Predikan Bönsöndagen

Bönen

I morse var jag ute med min hund. Då hörde jag göken för första gången, ihärdigt koko-ande. Det var inte en sång, en morgontrudelutt bara så där. Det var en bön, ett rop, en längtan efter en vän.

Bönen är inte förbehållen kristna människor. Bönen finns i alla kulturer, i alla religioner, ja hela skapelsen ropar, vinden, forsen, bina, lammet, göken. Och du. Och jag.

Du är en bön, sjunger vi. Tårarna, tystnaden, drömmarna, styrkan, sucken, njutningen – allt – hela vårt väsen -är en bön. Därför finns det ingen som inte ber.

Gud ser, Gud hör och Gud längtar efter en relation, ett samtal – att vi ska vända oss till vår honom med vårt rop.

Hela skapelsen ropar och allt i oss är en bön och samtidigt får vi idag säga med lärjungarna: Herre, lär oss att be.

Bön är det enklaste som finns och det svåraste. För det blir så lätt en kamp, en kramp, ett krav.

Lär oss att be. Vad är det första Jesus lär oss? Att finna en tid och en plats för bön. Vi kan be var som helst och när som helst. Och det skiftar under livet men jag tror att vi för vår svaghets skull behöver hitta en fungerande rytm. Bevara ordningen så bevarar ordningen dig, heter det. Hitta en tid, helst varje dag och en plats dit du återvänder för att samtala med vår Herre. Jag har tidvis kämpat med att få till ett regelbundet andaktsliv, förmodligen har ambitionerna ofta varit för stora. Nu har jag ett litet altare i mitt sovrum med ett kors, en ikon och ett vaxljus. På golvet har jag ett fårskinn och en bönpall där jag knäböjer och finner vila för kropp och själ. Varje morgon, innan frukost och andra morgonbestyr blir jag stilla och ber: I faderns, sonens och den heliga Andens namn. Låt mig var morgon få möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig. Visa mig den väg jag ska gå, jag sätter mitt hopp till dig. Sedan läser jag ett stycke ur en andaktsbok, just nu läser jag Natt och dag av Ylva Eggehorn. Därefter ber jag för dagen, bygden och barnen.

Det andra Jesus lär oss är att fästa vår blick och vårt hjärta vid Gud. Fader, låt ditt namn bli helgat, Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske.

Sedan kommer våra önskningar, våra behov. Det behövs inte många ord. Det räcker med Tack, Hjälp, Förlåt. Blir vi trötta på våra egna ord så finns det böner att be, bönboken i Psalmboken, En liten bönbok, Bönboken tradition och liv.

Jesus vill att vi ber tillsammans, för och med varandra. Ge oss, förlåt oss…

Sedan uppmanas vi att tjata, att vara enträgna, att be, söka, bulta - att vara uthålliga och det är svårt om man är ensam men när man är fler kan man turas om.

Vad händer om bönesvaret uteblir? Vi får inte alltid det vi begär men Jesus lovar att vi får det vi behöver. Idag är det mors dag. Våra mödrar gav oss inte alltid det vi ville ha men efter bästa förmåga gav de oss det vi behövde. Ett barn vet inte alltid sitt eget bästa.

Här vill jag peka på dagens samlingsbön: Hör vår bön, svara oss i din kärlek, handla med oss efter din vilja.

Predikan femte söndagen i Påsktiden

Att växa i tro

Vi lever i en tid med tillitsbrist. Tro handlar om tillit. Tillit till livet, till Gud, till mig själv, till andra människor, till naturen. Tilliten har ersatts av misstro. Vi går omkring och är rädda. Kanske inte i Aneby, men det finns platser i Sverige och i världen där rädslan och misstron är nödvändig för att alls överleva. Avstånden har blivit för stora och med avstånd följer främlingskap och med främlingskapet rädsla och med rädslan misstro. Där misstron härskar kvävs livet och mångfalden och glädjen.

Vad behövs för att vi ska växa i tro och tillit?

Fyra ord på V. Det första hämtar vi från profeten Hosea i dagens GT-text:

Värmen:  Jag skall älska dem av hjärtat. Vilken kärlek, vilken värme!

Sedan berättar Hosea med glöd och glädje om Guds vision med oss: han skall blomstra som en lilja, slå rot som en poppel och skjuta nya skott. Från mig får du din frukt. Vi är i händerna på vår skapare, på den store trädgårdsmästaren som älskar oss helhjärtat, som planterar och vattnar. Och jag ser ett ansikte framför mig, Gösta Carlströms ansikte, trädgårdsmästarens som får både växter och människor att må bra.

Det andra ordet på V hämtar vi från evangeliet.

Vänskapen Vänner kallar jag er, säger Jesus. Detta är ofattbart. Vänner kallar jag er… Och avstånden krymper, rädslan rinner ur oss, misstron vänds i en försiktig tillit. Är det sant att Jesus är min vän, även när jag tvivlar, förnekar, flyr? Eller är vi Facebookvänner, sådana som man kan ha hundratals av men inte delar sitt innersta med, vänner som är kvar så länge de får ut något av vänskapen? Nej, när Jesus säger att vi är hans vänner så menar han det, ända in i döden.

Det tredje ordet på V hämtar vi från episteln:

Våga Nej, det står ingenstans men texten är en uppmaning till oss att våga. Våga omsätta orden i handling. Och misslyckas du så ta nya tag. Och när du faller och ditt hjärta dömer dig, våga tro att Gud är större och förstår allt, att värmen finns där och vänskapen och förlåtelsen. Våga be, våga utforska texterna, våga följa Jesus, våga leva sårbart, utan alla svar, tillsammans med andra som också söker och beder och tvivlar och tror.

Det fjärde ordet på V hämtar vi från dagens samlingsbön:

Växla Sänd oss hjälparen, din heliga Ande till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst. Ingen kan växa oavbrutet. Vi måste vila, bara vara, lyssna, ta emot för att sedan ge, älska, tjäna, kämpa. Och sedan tillbaka in i vilan i en ständig växelverkan.

Vad behövs för att vi ska växa i tro och tillit? Vi behöver värme, vänskap, våga och växla. När Guds ande får hjälpa oss att växa händer något ofrånkomligt! Då bär vi frukt av kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning – sådan frukt som vår värld behöver mer än någonsin. Och där frukten mognar bryter lovsången fram:

I dagens Psaltartext står det: Cantate! Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, ty han har gjort underbara ting.

Predikan 4 söndagen i påsktiden

Vägen till livet

Joh 14:1-14

Spela upp ljudet av ett bortstött lamm. Övergivet av sin mamma.

Hjälp mig, ta hand om mig, var är du? Låt mig få vara med, få vara nära, annars dör jag.

Lammets ångest är vår ångest, rädslan för att bli bortvald, utstött, utfrusen, ratad, kasserad. Låt mig få vara med, få vara nära, annars dör jag.

Jesus vet det. Därför säger han: Känn ingen oro. Lita på Gud. Lita på mig. I min faders hus finns många rum. Vad är det Jesus säger? Jo, han säger: Alla får plats. I himlen, i gemenskapen, i mitt hjärta. Jag går för att göra i ordningen rummen, bädda, tända ljus, göra fint och sedan kommer jag och hämtar er för att ni ska vara där jag är.

Känn ingen oro. Alla får plats. För Gud vill att alla människor ska bli räddade. Inte rädda, utan räddade.

Vi sjunger 774.

Vägen till livet handlar alltså om vägen hem, det yttersta målet för vår vandring, den stora famnen, den eviga samhörigheten.

Men, hur ska vi hitta dit? För vägen börjar här, den börjar nu. Tomas fråga blir vår fråga: Hur ska vi hitta vägen? Jesus svarar: Jag är vägen. Eller med andra ord: Följ mig, håll dig tätt intill mig. Släpp mig aldrig ur sikte.  

Och så är det just det som händer. Gång på gång. Att blicken skyms av oro för barnen, för framtiden, för den egna hälsan. Hoppet byts i missmod när vi blir sjuka, när vi förlorar någon vi älskar, när ensamheten plågar. När bönen blir stum och Gud är tyst, då är det svårt att tro, då är det svårt att se vägen.

Filippos sätter ord på vår längtan när han säger: Visa oss Fadern. Visa oss Fadern, det är nog för oss. Filippos sätter ord på allas kamp, allas längtan, allas bön: Visa oss fadern.

Och det är då det händer. Jesus svarar: Gud är här. Jag och Fadern är ett. Mitt framför dig. Alldeles nära. Närmare dig än ditt eget hjärta. Allt du ber om och längtar efter och en gång ska få uppleva helt och fullt finns här.

När blicken skyms av sorg, oro och missmod, då behöver vi hjälpa varandra att hitta vägen och känna igen Kristus.

Vilka tecken ska vi leta efter?

·      Bibeln – ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.

·      Bönen för och med varandra.

·      Barmhärtigheten som gör det lätt att andas.

·      Det brutna brödet som öppnar våra ögon och kallar oss att själva vara bröd som bryts och delas.

·      Bär varandras bördor – eller med andra ord: gråt med dem som gråter och gläd er med dem som är glada.

Kristus är här, vägen till livet går här i kyrkan fram till altaret och från altaret ut i det liv vi lever.

I dopet inlemmades vi i Kristi kropp. Vi är medlemmar. Vi är Jesu händer, fötter, ögon, öron, hjärta. Och när vi inte orkar vara det så möter vi Kristus i våra medmänniskor, särskilt i de små, de utsatta, i barnen, för den som är nära ett barn är nära Gud.

Känn ingen oro. Det finns en famn, ett hem, en himmel med många rum där alla får plats. Vägen dit börjar här, den går genom gudstjänsten och genom våra hjärtan.