Predikan Heliga Trefaldighets dag

Gud - Fader, Son och Ande

Psalmer

338

Som hönan i sitt rede

Vänd dig till mig

726

10

Idag står vi inför ett mysterium. Gud själv. Treenig, tre i en och en i tre som vattnet kan visa sig som ånga, is och vatten. Som triangeln är en men har tre sidor. Som treklangen är en klang bestående av tre toner.

Gud är treenig – ett mysterium, större än ord kan utsäga. Och ändå är Gud här. Mitt ibland oss.

Och Gud var mitt ibland oss igår när jag vigde ett par på en loge. Och jag läste ur 1 Johannesbrevet att Vi älskar därför att Gud först har älskat oss. Så vände jag mig till de församlade och sa: Gud är kärlek och där kärlek är där är Gud. I vigseln firar vi kärlekens förunderliga förmåga att förena två människor. När vi tar emot kärlek och räcker vidare kärlek så är vi i Gud. I svenskan finns ett ord för det tillståndet. Entusiasm, att vara i Gud.

Peter Halldorf skriver: Gud är till sitt väsen gemenskap – en livfull, lekfull, längtansfull dans mellan Fadern, Sonen och Anden som pågår i evigheters evighet. I denna sprudlande dans där Sonen född av Fadern sänder Anden frambringas skapelsen i en hisnande kosmisk piruett och kröns med att Gud i ett infall av hänförelse avbildar sig själv i sitt yppersta konstverk: människan. Och som om det inte vore nog – människan bjuds upp till dans.

Att Gud är treenig är inte resultatet av en spekulation över Guds väsen, det är grundat i det första kristnas erfarenhet av Gud. Gud som skapare, frälsare och livgivare. Ett mysterium, större än ord kan utsäga, omöjlig att begripa men möjlig att älska och bli älskad av.

När vi säger Far till Gud är det för att Jesus lärde oss det. Då var det djupt anstötligt för judarna. Gud var så helig och upphöjd att hans namn inte ens fick skrivas ut. Att då kalla Gud för Abba, far var fullständigt otänkbart. Vad säger ni om min psalm, där jag kallar Gud för mor? Det ena är inte mer rätt än det andra. Nej, vi söker ständigt efter ord för att uttrycka vår erfarenhet av Guds kärlek. Gud är som en far, som en mor, som en höna, som en borg, som en vind, som en herde, som ett träd. Om vi säger att den ena metaforen är sann men inte den andra gör vi Gud liten och vi sviker den människa som söker ord för att uttrycka sin erfarenhet av Gud. "Gud fader och Gud moder, vi söker efter ord som hjälper tron få fäste i hjärtats djupa jord"

Dagens evangelietext hjälper oss att ana vägen till Guds hjärta. Jesus sjunger, utbrister: Jag prisar dig Fader. I Lukas version av samma text står det: I samma stund fylldes Jesus med jublande glädje genom den heliga anden och sa: Jag prisar dig fader.

Vad är det som gör Jesus så glad? Jo, jag tror att det är insikten om att Guds rike, Guds hjärta är öppet för alla, för varenda liten människa eftersom det är tillgängligt för dem som är som barn. Näpiois. De näpna. I 1917 års översättning står det: de enfaldiga. De som är som ett uppslag, utan dubbelhet eller dold avsikter. I andra översättningar står det: de enkla, spädbarnen.

Vad är det som är speciellt med ett spädbarn. Jo, det tar emot kärlek och omsorg, vem som än ger. Mottagligheten, avsaknaden av misstro. Den fullständiga tilliten. Är det därför Luther säger att det finns ingen som har större tro än spädbarnet.

Inte alla kan bli lärda, inte alla är kloka, men alla är innerst inne som barn.

Det är alltså inte av missunnsamhet eller pga av förakt för mänsklig klokhet som Gud har dolt sitt ansikte för de lärda. Nej, det är för att ingen ska bli utestängd.

I grekiskan används ordet krypterat. Jag prisar dig Fader för att du har krypterat Guds rikes hemligheter för de lärda.

Det enkla är det geniala.

Så vänder vi blicken till nattvardsklädet. Tältet i vilket Gud döljer sig för att sedan visa sig och ge sig själv till oss i enkelt bröd och vin, möjligt för dem som är som barn, de enfaldiga, de enkla att ta emot och så finna vägen till Guds hjärta, bli medbjuden i dansen, älskas och bli älskad av treenig Gud.  

Ny psalm

Eftersom jag har varit ledig två söndagar i rad vill jag kompensera er som läser min blogg med en ny psalm i stället. Ni får gärna komma med synpunkter och då det visat sig vara lite krångligt att kommentera på bloggen får ni gärna göra det till min epostadress: peter.andreasson@svenskakyrkan.se

Den är skriven under den gångna veckan, inspirerad av det mirakel jag fått uppleva när nio söta kycklingar kläckts efter tre veckors ruvning. Hönan, som blir mor för första gången är så omhändertagande och skyddar sina små. Hennes syster har också börjat ruva och väntas nedkomma med upp till 10 kycklingar i början av juni!
Dessutom är det mors dag nu på söndag, Heliga Trefaldighets dag och det finns stora likheter mellan en mor och Guds moderlighet och hönan. Det är inte så långsökt att Jesus i Matt 23:37 säger: Hur ofta har jag inte velat samla dina ( Jerusalems) barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna...
Den heliga Anden är Guds feminina sida, Gud som moder, tröstare, hjälpare - motsvarigheten i GT är Visheten, Sofia. Psalmen kommer sjungas i Högmässan i Aneby den 31/5.
Nästa psalm handlar kanske om Sofia, Visheten, Guds goda Ande! Vem vet?!

Psalm: Som hönan i sitt rede
Melodi: Bred dina vida vingar (Svensk folkmelodi)

Som hönan i sitt rede milt kallar sina små
Att under hennes vingar skydd, värme, närhet få
Så är du Gud vår moder som älskar var och en
Din famn är varm och rymlig, din röst är moderslen. 

Du vyssar, vakar, tröstar, du gläds när det går väl
Du sparar ingen möda, din kärlek gränslös är 
När dina barn går vilse och glömmer bort sin mor
Du söker tills du finner, vi i ditt hjärta bor 

Gud Fader och Gud Moder, vi söker efter ord
Som hjälper tron få fäste i hjärtats djupa jord
Du större är än orden, du universum bär 
och ändå finns du nära, du innerst inne är

När skammen skymmer blicken välsignelsen jag hör 
Ditt ansikte du vänder, du ser mig, vid mig rör
Och viskar ömt i kärlek, du är för evigt min
I djupet av mitt hjärta jag svarar, jag är din 

Copyright: Peter Andreasson

Predikan Bönsöndagen

Bönen

Jag tro att alla människor ber. Bönen är universell! Den är inte något typiskt kristet fenomen. Somliga ber på fasta tider, som en muslimsk yngling jag just lärt känna. Han ber kl 3 på natten, kl vid nio på fm och vid tretiden på eftermiddagen.

I stora delar av kristenheten ber man tidegärden, böner vid sex olika tider på dygnet.

Många, fler än vi tror, ber aftonbön, kanske Fader vår. De allra flesta vet inte att de ber. Suckarna från djupet, ångesten, den sprudlande tacksamheten, ropet i nöd – allt är bön. För det är i Gud vi lever, rör oss och är till. Liksom djuren, blommorna, gräset, vattnet i bäcken, skogen, bergen. Allt och alla är med i ropet, i bönen om förbarmande, i längtan efter skapelsens förlösning. Alla är med i lovsången till Gud. Förra söndagen stod det i psaltarpsalmen: Floderna skall klappa händer, bergen skall jubla.

Och idag inviger vi den nya våtmarken som byggts för att fånga upp fosfor och kväve. Vi tackar Gud för Claes och Anja och alla människor som brukar och vårdar Guds skapelse.

Ja, ingen kan undvaras, alla behövs i arbetet för att hejda klimatförändringarna. Moder jord har feber, hon är sjuk. Vad kan du och jag göra för att hjälpa henne?

I dagens evangelietext verkar Jesus uppmana oss att tjata på Gud. Ropa dag och natt! En gång mötte jag en munk som sa: jag vet att ni inte hinner be. Jag har tid att be, så jag ber dag och natt för er!

Ska vi tjata på Gud tills vi får det vi vill ha? På ett annat ställe står det ju att Gud vet vad vi behöver innan vi har bett.

Gud är inte en godisautomat som man stoppar in en bön i och får ut något man är sugen på. Bön är samtal med Gud, samvaro med Gud, en inre dialog.

I en psalm står det: Att bedja är ej endast att begära, att själviskt ropa: giv mig, Herre giv. Att bedja är att komma Gud så nära att han blir livet i mitt eget liv.

Skulle då Gud inte låta sina utvalda få sin rätt när de ropar till honom dag och natt? frågar Jesus. Och jag reagerar och undrar: vad då? Hör Gud bara vissa utvaldas böner? Vem är Guds utvalda?

Läser man evangelierna så är det inte dom som tror sig vara det, som tror sig sitta säkert, vara förmer, ha sitt på det torra. Guds utvalda är de fattiga, de utsatta: änkorna, de faderlösa och främlingarna. De som förlorat allt, de som kommer sist och har det svårast. Vilka är det då idag som är Guds utvalda som ropar till honom dag och natt? Är det inte flyktingarna, de ensamma, de sjuka, de ångestfyllda? Föräldern som ropar till Gud för sitt sjuka barn. Barnet som ropar till Gud för föräldern som fastnat i missbruk. De enkla människorna, de naiva – de som är som barn – de är Guds utvalda.

Hur ska vi tänka om bönesvar?

Dagens bön hjälper oss: Hör vår bön, svara oss i din kärlek och handla med oss efter din vilja! Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig!

Mer behöver inte sägas!

Vi sjunger:

Vänd dig till mig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min bön.

Vänd dig till mig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min bön.

Var barmhärtig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min min bön.

Var barmhärtig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min min bön.

Predikan Femte söndagen i påsktiden

Att växa i tro

Psalmer: 197, 210, 359
samt mina psalmer (snart kommer alla mina psalmer finnas på www.psalmportalen.se):
I krukmakar´ns händer
Vad är det som händer, Gud

Vänd dig till mig
Du ger de törstande
Guds rike

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande, till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.

Så går det till att växa i tro. Och samma rörelse upprepar vi hela livet, ständigt på nytt. Vi söker oss in mot källorna, kärleken, de goda relationerna, vilan, trösten, näringen och närheten och sedan går vi ut och ger ut och tar ansvar på tusen olika sätt med alla de gåvor vi fått för att sedan trötta återvända in i trons fördolda liv, in till de relationer där vi är trygga, där vi får vila, där vi får gråta ut och skratta, där vi får ladda batterierna med näring och närhet.

Stannade vi inne skulle vi kvävas, stannade vi ute skulle vi gå sönder.

Att växa i tro handlar om att älska Gud och bli älskad av Gud så att vi kan älska vår nästa som oss själva. Kärleken gör oss tryggare, mer tillitsfulla. Kärlekens Gud, tack för att du i dopet gjorde oss till dina.

Där har vi grunden, förutsättningen för allt växande, förutsättningen för en bärande tillit och en sund tro. Jag är älskad. Jag är älskad. Jag är älskad. Jag är din. Du och jag Alfred. Du och jag Emil. Finns den grundrelationen, den djupa tilliten och kärleken då kan vi till och med bli kommunalråd.

Nu finns det människor som aldrig får uppleva den där djupa bärande tilliten. Människor som blir svikna och övergivna gång på gång. Då blir det svårt att tro, svårt att lita på. Då är misstron större än tilliten och den skadan är svårläkt. Och jag tänker att det kan finnas ett samband, att den som blivit sviken av människor får svårt att tro på Gud.

Och det finns människor som inte blivit svikna, som litar på andra men har svårt att tro på Gud. Och jag tänker att tron är en gåva (1Kor 12:9,11) och alla får kanske inte den gåvan. För dem är tvivlet en ständig följeslagare och det är som det är. Det finns andra gåvor och vi ska inte stirra oss blinda på tron. Den som inte kan tro kan något annat och så kompletterar vi varann.

När vi läser trosbekännelsen är det nära till hands att tänka att detta måste jag tro för att vara en riktig kristen. Som om trosbekännelsen var en checklista som jag ska bocka av punkt för punkt. Men vem har sagt att varje människa måste tro på jungfrufödelsen, på att Jesus gick på vattnet, att Jesus uppstod? Det är inte min tro eller din tro som bär, det är kyrkans tro, vår gemensamma bekännelse som bär oss. Den är som ett hus med många rum och det tar ett helt liv att utforska rummen, att pröva, tvivla, tro. Och detta utforskande får vi göra tillsammans. Därför säger jag: Låt oss nu stämma in i kyrkans bekännelse. Och så får var och en av oss stämma in i det vi kan och när en har svårt är det kanske lättare för en annan och därför behöver vi församlingen för här bär vi varandra. Är det något som är iögonfallande så är det lärjungarnas brist på tro, klena tro, tvivel. Och ändå älskade Jesus varenda en av dem.

Liselott J Andersson skriver: Det gör skillnad för en människa att lära känna Jesus. Vilan är större och ansvaret. Sorgen är djupare och glädjen. Frågorna är fler och de fasta hållpunkterna. Längtan är större och mättnaden.

Att växa i tro handlar inte om att bli formad till en kopia av en stark ledare, att bli undervisad utan att ifrågasätta, sluta tvivla, köpa hela paketet. Kristen tro är inte en åsiktsgemenskap. Kristen tro är en relation till levande Gud. Och som alla relationer behöver den tid, den behöver prövas, den behöver få näring och närhet, den behöver ge rum för tystnad och samtal, egen tid och gemensam tid, ensamhet och tvåsamhet.

Och den växer när glädjen får rum och sorgen. När det får vara som det är. En plats där jag får vara stark och svag, pigg och trött. En relation där jag får växa, bli till, förändras, fördjupas utan att den andre känner sig hotad.

Och glöm inte. Tron är inte prestation, något som bara de superheliga klarar. Tron handlar om att ta emot och ge kärlek.

Där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud. Älskar du någon? Då bor Gud i ditt hjärta. Svårare än så är det inte.

Det första tecknet på att en relation är på väg att gå sönder är att man slutar tala med varandra. Det blir tyst, isande tyst. Möjligen talar man om varandra med andra, inte med.

Det är mycket i vår tro och gudsrelation som är svårt. Men sluta inte tala med Gud, sluta inte samtala med Jesus! Ropa, fråga, viska, sjung, klaga, tacka, lyssna!

Kärlekens Gud, vi tackar dig för att du dopet gjorde oss till dina.

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande, till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.

Amen