Predikan andra söndagen i Påsktiden

 

Påskens vittnen

 

När de hade ätit…

 

Man kan inte predika för hungrande människor. Jag växte upp i Etiopien och där fanns en utbredd fattigdom. Den lutherska Mekane Yesus-kyrkan insåg tidigt att det inte räcker med att nå ut med evangeliet, bygga kyrkor, döpa och konfirmera och fira gudstjänst. Evangeliet gäller hela människan, sa man. Därför borrade man brunnar så människor fick rent vatten, man bedrev jordbruksprojekt, byggde vägar och startade sjukhus och skolor. 

 

Gud har omsorg om hela människan. Och eftersom vi är påskens vittnen ska kyrkan vara lyhörd för människors behov och möta dem. Vi ska tala och sjunga och be, men vi ska också leva ut evangeliet i handling, fråga: vad kan vi göra för er. Därför anställer vi nu en diakon, en person som blir en symbol för kyrkans omsorg om medmänniskan. 

 

Så till frågan som Jesus ställer tre gånger: Älskar du mig? Mina vänner – detta är den avgörande frågan. Vi kan spela fin musik, ha välskötta kyrkor och kyrkogårdar, ha ordning på GDPR och Församlingsinstruktioner och protokoll. Men vad hjälper det om vi inte älskar Jesus? Vad hjälper det om kärleken saknas?

Finns inte kärleken till Jesus, kan vi lika gärna bomma igen våra kyrkor. 

När jag var studentpräst i Linköping ringde min mor en dag. Hon frågade hur det gick och jag började räkna upp olika aktiviteter som vi bjöd in studenterna till. Men hon avbröt mig strax och frågade: Men Peter, älskar du studenterna?

 

Vad kan öppna våra hjärtan för kärleken? Endast den kan älska som blivit älskad. Jesus säger: den som fått mycket för förlåtet älskar också mycket. 

 

För mina lamm på bete. Var en herde för mina får. För mina får på bete. Petrus fick efter förnekelsen allt förlåtet. Därför kan han svara: Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär. Så blev Petrus den kristna kyrkans första herde, den förste kyrkoherden. 

I torsdags beslutade kyrkorådet att påbörja rekryteringen av ny kyrkoherde till Ydre pastorat. Och nu vill jag be er be till Gud att han sänder en herde som älskar Jesus, en herde som vill vara ett påskens vittne, en herde som visar omsorg om fåren. Vill ni göra det?

 

Är du ett påskens vittne? Är jag det?

Eller är vi bara tröttna, slitna och tomma av det som skaver i våra liv, efter pandemin, av krigets fasor?

Det var lärjungarna också. De hade förlorat sin bäste vän, de hade förlorat framtidstron, och de hade arbetat hela natten utan att få något. De var på botten, helt slutkörda. 

Jesus ger dem mat att äta, han möter dem där de är, de behöver inte förställa sig och låtsas. Och han kräver inget av dem. Han frågar bara: älskar du mig.

Predikan Långfredagen

 

 

 

Vi sjunger:

Jesus, remember me, when you come into your kingdom,

Jesus, remember me, when you come into your kingdom.

 

Det är Långfredag i världen. Den gode herden är fäst vid sin stav av de får han ville rädda.

Våra själar har klätt sig i svart. 

Bilder och berättelser om obegriplig grymhet, ondska och död tränger in i våra vardagsrum, bilderna fastnar på näthinnan, rädslan sätter sig som en klump i magen. Vi gråter med dem som gråter. Vi känner med dem som lider. Vi ropar till Gud, men får inga svar. 

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 

 

Martin Lönnebo skriver:

Ivan Karamasov har inte ändrat sig,

Inte ett barn kan offras för världens harmonis skull. 

Men barnen offras 

och Ivan Karamasov lämnar tillbaka 

himlens glänsande inträdesbiljett. 

Han går in i mörkret som finns i de offrade barnens ögon

och i djurens vettskrämda hjärtan. 

Där möter han Kristus,

ja så är min enkla tro. 

 

En kollega till mig berättade att han som tonåring följt med sin far till kyrkan. Först var det bara för att vara snäll och göra sin far glad, men efter en tid väcktes en längtan hos honom. Det hände något i gudstjänsten som var på riktigt. Och det var inte orden, inte bönerna, inte sången och musiken. Det var tacksägelsen. Det var när man läste upp namnen på dem som dött och gav rum för sorgen som något hände i honom. Och som vuxen insåg han att detta rum, kyrkorummet, var det enda rum i samhället där sorgen får plats, där döden nämns vid namn, där lidandet inte förnekas, där tvivlet får uttryckas. 

 

Vi måste tala sant om livet. En frälsarkrans utan nattens pärla blir ett hån mot alla som lider, gråter och sörjer. 

 

Men nu finns nattens pärla i frälsarkransen, nu finns Långfredagen som en motvikt mot påskdagen, nu finns korset i centrum i våra kyrkor och i vår tro. 

 

När orden är slut, när tårarna är slut, när Gud tycks ha övergivit oss, när ondska och död tycks ha segrat, då säger Jesus: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör. Där vänder det. Där ljusnar det, där tänds hoppets flämtande låga. Det finns förlåtelse, det finns en ny början, det finns en makt som är starkare än hot och hat, ondska och död. Därför är det inte ute med oss. 

 

Därför vågar vi med rövaren gripa om nåden och sjunga: 

 

Jesus, remember me, when you come into your kingdom,

Jesus, remember me, when you come into your kingdom.