söndag 25 februari 2018

Predikan 2:a söndagen i fastan

Psalmer: 219, 217, 769, 40


Den kämpande tron

I frälsarkransen finns en svart pärla, nattens pärla. Den berättar om den erfarenhet av natten som varje människa förr eller senare måste gå igenom.
Natten kan ha olika namn: ensamhet, dödsångest, skuld, sorg, svek, skam, självförakt, meningslöshet, tvivel – eller som för kvinnan i evangeliet som ropade och bad och inte fick svar. En erfarenhet av att Gud är tyst.
Idag får vi följa Jakob in i natten. För att förstå hans brottning behöver vi blicka tillbaka, sätta in händelsen i sitt sammanhang.

Kommer ni ihåg berättelsen om Jakob? Han är tvilling. Hans bror heter Esau. Jakob föds som nr två och håller sin bror i hälen när han kommer ut. Esau är pappa Isaks älsklingsson, stark, modig, äventyrslysten, oftast ute i skog och mark och jagar. Jakob är mamma Rebeckas pojk, försiktig, ängslig, stannar helst hemma med mamma i köket.
Så blir Isak gammal och blir blind och innan han dör ska han välsigna sin förstfödde. Då ordnar Rebecka det så att Jakob lurar till sig sin fars välsignelse varpå Esau blir ursinnig och bestämmer sig för att döda sin bror.
Jakob, som aldrig lämnat hemmets trygga vrå flyr hals över huvud rakt ut i öknen och somnar utmattad med en sten som kudde. I drömmen ser han en trappa som leder från jorden ända in i himlen och änglar som går upp och går ner och Gud lovar att vara med honom och skydda honom var han än går.
Jakob kommer till sin morbror Laban och bildar familj och får tolv söner och allt lyckas för honom och han blir mycket förmögen och det väcker avundsjuka så Jakob bestämmer sig för att flytta hem.
Det är bara ett krux. Han är livrädd för Esau. Skulden och skammen över sveket mot brodern väcks till liv. Han får ångest. I många år har han förträngt sin skuld, sitt svek men nu närmar sig sanningens minut. Han har ju inte bara lurat sin far och stulit välsignelsen från sin bror, han har djupast sett svikit sig själv och sina ideal och syndat mot Gud. Det är mycket i Jakobs liv som gör natten svart och svår. 

Hur ska han kunna se sin bror i ögonen? Finns det förlåtelse? Är försoning möjlig? Eller kommer Esau att slå ihjäl honom? Kommer Gud hålla sitt löfte att vara med honom trots sveket.
Det är natt. Jakob är helt ensam. Han kan inte sova. Jakob försöker be men det tycks inte hjälpa. I vargtimmen blir skuggorna längre, oron djupare, skulden större, självförebråelserna outhärdliga. Då, när det är som värst upptäcker Jakob att han inte är ensam. Någon utmanar honom, brottas med honom, tvingar Jakob att kämpa till det yttersta, att inte ge upp. Det gör ont, fruktansvärt ont, brottningen sätter spår inte bara i hans själ utan också i hans kropp. Men han vägrar att släppa taget. Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.
Jakob är osäker på vem han brottats med men inser strax att han brottats med Gud själv och överlevt.

Så övergår natten i dag. Jakob har mött Gud och sig själv. Nu vågar han också möta sin bror. Kommer Esau döda honom eller kommer de försonas. Det spelar inte längre någon roll. Jakob har fått frid i sitt hjärta. Nu får det ske som sker.

Kampen är en del av livet, en del av tron. Ingen slipper undan. Förr eller senare kommer också du och jag fram till Jabboks vadställe. Förr eller senare står vi ensamma och det är natt och vi ser ingen utväg. 
Var inte rädd. Gör som Jakob. 
Tala med Gud, även om du inte tycks få svar. 
Tampas / brottas med Gud
Ta emot välsignelsen
Tacka när dagen gryr.

För Gud är med, Gud är där - också i natten. Jag ser det när jag blickar tillbaka på mina erfarenheter av natten. Gud var där i gestalt av en medmänniska, en själavårdare, en psykoterapeut, ett bibelord, en psalmstrof, en händelse som förändrade allt. 

Att brottas med Gud kan göra ont, men kanske är det det som gör mest ont som medför störst välsignelse när vi ser tillbaka.

Så möts bröderna och Esau omfamnar sin lillebror och kysser honom. Och båda börjar gråta.


Försonad med Gud, försonad med sig själv försonad med sin bror.