Trons kraft
Jesus var hemma. Smaka på de orden. Jesus var hemma. Guds son, full av nåd och sanning, Världens frälsare, Guds skaparord som fanns i begynnelsen, Ordet som fanns hos Gud och var Gud. I Ordet var liv och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Och Ordet blev människa och bodde ibland oss, säger Johannes.
Först i Betlehem, sedan i Egypten som flykting, sedan i Nasaret. Och som vuxen i Kafarnaum, ungefär fem mil från Mor och syskon i Nasaret. Var bor Jesus nu? Här, där två eller tre samlas i hans namn. Här, i hjärtat. I ditt hjärta och i mitt hjärta. Han är oss närmare än vi är oss själva. Han är hemma. Är du hemma? Eller känner du dig bortkommen i tillvaron? Vilsen? Orolig? Jesus är hemma och väntar på dig.
Vad gör han? Jo, han förkunnar ordet. I ord och handling berättar han vem han är, vem Gud är. Han berättar att varje människa är skapad till Guds avbild. Att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Att det finns förlåtelse, det finns något som heter frid, på riktigt. Känn ingen oro, säger han. Jag är med er alla dagar.
Jag tror att den lame mannen och hans vänner hade träffat Jesus förut. Kanske hade de hört honom förra gången han var hemma. Mannen som talade och handlade som ingen annan. Som väckte deras tillit, deras förtroende.
Varför bar vännerna den lame till Jesus? Jag tror de gjorde det av kärlek, av medkänsla. Den lame hade kanske betytt mycket för sina vänner. Han var inte upptagen, han var nertagen. Närvarande. Han hade tid att lyssna på vännerna, be för dem, uppmuntra. Och nu vill de göra något för honom.
Taken var platta i Israel på Jesu tid. Man kom dit via en utvändig trappa. Där torkade man säden, där hängde man kanske tvätt. De bryter upp taket och firar ned mannen.
Jesus ser deras tro. Vilken tro? Den tro som är tillit, som är medkänsla, som inte ger sig, som är kreativ och påhittig och lösningsfokuserad. Den tro som tar sig uttryck i handlingskraft för de mest utsatta. Den tron har vi sett mycket av under pandemin. En trotsig trons kraft som inte ger efter för rädsla och missmod utan kliver fram, krokar arm med andra, ber och bär och gör skillnad för de ensamma, för riskgrupperna, för de smittade, för de förlamade.
Dina synder är förlåtna. Vilken märklig öppningsreplik. Här kommer de med en lam man och så talar Jesus om synd. Hur tänker han? Jo, att människan är en sammansatt varelse, att kroppen och själen och anden hör samman. Han vet att kroppen kan berätta vad själen känner. Han vet det David visste när han begått äktenskapsbrott. I Psalm 32 i Psaltaren i den gamla översättningen står det: Så länge jag teg försmäktade mina ben vid min ständiga klagan. Hans skuld var så tung, han mådde så dåligt innerst inne så benen bar honom inte.
Dina synder är förlåtna. När vi firar högmässa så börjar också vi i den änden. Vi säger som det är. Och sedan får vi höra samma ord som den lame: Dina synder är förlåtna. Det hjälper inte att laga kroppen om själen är trasig.
Jag tänker att vi ibland är den lame som behöver bäras till Jesus i bön. Ibland är vi vännen som ber och bär. Idag bär jag dig, i morgon bär du mig. Det finns många som är lamslagna av rädsla, oro, smärta, ensamhet, meningslöshet, skuld. Gud, öppna våra ögon så vi ser vem som behöver bäras och helas.
