Predikan Domsöndagen

Kristi återkomst

Igår, strax efter frukost, ringde telefonen. Jag fick bud om att en av mina vänner ville träffa mig. Han är svårt sjuk och har inte lång tid kvar. Jag satte mig i bilen och körde de trettio milen hem till honom. Vi hälsade och strax sa han: ”Jag vill ha nattvarden.” Jag ordnade så att det blev möjligt. Vi sjöng: Se, Jesus är ett tröstrikt namn och i all nöd vår säkra hamn. Vi läste om en ny himmel och en ny jord, att Guds tält står bland människorna och Gud själv ska vara hos dem och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.

Så läste vi bönen om förlåtelse, tog emot nattvarden och välsignelsen och avslutade med: Ditt kors skall skina för min blick, när sist jag somnar in o Herre Jesus Krist. Då viker natten, morgon bräcker klar. I liv, i död, bliv Herre, hos mig kvar.

Efter en stunds mättad tystnad säger min vän: ”Det blir härligt.”

Det blir härligt! Och jag förstod med en gång vad han menade: Det blir härligt att komma hem till Gud.

Denna dag handlar om ett möte, mötet med levande Gud. Gud har dukat till fest i himlen, en fest som alla människor, varenda en av oss är bjudna till, hög och låg, rik och fattig, stark och svag, tvivlare och troende. Alla är bjudna. När Jesus kommer tillbaka, så gör han det för att säga det vi säger i varje mässa: Kom, allt är tillrett. Allt är färdigt.

Varför heter dagen då: domsöndagen? Varför dessa texter om böcker som ska öppnas, att var och en ska dömas efter sina gärningar? Svaret är: Av djupaste respekt för varje människa. Den som lärde mig detta var Sara Lidman. Hon skriver i en av sina romaner om predikanten som talade om människan som syndare på ett sådant sätt att åhörarna sträckte på sig. Att kallas syndare var en hederstitel, ett bevis på människans höghet, på att Gud har upphöjt henne till sin like, älskar henne och därför vill gå till rätta med henne, gå till botten med det som blev fel, tala ut och reda upp innan festen börjar. Gud ser inte mellan fingrarna på våra liv. Allt ska genomlysas, varje tanke, varje ord och varje handling och allt ska ställas mot det som var vår bestämmelse. Hur blev det? Allt kommer få sin rätta färg, sitt rätta värde och sin förklaring. Varje människa kommer bli hörd och förstådd, sedd, kanske för första gången, med den blick som är till brädden fylld med kärlek, förståelse och förlåtelse. Och jag är övertygad om att domen blir fullkomligt rättvis. Och jag är övertygad om att vi kommer bli väldigt överraskade.

Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt sonen. Spelar det roll? Ja, det gör all skillnad i världen! Jesus har delat det mänskliga livet med oss, skrattat vårt skratt och gråtit våra tårar och därför förstår han oss inifrån och kan döma rättvist och barmhärtigt. 

Det står om Jesus i Johannes första kapitel: Och han var fylld av nåd och sanning. Inte bara nåd. Inte bara sanning. Nåd och sanning. Kärlek utan sanning blir osund. Sanning utan kärlek kan krossa en människa. Lasse Lucidor diktade: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.

En dag, vid Kristi återkomst kommer vi få möta Gud ansikte mot ansikte. Men vi måste inte vänta. Redan idag får vi möta Kristus i enkelt bröd och vin. Allt är tillrett. Allt är färdigt. 

Och jag säger som min döende vän: Det blir härligt.

Predikan Minnesgudstjänsten i Aneby

Sorgen lägger sig på djupet som en källa. Ibland når man ner till källan och får kontakt med saknaden, sorgen och tårarna. Emellanåt går livet sin gilla gång. Så tänker jag den här helgen när vi påminns om dem vi mist och saknar.....

Hon som skriver dessa ord miste sin mamma i somras. Avståndet till hem och rötter hindrar henne från att åka till moderns grav och tända ljus men inga avstånd kan hindra henne från att ibland nå ner till sorgens källa och ge rum för saknad och tårar.

Sorgen som en källa... bilden säger oss att det finns liv i sorgen, att sorgen gör oss levande.

Psalmisten skriver:

De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Psalt 126:5-6)

Livet är en mödosam vandring. Vi bor på en jord som väts av tårar. Tårar är tecken på liv. Både de synliga och de osynliga tårarna.

En hård människa gråter inte. Sår vi hat och hämnd kommer vi skörda död.

Sår vi kärlek och godhet kommer vi skörda liv. För tårarna vattnar jorden så att det goda växer.

De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Psalt 126:5-6)

Och jag tänker på alla dem som gått före, dem vilkas namn vi ska läsa upp i kväll. De sådde under tårar, de slet för att få ihop till brödfödan, de sådde, så gott de kunde godhet, vänlighet, omtanke och kanske hann de skörda, kanske fick de se frukten av sin strävan och känna glädje och stolthet. Men det mesta av vad de sådde får vi skörda. Och det mesta av vad vi sår får andra skörda.

Så låt oss så frön av vänlighet och kärlek den tid vi har kvar. För den som sår under tårar skall skörda med jubel.

Så gjorde Jesus. Han älskade oss så mycket så att han gav sitt liv för oss. Och döden kunde inte hålla kvar honom i sitt grepp. Han uppstod och gav oss ett hopp, han tände med sin kärlek ett ljus i vårt mörker.

Han öppnade vägen hem till Gud, till ljus och liv och lovsång. Därför är det sant att De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.

Predikan 23 söndagen e Trefaldighet

Förlåtelse utan gräns

I dokumentären Human möter vi Leonard. Han sitter i fängelse på livstid för mordet på en mamma och hennes dotter. Han har aldrig fått lära sig vad kärlek är, inte förrän Agnes kontaktar honom. Agnes är mor och mormor till Patricia och Chris som Leonard mördat. Leonard förväntar sig att Agnes ska hata honom men hon gör inte det. Hon visar honom i stället vad kärlek är genom att förlåta honom och fortsätta att besöka honom och tillsammans gör de en inre resa i försoning och förlåtelse.

Ibland tänker jag: Utan kärlek kan ingen leva. Jo, vi kan existera, men inte leva. Detsamma gäller förlåtelsen. Utan förlåtelse kan ingen leva, för förlåtelsen är en del av kärleken. Det är också viktigt att säga att förlåtelsen inte tar bort skulden, den tar bort skuldens konsekvenser - att vi stängs ute, att relationen upphör, att det som varit liv vänds i död. Skulden finns kvar, det gjorda går inte att göra ogjort. Förlåtelsen innebär att jag trots det som hänt, trots skulden får vara med i gemenskapen. Kärleken överskyler skulden och skadan .

Vår vilja att förlåta och be om förlåtelse hänger intimt samman med vår människosyn. Och jag har sagt det förut: Varje människa bär inom sig förmågan att vara gudomligt god och varje människa bär inom sig förmågan att vara djävulskt ond. Paulus inleder sitt brev till Efesierna med orden: Från Paulus, genom Guds vilja Jesu Kristi apostel till de heliga som bor i Efesos. Hur beskrivs de heliga i dagens episteltext: Människor som pratar strunt, som är elaka, arga, häftiga i humöret, människor som skymfar och förolämpar varandra och som gör sig skyldiga till all möjlig ondska. Samma människor, samtidigt heliga och trasiga och i behov av att förlåta varandra liksom Gud i Kristus har förlåtit.
Paulus skulle kunna skicka samma brev till oss, till de heliga i Aneby, heliga, inte i oss själva utan i Kristus. Hur skulle han beskriva oss? Vad skulle vi behöva lägga bort? Brevet skulle sluta med orden: Förlåt varandra liksom Gud i Kristus har förlåtit er. 

Så kommer frågan från Petrus: Hur många gånger ska jag förlåta? Räcker sju gånger? Som svar berättar Jesus en liknelse. Där nämns två summor: 10 000 talenter och 100 denarer. Det är egentligen omöjligt att översätta till dagens penningvärde men för att vi ska få en uppfattning har jag räknat lite. En talent motsvarar värdet av 35 kg silver. Idag kostar ett kg silver drygt 5100 kr. 35 x 5100 x 10 000 = 1,8 miljarder.

En denar motsvarar värdet av 5 gram silver. Det blir ungefär 3000 kr.

Kontentan är: Vi står i skuld till Gud, till medmänniskan, till Moder jord, till oss själva och vår skuld är oändlig. Omöjlig att betala tillbaka.

Gud vet detta och väljer att efterskänka oss hela skulden. Du är förlåten. Jag är förlåten. Guds kärlek är alltid större än vår skuld. Därför kan vi gå fria. Därför kan vi leva vidare simul iustus et peccator - samtidigt syndare och rättfärdiggjorda. Därför har vi inget val, vi måste öva oss i att förlåta och så fortplanta en våg av barmhärtighet i en trasig och sårad mänsklighet. Jämfört med min skuld är min medmänniskas ett intet, nästan försumbar, oftast fullt möjlig att förlåta utifrån insikten att det kunde ha varit jag som sårade, kränkte, baktalade.....

Tänk om Petrus hade anat att han snart skulle förneka Jesus tre gånger, att han snart skulle höra tuppen gala, se Jesus vända sig om och se på honom med kärlekens blick, en blick som öppnade en flod av gråt inom honom. Då skulle han inte ha varit så angelägen om att sätta en gräns för förlåtelsen.

Det finns en stort allvar i dagens text. Det verkar vara så att om vi inte förlåter andra så kan Gud inte förlåta oss.

Det är som om vi, när vi stänger hjärtat mot en broder eller syster samtidigt stänger hjärtat för Guds nåd. Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Om vi inte förlåter binder vi både den som gjort oss illa och oss själva vid det som hänt, vi liksom väver en bur av bitterhet.
Och samtidigt vet vi att det kan vara svårt, ja ibland omöjligt att förlåta. 
Går vi då miste om Guds nåd?

Mitt svar är: kan du inte förlåta, kan du kanske göra som Jesus på korset, be Fadern förlåta bödlarna.

Det är viktigt att vi tar detta på allvar för vår andliga hälsa är beroende av om vi förlåter eller fördömer. Gud vill byta ut stenhjärtat och ersätta det med ett hjärta av kött och blod. Gud har visat en väg. Han vill hjälpa oss att välja barmhärtighet framför hämnd och hat. 

Här kan bikten vara en hjälp. Själavården. Samtalet. Förbönen.

I morgon inleds Lutherjubileet och påven Franciskus kommer till Lund för att delta i en ekumenisk gudstjänst. Han räcker ut sin hand för att ta nya steg mot fred och försoning och en fördjupad enhet mellan katoliker och Lutheraner. Må Gud välsigna denna fredsprocess.

Agnes fick styrkan att förlåta Leonard och visa honom vad kärlek är.

Må Gud hjälpa oss att förlåta utan gräns.

Tankar om frälsningen

Denna helg handlar texterna om frälsningen. Ett gammalt ord, ett slitet ord, ett misstolkat ord. Jag predikar inte denna helg heller men kan inte låta bli att en mulen och kulen kväll som denna dela några tankar om detta viktiga och laddade ämne.

Läs nedanstående text sakta, gärna flera gånger. Det är helgens episteltext.

Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.

(Rom5:21-25)

Jag vet inte om du fått frågan: Är du frälst? Det har jag och när jag var tonåring visste jag inte vad jag skulle svara. Jag var döpt och konfirmerad. Vi gick i kyrkan varje söndag och jag sjöng i kören och var med i scoutarbetet. Vi bad bordsbön hemma, ibland aftonbön och jag trodde på Gud. Men var jag frälst? Det var som om frågan väckte – inte en längtan utan en osäkerhet, en undran om det var något som fattades, något som inte var tillräckligt i mitt liv och min tro. Som om det fanns en klass för eliten som jag inte hade tillträde till. Räckte inte min enkla tro? Eller var det något fel på mitt liv? Måste det till något mer för att jag skulle duga? Fattades det något som skulle kunna göra Gud missnöjd med mig? Borde jag be mer, läsa Bibeln mer, vittna mer, ställa upp mer i församlingen, be om tungotalets gåva? (det där om tungotalet fick jag höra från skolkamrat på gymnasiet, hon hette Rhode – märkligt att jag minns det – hon sa att den som inte ber i tungor är ingen riktig kristen).

Så en dag mötte jag någon som sa: Om du får frågan om du är frälst, svara då: ja! Ja det blev jag för tvåtusen år sedan.

Vilken förlösning! Vilken tröst! Vilken glädje! Frälsningen är inte vår sak, det är Guds. Han har genom Jesu Kristi död och uppståndelse öppnat vägen för alla människor hem till Gud. Alla! Det är just det Paulus säger:

Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.

Paulus skriver alla och menar alla. Han syftar inte på alla troende, på de mest hängivna, på några få utvalda. Han skriver alla och menar alla!

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, skriver Paulus i samma kapitel.

Innan någon av oss ens har börjat fråga efter Gud har Gud gjort allting klart. Detta är Guds förekommande nåd. Den kommer före vårt sökande, före vår omvändelse, före vårt engagemang, före vår duktighet och andlighet. Den bär oss när vi blir till, den tröstar oss när livet går sönder, den väntar på oss när vi tror att vi är så goda så vi klarar oss utan den, den tar emot oss när vi faller i förkrossad gråt, i djupaste mörker, i ändlös natt. Och den sjunger hoppets sång för oss strax innan gryningen.

Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mer. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mindre. Gud älskar dig PUNKT.

Därför är du redan frälst. Du kan inget göra för att bli det mer eller mindre. Du är tillsammans med mig och alla människor på vår jord frälst. Det enda som återstår är att lita på att det är sant och den akten av tillit brukar kallas tro.

Simul iustus et peccator, sa Luther. Vi är samtidigt rättfärdiggjorda och syndare. You can´t polish shit! Synden finns där, bristen och brustenheten, skuggan, svagheten, skörheten – allt det vi döljer och skäms för och försöker få andra att tro att vi är frälsta från. Men det går inte att skönhetsoperera bort vår syndiga natur, skulden finns där. I varje människa finns det mörka och det ljusa, det goda och det onda, det friska och det sjuka. Och det gör ju nåden så mycket större. Att förneka mörkret leder bara till att vi måste projicera vårt onda på någon annan, vi utser en syndabock och kastar all skit på hen och stöter ut hen ur vår gemenskap så att vi kan inbilla oss att vi är hela och rena och gudalika. Det funkar ett tag tills vi upptäcker något nytt hos oss själva som är oacceptabelt och så projicerar vi det på en syndabock som får bära, inte bara sitt onda, utan alla andras och så stöter vi ut den. Detta sker dagligen i skolklasser, arbetslag, familjer, körer, församlingar och kallas rätt och slätt för mobbing.

Det finns bara ett botemedel. Ta tillbaka dina projektioner. Härbärgera ditt eget goda och onda och var den du är så kommer du kunna låta dina medmänniskor vara som dom är.

Jesus och Petrus var nära vänner. Jesus kallade Petrus först salig och sa att han var en klippa som Jesus skulle bygga sin kyrka på. Strax efteråt hutade Jesus åt Petrus och kallade honom för Satan. Efter en stund vandrar dom vidare som om inget hänt. Jesus står ut med både vår styrka och vår svaghet, vår gudomliga sida och vår djävulska. Och Petrus lär sig den svåra vägen att det enda som betyder något är att han är älskad och, trots allt, igenom allt, att han vill älska sin Mästare och vän.

Detta är nåd! Detta är korsets dårskap!

Ordet frälst kommer från frihalsad, befriad från den ring av järn som den som syndat sattes fast med för att ta emot andras spott och spe och förakt och bli till varning för andra. Jesus har befriat oss från domens kvävande järnring runt halsen. Vi kan resa oss, andas, sjunga och tacka, älska och befria.

Så om du får frågan om du är frälst så svara: Ja, det blev jag och alla människor för tvåtusen år sedan!

Och han sade: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.”

Detta blir långt men jag kan inte låta bli att dela några tankar också kring evangelietexten. I Guds rike finns en oerhörd tillit till fröets inneboende förmåga att nå sin bestämmelse. Bara fröet får komma i jorden. Av sig själv bär jorden gröda. Fantastiskt! Varenda människa är skapad till Guds avbild. I varje människas ansikte kan vi ana Gud. Vår bestämmelse är att bli originellt och unikt lika Gud genom att vara oss själva. Vetekornet ger inte upphov till ett äppelträd. Finns det bara näring, värme, ljus och mörker, sol och regn så omvandlas fröet till en mogen gröda.

Vad är det Astrid Lindgren har sagt? Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Har du SVT play så råder jag dig att se ett avsnitt som heter Human i dokumentärserien DOX.

Vad innebär det att vara människa? Human är den legendariske filmaren Yann Arthus-Bertrands hyllning till mänskligheten och vår planet. En serie vittnesmål om kärlek, hat, lycka, rädsla och vardagsliv från hela världen blandas med andlöst vackra bilder och musik. En upplevelse långt utöver det vanliga.

Den visas fram till den 25 november. Jag blev drabbad, Tagen! Stum av hänförelse! Oerhört vackert, sant mänskligt och därför, just därför djupt gudomligt, för i dessa ansikten från jordens alla hörn anar jag Gud.

Tankar om frälsningen

Denna helg handlar texterna om frälsningen. Ett gammalt ord, ett slitet ord, ett misstolkat ord. Jag predikar inte denna helg heller men kan inte låta bli att en mulen och kulen kväll som denna dela några tankar om detta viktiga och laddade ämne.

Läs nedanstående text sakta, gärna flera gånger. Det är helgens episteltext.

Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.

(Rom5:21-25)

Jag vet inte om du fått frågan: Är du frälst? Det har jag och när jag var tonåring visste jag inte vad jag skulle svara. Jag var döpt och konfirmerad. Vi gick i kyrkan varje söndag och jag sjöng i kören och var med i scoutarbetet. Vi bad bordsbön hemma, ibland aftonbön och jag trodde på Gud. Men var jag frälst? Det var som om frågan väckte – inte en längtan utan en osäkerhet, en undran om det var något som fattades, något som inte var tillräckligt i mitt liv och min tro. Som om det fanns en klass för eliten som jag inte hade tillträde till. Räckte inte min enkla tro? Eller var det något fel på mitt liv? Måste det till något mer för att jag skulle duga? Fattades det något som skulle kunna göra Gud missnöjd med mig? Borde jag be mer, läsa Bibeln mer, vittna mer, ställa upp mer i församlingen, be om tungotalets gåva? (det där om tungotalet fick jag höra från skolkamrat på gymnasiet, hon hette Rhode – märkligt att jag minns det – hon sa att den som inte ber i tungor är ingen riktig kristen).

Så en dag mötte jag någon som sa: Om du får frågan om du är frälst, svara då: ja! Ja det blev jag för tvåtusen år sedan.

Vilken förlösning! Vilken tröst! Vilken glädje! Frälsningen är inte vår sak, det är Guds. Han har genom Jesu Kristi död och uppståndelse öppnat vägen för alla människor hem till Gud. Alla! Det är just det Paulus säger:

Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.

Paulus skriver alla och menar alla. Han syftar inte på alla troende, på de mest hängivna, på några få utvalda. Han skriver alla och menar alla!

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, skriver Paulus i samma kapitel.

Innan någon av oss ens har börjat fråga efter Gud har Gud gjort allting klart. Detta är Guds förekommande nåd. Den kommer före vårt sökande, före vår omvändelse, före vårt engagemang, före vår duktighet och andlighet. Den bär oss när vi blir till, den tröstar oss när livet går sönder, den väntar på oss när vi tror att vi är så goda så vi klarar oss utan den, den tar emot oss när vi faller i förkrossad gråt, i djupaste mörker, i ändlös natt. Och den sjunger hoppets sång för oss strax innan gryningen.

Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mer. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mindre. Gud älskar dig PUNKT.

Därför är du redan frälst. Du kan inget göra för att bli det mer eller mindre. Du är tillsammans med mig och alla människor på vår jord frälsta. Det enda som återstår är att lita på att det är sant och den akten av tillit brukar kallas tro.

Simul iustus et peccator, sa Luther. Vi är samtidigt rättfärdiggjorda och syndare. You can´t polish shit! Synden finns där, bristen och brustenheten, skuggan, svagheten, skörheten – allt det vi döljer och skäms för och försöker få andra att tro att vi är frälsta från. Men det går inte att skönhetsoperera bort vår syndiga natur, skulden finns där. I varje människa finns det mörka och det ljusa, det goda och det onda, det friska och det sjuka. Och det gör ju nåden så mycket större. Att förneka mörkret leder bara till att vi måste projicera vårt onda på någon annan, vi utser en syndabock och kastar all skit på hen och stöter ut hen ur vår gemenskap så att vi kan inbilla oss att vi är hela och rena och gudalika. Det funkar ett tag tills vi upptäcker något nytt hos oss själva som är oacceptabelt och så projicerar vi det på en syndabock som får bära, inte bara sitt onda, utan alla andras och så stöter vi ut den. Detta sker dagligen i skolklasser, arbetslag, familjer, körer, församlingar och kallas rätt och slätt för mobbing.

Det finns bara ett botemedel. Ta tillbaka dina projektioner. Härbärgera ditt eget goda och onda och var den du är så kommer du kunna låta dina medmänniskor vara som dom är.

Jesus och Petrus var nära vänner. Jesus kallade Petrus först salig och sa att han var en klippa som Jesus skulle bygga sin kyrka på. Strax efteråt hutade Jesus åt Petrus och kallade honom för Satan. Efter en stund vandrar dom vidare som om inget hänt. Jesus står ut med både vår styrka och vår svaghet, vår gudomliga sida och vår djävulska. Och Petrus lär sig den svåra vägen att det enda som betyder något är att han är älskad och, trots allt, igenom allt, att han vill älska sin Mästare och vän.

Detta är nåd! Detta är korsets dårskap!

Ordet frälst kommer från frihalsad, befriad från den ring av järn som den som syndat sattes fast med för att ta emot andras spott och spe och förakt och bli till varning för andra. Jesus har befriat oss från domens kvävande järnring runt halsen. Vi kan resa oss, andas, sjunga och tacka, älska och befria.

Så om du får frågan om du är frälst så svara: Ja, det blev jag och alla människor för tvåtusen år sedan!

Och han sade: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.”

Detta blir långt men jag kan inte låta bli att dela några tankar också kring evangelietexten. I Guds rike finns en oerhörd tillit till fröets inneboende förmåga att nå sin bestämmelse. Bara fröet får komma i jorden. Av sig själv bär jorden gröda. Fantastiskt! Varenda människa är skapad till Guds avbild. I varje människas ansikte kan vi ana Gud. Vår bestämmelse är att bli originellt och unikt lika Gud genom att vara oss själva. Vetekornet ger inte upphov till ett äppelträd. Finns det bara näring, värme, ljus och mörker, sol och regn så omvandlas fröet till en mogen gröda.

Vad är det Astrid Lindgren har sagt? Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Har du SVT play så råder jag dig att se ett avsnitt som heter Human i dokumentärserien DOX.

Vad innebär det att vara människa? Human är den legendariske filmaren Yann Arthus-Bertrands hyllning till mänskligheten och vår planet. En serie vittnesmål om kärlek, hat, lycka, rädsla och vardagsliv från hela världen blandas med andlöst vackra bilder och musik. En upplevelse långt utöver det vanliga.

Den visas fram till den 25 november. Jag blev drabbad, Tagen! Stum av hänförelse! Oerhört vackert, sant mänskligt och gudomligt, för i dessa ansikten från jordens alla hörn anar jag Gud.

Tankar om frälsningen

Denna helg handlar texterna om frälsningen. Ett gammalt ord, ett slitet ord, ett misstolkat ord. Jag predikar inte denna helg heller men kan inte låta bli att en mulen och kulen kväll som denna dela några tankar om detta viktiga och laddade ämne.

Läs nedanstående text sakta, gärna flera gånger. Det är helgens episteltext.

Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.

(Rom5:21-25)

Jag vet inte om du fått frågan: Är du frälst? Det har jag och när jag var tonåring visste jag inte vad jag skulle svara. Jag var döpt och konfirmerad. Vi gick i kyrkan varje söndag och jag sjöng i kören och var med i scoutarbetet. Vi bad bordsbön hemma, ibland aftonbön och jag trodde på Gud. Men var jag frälst? Det var som om frågan väckte – inte en längtan utan en osäkerhet, en undran om det var något som fattades, något som inte var tillräckligt i mitt liv och min tro. Som om det fanns en klass för eliten som jag inte hade tillträde till. Räckte inte min enkla tro? Eller var det något fel på mitt liv? Måste det till något mer för att jag skulle duga? Fattades det något som skulle kunna göra Gud missnöjd med mig? Borde jag be mer, läsa Bibeln mer, vittna mer, ställa upp mer i församlingen, be om tungotalets gåva? (det där om tungotalet fick jag höra från skolkamrat på gymnasiet, hon hette Rhode – märkligt att jag minns det – hon sa att den som inte ber i tungor är ingen riktig kristen).

Så en dag mötte jag någon som sa: Om du får frågan om du är frälst, svara då: ja! Ja det blev jag för tvåtusen år sedan.

Vilken förlösning! Vilken tröst! Vilken glädje! Frälsningen är inte vår sak, det är Guds. Han har genom Jesu Kristi död och uppståndelse öppnat vägen för alla människor hem till Gud. Alla! Det är just det Paulus säger:

Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.

Paulus skriver alla och menar alla. Han syftar inte på alla troende, på de mest hängivna, på några få utvalda. Han skriver alla och menar alla!

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, skriver Paulus i samma kapitel.

Innan någon av oss ens har börjat fråga efter Gud har Gud gjort allting klart. Detta är Guds förekommande nåd. Den kommer före vårt sökande, före vår omvändelse, före vårt engagemang, före vår duktighet och andlighet. Den bär oss när vi blir till, den tröstar oss när livet går sönder, den väntar på oss när vi tror att vi är så goda så vi klarar oss utan den, den tar emot oss när vi faller i förkrossad gråt, i djupaste mörker, i ändlös natt. Och den sjunger hoppets sång för oss strax innan gryningen.

Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mer. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mindre. Gud älskar dig PUNKT.

Därför är du redan frälst. Du kan inget göra för att bli det mer eller mindre. Du är tillsammans med mig och alla människor på vår jord frälsta. Det enda som återstår är att lita på att det är sant och den akten av tillit brukar kallas tro.

Simul iustus et peccator, sa Luther. Vi är samtidigt rättfärdiggjorda och syndare. You can´t polish shit! Synden finns där, bristen och brustenheten, skuggan, svagheten, skörheten – allt det vi döljer och skäms för och försöker få andra att tro att vi är frälsta från. Men det går inte att skönhetsoperera bort vår syndiga natur, skulden finns där. I varje människa finns det mörka och det ljusa, det goda och det onda, det friska och det sjuka. Och det gör ju nåden så mycket större. Att förneka mörkret leder bara till att vi måste projicera vårt onda på någon annan, vi utser en syndabock och kastar all skit på hen och stöter ut hen ur vår gemenskap så att vi kan inbilla oss att vi är hela och rena och gudalika. Det funkar ett tag tills vi upptäcker något nytt hos oss själva som är oacceptabelt och så projicerar vi det på en syndabock som får bära, inte bara sitt onda, utan alla andras och så stöter vi ut den. Detta sker dagligen i skolklasser, arbetslag, familjer, körer, församlingar och kallas rätt och slätt för mobbing.

Det finns bara ett botemedel. Ta tillbaka dina projektioner. Härbärgera ditt eget goda och onda och var den du är så kommer du kunna låta dina medmänniskor vara som dom är.

Jesus och Petrus var nära vänner. Jesus kallade Petrus först salig och sa att han var en klippa som Jesus skulle bygga sin kyrka på. Strax efteråt hutade Jesus åt Petrus och kallade honom för Satan. Efter en stund vandrar dom vidare som om inget hänt. Jesus står ut med både vår styrka och vår svaghet, vår gudomliga sida och vår djävulska. Och Petrus lär sig den svåra vägen att det enda som betyder något är att han är älskad och, trots allt, igenom allt, att han vill älska sin Mästare och vän.

Detta är nåd! Detta är korsets dårskap!

Ordet frälst kommer från frihalsad, befriad från den ring av järn som den som syndat sattes fast med för att ta emot andras spott och spe och förakt och bli till varning för andra. Jesus har befriat oss från domens kvävande järnring runt halsen. Vi kan resa oss, andas, sjunga och tacka, älska och befria.

Så om du får frågan om du är frälst så svara: Ja, det blev jag och alla människor för tvåtusen år sedan!

Och han sade: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.”

Detta blir långt men jag kan inte låta bli att dela några tankar också kring evangelietexten. I Guds rike finns en oerhörd tillit till fröets inneboende förmåga att nå sin bestämmelse. Bara fröet får komma i jorden. Av sig själv bär jorden gröda. Fantastiskt! Varenda människa är skapad till Guds avbild. I varje människas ansikte kan vi ana Gud. Vår bestämmelse är att bli originellt och unikt lika Gud genom att vara oss själva. Vetekornet ger inte upphov till ett äppelträd. Finns det bara näring, värme, ljus och mörker, sol och regn så omvandlas fröet till en mogen gröda.

Vad är det Astrid Lindgren har sagt? Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Har du SVT play så råder jag dig att se ett avsnitt som heter Human i dokumentärserien DOX.

Vad innebär det att vara människa? Human är den legendariske filmaren Yann Arthus-Bertrands hyllning till mänskligheten och vår planet. En serie vittnesmål om kärlek, hat, lycka, rädsla och vardagsliv från hela världen blandas med andlöst vackra bilder och musik. En upplevelse långt utöver det vanliga.

Den visas fram till den 25 november. Jag blev drabbad, Tagen! Stum av hänförelse! Oerhört vackert, sant mänskligt och gudomligt, för i dessa ansikten från jordens alla hörn anar jag Gud.

Predikan 16:e söndagen efter Trefaldighet

Döden och livet

Psalmer: 304, 308, 630, 690, 313

Idag firar vi höstens stora påskdag. Psalmerna, texterna, bönerna och predikan genomsyras av vårt hopp, vårt evighetshopp, vår tro på uppståndelsen.

Hur skulle livet te sig utan det hoppet? Temat: Döden och livet liksom bänder och vrider och vänder på vår föreställning, vår förväntan om att livet kommer först och döden sedan. Tänk om det är tvärtom? Att döden kommer först och sedan livet?

Det finns ett mönster att följa, en upptrampad stig att gå, varje dag, hela livet: Genom död till liv.

Igår döpte jag Matilda Lisbeth i Torpa kyrka. Strax innan jag döpte henne tecknade jag korset på hennes panna, mun och hjärta. Pannan – våra tankar. Munnen – våra ord. Hjärtat – hela livet. I dopet kallas vi att gå från mörker till ljus, från död till liv, från egoism till medmänsklighet i tanke, ord och handling. Paulus talar om den gamla människan, gammeladam som ska dö med Kristus, läggas bort, liksom dränkas för att den nya människan ska uppstå med Kristus. Genom död till liv i tanke ord och handling. Våra fäder talade om den dagliga omvändelsen. När vi i början av gudstjänsten ber vår bön om förlåtelse är det just det som sker. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli Kristuslika. Det är i ljuset vi hör hemma. Det är inte graven som är målet utan himlens härlighet. Jmfr dopgraven på kyrktorget.

När Jesus ser änkan följa sin ende son till graven fylls han medlidande. Så säger han: Gråt inte. Jag brukar säga tvärtom: Gråt! Gråt, gråt, gråt. Sörj medan tid är.

Vad menar Jesus? Jesus är inte där som medmänniska. Det är inte en själavårdare som talar. Den som yttrar orden är den som i Johannesevangeliet presenterar sig som Uppståndelsen och Livet.

När han säger: Gråt inte! vänder han sig till alla som gråter som om det inte fanns något hopp. Han vänder sig till sin mor som grät vid korset, till alla mödrar och fäder som begråter sina barn, till alla som genom mänsklighetens historia gråtit. Gråt inte! Döden är inte slutet. Inte punkten på livets mening. Döden är endast ett kommatecken i livets berättelse, en dörr som leder hem, inte bort.

När Jesus uppväcker änkans son ger han oss en föraning om sin uppståndelse, om den stora uppståndelsen. Orden, till brädden fyllda av livgivande kärlek, har en sådan kraft att de når in i dödens innersta rum och väcker pojken till liv.

Den rösten, till brädden fylld av livgivande kärlek kommer väcka också dig och mig till liv när vi dör.

Vid tomhetens och intets gräns,

en röst mig når, den är en väns;

du kommit hem den säger.

Och såren läks och sången föds,

vad djupast i mitt liv jag sökt

och längtat till jag äger.

(Psalm 310:2)

Det finns ett mönster att följa, en upptrampad stig att gå, varje dag, hela livet: Genom död till liv, med Kristus.

Vad ska vi tänka om ångesten, vår rädsla för döden? En viktig fråga. Om ni vill kan vi samlas efter kyrkkaffet och samtala vidare om detta.

Predikan 13:e söndagen efter Trefaldighet

Medmänniskan

Matt 5:38-48

18Om två män tvistar och den ene slår den andre med en sten eller med knytnäven, inte så att han dör men så att han blir sängliggande, 19då skall den som slog gå fri om den slagne kommer sig och kan gå ute med käpp; dock skall han ersätta honom för den tid han måste vara overksam och sörja för att han blir botad. 22Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.

23Sker skada, skall du ge liv för liv, 24öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, 25bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma.

Dessa ord står i Bibeln, i 2 Mos 21:18-23. Det är Mose som undervisar folket på berget. Sker skada skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand...

Är detta verkligen från Gud? Eller är det den rättsskipning som tillämpades på den tiden i mellanöstern? År 2250 f Kr fanns en kung i Babylonien som hette Hammurabi. Han stiftade följande lag:

Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon sönderslår en annans lem, då skall man på honom sönderslå hans lem; om någon utslår en annans tänder, då skall man på honom utslå hans tänder.

Detta är en vedergällningsrätt, där ont ska lönas med ont. Den tillämpas fortfarande 4000 år efter Hammurabi, 3000 år efter Mose. Hur långt har vi kommit? Hela vårt rättsväsende bygger på denna princip, skillnaden är bara att vi ersatt den fysiska, materiella hämnden mot den formella – dvs fängelsestraff och dryga skadestånd.

Mose undervisar folket på berget. 1000 år senare undervisar den andre Mose, Jesus, folket på berget och säger: Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga, tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Jesus är radikal. Han vet att vedergällning leder till ny vedergällning och en ond cirkel som vi aldrig kommer ur. Jesus ersätter vedergällningsprincipen med kärleksprincipen. Och han tillämpar den själv när han hänger på korset: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.

Värj er inte mot det onda! Hur ska vi förstå det? Jesus säger ju inte att vi ska vara mesiga, ge efter för våld och ondska och bara se på. Nej, han visar oss på en väg som förändrar mitt hjärta och kanske hjärtat hos den som slog.

Biskop Desmond Tutu – han som initierade försoningsprocessen i Sydafrika för att förhindra hämnd och blodbad, befann sig vid ett tillfälle på en flygplats. En stor vit man går fram till biskopen och knuffar bryskt omkull honom, upprörd över biskopens motstånd mot apartheid. Från golvet hörs biskopen säga: Gud välsigne dig min son.

Mannen rusar ännu argare därifrån. Men orden tränger in i hans hjärta, orden om välsignelsen. De lämnar honom inte, de gnager sig sakta in i hans hårda sinne och leder så småningom till en omvändelse. Mannen som hatat svarta och försvarat rasåtskillnaden och de vitas privilegier byter sida och berättar flera år senare vad biskopens välsignelse gjorde med honom.

Att vända andra kinden till, att älska sina fiender och be för dem som gör ont, det är att välja en annan väg, livets väg, kärlekens väg, den fullkomliga vägen.

Ensam är det svårt, men tillsammans kan vi försöka. Tillsammans med Jesus Kristus, med Hjälparen, den heliga anden, med varandras stöd och förböner.

Bara så bevarar vi vår mänsklighet, vår medmänsklighet.

Om en dryg vecka kommer vi släppa en bok fylld av berättelser från Aneby: Alla skrattar och gråter på samma språk, heter den. Där berättar Hilma Enell hur hela hennes synsätt förändrades när hon mötte människorna; barnen, kvinnorna, männen, skrattade med dem, lekte, grät. Från att ha varit skeptisk mot invandrare och flyktingar och sett dem som ett problem blev hennes hjärta förvandlat. Biskop Martin skriver i förordet: ”Det vi gör genom våra handlingar påverkar hela vårt värdesystem, som i sin tur påverkar framtidens handlingar.”

Medmänsklighet är inte något som de naiva människorna sysslar med. Det är en kraft som kan förändra människors hjärtan och hela världen. Mänsklighetens överlevnad hänger på om vi förmår vara medmänskliga, älska, förlåta, välsigna. Men medmänsklighet är inget man lär sig en gång för alla, det är färskvara, något vi behöver öva oss i varje dag och uppmuntra varandra till.

Hade den förste Mose rätt? Måste vi straffa i vissa lägen? Jag vet inte. Men jag vet att den andre Mose, Jesus Kristus, har visat oss den goda vägen! 

Predikan 12:e söndagen efter Trefaldighet

Friheten i Kristus

Läs Luk 13:10-17 först!

För några år sedan visades en dokumentär i Sveriges Television om några systrar som blivit kvar på gården och brukat den till sin ålderdom.

Filmen hette Kokvinnorna. En av kvinnorna var krokryggig. Så föreställer jag mig att kvinnan i synagogan såg ut.

Dubbelvikt. Vad hade drabbat henne? Vad hade böjt henne ner? Vad tyngde henne så att hon inte kunde räta på sig?

Hur ter sig tillvaron för en sådan människa? En människa med lyte ser väcker reaktioner, omgivningen tittar på henne men ser henne inte, möter aldrig hennes blick. Hon ser marken men inte himlen. Hon tar plats men blir samtidigt osynliggjord.

Hon fanns i synagogan. Förmodligen gick hon dit varje lördag, till Guds hus, till bönens hus i hopp om att bli upprättad. I 18 år hade hon viskat, väntat, bett och ropat till Gud och människor om hjälp men ingen hade hört henne. I 18 år hade hon vänt hemåt lika krokryggig som hon kom till gudstjänsten. Och när vi hör synagogföreståndarens kommentar kan vi ana att bördan kanske blivit större för varje besök.

Du och jag är som kvinnan. Tyngda av livet kommer vi bärande på våra bördor till gudstjänsten. Kroppen är kanske rak men hur ser våra själar ut? Livet sätter spår. Bördorna kan ibland bli så tunga så att vi kroknar – av sorg, av skuld, av olösta konflikter, av besvikelser, av hårda ord och vassa blickar. Bara du vet vad din börda bär för namn. Gud vet hur länge du burit på din hemliga börda. Hur många gånger har vi gått till kyrkan i hopp om att få något som lyfter av bördan, som upprättar och befriar? I stället har vi fått nya bördor i form av ”borden” lagda på oss. Du borde be mer, vara mer hängiven, mer överlåten, mer tacksam. Så går vi hem och gråter.

Många gudstjänster innehåller mer uppfordran än upprättelse. Mer ambition än absolution. Den kristna tron är inte en börda att bära, det är en relation till Kristus som befriar och bär.

Denna dag är annorlunda. Jesus är där. Han ser kvinnan, kallar på henne, befriar henne och lägger sina händer på henne, berör henne på djupet så att hon kan räta på sig och prisa Gud.

I våras var jag med om samma sak. Jag var i Linköpings domkyrka. Jag var tyngd av ansvar och bekymmer. Under gudstjänsten inbjöds den som ville att få förbön vid Golgotastationen. Jag fick böja knä, säga vad jag önskade förbön för och så kände jag varsamma händer röra vid mitt huvud och efter en enkel bön reste jag mig. Befriad, upprättad och med nytt mod lämnade jag kyrkan.

Jag tror på förbönens makt. Enkelt, med få ord kan vi få lämna allt åt Gud.

I Matteus 11:28-30 säger Jesus: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig , som har ett milt och ödmjukt hjärta så skall ni finna vila för er själ.Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Så är vi på livets åker, sida vid sida med Jesus, sammanokade med honom. Vi är inte lovade ett liv utan det som tynger men tillsammans med Jesus blir bördan lättare, det finns en vila i mödan, en glädje i det svåra för vi är inte ensamma.

Den bördas tyngd som gör ryggen rak, du skördarnas Herre mig giv. Psalm 183:2

Jesus ser kvinnan, befriar och berör. Tänk så mänga som är krokryggiga, tyngda – ofta bakom en tillgjord fasad. Också barn och ungdomar! Som lemmar i Kristi kropp får vi göra som Jesus, se, befria och beröra våra medmänniskor.

Tilläggas bör att kroppsligt lyte inte måsta betyda att vi är själsligt eller andligt ”krokryggiga”.Man kan kroppsligt handikappad och samtidigt frisk inuti. Och tvärtom. Man kan också vara kroppsligt frisk och ändå inte må bra.  

Predikan 11:e söndagen efter Trefaldighet

Tro och liv

Hur står det till med oss? Hur mår vi? Som församling? Som enskilda?

Idag ska vi på hälsokontroll. Texterna är som röntgenstrålar som genomtränger märg och ben och genomlyser varenda skrymsle.

• Jag avskyr era fester, jag står inte ut med era högtider. Låt mig slippa dina psalmer!
• Viljan finns hos mig men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte men det onda som jag inte vill, det gör jag.

• Sannerligen, tullindrivare och horor ska komma före er till Guds rike.

Orden svider. Det enklaste vore att vifta bort dom och säga: Jag mår prima. Vi har det ju så bra i vår kyrka och församling. Jag avstår min tid. Det finns ju andra som behöver röntgas och få medicin.

Om vi vågar möta mästarens blick, den store läkarens varma ögon så förstår vi att han vill oss väl. Han vill hjälpa oss, inte stjälpa oss. Därför kan vi svara på kallelsen till undersökningen med psalmistens ord.

Rannsaka mig Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.

Vi ska självklart glädja oss åt att vi har det bra på många sätt men vi får inte glömma att det är lätt att bli hemmablind, att förlora skärpan, att bli en ögontjänare. Det finns ju ett glapp hos alla, ett glapp mellan lära och liv, mellan teori och praktik, mellan ord och handling.

I veckans Kyrkans Tidning skriver Gunnel Malm, förtroendevald i Katrineholms församling apropå Aftonbladets och Ekots granskning av Svenska kyrkans utlandsresor och krogbesök: Jag vill påstå att alla vet vad man bör göra och inte och speciellt kyrkan borde veta det.

Speciellt kyrkan borde veta! Det verkar som om människor kräver mer av oss, förväntar sig mer: Är man kristen, är man kyrkligt engagerad, då borde man veta bättre än andra, bete sig bättre, ha en högre moral, vara mer trovärdig, mer noggrann med gemensamma tillgångar, mer sanningsenlig!

Är det rimligt? När jag var ung trodde jag att vi kristna var bättre än andra, renare, godare, snällare, mer omtänksamma. Men det tror jag inte längre. Gud har varsamt visat mig mina mörka sidor, min skugga. Det har gjort ont och det har gjort gott. Vi är alla av samma skrot och korn.

Alla bär inom sig möjligheten att vara helgonlika och att vara djävulska.

Det är möjligen detta Paulus upptäckt. Han som var en framstående farisé och drog de kristna inför rätta, fick i mötet med Jesus syn på sina mörka sidor, köttet som han kallar det. Glappet, oförmågan att vara helgjuten. Därför utbrister han: Jag arma människa!

Vi firar inte gudstjänst för att vi är bättre än andra, förmer. Vi kommer hit för att vi behöver bekänna våra synder, be om förbarmande, lyssna till Guds ord, korrigeras och vägledas, slipas mot varandra, ta emot Kristus i måltiden och få välsignelsen och sedan sändas ut att leva våra liv så gott vi kan.

Å andra sidan: Vi borde veta bättre! Lagen, Guds viljas lag påminner oss ständigt om vad som är rätt och fel. Lagen upplyser, avslöjar, påminner om den väg Gud vill att vi ska gå. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Lagens funktion är att upplysa och avslöja, ungefär som fartkameran utmed vägen, för tänk så lätt det är att bli fartblind. Det är inte bara det. Jag blir irriterad, och upptäcker att jag sänker farten för att öka den när jag passerat. Jag är en kronisk ögontjänare! Gud sig förbarme! Finns det hjälp att få?

Lagen driver oss till Kristus, sa man förr. Den avslöjar glappet mellan ord och handling, lära och liv och driver oss till Kristus. För i oss själva kan vi aldrig uppfylla Guds lag och helighet. Glappet blir vi aldrig av med, hur vi än försöker. Om vi så bosätter oss i kyrkan och läser bibeln dag och natt så finns det där, glappet, oförmågan att uppfylla Guds lag. Lagen speglar Guds helighet. Evangeliet, nåden speglar Guds barmhärtighet. I psalm 217 sjunger vi: Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.

Lagen driver oss alltså till Kristus precis som den drev Paulus till Kristus. I påskpsalmen står det:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde, nåd och frid och salighet.

Det är viktigt att vi accepterar glappet. Om vi låtsas som om det inte finns, som om vi vore färdiga och fullkomliga då bedrar vi både oss själva och vår omgivning. Förnekelsen av glappet, av skuggan är en utmärkt grogrund för självgodhet, egenrättfärdighet och hyckleri. Förr eller senare blir den självgode genomskådad.

Människor som förnekar sitt glapp och sin skugga är jobbiga att umgås med. Man känner sig dömd och dålig, som en sämre sortens människa. Människor som känner till sitt glapp och sin skugga, som ropar till Gud om förbarmande och inser att vi alla sitter i samma båt, att vi alla är av samma skrot och korn är det behagligt att umgås med, det är liksom lätt att andas. Den ende som kan fylla glappet och uppfylla Guds lag, det är Kristus. Därför är det viktigt att vi alltid håller oss nära honom.

Så, hur står det till med oss? Den store läkaren vet. Låt oss överlämna oss i hans händer med orden:

Rannsaka mig Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.

Predikan 160626 Johannes döparens dag

Den högstes profet

”Jag önskar att jag kunde klättra upp på taket till bensinstationen och skrika att ALLA ÄR VÄLKOMNA TILL SVERIGE, kom så åker vi. Jag vill ruska om maktens män och kvinnor och få dem att förstå det orimliga i att låta dessa människor tyna bort i ovisshet och psykisk stress medan vi lever i en värld av överflöd. Men jag är lika maktlös som människorna som omger mig här i lägret. Fast jag inte kan rå för de politiska beslut som tagits så skäms jag över att vandra runt i misären.”

Hon heter Maria Sjöström. Hon är 29 år, sjuksköterska med ett engagemang för utsatta människor. Hon har besökt ett flyktingläger i Idomeni i norra Grekland och blivit djupt skakad av det hon sett. Och hon kan inte tiga. Därför skriver hon en insändare i DN. Och hon talar med samma glöd som Jeremia i dagens GT-text. Så säger Herren: Handla rättvist och rättfärdigt och rädda de utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan.

Är Maria en modern profet, en efterföljare till Jeremia? Eller är hon en av alla engagerade, drabbade, arga, maktlösa människor som uttrycker sin åsikt? Ordet profet betyder förkunnare, talare, en som frambär ett viktigt budskap och så fall är Maria en slags profet.
Profeter finns i de flesta religioner och i olika varianter som siare, spåmän, orakel – människor som – inte sällan i extas – talar om för folket vad gudomen anser om den enskildes liv, folkets väg, politiska beslut. Att profetera har kommit att betyda att kunna se in i framtiden och förutspå vad som ska hända. Det är en skev förståelse av profetens uppdrag. I Bibeln finns 33 profeter nämnda vid namn, personer som blivit utvalda av Gud, sända till folket för att i ett viktigt skede vara Guds mun, förkunna Guds ord och vilja till rannsakan och omvändelse.

Det finns ett inslag av förutsägelser i de bibliska profeternas budskap men mer av karaktären konsekvens. Om ni gör som Gud vill blir det si, om ni framhärdar i olydnad blir det så.

Några profeter är verksamma länge, andra under mycket kort tid. Några brottas med sin kallelse, vill slippa uppdraget, andra brinner och tycks vara ett med sitt uppdrag.

Det finns falska profeter och äkta profeter. De falska säger: allt står väl till. De säger det folk vill höra, de stryker medhårs och vänder kappan efter vinden, de bryr sig inte om de fattiga, de tar gärna betalt medan en Guds profet säger det Gud vill med risk för sitt eget liv, utan egen vinning. Kosta vad det kosta vill. Sanningen måste fram. En Guds profet, en sann profet bryr sig om de fattigaste, för det gör Gud. En falsk profet vill bli stor i sig själv, söker applåder och berömmelse medan en Guds profet säger som Johannes: Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.

Huggormsyngel, ropar Johannes. Omvänd er. I Johannes röst, i orden som svider hör människorna Guds hjärta bulta. Det är kärleken röst som ljuder, den stränga och sanna och milda, den som vill mig väl och jag tror att varje människa på jorden känner igen den rösten. Det är rösten av den gode Herden.

Omvänd er! Gör bättring!

• Varför har alla svenskar accepterat beslutet att införa Europas hårdaste immigrationsvillkor? Finns det ingen profet som kan höja rösten och med helig vrede säga ifrån?
• Så tänker jag på Ekots och Aftonbladets granskning av Svenska kyrkans resekultur och blir bedrövad. Finns det ingen profet som kan höja rösten och med helig vrede säga ifrån?
• Så tänker jag på klimatförändringarna. Läget är mycket allvarligt nu. Finns det ingen profet som kan höja rösten och med helig vrede säga ifrån?

Det finns profeter också idag, röster som med glöd från Guds hjärta talar varningens ord till mänskligheten. Måtte vi lyssna, måtte vi omvända oss, för livets skull, för barnens skull, för Guds skull!

”Jag önskar att jag kunde klättra upp på taket till bensinstationen och skrika att ALLA ÄR VÄLKOMNA TILL SVERIGE, kom så åker vi.

Predikan 2:a söndagen efter Trefaldighet

Kallelsen till Guds rike

Psalmer: 39, 229, 715/650, 228, 200:7-8

I fredags svärmade mina bin. Himlen fylldes av tiotusentals surrande bin. Den gamla drottningen hade tagit med sig halva samhället – ca trettiotusen bin för att starta på ny kula.

Efter en stund minskade surrandet i luften och då såg jag att bina satt sig åtta meter upp i närmaste björk. En enda stor klump av bin. Så är vi, fastän många, en enda kropp...

Jag åkte och hämtade min läromästare i biodling. Vi reste en stege mot björken och Lasse klättrade upp, sågade ner grenen de satt på, bina dråsade ner på marken och vi la oss på alla fyra och letade. Efter vad? Jo, efter drottningen. Där drottningen är, där samlas bina. Men hon var inte på marken. Hon satt kvar uppe i trädet och dit flög bina tillbaka. Så, upp igen, såga en gång till och denna gång fäste vi grenen i ett långt rep som vi sakta sänkte mot marken och svärmlådan.

Vad har detta med kallelsen till Guds rike att göra?

Svaret är: doften, doften, doften! Bina är fria varelser, de kan flyga vart som helst men de gör inte det. Djupt inom sig vet de att de går under utan drottningen. Drottningen utsöndrar en doft, feromoner, som gör att bina håller sig till henne för hon är deras mor, deras livlina, den sammanhållande kraften i samhället, deras allt.

Johannes kände doften av Guds lamm, av Gud själv när han mötte Jesus. Lärjungarna anade den och följde med på avstånd. Jesus vände sig om och frågade vad de ville. De svarade: rabbi, var bor du? Och Jesus svarade: följ med och se. Underbart! Befriande! Detta enkla: följ med och se. Jesus litar på att doften från Gud, kärleksdoften, doften av nåd och sanning ska väcka människornas längtan. Inget tvång, inget köpslående, inga annonser eller affischer eller fagra löften. Ingen dyr reklam. Bara detta enkla: ”följ med och se”. Och de stannade hos honom den dagen. De såg, och blev sedda, berördes av den doft som fanns i paradiset, den doft som alla människor längtar efter, doften av liv, av nybakat bröd, av en skimrande klar morgon. Doften av förlåtelse och en ny början, doften av en famn som inte utestänger någon.

Också vi är fria varelser. Men det är för oss som för bina: utan Gud är vi förlorade.

Paulus talar om Kristusdoften, den doft som han har blivit kallad att sprida överallt. Den har spridits ända hit genom århundraden och nu får vi sprida den vidare.

Var det inte det som skedde i vintras på Gransnäs?

I min hand har jag manuset till boken vi ska trycka om flyktingmottagandet i Aneby. Berättelser om hur nöden får människor att räcka ut en hand, ge av sin tid, skratta med dem som skrattar och gråta med dem som gråter. Berättelser om att vi fick mer än vi gav, att vi fått nya vänner, att vi lärt oss oändligt mycket. Berättelser som handlar om hur människor känt sig kallade att ställa upp, man har svarat ja om än med rädsla och i mötet med barn och vuxna har doften av Kristus, Gudsdoften kunnat anas och förvandlat hjärtan.

Vet ni vad det är som bär ett doftämne från en person till en annan? Luften. Vinden. Det är Gudsvinden, den heliga Anden som kallar oss till tro på Kristus.

Luther visste det. Han skriver i Lilla katekesen om den helige Ande: Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre eller komma till honom. Det är den helige Ande som har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro.

Det finns dofter som är plagiat, billiga kopior av Kristusdoften. Det är lätt att ta miste.

Därför ska vi göra som lärjungarna. Dagligen fråga Jesus: Var bor du? Följa med, se med egna ögon, bilda oss en egen uppfattning, andas in och andas ut och fråga vårt hjärta om denna doft är den äkta, dyrbara paradisdoften.

Finns den doften här i Aneby församling? Hemma? På arbetet? Gör som lärjungarna: stanna ”hela dagen” och fråga dig sedan: Är det lätt att andas här, finns det en frihet, ett allvar, en kärlek här? Är det tillåtet att misslyckas och börja om? Finns det rum för de starka? De svaga? Finns det plats för mig? Får jag hjälpa till med det jag kan? Får man växa här? Är luften unken eller frisk? Syrefattig eller syrerik? Och när vi funnit ska vi säga som Filippos: följ med och se!

I fredags svärmade bina. Men de skingrades inte. Drottningens doft var det enda som behövdes för att samla ihop bina och behålla dem vid liv.

Mitt i vardagen kan vi ana en doft, en doft som kallar oss, väcker oss, leder oss till Kristus. Håller vi oss till Kristus kommer vi att behållas vid liv.