Sent om sider... har haft problem med datorn....


Predikan Kyndelsmässodagen 31/1 2016

Uppenbarelsens ljus

Luk 2:22-40

Har ni märkt att ljuset börjar återvända? Dagarna börjar sakta men säkert bli längre och de stunder solen bryter igenom tar själen liksom ett skutt, åh vad skönt, så efterlängtat!

Varför är det så? Det finns säkert flera förklaringar men djupast sett beror det på att vi är ljuset barn. Vi är skapade till Guds avbild och Gud är ljus. Vi skapades att leva med Gud, få del av hans härlighet, liksom bo ljuset, stråla av glädje. 

Sen kom mörkret in i världen, in i varje människas hjärta och därför känner vi igen oss när vi hör orden ur Jesaja: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. 

Det är inte konstigt att vi längtar efter ljuset. 

Vi söker oss till ljuset, vi tänder ljus, vi blir glada när någon lyser upp våra liv med ett vänligt ord. 

Jag måste erkänna att jag stängt av nyheterna flera gånger den senaste tiden. Mörkret tycks alldeles ha tagit över vår värld. Det är fullständigt obegripligt hur mycket djävulskap människan är förmögen att åstadkomma. Men det finns en tröst. Det som kablas ut i media är alltid det som avviker från det normala. Därför, så länge vi hör om krig, övergrepp, självmordsbombare, avrättningar, terrorhandlingar ska vi tänka, detta är undantaget, mörkret är undantaget, ondskan är det avvikande. Det goda, det normala, ljuset och barmhärtigheten som finns överallt och genomtränger varje skrymsle av mänskligt liv är normen, det är tack och lov det som är det förväntade och vanliga och därför finns det inget nyhetsvärde i det. 

När Johannes ska berätta om Jesu födelse nämner han inget om Betlehem, krubban och herdarna. Istället skriver han: Det sanna ljuset som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom men världen kände honom inte.

Tänk efter: vad under den gångna veckan har lyst upp din tillvaro? En väns besök, en dikt, en god måltid, en sång, en klapp på kinden, en fågel som kvittrat, en hund som viftat på svansen, en stilla stund med Gud? Eller kanske ett musikstycke, ett vackert konstverk? Ljuset kommer till oss på tusen sätt och bryts liksom i livets prisma och ger färg och djup och glädje åt våra liv. Också smärtan kan lysa. I torsdags hade jag en begravning av en mycket gammal kvinna. Hennes barnbarnsbarn var där, en pojke på tio år. Han såg att hans mamma var ledsen så han tröstade henne genom att stryka henne över kinden och efter begravning började han storgråta. Och jag blev alldeles varm inombords för jag förstod att hans gråt berättade om en kärlek som nu var hemlös. Trots en åldersskillnad på 86 år hade pojken och hans gammelmormor funnit varandra. 

Vad skulle hända om vi provar för en stund att sätta likhetstecken mellan det som ger oss ljus i våra liv och Jesus. Tänk om Jesus stavas tröst, livsmod, mening, glädje, gemenskap, närvaro, medmänsklighet?

Det skulle innebära att Jesus är närvarande i våra liv, väldigt närvarande!

Men oftast märker vi det inte. Vi är liksom blinda. På samma sätt var det då, den där dagen i Jerusalems tempel när Josef och Maria bar fram Jesus i templet för att tacka Gud för sitt barn. De flesta såg inte, förstod inte att Världens Ljus fanns precis framför ögonen på dem. Men herdarna såg, stjärntydarna såg, Symeon och Hanna såg. 

Och jag tänker att vi i denna mörka tid behöver hjälpa varandra att få syn på ljuset, söka ljuset, öppna oss för ljuset och själva vara ljus för någon. 

Och vi kan be, be om öppnade ögon, be om mod att lysa och återspegla Guds ljus i våra liv.

Men vi ska veta att ljuset inte bara handlar om det mysiga och varma. Att söka ljuset och välja ljuset kan kosta på.

Maria bar ljuset i sin famn och varje förälder vet att det är lycka och smärta i en märklig blandning att bära ett barn vid sitt hjärta. Att bära ljuset till världen, att stå upp för sanning, godhet och rätt kan kosta oss livet. Det finns det alldeles för många exempel på. 

Den gamle Symeon visste det och valde att förbereda den unga Maria på vad som väntade: Också genom din egen själ skall det gå ett svärd, säger han till Maria.

Och Maria måste ha lidit bortom vad ord kan uttrycka när hon såg sin son korsfästas. Men hon stod kvar, stod liksom stilla i smärtan och jag tänker på Ylva Eggehorns dikt Stå stilla i smärtan.

Stå stilla i smärtan,

rotad i det 

som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls är ett svärd.

Kanske det är en stämgaffel.

Du blir en ton.

Du blir den musik

du alltid längtat 

efter att få höra.

Du visste inte 

att du var
en sång

Rotad i det som är ljus i dig....

Gud, tack för att ljuset är starkare än mörkret!

Predikan 1 sönd e Trettondagen

Psalm 38b

Jesu dop

I onsdags var Jesus en liten baby som tog emot stjärntydarnas gåvor.

Idag ska han döpas, 30 år gammal. Hans familj är samlad, som sed är. Nej, inte hans jordiska familj utan hans himmelska; Fadern och Anden, Treenig Gud, det VI som finns från begynnelsen och som säger i Skapelseberättelsen: Vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss.

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem och Gud såg att allt han hade gjort var mycket gott.

Men det blev inte som Gud hade tänkt. Människans olydnad förstörde allt. Den härlighet som vi blev skapade till, den underbara Gudslikheten gick i tusen bitar och sedan dess har människan längtat hem till Gud, till sig själv, till en relation med allt skapat som präglas av Shalom, frid och fred.

Och Gud ropade redan i lustgården: Adam, var är du? Människa var är du? Kom tillbaka! Och sedan dess har Gud ropat, älskat, varnat, kallat först genom Noa – där Gud liksom ville skölja hela jorden ren i syndafloden – men det hjälpte inte. Sedan kallade han på Abraham och upprättade ett förbund med honom och sedan gav Gud oss lagen, de tio budorden som en bruksanvisning för livet men inte heller det hjälpte. Till sist sände Gud sina profeter att ropa, varna, säga sanningen men inte heller det hjälpte.

Nu är det Gamla förbundets alla möjligheter uttömda. Nu finns det bara en väg att gå för Gud, en sista möjlighet att ge människan hennes härlighet och Gudslikhet tillbaka och det är genom att själv bli människa, bli kött och blod, bli ett litet barn i Marias famn, liksom avstå från makt, härlighet, renhet, allt det himmelska och i allt identifiera sig med och bli ett med oss. Och Gud går hela vägen. Jo, Guds härlighet lyser i Jesus Kristus, men den är som vi sagt så många gånger inlindad för att inte blända oss som bor i mörkret, liksom gömd i de linnebindlar Maria svepte barnet i. Gud är nära i Jesus Kristus men de flesta ser inte att det är Gud, det är som Johannes skriver att Gud tältar ibland oss, här – i kalkklädet ser vi tältet - och det är bara när Jesus dör på korset när Jesus ger sig själv åt oss i nattvardens bröd och vin som han är avklädd och fullt synlig och härlig.

Nyss var Jesus en baby och nu är han trettio år gammal. Vad har Jesus gjort under alla dessa år. Vi vet väldigt lite men som det är med det allra viktigaste och heligaste ögonblicken och händelserna i Jesu liv förbigås de med tystnad.

Vi vet att Jesus tillbringade sina första år som flyktingbarn i Egypten. Vi vet att familjen sendan bosatte sig i Nasaret och att Jesus fick ett antal syskon, att Josef försörjde familjen med att vara snickare. Vi vet att de gick upp till Jerusalem när Jesus var tolv år och att han då förstod att han var Guds son och väckte förvåning hos de skriftlärda genom sin vishet. Josef dör och det är inte långsökt att anta att Jesus fick ta över firman och försörja sin mor och sina syskon tills nästa bror kunde ta vid.

Det Jesus gör är alltså att dela allt med oss, se stjärnorna ur vårt perspektiv, arbeta, vila, skratta, gråta, umgås och vara ensam och söka sin väg, sin kallelse. Och, inte minst viktigt, Jesus välsignar vår vardag, det vanligt vardagliga, det torra och tråkiga, tröttheten och våra tafatta försök att få våra livspussel att gå ihop, själva gråheten och enkelheten och rytmen välsignas av Jesus genom hans tysta, trogna närvaro.

Nu är tiden inne för det Nya testamentet, det nya förbundet det sista försöket att rädda mänskligheten och återge oss vår förlorade härlighet.

Jesus som är utan synd blir gjord till synd för att vi ska bli räddade, han stiger ner i den sörja av synder, elakheter, småaktighet, girighet, högmod, maktlystnad som alla som döpts med Johannes reningsdop har sköljt av sig. Tänk er ett badkar där någon riktigt smutsig badat. Och så släpper man ut vattnet och kvar är smutsranden.

Jesus värjer sig inte för att dela skiten. Som Ylva Eggehorn skriver: du följer oss dit ingen annan går. Under trettio år har han förberett sig för tre år i offentlighetens ljus. Frestad, föraktad, hyllad, mordhotad, applåderad, sviken, förråd, förnekad, torterad, korsfäst och till slut övergiven av Gud, dödad, begravd descendit ad inferna – allt för att vi ska få frid, komma hem, återfå vår himmelska härlighet. Och en dag är det han som ska döma oss, en dag ska han rensa den tröskade säden med sin kastskovel och skilja agnarna från vetet och jag känner en djup tillförsikt för det är endast den som känner oss utan och innan som kan döma rättvist.

Och en röst hördes från himlen: Du är min älskade son, du är min utvalde.

TACK JESUS för att du klev ner i vår skit för att älska oss tillbaka till Gud!

Predikan söndagen efter nyår

Guds hus

För några veckor sedan hjälpte jag min dotter Katarina och hennes Adam att köpa deras första bil.

Jag hittade den i Jönköping, hos en kristen armenier. Vi pratade om bilen och om priset men vi kom också in på frågor som rörde tron. Jag berättade att jag var präst och efter en stund frågade han om han och hans fru, som tillhör den armenisk ortodoxa kyrkan kunde låta döpa sina döttrar i Svenska kyrkan. Jag blev förvånad över frågan och svarade att det visst var möjligt men att barnen då skulle bli medlemmar i Svenska kyrkan. Varför frågar du? sa jag. Har ni inte egna präster? Jo, svarade han, vår präst bor i Göteborg men han tar tiotusen för att komma och döpa våra barn och det har vi inte råd med.

Förmodligen har de inte råd att anställa sina präster utan de måste ta betalt för varje uppdrag de blir kallade till.

Var det inte så här förr att tiondet av skörden skulle skänkas till kyrkan för att försörja prästen och hans familj?

Vad har detta med dagens text att göra? Jo, i Mose lag föreskrevs noggrant hur israeliterna och deras präster skulle fira gudstjänst med olika slags offer: brännoffer, spisoffer, tackoffer, syndoffer, skuldoffer och rökoffer. Så småningom växte det fram en osund handel med allt som behövdes för offerkulten och vem tjänade på det? Jo, prästerna och de som handlade. Det blev business i stället för bön. Och man bestämde att alla judar som var bosatta i andra länder och som kom hem för att be i det rätta templet var tvungna att växla sin utländska valuta till templets egen sikelvaluta. Det är som om forex skulle ha ett kontor här ute på kyrktorget och tvinga alla som ville lägga kollekt att växla kronor till någon sorts kyrkvaluta. Och där såldes duvor och lamm och oxar och allt möjligt. Så i stället för att präglas av stillhet, bön och tillbedjan var där ett oväsen som överröstade det mesta. 

Varför blir Jesus så arg?

För att bönens hus har förvandlats till ett rövarnäste. Vi behöver andrum, rum för bön, stillhet, ljuständning – jo, det var det första jag gjorde när jag kom hit som kyrkoherde att plocka bort ljus-bössan – det ska inte kosta något att tända ljus och be. 

Många gör som Jesus – de kom till Jerusalem och han gick till templet. När vi har semester, när vi är ute och reser så är det många med mig som söker sig till kyrkan. I år har vi som mål att ha en nyckelpiga eller nyckeldräng knuten till alla nio kyrkor i pastoratet för att den som vill alltid ska kunna komma in i kyrkan.

Ibland blir jag ledsen när vi samlas till gudstjänst och människor sitter och pratar högt om allt möjligt som man gör i biosalongen eller på teatern. Jag vill att det ska vara stilla i Guds hus. Att den som vill be ska kunna göra det.

Jesus blir arg därför att handeln med offerdjur stängde de fattigaste ute. Det är som om vi skulle ta inträde till gudstjänsten. Bara de som har råd att betala får vara med.

Jesus blir arg därför att han visste att han snart skulle dö. Detta skedde dagen efter palmsöndagen. Han visste att han skulle utelämnas, torteras och dödas för att sedan uppstå. Genom sin död och uppståndelse fullgjorde han Mose lag i alla stycken. Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han blev det felfria Guds lamm som en gång för alla borttager världens synd. Därför behöver vi inga offer. 

Jesus vill undanröja varje tröskel, varje hinder för oss människor att be, att vara nära Gud. Det fanns många trösklar och murar i Jerusalems tempel. Det var förenat med dödsstraff om man överskred gränserna. Hedningarnas förgård, israeliternas förgård, det heliga och det allra heligaste. Jesus rev med sin död ner skiljemuren mellan människa och människa, mellan människa och Gud och i dödsögonblicket brast förhänget i templet. Därför ber vi: Tack för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus.

Och för att understryka detta fördes han ut, utanför stadsmuren för att korsfästas. Där, bland de orena, bland syndarna, bland de dödsdömda, där flöt hans blod.

Finns det några hinder, några trösklar, några murar, några förhängen, några outtalade regler för hur man ska bete sig som stänger människor ute från Guds hus? Har vi byggt upp hinder som det kostade Jesus livet att bryta ner?

Vilka hittar hit och vilka hittar inte hit? Är det säkert att dom som inte kommer låter bli för att de inte vill, eller hindrar vi någon från att möta Gud?

Nej, vi tar inte tiotusen för ett dop, men sätter vi omedvetet upp andra hinder?

Jag är tacksam för Guds hus, för helig mark, för andrum, bön och stillhet. Vi behöver dessa heliga rum mer än någonsin för att bli påminda om livets helighet, om att varje människa är ett heligt tempel, om att vägen till Gud alltid är öppen genom Jesus Kristus. 

Predikan Nyårsdagen 2016

I Jesu namn

Först vill jag önska er ett Gott Nytt År i Jesu namn.

I dagens predikan kommer vi borra i texterna och är du för trött efter nyårsnatten för att orka lyssna så sov en stund. Den som sover syndar inte, sa man när jag var barn.

Så har vi fått lyssna till två underbara, trösterika texter och en knepig. Som så ofta med bibelns texter har de många bottnar, de kan läsas med många olika slags glasögon. I vårt individualistiska samhälle är det självklart att vi tillämpar texterna på oss själva, på den enskilda individen. Och det är inte fel, men vi går då miste om djupet och rikedomen i materialet.

Vem känner sig övergiven av Gud i GT-texten? Sion, Guds egendomsfolk. I Jesaja 5 liknas Israels folk vid en vingård som ägaren gjort allt för , precis allt för att den skulle ge söta frukter men den gav bara sura. Då tappar – liksom i dagens evangelietext - ägaren tålamodet och säger, nu får det vara nog, nu ska vingården skövlas. Jag ger upp.

Gav Gud upp? Nej, det kan han inte. Lite senare i Jesaja, i kapitel 49 säger Sion: Herren har övergett mig, Gud har glömt mig. Varpå Gud säger de trösterika orden: Även om en mor skulle glömma sitt barn, vilket i sig är fullständigt otänkbart, så glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer.

Episteln finner vi i Hebreerbrevet. Brevet till hebreerna. Vilka är de? De första kristna judarna. Vad säger Gud till dom: Jag ska aldrig svika dig, aldrig överge dig.

Luther sa att skrift ska med skrift förklaras. Dagens gammaltesta-mentliga text och dagens episteltext kastar alltså ljus över evangelietexten. Tolkningsnyckeln finns i Johannes första kapitel. Han, dvs Jesus, kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn. Judarna väntar fortfarande på Messias. Och Jesus, trädgårdsmästaren väntar fortfarande på att de ska upptäcka honom, ta emot honom, tro på honom.

En annan möjlig tolkning är att texterna handlar om kyrkan, Kristi kyrka på jorden, det nya Israel. Hur står det till med vingården – kyrkan på jorden? Hur står det till med Svenska kyrkan? Många menar att kyrkan är i djup kris. Andra ser tecken på nytt liv, ny vitalitet? Hur står det till med oss? Bär vi frukt? På ett fikonträd förväntar sig ägaren finna fikon. På sin kyrkas träd förväntar sig Gud finna andens frukter: Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trofasthet, Ödmjukhet och Självbehärskning.

Gud vill att vi ska vara salt och ljus. Att vi ska vara barmhärtiga. Att vi älska våra medmänniskor som oss själva och Gud mer än allt. Lägg märke till att jag säger vi. Jag talar inte om mig eller dig. För vi är inlemmade i Kristi kropp, inympade i trädet. Vi är en del av en större gemenskap. Om en lem lider, lider hela kroppen.

Så hur står det till? Vid varje årsskifte är det tid för rannsakan, att låta ljuset från Guds ord pröva oss. Och när vi blir bedrövade över oss själva och besvikna på andra kristna och på kyrkan och dess ledare, när det känns som om Gud har glömt oss, då får vi ta till oss orden: Även om modern skulle glömma sitt barn, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer. Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig. Herre, låt det stå kvar ett år till, så ska jag gräva runt det och gödsla det med min nåd.

Nej, det står inte: gödsla det med min nåd men det är innebörden. Jesus är trädgårdsmästaren som aldrig ger upp. När fåret är förlorat söker han till dess han finner.

Därför kan vi möta det nya året med tillförsikt. Än finns tid för omvändelse. Än finns det hopp för judarna att upptäcka att Jesus är Messias. Än finns det hopp för Kristi kyrka på jorden, för Svenska kyrkan och för oss som kristna i Aneby.

Inte för att vi är märkvärdiga utan för att Jesus lever och aldrig ger upp om oss och också idag ger sig själv åt oss, liksom gräver och gödslar med sitt ord, med de heliga gåvorna: För dig utgiven. För dig utgjutet.

Till sist en av mina psalmer som nyårsbön:

1. Jesus, vi behöver dig leva, orka bära bördan som vi fått. I vår livsväv finns en synlig reva. Allting är på både ont och gott.

2. Jesus, vi behöver dig för att kämpa. Alla goda krafter nu behövs. Hoten är så många, allting trampas ned i smutsen. Hjälp oss, ropet hör!

3. Jesus, vi behöver dig för att tåla andras fel och egen sårbarhet. Lär oss ödmjukheten att förlåta. I vår svaghet finns en hemlighet.

4. Jesus, vi behöver dig för att älska. Söka enhet, stärka det som gror. Låta kärlek övervinna rädsla. Dela bröd och vin som syster, bror.

5. Jesus, vi behöver dig för att leva, vandra steg för steg mot livets mål. Dopets löfte ger oss mod att sträva. Du slår följe, nära oss du går.