En text om mötet med den Uppståndne skriven av Rebecka Bernberg

Då kom Jesus och stod mitt ibland dem...
Det var dessa ord som stack ut för mig idag när jag under min bön än en gång återvände till

Johannesevangeliets tjugonde kapitel, verserna 19-29, för att idissla Ordet.

Stannade kvar vid orden och försökte se Jesus framför mig, ståendes mitt ibland lärjungarna, inte på avstånd, utan mitt i gruppen.

Lyssnade till orden: ”Frid åt er alla!”

Berörs än en gång av hur Jesus visar dem sina sårmärkta händer och sin sida. Tårar börjar bränna bakom stängda ögonlock, vet inte riktigt varför. Detta med att hans sår finns kvar.
Att mina sår också finns kvar. Att jag känner ett alltmer ökande behov av att snabbt bli frisk, att vara stark, för att min älskade livskamrat behöver få vara svag. För att han har tvingats vara stark och kämpa alldeles för länge för att bära mig och hela familjen under min långa sjukskrivning. För att bristningsgränsen är närmre än någonsin. Måste jag vara stark – för hur ska det annars gå?!

Men Jesus står här mitt ibland oss, mitt i livets osäkerhet och ovisshet, mitt i rädsla och oro, mitt i tröttheten och svagheten – och sträcker fram sina sårmärkta händer och räcker oss sin FRID. Inga garantier. Inga löften om framgång, säkerhet och hälsa. Inga överslätande trösteord om att ”det här kommer nog gå bra, ska du se.” Endast detta: en frid som räcks oss inifrån. Från Den som själv finns mitt i smärtan, mitt i ångesten, mitt i rädslan, mitt i den totala övergivenheten och ensamheten. Jesus kommer innanför vår rädslas reglade dörrar och räcker oss frid, genom sina korsmärkta händer.

Och tillsammans med lärjungarna får jag sträcka fram mina händer, som också bär sår, och röra vid Jesu sår. Detta är kontaktytan. Här förenas vi.

Och HÄR – mitt i det svaga, det brustna, det otillräckliga – ger oss Jesus ett mandat som sträcker sin in i evigheten: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” Kallade att vara försoningens tecken. Att ta emot den frid som är fred för världen.

För det krävs inte hälsa och styrka, inte tryggad försörjning, inte garantier om en säker framtid. Men att jag lägger mina händer i Jesus händer, låter mina sår beröras av Jesu sår, låter mitt lidande förenas med Jesu lidande och tar emot Kristus som finns mitt i livet, som det är.

Rebecka Bernberg

Böneapostolatet

Predikan 2 sönd i påsktiden

Påskens vittnen

 

Vet ni att det är inne att berätta om sina misslyckanden, för genom att misslyckas lär man sig mer om sig själv och livet. 

Simon Petrus och hans bror Andreas, Jakob och hans lillebror Johannes, det var Taddaios, Filippos, Bartolomaios, Simon, Matteus, den andre Jakob och slutligen Tomas, tvillingen också kallad tvivlaren, alla hade misslyckats. 

 

Gud hade sedan syndafallet kallat på människan: Adam var är du? Gud hade försökt få oss människor att göra bot och bättring genom tio Guds bud. Gud hade sänt profeter att varna och vägleda folket. Men inget hjälpte. Till sist sände Gud sin son för att rädda världen, för att älska oss tillbaka till Gud. Jesus ger sitt liv, han dör på ett kors och uppstår. Allt är fullbordat. Människan är försonad med Gud, paradisets port är öppnad på vid gavel. Nu måste hela världen få höra glädjens budskap. Du är älskad, du är fri, våga tro att det gäller dig. 

Men de som skulle vittna är rädda. De har mött den uppståndne, de har sett honom med egna ögon. Ändå sitter de bakom reglade dörrar, rädda. 

Jesus hade levt med dem i tre år, gett dem allt men när det verkligen gällde fegade de ur, förnekade och förrådde, sprang och gömde sig. Jesus kunde ha skällt ut dom, sagt upp dem och återvänt till Fadern i himlen för att meddela att projektet hade havererat. 

 

Inga förebråelser, inga utskällningar, inga hot. Bara detta: Frid åt er alla. Frid åt er alla. 

 

Han vänder sitt ansikte till dem, han ser på dem med kärlek och ger dem sin frid. Det är det enda som kan bota en människa som är fylld av skam och självförakt. Kärlek, frid och förnyat förtroende. 

 

Tomas tvivlade. Han var ärlig. Jag kan inte tro om jag inte får själv får se. Jesus känner Tomas och ger honom det han behöver för att han ska kunna tro. Jag är övertygad om att Judas också hade kunnat få börja om, bara han hade kommit till Jesus. För Guds kärlek är alltid större än våra synder. 

 

Tomas var inte den ende som tvivlade. När Jesus ska ge dem missionsbefallningen, sända dem ut i världen att vittna om påsken står det: När de fick se honom föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: Åt mig har gett all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut…

 

Det är som om Jesus läst Tomas Tranströmer och vill säga till var och en av de elva och till dig och mig idag: Skäms inte för att du är människa, var stolt. Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det skall. 

 

Hur är det med oss. Är vi frimodiga påskens vittnen eller är vi också rädda, uppgivna? Vi har kanske inte låst dörren, men det är lätt att idag gripas av missmod och fråga var Gud är och varför han inte griper in. Det är frestande att skruva ner trons låga till ett minimum, att tvivla.

Jesus är här. Han ser oss och möter oss var och en där vi är. Låt oss göra som Tomas, säga vad vi behöver för att kunna tro och återfå hopp och frimodighet. 

 

Strax firar vi måltiden. Vi får öppna vår händer och ta emot Kristus själv i bröd och vin. Vi får ge honom våra tvivel, vår trötthet, vår oförmåga att tro och han ger oss sin frid. 

Sedan sänder han oss ut i nya möten och samtal, tvivlande och troende med hans frid i våra hjärtan.