låter vi rädslan vinna över kärleken gör vi både andra och oss själva illa.

Vad ska vi göra i stället för att bekymra oss?

Lita!

Lita på Gud. Jesus säger: Er himmelske fader vet vad ni behöver.

Vi ska be Gud om hjälp att LETA efter glädjen och det goda i varje människa.

Vi ska be Gud om hjälp att LYFTA blicken och se varandra.

Vi ska be Gud om TILLIT och kraft att gå den svåra vägen.

Psalm 249

Själv han är mig alla dagar nära

för var särskild tid med särskild kraft

varje dags bekymmer vill han bära

han som heter både kraft och råd.

Morgondagens omsorg får jag spara

om än oviss syns min vandrings stig

Som din dag, så skall din kraft ock vara

detta löfte gav han mig

Predikan 14 e söndagen efter Trefaldighet

Enheten i Kristus

För att nå enhet behöver vi minska avstånden. Tänk vilka avstånd det finns mellan oss människor. Flyktingkatastrofen beror på avstånd mellan de stridande parterna. Och där avstånd finns gror fördomar, rädsla, hat som blir till ett vi och dom. Det finns avstånd mellan kristna och muslimer, mellan Askerydsbor och Frinnarydsbor. Det finns avstånd mellan barn och föräldrar, mellan grannar. Och bakom den vackraste fasaden kan det finnas avstånd mellan makar. Isande kyla, tystnad och bitterhet.

Och det finns avstånd mellan de kristna samfunden även om vi närmat oss varandra med jättekliv de senaste femtio åren.

Gud vår Fader, som i Kristus vill göra oss till ett, väck oss så att vi inte finner oss i den splittring som kränker din kärlek och driver bort människor från din kyrka.

För två år sedan inträffade något oerhört sorgligt. Pingstförsamlingen som varit en del av det ekumeniska samarbetet i tjugofem år, meddelade att de inte ville vara med längre. Splittringen var ett faktum. Vi försökte mötas i samtal men dörren var stängd. Vi frågade ändå om vi i samband med den ekumeniska fredsmässan på torget skulle kunna vara i deras kyrka i händelse av regn! Svaret blev nej. Och det var likadant i fjol. Nej, ni får inte komma in. Jo, vi fick dricka kaffe i cafédelen men inte använda kyrkan. Själva firade de gudstjänst på annat håll för att markera avstånd. Och jag sa, jag ser på pingstvännerna som mina syskon trots detta. Vi är genom dopet förenade i Kristus och jag ber att vi en dag ska kunna mötas och fira gudstjänst ihop.

Förra söndagen inträffade ett under. Vi firade återigen en gemensam gudstjänst och hade det regnat hade vi fått vara i pingstkyrkan.

Hur kommer nu detta sig? Vad har ändrats? Det är Gud som öppnat en väg. För enheten kan inte organiseras eller tvingas fram. Öppningen kom när kommunen behövde en lokal, ett Office för integrationsarbetet. Jag föreslog då att de skulle fråga Pingstförsamlingen. Och de sa ja. När alla goda krafter står sida vid sida i arbetet för att lindra nöden då förenas vi. Då har vi liksom inte tid att granska och kritisera varandra. Ett under har skett, en öppning kan anas. Låt oss hoppas och be att Gud leder oss vidare mot en välsignad enhet.

Förtroende tar år att bygga upp och en minut att riva ner. Det är med förtroende och enhet som med trädet, det tar år för det att växa upp, det tar en minut att hugga ner.

Alla får plats veckan avslutades igår. Syftet med den var att minska avstånden mellan svensk och svensk, mellan invandrare av olika grupper, mellan arbetssökande och företagen, mellan människor av olika tro. Och jag tor att vi lyckades. Men det räcker inte med en vecka. Det är något som vi måste arbeta med överallt, hela tiden, allihop. Mötas, se varandra, våga bjuda på oss själva, vara nyfikna, bygga broar, bryta ner fördomar och öka tilliten.

Varför ska vi söka enhet? Varför ber Jesus att vi ska bli ett? För att det är där vi hör hemma, i enheten, samhörigheten, gemenskapen, vänskapen. Vi skapades till Guds avbild, Gud är relation, ett vi, Fader, Son och Ande. Kiv, splittring, hat, vi och dom-tänkande, mobbing gör oss sjuka. Enhet gör oss glada och friska. Men inte den enhet som gör oss till kopior utan den enhet som ger rum för olikheter och originalitet. Kristendomen är inte en åsiktsgemenskap. Det är en gemenskap av människor som följer Kristus. Troende, tvivlare, förnekare – alla får vara med. Trosbekännelsen är inte en checklista där vi bockar av det vi håller med om. Det är kyrkans tro, mer att likna vid ett hus som vi bjuds in i och får utforska, liksom gå husesyn i och där lära känna Gud och varandra.

Gud vår Fader, som i Kristus vill göra oss till ett, väck oss så att vi inte finner oss i den splittring som kränker din kärlek och driver bort människor från din kyrka.