Predikan Söndagen före domsöndagen

Vaksamhet och väntan ( predikan på Mässa med små och stora)

Härom veckan bjöd jag en vän på lunch hemma hos mig. Redan när jag vaknade började jag liksom planera. Först måste jag äta frukost och se till hönsen, sedan städa, plocka undan, hänga upp de nya gardinerna, sedan handla, laga mat, duka, göra eld i kaminen, tända ljusen och sedan…. Ja vad? Vänta på att det skulle ringa på dörren.

Vänta på min vän.

När man väntar riktigt mycket då blir väldigt vaken, sinnena är skärpta, man har liksom en förhöjd medvetandegrad, hjärtat slår lite fortare, man kan inte sätta sig och läsa för det går inte att koncentrera sig, man väntar….

Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande, säger Jesus. På den tiden hade alla långa skjortor, som jag idag. Fäst upp, så du kan röra dig fritt och vara beredd att ta i, springa fort om det behövs, gripa in. Lamporna då? Jo, det fanns ingen el på den tiden så man var tvungen att fylla på med lampolja och se till att det inte blev mörkt i huset.

En del människor väntar inte, de har gett upp. Det är ingen idé, problemen är så stora och jag är så liten så det spelar ingen roll vad jag gör.

Vad händer när vi ger upp? Vi slutar bry oss, vi slutar hoppas, vi slutar tro, vi slutar älska, vi slutar kämpa. Vi släpper ner skjortan och låter lamporna slockna.

Jesus säger inte: Fäst upp dina kläder, han säger: Fäst upp era kläder. Vi är inte ensamma, vi är många som väntar, som hoppas, som tror. Och vi kan turas om att hoppas, liksom växeldra eller växelhoppas, växeltro och växelkämpa. Det blir lättare då.

Vi väntar inte på jordens undergång, vi väntar på en vän, på Jesus.

Han har kommit och vet ni vad han gjorde: Han böjde sig ner och tvättade sina vänners fötter och bjöd dom att äta.

Han kommer varje dag, som kärlek, som tröst, som ny kraft, som en medmänniska som vi kan hjälpa eller ta emot hjälp av. Och han är här nu och han har dukat bordet och säger: du är älskad och förlåten, bordet är dukat, allt är tillrett.

Han ska komma en dag och då ska han torka alla tårar från våra kinder och sedan ska Jesus göra det han alltid gjort, bjuda till fest.

Predikan Alla själars dag

Vårt evighetshopp

I går på Alla helgons dag hade vi en temadag om sorg. Vi bjöd på sång och musik till tröst, vi berättade om gamla och nya gravskick, vi visade Capella Omnia och bårhuset, vi hade Kura skymning och läste texter om döden, sorgen och vägen igenom det svarta och svåra. Men det var ingen trängsel. Sorgen och döden är ingen publikmagnet. Men vi ger oss inte. Får en människa kraft att leva och mod att dö så är det värt all möda.

Men jag önskar att vi mycket oftare skulle tala om dessa ting, livet och döden, sorgen och glädjen för de hör ihop. Och det tycks vara så att den som är rädd för att dö också är rädd för att leva medan den som gjort upp med döden och är någorlunda trygg inför den också vågar leva, fullt ut, medan tid är.

Så hur ska vi få kraft att leva och mod att dö?

Vi behöver varandra. Vi behöver ögon som ser, händer som håller, hjärtan som älskar, själar som håller ut. Vi håller på att tappa förmågan till omsorg och medkänsla. Alltfler lever ensamma och dör ensamma. Vem kan lära oss hur man gör? Invandrarna. De vet att vi behöver varandra i liv och död, i glädje och sorg.

Vi behöver Bilderna.

Denna bild har burit mig. Ett barn som ryms i en hand som omsluter det. Någon satte upp bilden i min brors sjukrum när han 21 år gammal blev medvetslös och svävade mellan liv och död i 18 månader. Sådan är Gud. Detta är min gudsbild som ger mig kraft att leva och mod att dö. Har du någon bild som bär?

Vi behöver Sångerna, musiken, tonerna som bär och tröstar.

Som psalmen kören sjöng igår kväll: Bliv kvar hos mig. En psalm som jag alltid sjunger när jag kallas till en dödsbädd.

Och psalm 313 eller 310 v 2: Vid tomhetens och intets gräns, en röst mig når, den är en väns; du kommit hem den, den säger. Och såren läks och sången föds, vad djupast i mitt liv jag sökt och längtat till jag äger.

Vad sjunger du för att få kraft och mod?

Vi behöver Orden och texterna och de stora berättelserna.

Vi behöver ord för att uttrycka vad vi känner, språk för det viktiga i livet. Vi behöver samtalet: Som pojken tio år som miste sin älskade farfar i somras och nu går till graven så ofta han bara kan och säger till farmor: Farmor, varför är livet så kort och döden så lång? Hur menar du, säger farmor? Jo, livet tar ju slut men döden tar aldrig slut. Jag hoppas att samtalet aldrig tystnar, att pojken en dag ska få höra om att också döden har ett slut. Vi behöver texter att bo i, smaka på, leva av. Vilka texter ger dig kraft och mod?

En sådan text är Credot, Trosbekännelsen som börjar med orden: Vi tror. Ibland säger prästen lite slarvigt: Låt oss bekänna vår kristna tro. Så säger jag aldrig numera utan: Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse. Vi är inte bara du och du och vi här just idag utan det är ett stort VI, en världsvid gemenskap av sökare och bedjare som genom alla tider stavat på Credot, koncentratet av det allra viktigaste i vår livsåskådning, i den kristna tron.

Där står det: pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden ifrån det döda.

Vad betyder det? Det betyder att stigen är upptrampad, han har varit där för mig och före mig, i smärtan, i plågan, i gudsövergiven-heten, i utsattheten, i dödsögonblicket, i graven, ja till och med i dödsriket. Stigen är upptrampad, jag går inte ensam, närvaron bär över djupen, han är där som viskar: Var inte rädd. Ta min hand. Lita på att det ljusnar. Och den stigen går vi på varje gång vi går fram för att ta emot Kristus i enkelt bröd och vin. Genom livet, döden till uppståndelsen.

Predikan minnesgudstjänsten

Ni är jordens salt. Ni är världens ljus. Är det möjligt? Vad menade Jesus?

Det var 1994. Jag och en sjuksköterska på Vc hade inbjudit till sorgegrupp. Vi satt i ett rum på Vårdcentralen. Vi hade dukat upp lite fika och tänt ett ljus. Det kom tre personer, två män och en kvinna. De var alla i 40-årsåldern. Mitt i livet hade de mist sin livskamrat.

Kanske var det vid andra eller tredje träffen. Jag glömmer det aldrig. En av männen sa att det var så skönt att komma till gruppen, ”för ni förstår vad jag går igenom. Det gör ingen annan. Det känns så skönt, här kan jag säga som det är. Här kan vi gråta och skratta tillsammans. Gruppen har blivit en livlina för mig, Det har på något sätt blivit ljusare, det är lite lättare att leva. Och vet ni, nu vågar jag gå fram till andra som har det svårt, jag är inte längre rädd för att de ska börja gråta eller för vad jag ska säga.”

Ni är jordens salt. Ni är världens ljus.

Tomas Tranströmer skriver i en av sina dikter att det är så mycket vi måste lita på för att kunna leva våra liv utan att sjunka genom jorden. ”Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången och hittar i mörkret.”

Tomas Sjödin skriver i boken Lita på att det ljusnar: ”Det är här vi kommer in, vi som har varit där och liksom provgått en liknande mörkersträcka. Det enda vi har att ge är vår erfarenhet. Med den kan vi bli varandras ledstänger, ett vikarierande hopp för den som just då ingen ljusning ser. Det är då vi får viska till varandra: Vi får lita på att det kommer att ljusna.”

Ni är jordens salt. Ni är världens ljus.