Martyrerna
För att förstå varför vi firar
annandag jul och läser dagens utmanande och stundom svårsmälta
texter mitt i julmyset så måste vi blicka bakåt. Alltså, först
en historielektion.
De första kristna firade inte jul. De
firade inte födelsedagar överhuvudtaget. De firade bara påsken,
Jesu död och uppståndelse. Det äldsta evangeliet – Markus –
börjar med Jesu dop och då var Jesus 30 år gammal. Firandet av
Jesu dop förlades till den 6 januari men det dröjde inte länge
förrän det uppstod en grupp som hävdade att Jesus adopterades av
Gud vid dopet. Adoptianismen. För att bemöta denna villfarelse
började man fira Jesu födelse den 6 januari som då blev en
dubbelfest. I den armeniskortodoxa kyrkan är det fortfarande så.
Men i den västliga delen av kyrkan
tyckte man inte att det var en bra idé utan man förlade firandet av
Jesu födelse till den 25 december av två skäl. Dels ersatte den en
solfest i romarriket och dels hade man länge firat bebådelsen den
25 mars och då var det lämpligt att Jesus föddes 9 månader
senare.
Var är vi nu tidsmässigt? I slutet av
300 talet! Först då började kristna fira jul! Däremot hade man
länge firat martyrerna av vilka Stefanos är den förste. Så
Annandagen, martyrernas dag firades långt innan man började fira
jul. När julfirandet spreds sa man på annadagen: igår blev Kristus
född till jorden för att Stefanos idag skulle födas till himlen.
Hur många av er har sett julens
gudstjänster från Klara kyrka? Det som är påtagligt är de
personliga vittnesbörden. Hur mötet med Jesus förvandlat människor
radikalt. Vittne heter på grekiska martys. Martyr är en person som
med sitt liv vittnar om sin tro, som är beredd att offra sitt liv
för sin övertygelse. Är vi det? Är jag det? Jag ställde mig den
frågan igår kväll. Om det skulle bli förbjudet att vara kristen,
förbjudet att samlas till gudstjänsten, om det skulle kosta mig min
frihet, kanske mitt liv – skulle jag då hålla fast vid min tro,
hålla fast vid Kristus?
En gång frågade jag en kollega varför
hon var präst. Hennes svar kom djupt infrån: För att det är på
riktigt. Dom orden har följt mig. För att det är på riktigt. Och
ofta, när vi firar nattvard och uttalar orden Kristi kropp för dig
utgiven, Kristi blod för dig utgjutet så inser jag att det var på
riktigt för Jesus, det var blodigt allvar. För sådan är ju
kärleken, att den kan inte köpas och den kan inte säljas men den
har ett högt pris. Det vet alla som drabbats av kärleken, alla som
någon gång har älskat – det kostar allt!
Och det är i ljuset av Guds innerliga,
uppriktiga kärlek som vi ska läsa dagens evangelium. Den är som en
eld. Och den som börjar brinna, börjar älska, börjar tro kan inte
välja bort det, vad familjen än säger, vad grannar och svärmödrar
än tycker. För kristen tro är på riktigt, det är ingen mysig
fritidssyssla, det är ingen hobby som vi sysslar med mellan elva och
tolv på söndagarna. Det är blodigt allvar.
Men om jag måste välja mellan
kärleken till mina barn och troheten mot Kristus? Då skulle jag gå
i tusen bitar. Måtte jag slippa!
Var det därför Jesus våndades, hade
ångest och bad att få slippa? För att han inte ville skiljas från
sina vänner? Kanske är det en tröst att Jesus varit också där
före oss, i Getsemane, i dödens smärta, i Gudsöver-givenheten, i
gravens mörker.
För alla som drabbats av lågan, Guds
kärleks låga och som vågar allt i kampen för kärleken, sanningen
och rättvisan vill jag till sist läsa en dikt av Ylva Eggehorn
Stå stilla i smärtan,
rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls är ett svärd.
Kanske det är en stämgaffel.
Du blir en ton.
Du blir den musik
du alltid längtat efter
att få höra.
Du visste inte att du var
en sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar