Predikan Ekumenisk Nyårsbön Aneby kyrka

Gott nytt år!

Just de tre orden och ordens begynnelsebokstäver vill jag utgå ifrån i kvällens betraktelse. Och det blir två ord på G, två på N och två på Å.

För att det ska bli ett Gott Nytt År behöver vi börja med

Gud. Ja inte bara börja utan också sluta. Som Frälsarkransen. Den börjar och slutar i Gud. Så också våra liv. Vi kommer från Gud och går till Gud. Det är i Gud vi lever, rör oss och är till. Av Honom, genom Honom och till Honom är allting. Hur året än har varit, ljust, mörkt, grått, tungt, härligt så får vi sluta i Gud och börja det nya i Gud.

Vad ska vi då göra med Grämelsen? Allt det vi ångrar att vi gjorde eller ångrar att vi inte gjorde? Grämelsen, skulden, brustenheten. Den finns hos oss alla och den är en del av det mänskliga livet. Vad ska vi göra med den? Vi ska låta den inneslutas i Guds Nåd.

Då är vi på ordet Nytt och det börjar på n och det vackraste och skönaste ordet som finns är Nåd. Luther försökte som munk späka sig och be dag och natt och liksom skura själen med stränga andliga övningar för att duga i Guds ögon.

Men det hjälpte inte. Det enda som hjälper en skuldtyngd människa det är nåden. Det är insikten om att jag blir aldrig ren och hel i mig själv, därför måste jag gripa om nåden, gripa om Kristus, låta honom svepa in mig i sin kärleks vita dräkt. Simul iustus et peccator. Vi är samtidigt syndare och rättfärdiga.

Guds kärlek är större än min skuld. Därför får jag vara med. Därför räknas jag som Guds barn. Tack vare Nåden.

Och sen har vi Nöden. Nu går 2015 mot sitt slut och som rubrik över detta år kan vi sätta ordet Nöd. Så ohyggligt många människor som förlorat allt, som tvingats fly, som lever utan framtid och hopp.

Ljuset i mörkret är att nöden väcker vår medkänsla, vår vilja att gripa in, att ställa upp som volontär, att be, att skänka pengar, att ta ställning. I januari sa jag i min predikan under ekumeniska böneveckan att det förmodligen inte är kärleken till varandra som kristna bröder och systrar som kommer föra oss närmare varandra utan Nöden. När vi lyfter blicken och grips av medlidande och går iväg och gör något för den utsatta människan då kommer vi närmare Gud och varandra. Nöden öppnar inte bara för medkänsla och barmhärtighet. Nöden öppnar för Nåden in i våra församlingar och våra liv. Det blev tydligt på julafton när vi firade jul – 185 personer i alla åldrar från 10 olika länder och med olika tro. Här är icke jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna – alla är vi ett i Kristus.

Så kommer vi till Å.

Bara en vattenpuss ville jag vara och Återspegla himlen. Har ni tänkt på att vattnet inte behöver vara rent för att himlen ska återspegla sig i det. Hur var det nu: Samtidigt syndare och rättfärdig. Det är med våra brister och färdigheter, med ljus och skugga som vi kan återspegla himlen. Vi ska akta oss för människor som inte har någon skugga, som är vita, perfekta, trosvissa, alltid glada och hängivna. De har inte lärt känna sin skugga och sådana människor är det väldigt tröttsamt att umgås med.

Det andra ordet på Å är Återse. Min mor ringde nyss och sa att min älskade morbror hade drabbats av hjärtinfarkt. Det hade visst gått bra men mamma var orolig och sedan sa hon. Livet kan ändras på ett ögonblick. Så lite vi vet. Ja, sa jag, så är det. Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör det är min tröst att din o Gud, jag lever och jag dör.

Så är vi tillbaka där vi började – i Gud. Vi vet inte hur länge vi får vara med men insikten om livets skörhet kan hjälpa oss urskilja vad som är riktigt viktigt varje dag vi får vara med.

Gud. Grämelsen. Nåden. Nöden. Återspegla. Återse. 
Får dom orden vara med blir det nya året ett GOTT NYTT ÅR!

Predikan Annandag jul 2015

Martyrerna

För att förstå varför vi firar annandag jul och läser dagens utmanande och stundom svårsmälta texter mitt i julmyset så måste vi blicka bakåt. Alltså, först en historielektion.

De första kristna firade inte jul. De firade inte födelsedagar överhuvudtaget. De firade bara påsken, Jesu död och uppståndelse. Det äldsta evangeliet – Markus – börjar med Jesu dop och då var Jesus 30 år gammal. Firandet av Jesu dop förlades till den 6 januari men det dröjde inte länge förrän det uppstod en grupp som hävdade att Jesus adopterades av Gud vid dopet. Adoptianismen. För att bemöta denna villfarelse började man fira Jesu födelse den 6 januari som då blev en dubbelfest. I den armeniskortodoxa kyrkan är det fortfarande så.

Men i den västliga delen av kyrkan tyckte man inte att det var en bra idé utan man förlade firandet av Jesu födelse till den 25 december av två skäl. Dels ersatte den en solfest i romarriket och dels hade man länge firat bebådelsen den 25 mars och då var det lämpligt att Jesus föddes 9 månader senare.

Var är vi nu tidsmässigt? I slutet av 300 talet! Först då började kristna fira jul! Däremot hade man länge firat martyrerna av vilka Stefanos är den förste. Så Annandagen, martyrernas dag firades långt innan man började fira jul. När julfirandet spreds sa man på annadagen: igår blev Kristus född till jorden för att Stefanos idag skulle födas till himlen.

Hur många av er har sett julens gudstjänster från Klara kyrka? Det som är påtagligt är de personliga vittnesbörden. Hur mötet med Jesus förvandlat människor radikalt. Vittne heter på grekiska martys. Martyr är en person som med sitt liv vittnar om sin tro, som är beredd att offra sitt liv för sin övertygelse. Är vi det? Är jag det? Jag ställde mig den frågan igår kväll. Om det skulle bli förbjudet att vara kristen, förbjudet att samlas till gudstjänsten, om det skulle kosta mig min frihet, kanske mitt liv – skulle jag då hålla fast vid min tro, hålla fast vid Kristus?

En gång frågade jag en kollega varför hon var präst. Hennes svar kom djupt infrån: För att det är på riktigt. Dom orden har följt mig. För att det är på riktigt. Och ofta, när vi firar nattvard och uttalar orden Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet så inser jag att det var på riktigt för Jesus, det var blodigt allvar. För sådan är ju kärleken, att den kan inte köpas och den kan inte säljas men den har ett högt pris. Det vet alla som drabbats av kärleken, alla som någon gång har älskat – det kostar allt!

Och det är i ljuset av Guds innerliga, uppriktiga kärlek som vi ska läsa dagens evangelium. Den är som en eld. Och den som börjar brinna, börjar älska, börjar tro kan inte välja bort det, vad familjen än säger, vad grannar och svärmödrar än tycker. För kristen tro är på riktigt, det är ingen mysig fritidssyssla, det är ingen hobby som vi sysslar med mellan elva och tolv på söndagarna. Det är blodigt allvar.

Men om jag måste välja mellan kärleken till mina barn och troheten mot Kristus? Då skulle jag gå i tusen bitar. Måtte jag slippa!

Var det därför Jesus våndades, hade ångest och bad att få slippa? För att han inte ville skiljas från sina vänner? Kanske är det en tröst att Jesus varit också där före oss, i Getsemane, i dödens smärta, i Gudsöver-givenheten, i gravens mörker.

För alla som drabbats av lågan, Guds kärleks låga och som vågar allt i kampen för kärleken, sanningen och rättvisan vill jag till sist läsa en dikt av Ylva Eggehorn

Stå stilla i smärtan,

rotad i det som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls är ett svärd.

Kanske det är en stämgaffel.

Du blir en ton.

Du blir den musik

du alltid längtat efter

att få höra.

Du visste inte att du var

en sång.

Ännu en ny psalm....

Det gör mig tydligen gott att ha semester! Under en promenad på förmiddagen i det vackra vädret kom de första orden till mig. Också denna psalm är på temat Medmänniskan.

Du sitter mitt emot mig


Du sitter mitt emot mig
på bussen till vårt torg.
Din ångest smittar av sig, 
din kropp tycks tyngd av sorg.
Jag undrar i mitt inre
vad livet gjort med dig,
vad göms bakom ditt yttre?
Din blick är orolig.

Vem är du då, du främling
som sitter mitt emot,
en pilgrim eller flykting
långt från ditt hem, din rot?
Jag tänker i mitt inre 
hur orättvist det är.
Jag känner sorg och vrede.
Gud borde vara här.

Och plötsligt slår mig tanken:
det kunde varit jag
som drabbats av ditt öde,
som plågas natt och dag.
Jag grunnar i mitt inre 
vad livet gjort med mig.
Vårt möte blir en spegel,
jag är nog släkt med dig.

Så öppnas mina ögon,
nu ser jag vem du är.
Du plågad var, blev korsfäst,
du namnet Jesus bär.
Det sjunger i mitt inre
Du lever, lider här.
Jag viskar tyst ett kyrie.
Din kärlek alla bär.

Copyright Peter Andreasson

Ny psalm!

Som ni kanske vet skriver jag sedan ett och halvt år tillbaka psalmer. 
Idag sjöng vi min första psalm i högmässan, psalmen "Guds rike" -  eller "Jesus, jag måste få fråga"
I somras skickade jag in en ansökan till Anders Frostensson-stiftelsens Psalmskola som består av sex tredagarsseminarier fördelade över två år. 
Tiden gick och jag tänkte att det var kört men härom veckan kom antagningsbeskedet. Vi är fjorton personer som ska få lära oss allt om psalmskrivandets svåra konst och vid det första seminariet i februari ska vi träffa biskop em. Jonas Jonsson som bl a skrivit den fantastiska kvällspsalmen: Innan natten kommer (Sv Ps 510).
Till det första seminariet har vi fått en läxa. Att skriva en psalmtext på temat Medmänniskan.
De andra psalmerna jag skrivit är tonsatta men inte denna eftersom vi eventuellt kommer få samarbeta med några professionella tonsättare så småningom, så jag vill inte låsa fast denna text i en melodi som kanske inte blir den rätta.


Medmänniskan

Vi är många. Vi är ett.
Gud vår fader, moder. 
Alla är av samma släkt 
Jesus är vår broder. 

Vi är många. Är vi ett? 
Mänskligheten blöder
Vem är främling? Vem är vän? 
Frågan bränner, glöder. 

Vi är många. Vi är ett. 
Nu är tid att älska. 
Bygga broar, främja rätt, 
övervinna rädsla. 

Vi är många. Vi är ett. 
Brödet är ett enda. 
När vi delar räcker det. 
Ont till gott kan vändas. 

Vi är många. Vi är ett.
Olika fast lika. 
Minst är störst och sist blir först
Mänskligheten helas


Copyright: Peter Andreasson

Predikan 2:a söndagen i advent

Guds rike är nära

Hemma har jag en hund, en gul Labrador. Han har en fin stamtavla – den sträcker sig på fädernet tillbaka till 1878. En äkta Labrador. Han vet inte om det, eller så gör han det men gör ingen sak av det. Han är fullt ut sig själv, genomäkta och väldigt glad!

I hönsgården har jag fyra tuppar och åtta hönor, Gotlandshöns med genbanksintyg. Jag vet att de härstammar från en och samma besättning på Gotland. De skryter inte om det, de är inte förmer än en vanlig bondhöna utan de är sig själva, trygga och glada och alldeles äkta.

När antikrundans experter synar de föremål människor kommer med letar de efter mästarens stämpel. Finns den är föremålet äkta och värdefullt. Saknas den har föremålet endast affektionsvärde.

Hur är det med oss? Vi är skapade till Guds avbild. Gud är mästaren som satte sin stämpel djupt i våra hjärtan, en stämpel i form av ett kors. Någon har sagt att Jesus är Guds signatur i varje människas inre! Smaka på den meningen!

Men till skillnad från hönsen och hunden och de antika äkta föremålen kan vi förlora vår mänsklighet. En hund kan inte bli ohundig, en höna inte ohönig men en människa kan bli omänsklig. Ingen föds till terrorist. Ingen föds till våldtäktsman. Men girighet, maktbegär och blind ondska kan göra att vi glömmer vem vi tillhör, glömmer vår djupaste gudslika identitet och blir omänskliga.

De svårigheter och utmaningar som Europa och Sverige står i nu har framkallat mer medmänsklighet och medkänsla än på mycket länge men vi ser också en skrämmande motsats, ökad främlingsfientlighet, en tävling bland flera riksdagspartier om vem som kommer med de mest inhumana förslagen. Inhuman betyder just omänsklig. Håller våra politiker på att navigera fel? Är det omsorgen om den lilla människan som styr eller är det en rädsla för att SD ska få för stor makt.

Vi är skapade av Gud, mästaren har satt sitt äkthetsmärke i våra hjärtan men om vi inte ser upp kan vi kan tappa bort fotspåren. Det behövs inte mycket för att ett folks civiliserade uppträdande ska förbytas i rädsla, avståndstagande, själviskhet och förakt för främlingen. Det hände i Tyskland under Hitler.

Jesus vet detta och därför talar han med oss om Guds rike. För Guds rike är allt det som är gott och sant. Guds rike är barnens befriande skratt och gryningsljus efter ändlös natt. Guds rike är allt det som vi är innerst inne och som vi var menade att bli. Det handlar om att söka sig till de platser i tillvaron där det goda får växa till och det onda bekämpas. Dopet är en sådan plats. Hilma, som döps idag, blir inte Guds barn genom dopet. Hilma är det redan,men som stöd för henne, som en påminnelse om vem hon tillhör döps hon och tecknas med korset. Bönen, nattvarden, gemenskapen är goda platser där vi tillsammans finner ut vad det innebär just i dag att söka Guds rike och tillhöra Gud. Orden om senapskornet påminner oss om att söka Guds rike i det enkla, lilla, bland de obetydliga. Jag har en inneboende, en kille som är från Afghanistan. Han är genomsyrad av kärlek till människor och djur, i honom ser jag en glimt av Guds rike. Att han är en djupt troende muslim tycks inte spela någon som helst roll när Guds rike tar gestalt ibland oss.

Där barmhärtighet och kärlek bor, där är Gud, där är Guds rike. Guds rike finns där vi stärker de svaga, där skälvande knän får ny stadga och där vi säger till varandra: Fatta mod. Var inte rädda.

Låt ditt rike komma! Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.