Predikan Söndagen efter jul

Matt 18:1-5  

Guds barn

Vem är störst? Den frågan diskuteras överallt. Världens ledare tävlar om vem som är störst och mäktigast. Svenska partiledare tävlar om vem som är störst och man är beredd att kasta allt man stod för tidigare överbord för att mäta sig med det parti som växer fortast.

Vem är störst, bäst och vackrast? Det är den ständiga frågan på sociala medier. Där drabbas vi av jämförelsens förbannelse som knäcker alla dem som inte är störst för dagen.

Också i kyrkan tävlar vi om vem som är störst. Vi är tvungna att redovisa statistik varje år. Hur många vi döpt, konfirmerat, vigt, begravt, hur många som kommer till gudstjänsterna? Ska vi minska på mässorna för att locka fler? Och vi jämförs med andra pastorat och jämför oss…vem är störst?

På den frågan har Jesus ett överraskande svar. Han kallar fram ett barn och säger: Den minste är den störste. Omvänd er, bli som barnen. Vänd om, ni är på en farlig väg, vänd er bort från alla jämförelser, vänd er bort från kapprustning, sluta armbåga er fram, vänd om och bli som barn, bli den du innerst inne är. För så är det med barnen, de spelar inte, de låtsas inte, de är läsbara, sig själva, sanna, sårbara, behövande och beroende, maktlösa och tillitsfulla.

Vem är störst? Jesus ger ett avväpnande svar. Han gav oss det för tvåtusen år sedan och vi har ännu inte fattat vad han sa. Det finns bara en väg att gå och det är omvändelsens väg. Minns ni Greta Thunbergs tal inför FN´s generalförsamling. Hon, ett barn, spände ögonen i världens ledare och sa med gråten i halsen, med helig vrede: Shame on you. Skäms, omvänd er, lyssna på barnen, lyssna på vetenskapen, gör något åt klimatförändringarna för livets skull.

Jag funderar på det där barnet som kom när Jesus kallade på det. Jesus var hemma. Var bodde Jesus? I Kafarnaum. Det var kanske grannens barn, ett ganska litet barn, för i Markustexten står det att Jesus tog upp barnet i sin famn och höll om det. Det fanns en ömhet, en relation mellan Jesus och barnet. Kan det vara så att Jesus umgicks med barnen, älskade barnen, kanske var han grannbarnens stora favorit, kanske var det där Jesus kunde andas ut, känna sig hemma, leka, busa och skratta. Jesus visste att den som håller ett barn i sin famn håller Gud i sin famn, att barnen bär på en vishet som vi vuxna förlorat. Därför måste vi omvända oss…

Temat för denna dag är Guds barn. Vem är Guds barn? Är det den som är troende, den som är döpt och ber och går i kyrkan?

Nej, alla är Guds barn. Gud har i Kristus försonat hela världen med sig själv. Allt är klart. Men alla vet inte, vågar inte tro, vill inte tro. Det är ju inte så att det är först när vi döps som vi blir Guds barn. Dopet är inte till för Guds skull utan för vår skull, för att synliggöra vad som är sant för alla: Du är älskad, du är förlåten, du är ett Guds barn. Maten är klar.

Igår var det Menlösa eller värnlösa barns dag, en dag som firas till minne av barnamorden i Betlehem. Man skulle kunna säga att Jesus hade namnsdag igår, för han föddes i mörkret, värnlös, utan skydd av våld och vapen, sårbar, hotad till livet, flykting. Gud själv, nära, i ögonhöjd: Han tårar fälla skall som vi, förstå vår nöd och stå oss bi….

Igår var det Menlösa och värnlösa barns dag, alla dom barns dag som lider, flyr, gråter sig till sömns, utnyttjas, säljs.

På onsdag, nyårsdagen, blir FN´s barnkonvention lag i Sverige. Efter 30 år. Den kunde ha varit skriven av Jesus själv. Världen skulle vara en bättre plats att leva på om stater och myndigheter och civilsamhället följde barnkonventionen. Jag har mycket att lära, vi har mycket att förbättra för barnens skull, för livets skull. Så låt oss omvända oss och bli som barnen: Sårbara, sanna och tillitsfulla.

Ack Herre Jesus hör min röst. Gör dig ett tempel i mitt bröst.

Uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro.

Marias änglabesök

Inför fjärde söndagen i advent.

Marias änglabesök

Tuppen gal, Maria vaknar. Solen färgar himlen röd.
Doften fyller sakta huset när mor Anna bakar bröd.
Glad Maria dukar bordet, retas med sin lillebror,
hämtar vatten ifrån brunnen, öser upp till får och kor.

Plötsligt kommer det en främling, strålande av himmelskt ljus.
Bländad, rädd, Maria snubblar, råkar stöta till et krus. 
Hej Maria, säger ängeln, du är älskad bortom ord,
du ska föda Gudasonen, himlen kommer till vår jord. 

Detta är ju inte möjligt, jag har aldrig haft nå´n man, 
svarar flickan tyst och ängsligt. Du får gå nå´n annanstans.
Allt är möjligt, säger ängeln, för den Gud som har dig kär.
Helig Ande kommer tända liv som namnet Jesus bär.

Rädd och modig, svarar flickan: Låt det bli som du har sagt.
Jag vill vara i Guds vilja, lita till Guds goda makt.
Medan solen sakta sjunker, hörs den unga kvinnans sång.
Universum håller andan. Himlen jublar natten lång.

Copyright: Peter Andreasson

Denna psalmtext skrev jag 2017. 
Den är tonsatt av Karin Runow och finns på psalmportalen.se

Betraktelse vid julkonsert tredje sönd i Advent

När de första människorna skulle lämna den underbara trädgården, den vi kallar Paradiset eller Edens lustgård, ryggade de tillbaka. De ryggade tillbaka inför det kalla, mörka och okända där utanför. Gud greps av medlidande med dem och frågade alla sina änglar: Vem av er vill följa dem ut? Ingen anmälde sig. Men efter en lång tystnad steg en mörk, reslig ängel fram, rättade till sandalremmarna och sa: Jag går med dem.

Det var Musikens ängel. Och han har följt människorna sedan dess.

Ser vi oss om i världen är det lätt att rygga tillbaka inför det kalla, mörka och okända. Vi försöker tysta oron och rädslan, vi gör det på olika sätt, men många av oss är bekymrade över tillståndet i världen, i samhället, i våra egna hjärtan.
En fråga som är högaktuell denna vecka är frågan om Klimatkrisen och mötet i Madrid där världens ledare skulle kliva fram och ta de modiga beslut som krävs för att moder jord ska tillfriskna. Men mötet slutade i oenighet. 

Vi vet att det skulle behövas fyra jordklot om alla skulle leva som vi gör. Vi tar idag ut det våra barn och barnbarn skulle leva av. Det är sent på jorden. Är det för sent? 

Idag är det Johannes Döparens dag. Han har ett enda råd till dem som tål att höra sanningen och det är: Omvänd er! Dela med er. Var nöjda med det ni har. Det finns nåd, det finns förlåtelse. Det finns hopp för det folk som vandrar i mörkret.
Vart ska vi vända oss för att få kraft, mod och hopp?

Jag tror inte det finns något som kan trösta, som kan inge hopp, som liksom får oss att orka vidare som sången och musiken. Den är verkligen en gudagåva.

Musikens ängel är här, hos oss i kväll, hos var och en som ryggar inför kylan, mörkret och det okända. Musikens ängel följer oss genom det svåra, in i den framtid som är okänd för oss och viskar: Var inte rädd. Jag är med dig. Musikens ängel vet var räddningen finns, den visar oss vägen till barnet i Betlehem.  

Tal vid Luciakröningen i Aneby kyrka

Har du någon förebild? Någon du ser upp till, någon som du lyssnar på och tar efter?

Jag tror att det är viktigt att vi väljer våra förebilder som gör skillnad, inger hopp och sprider ljus.

Här ser vi en av mina förebilder. Maria. Den unga kvinnan som sa ja till att föda ljuset till världen, föda det barn som skulle visa oss vem Gud är, den Gud som är kärlekens och sanningens och skönhetens källa. Maria bor här, denna kyrka är uppkallad efter henne. Den heter Sankta Maria kyrka i Aneby. Fast det är det inte många som vet.

Maria födde ljuset till världen, Jesus. Trehundra år senare, långt från Betlehem, i en liten stad som heter Syrakusa på Sicilien levde en flicka som hette Lucia. Hon var kristen, Jesusljuset brann i hennes hjärta. Nu var det meningen att hon skulle giftas bort med en äldre man men Lucia ville inte. Hon ville hjälpa de fattiga, göra skillnad i världen, inge hopp och sprida ljus. Då blev hennes fästman arg och angav henne för den romerske ståthållaren. ”Hon är kristen, hon vägrar tillbe kejsaren” sa han. Lucia blev inkallad på förhör och hon stod fast vid sin tro på Jesus. Då beslutades det att hon som straff skulle föras till en bordell för att våldtas tills hon dog. Men när soldaterna kom för att hämta henne kunde de inte rubba henne. Då hällde de tjära på henne och satte eld på henne men lågorna kunde inte skada henne. Till sist stack man ett svärd genom hennes hals och så småningom dog hon den 13 december.

Natten till den 13 december ansågs vara den längsta natten på året ända fram till 1752, en natt då tillvarons onda krafter hade fritt spelrum.

Ibland känns det som om vi lever i en mörk tid. Många är rädda, många undrar om det finns någon framtid.

Vi ska göra som Maria och Lucia, vi ska inte förbanna mörkret, vi ska tända ljus. Vi behöver många lucior, ljusbärare som gör skillnad, som inger hopp och sprider ljus i ensamhetens och rädslans mörker. Alla behövs, alla kan vi på olika sätt sprida ljus och glädje och bli goda förebilder för dem som kommer efter oss.