Psalm i Luthers anda
1 Kaosmörkret breder ut sig,
ondskans fula tryne syns.
Inkrökthetens svarta hål tycks
sluka allt. Vår skuld är stor.
2 Gud, din vreda tystnad trycker
oss mot tvivlets gränser ut.
Varför har du övergett oss?
Tron förtvinar. Hjälp oss nu!
3 När vi inte orkar längre,
hörs en röst från hjärtats djup.
Anden bor och ber inom oss.
Visar oss på Räddaren.
4 Visar oss att Kristus ensam
löser oss ur skuld och skam.
Domen upphävs, vi går fria.
Mörkrets tid är nu förbi.
5 Därför vill vi jubla, tacka
dig, vår Far för all din nåd.
Jesus, tack att du går med oss,
läker sår och stärker tro.
6 Sänd oss nu att våga livet,
vandra i din efterföljd.
Genom död till liv är mönstret.
Kaosmörkret vänds i ljus.
Copyright: Peter Andreasson
Psalmtexten är skriven till ett seminarium i Anders Frostenssons psalmskola.
Nästa år firas ett Lutherjubileum. Inför det fick vi i uppgift att skriva en psalm
i Luthers anda.
Vad i texten är då typiskt lutherskt?
Luther tolkar Bibelns första verser och orden om det djup som täcks av mörker, ödslighet och tomhet ur den förtvivlade människans perspektiv. Det är inte bara jorden som i begynnelsen var öde och tom med ett djup som täcks av mörker. Det kan vara ord som beskriver den förtvivlade människans erfarenhet. Förtvivlan, eller anfäktelsen, som Luther talar om kommer av människans bortvändhet från Gud, från skulden, från den djupt rotade inkröktheten - Luther talar om människan som "incurvatus in se" inkrökt i sig själv. Detta leder till ett kaosmörker - ett ord som inte Luther använder men som återfinns i artikeln Den sjungande reformationen. Jag fastnade för ordet kaosmörker. Det kan rymma brottningen med Gud när vi upplever att Gud är tyst, att han övergett oss, att han är vred på oss för all grymhet och ondska vi orsakar. Ordet kan rymma ångesten över klimatförändringarna. Ordet beskriver träffande det mörker som råder i Sverige och Europa när vi stängt våra gränser för människor på flykt, infört nya regler som skickar vår solidariska och generösa invandringspolitik till historiens sophög och där det plötsligt har blivit politiskt korrekt och rumsrent att ha åsikter som tidigare endast obildade rasister hade. Vilket mörker! Vilket kaosmörker!
Enligt Luther kan vi människor inte rädda oss själva. Det finns ingen väg ut ur mörket. Vi har alla del i skulden och mörkret och i den situationen är det svårt att tro. Enligt Luther förmår vi inte ens ropa till Gud - så djupt fallna är vi, så inkrökta i oss själva är vi. Den som ropar är därför inte den förtvivlade utan det är Anden, Gudsvinden från skapelseberättelsen, som bor och ber i oss och visar oss på Kristus som ensam kan rädda oss.
Luther hämtar i sin teologi, sin själavård och sina psalmer inspiration från Psaltaren. Påtagligt många Psaltarpsalmer börjar i mörker och förtvivlan, ur djupen hörs ett rop till Gud, Gud griper in och räddar och det hela slutar i lovsång. Jag har valt att låta min text följa detta speciella Psaltarmönster - ett mönster som också är påskens och dopets mönster: genom död till liv.
Och Gud förvandlas från den vreda domaren till att för den räddade upplevas som den allra nådigaste Fadern.
Det lilla ordet "nu" är också väldigt lutherskt. Det gör det som hände i begynnelsen, det som beskrivits av Psaltarens författare i dåtid till en personlig erfarenhet i nuet för var och en som söker Gud.
