Predikan 2:a söndagen i advent

 

Guds rike är nära

 

Det är mörkt nu. Det är sent på jorden. Är slutet på allting nära nu? Ja, vi har aldrig varit så nära slutet som nu. Men så har människor tänkt och sagt förut, genom århundraden, när nöden varit stor och man tycker sig se tecken på att slutet är nära. Men nu tycks det vara sent på allvar. Jag talade med min syster häromdagen. Hon har förlorat hoppet. Och hon är inte ensam. 

Det finns tre sätt att reagera. Det ena är förnekelse, att sticka huvudet i sanden och låtsas som om allt är bra. Har ni sett reklamen för Dollarstore: Heaven is here! Himlen är här, Guds rike, allt du söker och längtar efter finns inom räckhåll, bara du betalar. Människan reduceras till en korkad konsument som inte bryr sig om konsekvenserna. 

Det andra sättet att reagera är depression, uppgivenhet, isolering. Jag kan inte göra något åt krigen, jag kan inte göra något år klimatförändringarna, därför sätter jag på TV´n och dör långsamt framför Netflix. 

Det tredje sättet att reagera är att räta på sig, lyfta huvudet, vaka och vänta på vår och hela skapelsens befrielse och befriare. (anthropos, människa – den som vänder ansiktet uppåt, mot Gud). 

 

För det är först när vi lyfter våra huvuden och lyfter blicken som vi blir sant mänskliga, med ansvar och skuld, med förmågan att se, sörja och skapa och välja tilliten som livshållning. Djupt inom oss finns insikten om att denna jorden den är inte riket ditt, för det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången. Vi är pilgrimer, vårt hem är i himlen och det är dit vi är på väg. 

 

För några veckor sedan hade jag förmånen att få lyssna till ett föredrag av Camilla Lif, kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm. Hon gav oss ett antal nyckelord för att orka lyfta våra huvuden och räta på oss i en tid då vi kan bli förlamade av rädsla och ångest. Ni har fått nyckelorden bearbetade av mig och jag tänker att vi kan samtala om dem efter kaffet. 

 

Jag vet inte om slutet är nära eller om Kristus dröjer. 

Hur det än är med den saken vill jag här och nu peka på tre saker utifrån dagens tre texter:

 

1/ Håll stigarna till kyrkorna upptrampade för en dag kommer profeten Mikas ord gå i uppfyllelse om att människor kommer att strömma till Herrens tempel för att få undervisning och vägledning, frid och fred, för nöden söker alltid nåden. 

 

2/ Läs Bibeln för det är som Paulus säger att där finns den tröst vi behöver för att kunna bevara hoppet. 

 

3/ Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Ingen orkar be och tro och vaka och hålla hoppet levande på egen hand. Vi hör samman och vi är givna åt varandra för att bära varandras bördor. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Vad kan vi göra när det är sent på jorden?

 

·      SÖKA OSS SAMMAN

 

·      SE verkligheten som den är

 

·      SÖRJA 

 

·      STILLHET OCH BÖN

 

·      DRÖMMA NYA DRÖMMAR

 

·      FÖRUNDRAS (Counting miracles)

 

·      SKAPA (Julia Smith)

 

·      STÄLL OM (plantera äppelträd)

 

·      TA ANSVAR FÖR GUD (bereda rum för Kristus) Etty Hillesum

 

·      TACKA

 

·      TA EN TUPPLUR

 

 

 

 

Predikan söndagen före domsöndagen

Vaksamhet och väntan

 

En bekant till mig tyckte dagens texter är deprimerande. 

Är de deprimerande eller djupt allvarliga? Det finns i frälsarkransen en nattens pärla, en svart pärla som tar det onda och mörka på allvar, som tar sorgen på allvar. 

 

Vi måste tala sant om livet. Och till sanningen om livet hör också att vi människor är skapade till Guds avbild. Gud skapade oss för paradiset, för ett tillstånd av balans och harmoni – shalom – frid och fred. 

Därför säger Jesus: Guds rike är inom er. 

 

Nelson Mandela sa: Ingen föds till att hata en annan människa på grund av hans hudfärg, bakgrund eller religion. Människor måste lära sig hata, och om de kan lära sig att hata kan de lära sig att älska, för kärleken kommer naturligare till det mänskliga hjärtat än dess motsats. 

Guds rike är inom er. Påståendet är oerhört. Guds rike, freden och friden, skönheten och glädjen, omsorgen och förlåtelsen finns här, en medfödd skatt. Barnen vet det, men hur är med oss vuxna? Reklammakarna vet det, marknaden vet det och lockropen ljuder överallt: här är Guds rike, nej där är det. Köp det så blir du lycklig, härma dina idoler, lyssna på experterna så blir du smart och rik och lycklig. Trampa på de svaga, ta för dig, för här gäller det att satsa på sig själv. Utbudet stressar oss och vi sover sämre och dövar vårt samvete och springer än hit, än dit för att vara inne och följa de senaste trenderna. Vi blir utifrånstyrda och lättlurade. Vi tappar bort oss själva och vår inre kompass och då kan det gå riktigt illa med oss och med mänskligheten. Som på Noas tid och på Lots tid. Är det inte just det vi ser nu? De människor som ännu har kvar sin förmåga att skilja mellan rätt och fel och gott och ont gråter. 

Vi måste tala sant om livet och det gör profeten Amos. Han reagerar på människors ondska, hur man fuskar och fifflar och utnyttjar de fattiga och han är rasande heligt vred å Guds vägnar. Han utlyser en tid för sorg då solen går ner vid middagstid och jorden läggs mörk på ljusa dagen, då alla kläs i säckväv och huvuden rakas och sorgen drabbar som sorg efter ende sonen. Först när distraktionerna tystnar och människor stannar upp märker de att de bär på en hunger, inte en hunger efter bröd utan en hunger efter att höra Guds ord. 

 

Är vi inte där nu? Borde inte Svenska kyrkan eller Sveriges kristna råd utlysa en tid för sorg över tillståndet i världen, flagga på halv stång och bjuda in till sorgegrupper där vi får upptäcka vår hunger efter Guds ord. Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, säger Paulus. Vi behöver inte irra omkring, famla, gå vilse, springa än hit och än dit i sökandet efter lyckan. Guds rike är inom er.  

 

Kanske behöver vi hjälpa varandra att bli stilla, lyssna inåt, bli samlade och centrerade, närvarande och känna ett lugn mitt i stormen. Hjälpa varandra att leva vaksamt och uppmärksamt och möta rädslan och sorgen med mod: våga älska, våga tillit, våga avstå, våga vaka, våga brinna och våga leva så länge det heter idag.   

 

Kanske behöver vi också hjälpa varandra att leva i väntan, lyfta blicken och söka efter tecken på hopp, på att Gud ska gripa in och rädda den mänsklighet som han älskar. 

 

 Är dagens texter deprimerande och vi kan lämna dem därhän eller är det dags att ge rum för nattens pärla, för allt det svarta och svåra, för sorgen och längtan, för stillheten och modet? Är det inte dags att tala sant om livet? 

Nyskriven psalm:

Så bli stilla min själ

Sakta dansar löv i vindens fång. 

Det är höst och vi påminns om livets gång. 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill dig väl. 

Våga älska den tid som är kvar. 

Sakta vaknar oron i vårt bröst 

när vi ser allt som sker; är det världens höst? 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill oss väl

Våga tillit den tid som är kvar. 

Sakta stegras jordens feberkval 

och de fattiga drabbas av våra val. 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill oss väl.

Våga avstå den tid som är kvar. 

Sakta djupnar sorgen i vår kropp

och vi gråter med dem som är utan hopp. 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill oss väl.

Våga vaka den tid som är kvar. 

Sakta skymmer dagen i vårt hus.

Kom, vi söker oss samman och tänder ljus. 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill oss väl. 

Våga brinna den tid som är kvar. 

Sakta virvlar löv i vindens fång.

Det är höst och vi påminns om tidens gång. 

Låt mig vara beredd, mera redo än rädd,

våga leva den tid jag har kvar. 

Predikan nittonde söndagen efter Trefaldighet

 

Trons kraft

 

Veckan som gick hjälpte jag min bror att flytta. Vi rensade alla lådor, skåp och hyllor först. En del packades, en del gavs bort och mycket kastades. Jag åkte till kretsloppsgården och där i en säck hittade jag denna Bibel. Jag kunde inte kasta den. Varför?

För att den berättar för oss om vem Gud är och vem vi är, att Gud har skapat oss, om paradiset, om ormen och olydnaden, om hur allt det vackra gick sönder och smutsades ned. Hur misstron ersatte tilliten, hatet flyttade in, hämnden, girigheten och misstänksamheten. Den berättar om den Kärlek som övervinner allt, om att Gud aldrig ger upp, om herden som söker det förlorade tills han finner det, om Jesus vår bror och räddare som följer oss dit ingen annan går. Den berättar att Gud är Barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Att det finns nåd för alla skuldtyngda, ljus för dem som vandrar i mörkret, gemenskap för de ensamma och övergivna. Den berättar att det finns hopp när allt hopp verkar vara ute, att det finns en väg genom mörker och död till uppståndelse och nytt liv. Den berättar att det finns frid att få, att fred och försoning är möjlig. Den berättar att vi en dag ska se Gud ansikte mot ansikte och då ska Gud torka alla tårar, våra tårar och sina tårar och lovsången kommer stiga ur allas hjärtan och allt kommer vara ljus, frid och salighet. 

Det är därför jag inte kan slänga Bibeln, för den har väckt min tro till liv, min tillit till livet och till tillvarons grund. 

 

Trons kraft handlar om denna tillit, om den Gud som tagit första steget, som möter oss där vi är, som ser allt och vet allt och ändå älskar. Kraften är inte vår, den kommer från Gud som en vilja innanför vår vilja, en vilja som väljer livet trots allt som motsäger det. En vilja som får oss att stiga upp, som får oss att lita på att vattnet i kranen är rent, att maten vi köpt är ätbar, att grannen vill mig väl, att den bil jag möter kommer hålla sig på sin kant, att lokföraren kan sin sak, att kaffet vi snart ska dricka är giftfritt. Tilliten genomsyrar våra liv från morgon till kväll, i allt vi är och gör. 

 

Nu råder tillitsbrist i Sverige och i världen. Allt fler blir allt mer misstänksamma och rädda. Och det är inte konstigt. Människor har i alla tider gjort varandra illa. Problemet idag är att vi nås av nyheter på ett ögonblick från hela världen och våra arma hjärnor och hjärtan klarar inte av att ta in och förstå allt. Det är det onda som är undantaget, det goda är det tyst om i nyheterna för det är det normala. Vi ska inte vara naiva, men jag vill föreslå att vi håller fast vid tilliten som livshållning. Vi kommer bli lurade men tilliten kommer segra. 

 

Det var den tilliten som lyfte den lame och bar honom till huset där Jesus var. Det var tilliten som fann på råd när trängseln var stor. Det var tilliten till Jesus som gjorde att vännerna inte gav upp, som gav dem kraft att bära upp sin vän på taket, bryta upp det, tvinna rep av mantlarna så de kunde hissa ner vännen till Jesus. Ingen i bärarlaget sa något, inte heller den lame. Deras handlingar talade sitt tydliga språk. 

Jesus börjar med att förlåta synderna. Varför? För att det var så man tänkte – han är lam som straff för synder. Därför började Jesus i den änden, liksom för att visa alla att Gud straffar inte, Gud njuter inte av att se människor lida. Gud är kärlek. Gud kan bara älska. 

 

Vi avslutar med att läsa en psalm tillsammans, psalm 779, skriven av Ylva Eggehorn 

Predikan 15 e söndagen efter Trefaldighet

 

Ett är nödvändigt

 

Det är sent på jorden. Nu, om någon gång, är det viktigt, livsviktigt att ta reda på vad som är det enda nödvändiga. Ska vi oroa oss och agera och gå igång som Marta eller ska vi bli stilla och passiva och bara lyssna som Maria?

 

I tisdags skulle jag ta mig från Lund till Aneby med tåg. Utanför Eslöv körde tåget på en människa som i orkade leva. När vi tre timmar försenade kom till Alvesta satte sig en kvinna i stolen bredvid. Vi började prata. Hon var sen och jag var sen p.g.a. av omständigheter ingen av oss rådde över. Hon berättade att förra gången hon åkte tåg så hade det också blivit stopp, då p.g.a. allt regnande och, sa hon, då kom jag i samspråk med andra passagerare och vi kom liksom närmare varandra, vi talade om det som är riktigt viktigt. Och det gjorde vi också. Hon hette förresten Anna. Är detta det enda nödvändiga?

 

Jag öppnar senaste numret av Naturskyddsföreningens tidning. Therése Lindgren, en av Sveriges största influencers har skrivit en bok med titeln: Viktigt på riktigt. Den handlar om hur vi ska leva mera hållbart. Och för många är detta den allra viktigaste frågan: att ställa om liv och samhälle och rädda mänskligheten från att gå under. Är detta det enda nödvändiga?

 

Jag sätter på radion och hamnar i ett samtal om AI och de talar om risken för att AI tar över och raderar ut allt mänskligt liv. Är detta det enda nödvändiga, att sätta gränser för AI och rädda mänskligheten från något människan hittat på och nu tappar kontrollen över?

 

 Jag hämtade Noah på förskolan i onsdags. När han fick syn på mig sprang han över gården och kastade sig i min famn. Vi gick till parken och lekte i löven i nästan två timmar. Noah var lycklig och jag var lycklig. Är detta det enda nödvändiga; att få vara med dem vi älskar, att leka och skratta och vara närvarande i nuet? 

Jag besökte Linköpings kloster igår. Syster Therese har satt upp fyra ord som fokus för livet i klostret: Bönen, Bibeln, Bildningen och Barmhärtigheten. Klostrets vänner sjöng och delade en enkel måltid, bad, samlade in pengar till ett altare och plockade skräp. Jo, vi var trettio personer i olika åldrar som under en timme plockade skräp. Och det kändes djupt meningsfullt. Grön barmhärtighet heter det. Det enkla, nära, nästan meningslösa för snart är det fullt med skräp igen, men detta att gå ner på knä, sträcka in armen i häcken och befria den från flaskor, fimpar, snus, papper, burkar. Det kändes heligt, livsviktigt. Är detta det enda nödvändiga?

 

Vad menar Jesus med att Maria valt det som är bäst? Vad menar han med att bara en sak behövs? 

Kanske finns svaret i bergspredikan där Jesus säger: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall allt det andra tillfalla er. 

Det är som när man knäpper en skjorta, kommer första knappen i fel hål blir det snett och galet hela vägen, men om man är noga och sätter första knappen i rätt hål blir det rätt hela vägen. Det är inte antingen Maria eller Marta utan Maria och Marta. Båda bor i varje människa. 

 

Martin Lönnebo är inne på samma spår. Det handlar om vara och göra. De flesta av oss är göra-människor som får sitt värde av det vi gör. Gör vi inget är vi inget. Några av oss är göra-vara människor. Vi rusar på i ekorrhjulet men har upptäckt att vi då och då behöver ta en paus. Mest för att orka fortsätta springa. Några få är vara-människor. Barnen, vännerna som har en psykisk funktions-nedsättning, de som ”är”, som bottnar i sitt vara och är äkta rakt igenom. 

Det Jesus försöker säga idag är: Marta, sträva efter att bli en vara-göra-människa. Bli stilla, lyssna, samla dig, Gud är och du är och när du vilar i min kärlek så får du kraft att göra det just du ska göra, din urskillningsförmåga stärks, din ödmjukhet djupnar, dina sinnen öppnas, din förundran väcks till liv och du ser vad som är riktigt viktigt, just nu. 

Predikan 11 e söndagen efter Trefaldighet

 

Tro och liv

 

Kära barn, vår kärlek får inte bestå, bara i ord som vi för på tungan.

Är den sann, måste den också ta sig uttryck i våra gärningar. 

 

Denna sång har jag inte sjungit sedan tonåren. Det är en bibelvisa och de var populära i kristna ungdomskretsar på sjuttiotalet. Texten är från Jakobs brev. 

 

Denna söndags rubrik är tro och liv. Tro och liv, ord och handling. det handlar om huruvida vi är trovärdiga som människor, eller om det finns ett gap mellan vad vi visar utåt, skenet, och hur det egentligen står till. Då och då hör vi kändisar berätta om hur de trots ära och berömmelse och mångas beundran bär på en skräck, rädslan att bli genomskådade, att människor ska upptäcka att de är en bluff. Den rädslan kanske vi bär på lite till mans: tänk om folk visste! 

Gapet uppstår ju när vi låtsas vara bättre än vi är, renare, godare, bättre, frommare. Det finns människor som har en usel självkännedom och som inte ser det andra ser: att den där människan är en dubbelnatur. Och så finns vi, som så innerligt gärna vill bli älskade och beundrade eller åtminstone lite omtyckta för vi vill så gärna vara med. Människans största skräck är att hamna utanför, bli utstött ur gemenskapen och därför är vi beredda att göra precis vadsomhelst för att få vara med. Och vi putsar och polerar, och fixar och fintar, vi rycker upp oss och tar oss i kragen och skärper till oss så att det ska se bra ut. Vi lurar oss själva, vi lurar vår omgivning, ja, försöker till och med lura Gud. Att försöka hålla skenet uppe kostar på och att umgås med andra som gör det kostar på och det blir svårt att andas för ingen vågar vara sig själv fullt ut. Kanske är detta tydligare i kyrkliga sammanhang än på andra ställen. Som kristen ska man ju vara lite bättre. Eller? 

 

Fariséerna och de skriftlärde satt på Moses stol. Det betyder att de använde lagen, tio Guds bud och tusentals regler för att leva rent och gudfruktigt. De trodde på fullt allvar att det var möjligt att bli frälst genom att hålla lagen och de försökte få folk att göra likadant. Bud och förbud. Det vara bara tungt och tröttsamt. Jesus såg hur rädda människor var för att göra fel, så vad gjorde han? Sänkte kraven? Nej, han skärper dem. Han är så sträng så att lärjungarna frågar: vem kan då bli frälst? Svaret är: ingen. Ingen kan bli frälst genom att ta sig i kragen och försöka duga och räcka till. Varför försöker vi då? Gång på gång? Sanningen är ju att vi inte är några helgon. Sanningen är att vi är syndare, allihop. Och det är där nåden kommer in. Vi behöver inte vara rädda för att bli genomskådade. Vi är redan genomskådade. Och genomälskade. Det finns nåd, det finns förlåtelse, det finns en möjlighet att bli fri, andas ut, bottna och vara sig själv, för vem ska vara mig om inte jag, visserligen både skev och sprucken, men framförallt älskad. Och jag får vara med och du och du. Famnen är vidöppen. 

 

Strax ska vi dela en måltid, enkelt vin och bröd. Det är en måltid, inte för rättfärdiga utan för syndare, inte för människor som är sig själva nog, lite förmer utan för alla skeva, spruckna, vanliga människor som längtar efter Guds nåd och kärlek. Här åker axlarna ner och mungiporna upp, för här, kring Jesus, är det lätt att andas. 

Och när vi går hem härifrån behöver vi inte prata om Guds kärlek, den kommer ta sig uttryck i våra liv och gärningar, liksom utan att vi märker det. 

Lär er att göra det goda, säger profeten. Den som är älskad och förbehållslöst accepterad är inte rädd för att göra fel. Man vågar försöka, steg för steg och i Guds rike är kärleken mycket konkret: Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte, för den faderlöses talan och skaffa änkan rätt. Inte för att vi ska bli älskade utan för att vi är älskade. 

 

Predikan 8 e söndagen efter Trefaldighet

 

Andlig klarsyn

 

I morgon har jag en tid hos optikern i Eksjö. Jag ska prova ut nya glasögon med bättre glas. Jag vill vara klarsynt och skarpsynt, inte skumögd och halvblind. Och tänk att det finns hjälp att få! Det är fantastiskt. 

 

Rubriken för denna helg är andlig klarsyn. Andlig klarsyn är en bristvara i vår tid bland världens ledare, Sveriges regering, människor i allmänhet. Få verkar se allvaret i klimatkatastrofen, i flyktingkrisen som är djupare än någonsin, i fråga om vad som är heligt och okränkbart. En av dem som ser klarare är FN´s generalsekreterare. Jag hyser en djup beundran för hans mod att se och försöka väcka mänskligheten till insikt. Och Greta Thunberg går direkt från domstolen där hon har blivit dömd till dagsböter, ut på gatan för en ny protest. På frågan varför hon gör det säger hon: Ni ser inte att det råder klimatnödläge. Därför måste vi agera. Hon och många unga ser något som vi andra inte ser. 

 

Hur blir man andligen klarsynt? Innan jag svarar på den frågan vill jag säga att man kan ha full syn på båda ögonen och ändå vara andligt blind och man kan vara blind på båda ögonen och ändå vara andligt klarsynt. 

 

Så, hur blir vi andligt klarsynta?

1/ Andlig klarsyn handlar om att inse att vi är blinda, att vi behöver hjälp, att vi behöver uppsöka den store optikern med regelbundenhet. Psaltaren är fylld av denna insikt: Visa mig, Herre. Ge mig förstånd. Led min vandring. 

 

2/ Andlig klarsyn handlar om tid, inte klocktid utan Guds tid. Det handlar om att lyssna, invänta Guds vägledning, gå åt sidan och i sitt liv bereda plats för Guds tilltal. För Gud står inte på torget och ropar, Gud försöker inte överrösta allt buller. Gud viskar, visar sig när vi minst väntar det och möter oss ofta i tystnaden. 

 

3/ Andligt klarsynta blir vi om vi gör det ärkebiskop Martin Modéus brukar säga: Ställ dig bredvid Jesus, se det han ser, säg det han säger och gör det han gör. Hur går det till? Jo, vi behöver läsa hans ord, be och öva oss i att göra det Jesus säger och det vi tror är rätt. 

 

4/ Man blir aldrig klarsynt på egen hand, utan alltid tillsammans. Det är bl a därför vi har församlingen. Det är därför det finns själavård, andlig vägledning och bikt. För när vi misslyckas behöver vi få höra att vi är förlåtna, vi behöver spegla våra liv i andras liv och se att det är möjligt att börja om. 

Klarsynt blir man inte på egen hand. Därför vi har församlingsråd och kyrkoråd och Aneby kristna råd. Därför finns grupper och sammanslutningar, som stöd i livet, som hjälp att se klarare och göra klokare val. 

 

5/ Det finns ett test man kan göra för att se om det finns andlig klarsyn. Det är profeten Jeremia som ger oss detta test för att kunna avgöra hur det står till med vår syn: 

·      ändra era liv

·      handla rätt mot varandra

·      förtryck inte invandraren, den faderlöse och änkan

·      låt inte oskyldigt blod flyta

·      skada inte er själva genom att följa andra gudar

 

Detta är att välja den smala vägen. Detta är att låta Guds vilja få konkreta följder i liv och samhälle. Gör vi detta så lovar Gud att bo mitt ibland oss. 

 

Själva kan vi inte åstadkomma det men med Guds hjälp är det möjligt. 

 

 

Predikan Pingstdagen

Den heliga Anden 

 

Vi finns nära dig. För all tid. Har ni sett Länsförsäkringars reklam? Man ser ett ansikte på en medarbetare och texten: Vi finns nära dig. För all tid. 

Jag undrar om inte reklammakarna har läst Bibeln. För det kunde vara ett bibelcitat. Möjligen har de missat tre ord: Var inte rädd, vi finns nära dig, för all tid. 

Jesus har lidit, dött och uppstått. Han har under fyrtio dagar visat sig för sina lärjungar innan han på Kristi Himmelsfärdsdag lämnar dem och går till Fadern. Men Gud har inte övergett oss. Nu ger han oss Anden. Man skulle kunna säga att Jesus på berget vid sin himmelsfärd lämnar sina jordiska sandaler för att kunna finnas nära var och en av oss, varje människa, varje levande väsen över hela jorden, samtidigt. Vi finns nära dig. För all tid. Detta VI är Gud själv, Fadern, Sonen och Anden, Skaparen, Försonaren och Livgivaren. 

 

Och nu händer det som står i dagens psaltartext: Du ger dem och de tar emot, du öppnar din hand och de äter sig mätta, du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. 

På påskafton satte vi upp sex fågelholkar i min trädgård. Det är liv i fyra av dem. Det är särskilt en som väckt mitt intresse, blåmesens holk. De har kläckt fram sina ungar och nu flyger föräldrarna i skytteltrafik för att mata ungarna, från tidig morgon till sena kvällen. 

Jag har inte räknat men det sägs att de varje dygn hämtar femhundra insekter att mata sina ungar med. Du ger dem och de tar emot, du öppnar din hand och de äter sig mätta, du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. 

 

Den heliga anden är Guds moderliga sida. Motsvarigheten i GT, är Visheten, Sofia och det passar bra att påminna om det idag, på Mors dag.  Anden har många namn: Hjälparen, tröstaren, pedagogen – den som tar barnet vid handen och visar vägen, försvarsadvokaten, den som för din talan och träder till ditt försvar i alla lägen. Anden är också kreativitetens källa. Konsten, musiken, teatern, filmen, dansen, litteraturen, den välsmakande måltiden, skönheten – människans förunderliga skaparförmåga har sin källa i Guds Ande. Jesus liknar henne vid strömmar av levande vatten, en källa som ständigt porlar med friskt, livgivande vatten. En källa som finns här inne, i dig, i mig. 

Är det verkligen så? För ibland känns mitt inre som en torr och livlös öken. Martin Lönnebo skulle säga: Oroa dig inte, källan finns där hur det än känns, som ett grundvatten, på djupet. Och sedan skulle han säga: Välsigna, välsigna alla du möter idag, välsigna särskilt den som ingen bryr sig om och ingen ser. Välsigna! Och sätt upp fågelholkar och bihotell och måla eller sjung eller skriv: skapa med den förmåga du fått. För Anden värderar inte. Hon är som den bästa pedagogen i världen: hon lyser av glädje över våra tafatta försök. Välsigna och värna livet så kommer källan porla.

 

Guds ande möter oss där vi är. Det är det som händer på Pingstdagen i Jerusalem. Rädda och tvivlande lärjungar blir fyllda med kraft och talar om Gud på språk som alla förstår. Gud kräver inte att vi ska lära oss latin eller något annat underligt språk. Det tog 1500 år innan Luther med sin reformation införde att Bibeln skulle översättas, predikan skulle ske på det språk som lyssnarna förstod, psalmer skulle skrivas så att alla kunde sjunga med. Guds ande är också översättare, tolken som hjälper oss att tro. 

 

Så var inte rädd. Vi finns nära dig. För all tid. Det är hälsningen från himlen idag, från Guds hjärta till dig och mig.