Betraktelse vid livesänd Nyårsbön från Marbäcks kyrka

Hon var en liten vithårig kvinna som stod bredvid mig på tunnelbanan. Plötsligt vände hon sig till mig och sa med förvånansvärt klar röst: Vill du att jag berättar något för dig? Jag nickade, och hon fortsatte.: När de första människorna skulle lämna den underbara trädgården, ryggade de tillbaka inför det kalla, mörka och okända där utanför. Gud greps av medlidande med dem och frågade sina änglar: ”Vem av er vill följa dem ut?” Ingen anmälde sig. Men efter en lång tystnad steg en mörk, reslig ängel fram, rättade till sandalremmarna och sa: ”Jag går med dem.” Tunnelbanan var framme vid Mariatorget. Kvinna gjorde sig redo att stiga av. När dörrarna öppnades vände hon sig mot mig och sa: Det var Musikens ängel. Och han har följt människorna sedan dess. (Ur Natt och dag av Y Eggehorn)

Vad heter den ängel som har gått vid din sida genom det gångna året? Ljusets ängel? Tröstens ängel? Hoppets ängel? Eller Musikens ängel? Jag tror att vi har haft sällskap av olika änglar under olika perioder. När vi gråtit har Tröstens ängel varit där. När vi varit rädda har Gud sänt Modets ängel till oss som viskat: var inte rädd. När vi känt oss dystra till mods har Ljusets ängel kommit in i rummet och lyst upp vår tillvaro. Det märkliga med änglar är att de kan komma till oss i olika skepnader. Som en granne som ser oss, som en främling som ger oss en hjälpande hand, som musik som fyller själen med liv och nytt mod. Som ljus, som fågelkvitter som bär bud om en ny vår, som en ljummen bris som smeker kinden. Men ängeln kan också komma till oss med ny insikt, som en fråga som får oss att tänka efter, som en utmaning som leder till bättre val i livet. 

Och kanske har du och jag också fått vara änglar för någon vi mött utmed vägen. Vem vet!

Nu står vi på tröskeln till ett nytt år. Ingen vet vad det nya året kommer innehålla. Men en sak vet vi. Gud ser oss. Gud vet att vi kan känna oro och rygga tillbaka inför det kalla, mörka och okända som väntar. Och Gud frågar ikväll sina änglar: ”Vem av er vill följa dem ut i det nya året? ”

Jag är övertygad om att ingen av oss ska behöva gå ensam, att Gud kommer se till att änglarna följer oss genom mörker och ljus, sorg och glädje. 

Och jag är särskilt tacksam för Musikens ängel. Om vi lyssnar noga kan vi höra den viska: 

Stå stilla i smärtan,

rotad i det som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls 

är ett svärd.

Kanske det är 

en stämgaffel.

Du blir en ton. 

Du blir den musik 

du alltid längtat efter

att få höra. 

Du visste inte 

att du var

en sång.

Y Eggehorn

Predikan vid julottan i Haurida kyrka

För all längtan finns det en tid som är inne.

Tiden var inne… Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda. Det är nu det sker, det stora, det som generationer väntat på, drömt om och längtat efter. Det som profeterna talade om, det som förfäderna hade berättat om, det sker nu. Tiden var inne. 

Och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i härbärget. 

När det stora sker, det oerhörda, det som generationer väntat på, drömt och längtat efter, då sker det stilla, liksom i skymundan, i ett uthus, bland djuren. Hur står det i julpsalmen? Så stilla och så oförmärkt , blir oss Guds gåva räckt, och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det…

Ibland skojar vi och säger att den som missar en mässa, missar en massa.

Den natten märkte de flesta ingenting, de missade miraklet. Det var bara herdarna som såg och trodde. 

Ylva Eggehorn skriver: Så mycket i mitt liv handlar om längtan efter att få vara med om något riktigt stort. Och om rädslan att missa det, att inte hinna fram, komma försent, bli utanför. 

Men det behöver inte vara försent, bara för att livet inte blev som jag tänkt mig. För all längtan finns det en tid som är inne.

För all längtan finns det en tid som är inne.

Natten skall vika där ångest nu råder…. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram…..Ty ett barn har fötts, en son är oss given.

Den senaste veckan har jag mött så mycket sorg och så mycket längtan. Jag har talat med en familj som väntat i fem och ett halvt år på uppehållstillstånd, två vuxna och två barn och i veckan fick de ännu ett avslag. Modern var otröstlig. Fadern förkrossad. Jag har talat med människor som gråter av längtan efter familjemedlemmar som de inte kunnat träffa på väldigt länge pga pandemin. Jag har talat med en kvinna vars far har fått besked om cancer. En annan har mist sitt arbete och är djupt förtvivlad. Mitt i allt det svåra har jag också mött tacksamhet, oväntad hjälpsamhet, tålamod, och ett trotsigt hopp. En längtan efter att det ska vända, att det ska ljusna, att det onda och svåra snart ska förbytas i glädje. Livet är märkligt, ena stunden härligt, nästa stund outhärdligt. Brutalt och underbart. Och när jag stått i strömmen av liv och lidande, tårar och trotsigt hopp, har jag känt mig så levande. Det är på riktigt. 

Brutalt och underbart. Så var det då, så är det nu. Jesus föds rakt in i vår verklighet utan förskönande omständigheter. Immanuel – Gud med oss. Han tårar fälla skall som vi, förstå vår nöd och stå oss bi med kraften av sin anda. 

För all längtan finns det en tid som är inne. Tanken är oerhört trösterik. Tänk om barnet i Betlehem är svaret också på din och min längtan. På alla människors längtan. Tänk om det är så att alla släktens hopp och tro stämt möte denna natt? 

Ylva skriver på en annan sida: Och även om du kom försent till den kända föreställningen med herdarna och kungarna ska han sitta här hos dig på en bänk i tomheten 

och du ska höra honom säga: som ett ljus har jag kommit i världen för att ingen av dem som söker mig ska gå förlorad i natt och mörker. 

För all längtan finns det en tid som är inne.

Predikan Juldagen Frinnaryd

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå…

Vilka var de första som fick se det nyfödda barnet? Nej, det var inte herdarna. Det var djuren i stallet, åsnan, fåren, korna, hönsen. Kanske fanns där en stallkatt också, och en tillgiven hund. Djuren som Gud skapat var de första som fick möta Gud ansikte i ett litet barns gestalt. Det ligger något vackert och vist i detta. För är det något som våra husdjur är bra på så är det att ta saker och ting som de är, för de bara är, de är sig själva fullt ut. De gör sig inte till, de har vidöppna sinnen, de är närvarande. De är. Och där möts de, Gud och djuren, i varat. Guds namn är: Jag är och det är så Jesus presenterar sig gång på gång: Jag är - världens ljus. Jag är - livets bröd. Jag är - vägen, sanningen och livet.

Gud måste ha funderat länge på hur det skulle gå till när himlen skulle landa på jorden? Hur skulle Gud bära sig åt för att inte skrämma livet ur allt skapat? Gud lät sig födas av en enkel kvinna i en undanskymd vrå av världen, som hemlös, på golvet i ett stall, sedd och mottagen av djuren, värmd av deras kroppar, villkorslöst accepterad. 

Kan det bli en påminnelse till oss om att göra allt vi kan för klotet, barnens framtidsland, för djuren och naturen som hotas av uppvärmning och utrotning? 

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå….

Vilka står nu på tur att få höra om undret, om barnet i Betlehem? Gud måste ha funderat länge innan valet föll på herdarna. Att vara herde var det sämst betalda jobbet, lägst i rang. Kanske motsvaras det i vår tid av gästarbetare och EU-migranter som för en spottstyver städar toaletter, kör ut reklam, plockar bär och sliter på byggarbetsplatser, de som gör det ingen av oss ids göra. 

Herdarna befann sig på samhällets botten och de blir utvalda att få höra evangelium, glädjens budskap från ängeln. Kan det påminna oss om att aldrig förakta eller utnyttja ens den fattigaste eller enklaste människa vi möter? 

De greps av stor förfäran, står det. Tacka för det. Vem hade inte blivit vettskrämd av ljuset, av härligheten. I ordet ”Herrens härlighet” finns allt det som varje människa djupast längtar efter. I ordet gömmer sig paradiset, hemkomsten, den kärlek som alla längtar efter men få får uppleva, den villkorslösa, befriande kärleken. Om man väntar på något länge utan att få det så ger man kanske upp till sist. Var det därför herdarna blev förskräckta? Men de sprang inte sin väg, de stannade kvar och när ögonen vant sig vid ljuset fick de höra orden, de ord som vi kanske mest av allt behöver höra idag: ”Var inte rädda”!

Ängeln måste ha använt sin varmaste, innerligaste och mjukaste röst, som när en vuxen talar med ett barn som skakar av rädsla. ”Var inte rädda”. Och som för att understryka orden sjunger himlens änglar den vackraste sång som hörts på vår jord, en sång som alla andra sånger, som all annan musik är en återklang av. 

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå….

Nu har först djuren i stallet och sedan herdarna fått höra och se. Och ingen av dem har behövt göra sig till eller stå på tå eller duscha och klä sig fint för att få med. Gud möter herdarna i ögonhöjd, ja de får till och med böja knä för att se och tillbe. 

Här gömmer sig hela hemligheten med julens budskap. Gud möter oss i det lilla, det enkla, där vi minst väntar det för att ingen någonsin ska tro att Gud vill få oss att känna oss dumma eller otillräckliga eller inte fina nog eller ovärdiga. Bort allt det!

Så nu är det vår tur. Nu får vi lägga bort alla försök att duga och imponera för att bli älskade. Vi får sänka våra axlar, andas ut och ta emot. Låta barnets blick genomskåda oss och upptäcka att det inte är farligt för blicken säger det ängeln sa: Var inte rädd. Jag älskar dig. 

Men kom! Jag vill upplåta mitt hjärta, själ och sinn

Och bedja, sucka, gråta: Kom, Jesus, till mig in!

Här är din egen hydda, du köpt den dyrt åt dig, 

Mitt hjärta skall dig skydda, ack giv mig jul med dig. 

Predikan tredje söndagen i advent

 Bana väg för Herren        

Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? Det var en familj som hade fått en vattenskada. De kontaktade en hantverkare som lovade komma, men det dröjde och dröjde. Ja, ni vet hur det kan vara ibland. Det här var en from familj som kunde sin Bibel. En dag dök det upp en man på gårdsplanen och då gick husfar fram till honom och frågade: Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?

Vi kan skämta om det men det ligger ett djupt allvar i frågan. För jorden och mänskligheten är som det där huset med vattenskadan. Och frågan ställs, över hela vår jord, genom alla tider: Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?

Johannes frågar. Han sitter i fängelse. Han har kritiserat makten och det gör man inte ostraffat. Och nu ställer han frågor och söker svar. Nu tvivlar han. Han har berett vägen för den som skulle komma, Messias, Kristus, den som ska komma med räddningen. Han har predikat så det svidit i människors samveten, han har talat om omvändelsens nödvändighet. Ni kan inte leva som ni gjort, ni måste ändra er och göra bättring. Tänk om det han gjort inte var värt något. Tänk om han tog miste? Är du den som ska komma....

Johannes sitter inte ensam i fängelset. Lucia finns där, den unga kvinnan från Syrakusa. Hon vägrade bli bortgift. I stället ville hon sprida ljus och glädje till de fattiga. Men fästmannen blev upprörd och angav henne. Hon fängslades och torterades och efter flera ofattbart grymma försök att få henne att ge upp sin övertygelse avrättades hon, endast 21 år gammal. Tvivlade hon? Var hon någon gång osäker eller var hennes tro bergfast? Jag vet inte. 

Bredvid Johannes och Lucia sitter tusen och åter tusen fångar, människor som stått upp för sin tro, stått upp för sanningen, stått upp för yttrandefriheten. Människor som kämpat för demokrati, för allas lika värde, för mänskliga rättigheter. Som vågat kritisera makten, som valt att inte tiga, fega ur, vika ner sig. Människor som gett röst åt dem som ingen lyssnar på. Människor som talat så det svidit i våra samveten. Människor som fått världens ledare att skämmas eftersom de inte gör tillräckligt för att hejda klimatförändringarna. Människor som kritiserat fusket och korruptionen och därför fängslats, torterats och dödats. Är du den som ska komma, eller....

Och där sitter också alla de kvinnor som lever i tvångsäktenskap, de flickor som könsstympas, de som utsätts för våld i hemmet. De som för länge sedan blivit medberoende, som tystnat och gett upp. Och alla som ännu hoppas att traditioner ska brytas, att någon ska gripa in och säga ifrån, visa på en annan väg. Är du den som ska komma, eller...

Sitter inte vi också i fängelset? Ett osynligt fängelse byggt av restriktioner: stanna hemma, ordna inga fester, håll avstånd. Förbud att samlas, murar av rädsla för sjukdom och död. Där, med Johannes och alla andra sitter också vi och undrar när räddningen ska komma. När kommer vaccinet? När kommer den dag då vi kan träffas, ta i hand, kramas, resa, leva normalt? Också vi tvivlar, också vi söker efter tecken. Ena stunden hoppas vi. Nästa stund misströstar vi. 

Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? 

Frågan är befogad. Det finns så många tecken på att det inte finns någon Gud, på att det inte är någon idé att kämpa, höja sin röst, hoppas att det goda ska segra.  Det finns så många tyranner, så många hänsynslösa, så många som har ont i sinnet och förvränger sanningen. 

Är du den som ska komma? 

Svaret är: Gå och berätta vad ni hör och ser. 

Blinda ser, lama går, smittade blir friska, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. 
Ondskan är inte det normala. Det är därför det onda fyller löpsedlar och nyhetssändningar. Godhet, sanning och rättvisa är det normala. Hälsan tiger still. Överallt, dygnet runt kämpar människor för att bota sjuka. Överallt, dygnet runt höjer människor sina röster och protesterar mot korruption, valfusk, maktmissbruk. Överallt och dygnet runt kämpar människor för att bryta traditioner som tvångsgifte, barnäktenskap, könsstympning och diskriminering. Människorättsaktivister riskerar dagligen sitt eget liv i kampen för mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet. Journalister trotsar dagligen hot och hat för att avslöja de hänsynslösa.

Johannes och Lucia och Martin Luther King och Greta och alla andra som kämpat, ropat, brunnit för sanningen - varifrån har de fått sin kraft? Varifrån har de fått modet att kämpa vidare trots allt? Vad får församlingar över hela Sverige att samla in pengar, en gång till, i julkampanjen för allas rätt till ett värdigt liv? Varifrån kommer den tro och det hopp som bor i ditt och mitt hjärta och som får oss att inte ge upp? I rösterna hos dem som vågar säga ifrån hör vi Jesus röst. I deras blickar som ser sina medmänniskor möter vi Jesus blick. I deras händer som vårdar de sjuka och lyfter de förtryckta rör vi vid Jesus händer. Jesus sa: Jag är världens ljus. Han säger också: Ni är världens ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. 

Berätta vad ni ser. Vi får tvivla. Vi får fråga. Vi får hjälpas åt att söka tecken på Guds närvaro i världen. Redan nu sker det men ännu inte fullt ut, det som profeten Jesaja beskriver.

Men snart, säger han, snart kommer dagen då de döva skall höra, de blindas ögon skall se, de förtryckta ska glädjas och de fattigaste jubla. För en dag kommer det vara slut med tyranner och terrorister, en dag kommer de hänsynslösa vara borta och de som hade ont i sinnet kommer vara utplånade. En dag ska fängelset öppnas och alla fångar befrias. Snart ljusnar det. snart vänder det. Snart kommer det svåra att vara över. 

Jorden och mänskligheten är som ett hus med en stor vattenskada. Vi väntar och frågar: Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? 

Där är han eller hon, på gårdsplanen, räddaren, hjälparen. Han, eller hon - för Jesus Kristus visar sig för oss i olika människors gestalt - är nära, är här. 

Predikan Första söndagen i advent

Så märkligt det är att inte kunna fira gudstjänst som vanligt. Så svårt det är att inte få ses, att inte få vara tillsammans på kyrkoårets första dag i fyllda kyrkor. Det är en sorg, människor gråter och längtar, hoppas och ber. Hur länge ska detta pågå? Hur länge måste vi vänta på att pandemin ska klinga av? 

Hosianna! Hosianna är en bön, ett rop: Hjälp oss, rädda oss. Kören är stor, sången ljuder genom alla tider, över hela vår jord: Hjälp oss, rädda oss. Och jag tycker mig höra att det är fler som sjunger idag än tidigare, nöden är större, ropet är starkare och till och med bina och fåglarna, och haven och bergen och glaciärerna stämmer in i ropet. Hosianna. För att inte tala om alla de flickor och kvinnor över hela jorden som lever i förtryck och tvång. Hjälp oss. Rädda oss. 

Skaran i Jerusalem sjöng Hosianna. De hade också väntat och längtat. På vad? På vem?

Jo, de hade läst profetens ord om att natten skall vika där ångest nu råder, att det folk som vandrar i mörkret skall få se ett stort ljus och över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. 

De hade levt i fångenskap och förtryck och nu var deras land ockuperat av främmande makt. De levde i ständig rädsla och osäkerhet. De längtade efter en annan kung för de hade läst raderna hos profeten Sakarja om kungen som kommer ridande på en åsna. De hade läst orden i Judiths bok där det står: Ty din makt beror inte på stora arméer, ditt välde inte på starka kämpar. Nej, du är de förtrycktas Gud, du är de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp. 

Så kommer han där, en annorlunda kung, en annan sorts ledare. Han sitter inte på höga hästar och ser ner på människor. Han rider på en åsna så han kommer i ögonhöjd med dem han möter. Han ser människor, han ler och hans blick är annorlunda, den värderar inte, den underkänner inte, den är fylld av kärlek. De som mötte hans blick såg Judiths ord gå i uppfyllelse: Du är de förtrycktas Gud, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp. 

Idag startar julinsamlingen till ACT, Svenska kyrkans internationella arbete. Tvångsäktenskap, könsstympning,  våld i hemmet och andra övergrepp krossar drömmar och slår sönder liv. Genom att ge en generös gåva ställer vi oss på Jesu sida i kampen för all flickors rätt till ett värdigt liv. För Gud är de förtrycktas Gud, de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare. 

Idag ska Aneby pastorat miljödiplomeras i Fas 2 och man kan fråga sig: finns det något i dagens text som handlar om miljön? Ja!

Jesus kom ridande på en åsna. Han ägde inget eget fortskaffnings-medel. Han lånade, eller ska vi säga att han leasade en miljövänlig åsna från en åsnepool. Herren behöver den. Han skall strax lämna tillbaka den. Jesus levde enkelt. Han levde hållbart och klimatsmart. Han visste att Guds skapelse måste värnas och vårdas. 

Ibland säger vi att vi inte ska ta något för givet. Är det inte just det vi ska? Ta det för givet, ta emot livet och varje hjärtslag som en gåva, ta dagen och maten för given, given åt oss av Gud, alla goda gåvors givare? De ägodelar vi har, de pengar och prylar vi har, allt är till låns, allt är oss givet att förvalta och sedan räcka vidare. Också våra vänner, vår kraft, lusten, livet, förmågan är gåvor som vi ska ta för givna och tacka Gud för. Gör vi det, skapar vi rum för det heliga, för det som inte är till salu. Vi upptäcker att det vackraste och viktigaste i livet är gratis, gåvor av nåd som väcker förundran och varsamhet. 

Ylva Eggehorn skriver i boken: Natt och Dag: Om vi på nytt förmår skapa ett rum för det heliga i våra kyrkor - en plats där Gud och människa hejdar sig på tröskeln till varandras mysterium. En plats där vi inte agerar för att annonsera eller förevisa vad vi håller på med eller hur duktiga vi är. Gud kan inte användas för att bygga framgång... eller harmoni eller bättre fungerande människor. Gud är oanvändbar, lika oanvändbar som en kärleksnatt. Han kallar oss ur djupet av oss själva, mitt i våra liv, till ett möte som han har betalat det fulla priset för. Vi behöver inte helhet och harmoni till varje pris, men vi behöver den kärlek som heter mottagande. Så långt Ylva Eggehorn. Och detta är min önskan och bön inför det nya kyrkoåret, att vi på nytt ska förmå skapa rum för det heliga i våra kyrkor, en plats där Gud och människa hejdar sig på tröskeln till varandras mysterium. 

Det är svårt nu. Det är sorgligt att inte få mötas och fira gudstjänst i fyllda kyrkor. Och ändå sker undret, trots allt. En annorlunda kung kommer till oss, till dig där du är, till mig där jag är. Han kommer med det som vi allra mest behöver. Nåd och frid. För Gud är de förtrycktas Gud, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp. 

Hosianna. 

Predikan Domsöndagen

 Längtan. Det finns så mycket längtan i oss. Kanske är den idag starkare än på mycket länge. Vad längtar du efter? Längtar du efter att kunna ses, kramas, ta i hand, resa, umgås utan att vara rädd. Längtar du efter att få träffa barn och barnbarn? Längtar du, som jag, efter den dag då pandemin är över, den dag då vi kan leva ett normalt liv, utan rädsla?

Vet ni vad jag längtar efter mer? Jag längtar efter domedagen. Jag längtar efter att Jesus ska komma tillbaka. För det står i Bibeln att den dagen ska allt det onda och svåra ta slut. Den dagen ska vi få se Gud ansikte mot ansikte och och Gud kommer se på oss med kärlek för han har också längtat. "Äntligen", kommer han viska. "Välkommen hem". Och han kommer se tårarna på våra kinder, ta fram sin finaste näsduk och varsamt torka bort tårarna. Medan Gud torkar tårarna från våra kinder kommer han säga: "Var inte rädd. Det är över nu". För den dagen kommer sanningen att segra, den dagen kommer livet segra över döden, det goda kommer segra över det onda, ljuset kommer besegra mörket. Träden, berättar Hesekiel, kommer bära frukt varje månad, bladen kommer inte vissna och frukten kommer aldrig ta slut, ingen kommer behöva gå hungrig och alla sår kommer läkas. Den dagen kommer vår djupaste längtan att uppfyllas. Vi kommer inte sakna något. Paulus skriver: Liksom alla dör genom Adam, så skall alla få nytt liv genom Kristus. Som jag längtar! 

När kommer detta ske? Vi vet inte men en sak vet vi: Vi har aldrig varit så nära den dagen som vi är nu. 

När jag var ungefär 15 år bodde vi i ett hus med en stor trädgård. Pappa tyckte om att påta i jorden. Han sådde och vattnade och väntade på att det skulle växa. En dag bad han mig gå ut och rensa ogräs. Det var inte det jag tyckte mest om, men jag jag lommade iväg, la mig på knä och tittade på de gröna groddarna. Det var ju omöjligt att se vad som var blommor och vad som var ogräs. Så jag ropade på pappa och bad honom komma ut och visa mig. Det var ändå svårt. 

Så är det med det som är ont och det som är gott. Ibland är det svårt att veta. För ibland är det som först verkar ont något som kan bli gott och det som först verkar gott kan visa sig vara ont. Jesus berättar om några som kastar ut nät. När de dragit upp nätet måste de sortera, de måste ta vara på den goda fisken och kasta bort den dåliga. De måste ha kunskapen, kunna se skillnaden. Och en dag, säger Jesus, ska de onda skiljas från de rättfärdiga. Det handlar om dig och mig, om alla människor. En dag ska vi genomlysas, våra liv ska granskas, sanningen ska komma fram. Men det är inte vem som helst som granskar, som sorterar och avgör. Det är Guds änglar och jag tänker att om de är osäkra så kommer de ropa på vår himmelske Fader och be honom visa dem. För Gud är kärlek, Gud känner oss bättre än vi själva gör och när han ser på oss med kärlekens blick kommer han bara se det vackra och goda. 

Jag tror inte att skiljelinjen går mellan oss människor, mellan onda och goda. För vem är alltigenom ond? Vem är alltigenom god? Nej, jag tror att skiljelinjen går rakt igenom oss, för också i mig finns avund, girighet, likgiltighet. Också jag gör skillnad på människor, jag tänker mer på mig själv än på andra. Fast jag vet att det är fel så handlar jag fel. Varje dag. 

Det finns bara en som är god, som är rättfärdig, en som aldrig har syndat och det är Jesus. Kanske är den där elden som Jesus talar om en renande eld, en eld som bränner bort allt det som jag skäms för, som jag vet är fel, som skadar mig själv och andra. 

Det berättas om en guldsmed som gjorde upp en eld. På elden satte han ett kärl med guldmalm som smälte och då kom slagget upp till ytan, de smutsiga. Varsamt tog han bort slagget med en slev och på frågan hur länge han höll på svarade han: Till dess att jag kan se min spegelbild i ytan. 

Vad längtar du efter? Jag längtar efter den dag då Jesus kommer tillbaka, domens dag då det onda ska rensas bort, återseendets dag då Gud viskar: "var inte rädd. Det är över nu". 

Predikan nittonde söndagen efter Trefaldighet

 Trons kraft

Jesus var hemma. Smaka på de orden. Jesus var hemma. Guds son, full av nåd och sanning, Världens frälsare, Guds skaparord som fanns i begynnelsen, Ordet som fanns hos Gud och var Gud. I Ordet var liv och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Och Ordet blev människa och bodde ibland oss, säger Johannes. 

Först i Betlehem, sedan i Egypten som flykting, sedan i Nasaret. Och som vuxen i Kafarnaum, ungefär fem mil från Mor och syskon i Nasaret. Var bor Jesus nu? Här, där två eller tre samlas i hans namn. Här, i hjärtat. I ditt hjärta och i mitt hjärta. Han är oss närmare än vi är oss själva. Han är hemma. Är du hemma? Eller känner du dig bortkommen i tillvaron? Vilsen? Orolig? Jesus är hemma och väntar på dig.

Vad gör han? Jo, han förkunnar ordet. I ord och handling berättar han vem han är, vem Gud är. Han berättar att varje människa är skapad till Guds avbild. Att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Att det finns förlåtelse, det finns något som heter frid, på riktigt. Känn ingen oro, säger han. Jag är med er alla dagar. 

Jag tror att den lame mannen och hans vänner hade träffat Jesus förut. Kanske hade de hört honom förra gången han var hemma. Mannen som talade och handlade som ingen annan. Som väckte deras tillit, deras förtroende. 

Varför bar vännerna den lame till Jesus? Jag tror de gjorde det av kärlek, av medkänsla. Den lame hade kanske betytt mycket för sina vänner. Han var inte upptagen, han var nertagen. Närvarande. Han hade tid att lyssna på vännerna, be för dem, uppmuntra. Och nu vill de göra något för honom. 

Taken var platta i Israel på Jesu tid. Man kom dit via en utvändig trappa. Där torkade man säden, där hängde man kanske tvätt. De bryter upp taket och firar ned mannen. 

Jesus ser deras tro. Vilken tro? Den tro som är tillit, som är medkänsla, som inte ger sig, som är kreativ och påhittig och lösningsfokuserad. Den tro som tar sig uttryck i handlingskraft för de mest utsatta. Den tron har vi sett mycket av under pandemin. En trotsig trons kraft som inte ger efter för rädsla och missmod utan kliver fram, krokar arm med andra, ber och bär och gör skillnad för de ensamma, för riskgrupperna, för de smittade, för de förlamade. 

Dina synder är förlåtna. Vilken märklig öppningsreplik. Här kommer de med en lam man och så talar Jesus om synd. Hur tänker han? Jo, att människan är en sammansatt varelse, att kroppen och själen och anden hör samman. Han vet att kroppen kan berätta vad själen känner. Han vet det David visste när han begått äktenskapsbrott. I Psalm 32 i Psaltaren i den gamla översättningen står det: Så länge jag teg försmäktade mina ben vid min ständiga klagan. Hans skuld var så tung, han mådde så dåligt innerst inne så benen bar honom inte. 

Dina synder är förlåtna. När vi firar högmässa så börjar också vi i den änden. Vi säger som det är. Och sedan får vi höra samma ord som den lame: Dina synder är förlåtna. Det hjälper inte att laga kroppen om själen är trasig. 

Jag tänker att vi ibland är den lame som behöver bäras till Jesus i bön. Ibland är vi vännen som ber och bär. Idag bär jag dig, i morgon bär du mig. Det finns många som är lamslagna av rädsla, oro, smärta, ensamhet, meningslöshet, skuld. Gud, öppna våra ögon så vi ser vem som behöver bäras och helas. 

Predikan 13 e söndagen efter Trefaldighet

 Medmänniskan

 

I måndags var jag på studiebesök i den nya fotbollshallen i Aneby.

Kenneth Boman berättade om hur idéer hade vuxit fram, hur pengar samlats in, hur noga de varit med miljöaspekten. Så berättade han om förstörelsen, om hur några ungdomar hade slitit loss stuprören på byggnaden så att både rören och en del av fasaden behövt bytas. Men han var inte arg. Han sa inget om slynglar och odågor som borde ha stryk och lära sig veta hut. Han säger: Men det är ju våra ungdomar. Det är vi tillsammans som missat att fånga upp dem och leda in dem på en bättre väg.

Jag blev berörd.

 

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem. Detta är den gyllene regeln. Den är gyllene, dyrbar, för i dessa ord finns nyckeln till fred, till försoning, till hopp och framtidstro för mänskligheten. Alla ord är viktiga, men två sticker ut som särskilt viktiga. Vilka är det?

 

NI och VILL. Om vi börjar med det senare så vill Jesus att vi tar ansvar, att vi agerar, inte bara reagerar. Att vi lyssnar till vårt innersta, till vårt hjärta och vårt samvete och därifrån hämtar svaret på hur vi ska tänka och handla. Börja med dig själv. Vad vill du? Sluta gnälla, sluta klaga på alla andra. Vad vill du och vad kan du göra? Nej, Jesus lägger inte ansvaret för hur det ser ut i Frinnaryd eller Aneby på individen. Ensam är inte stark. Allt vad NI vill. Pluralis. Det betyder ju att vi måste tala med varandra. Att vi måste låta olika åsikter brytas mot varandra. Att vi kan vara kloka tillsammans.

 

Ett tredje ord som är oerhört viktigt det är MÄNNISKORNA. När vi blir riktigt arga och upprörda eller rädda, då är risken överhängande att vi avhumaniserar våra medmänniskor. Ebba Busch, partiledare för det parti som vill bygga sin politik på kristna värderingar besökte häromdagen en plats där ett fruktansvärt brott hade skett. Vet ni vad hon kallade förövarna? Monster. Vad kallade nazisterna judarna? Ohyra. Än så länge har vi ett rättssystem som betraktar varje brottsling, hur djävulskt brottet än är, som människa, som ansvarig, som har rätt att få sin sak prövad. Än så länge skjuter vi inte ihjäl människor med annan etnisk bakgrund på öppen gata, vi förgiftar inte politiska motståndare. Vi gör som Paulus säger: Är din fiende hungrig, ge honom att äta, är han törstig, ge honom att dricka. Bemöt alla lika. Ta inte rätten i egna händer. Än så länge….

 

Det finns människor, medmänniskor som kastats i brunnen, ner i ett svart hål av sorg, av ensamhet, av sjukdom. Det kan vara mobbing, arbetslöshet, upprepade avslag från migrationsverket. Kanske sitter någon här idag som är i brunnen med Jeremia. Vem ser? Vem reagerar? Vem för deras talan, vem höjer sin röst, vem påtalar orättvisor som begås? Vem är dagens nubier? Det finns många som i det tysta gör fantastiska insatser för sina medmänniskor. Vad kan du göra? Vad kan vi göra tillsammans?

Jag är ordförande för Alla får plats. Den sjunde upplagan skulle gått av stapeln denna vecka. Idag skulle vi ha firat ekumenisk fredsmässa på Fredstorget. Men Corona satte stopp. Det blev inget. För några veckor sedan träffades gruppen och jag var helt inne på att pausa allt och ta nya tag nästa år. Då ber Tommy Gustafsson om ordet, förrförra räddningschefen. Vi måste göra något för de gamla, för alla dem som sitter i karantän, som inte fått besök. Många är djupt förtvivlade, säger han.

Hans ord grep oss och tillsammans började vi planera för Alla får plats-dagar första helgen i oktober. Han var nubiern som såg alla dem som kastats i brunnen.

Jag skulle kunna rada upp fler exempel men jag stannar här.

 

Det är Jesus som ger oss den gyllene regeln. Han var själv flykting, han blev tidigt faderlös, hans mor var änka och han blev avrättad, 33 år gammal för att han ville skapa fred och lära oss älska varandra. Men inget kunde tysta honom. Han uppstod och satte världen i rörelse, en rörelse för medmänniskan, för livets skull.

Predikan 11e söndagen efter trefaldighet

 

Tro och liv

 

Vi är inne i trefaldighetstiden, den tid på kyrkoåret som varar från början av juni till mitten av november. Den liturgiska färgen är grön, växandets färg.

Fokus är på oss, på hur vi ska växa till vår inre människa. Vad ska vi göra för att bli mer sanna, mer kärleksfulla, mer ödmjuka, mer trovärdiga, ja vad ska vi göra för att bli mer kristuslika?

Denna söndag handlar om tro och liv, om ord och handling, om vår trovärdighet.

Lever vi som vi lär, speglas vår tro i våra liv? Ja, det tror jag. I mångt och mycket lever vi ut vår tro, vår människosyn, våra värderingar i handling. Men vi får aldrig slå oss för bröstet och tro att vi är bättre än andra. Att vi är förmer. För i samma ögonblick som vi gör det blir vi hycklare. Vet ni vad hyckleriet gör? Det skymmer Kristus för våra  medmänniskor. Hur är det det står i psalm 89: Ty om ditt ord med mitt liv jag döljer, jag döljer livet som du oss ger. Och i psalm 399 står det: Vi ber för dem vi saknar då vi församlas här…… för dem som vi har sårat med vad vi gjort och sagt, för dem som vi har hindrat att se din kärleks makt.

Lever vi som vi lär, speglas vår tro i våra liv? Nej. Det finns ett gap, en oförmåga hos oss att leva helt och sant. Paulus säger: Vil­jan finns hos mig, men in­te förmågan att göra det som är gott. Det go­da som jag vill, det gör jag in­te, men det on­da som jag in­te vill, det gör jag. Jag ar­ma människa, vem skall be­fria mig från den­na dödens kropp? Men jag tac­kar Gud, ge­nom Je­sus Kristus, vår her­re! 

När jag var ung och trosviss, var jag övertygad om att jag var en bättre människa än de som inte var kristna. Det fanns ett vi och ett dom. Ända tills Gud visade mig min skugga, min oförmåga att leva som jag lär, min djupa brustenhet. Och det gjorde ont, mycket ont. Och det gjorde gott, för idag är fullständigt beroende av Guds nåd och barmhärtighet.

 

Det finns bara en som är fylld av nåd och sanning: Jesus Kristus.

 

Det första som sker när vi blir genomskådade och avslöjade är att vi skäms, vi vill bara försvinna. Vi tror på något sätt att det vi gjort, synden, gör oss värdelösa i Guds och människors ögon. Möjligen i människors, men inte I Guds. Jesus kom inte hit för att sätta dit oss, han kom för att älska oss tillbaka till Gud, han kom för att förlåta och upprätta syndare. Petrus lovade dyrt och heligt att aldrig svika Jesus. Sedan förnekar han, tre gånger, tuppen gal, Jesus vänder sig om och ser på Petrus och Petrus går ut och gråter bittert.

Några dagar senare möts de igen. Men Jesus förebrår inte sin vän. Han frågar bara: Älskar du mig?

Det finns bara ett botemedel mot skam: Välsignelsen. Ansiktet som vänds, inte bort i förakt, utan till mig och som lyser av kärlek. Och vågar vi se in i det ansiktet så kan skammen förvandlas till skuld och skulden kan förlåtas och kastas i glömskans hav.

Den som gjort den resan har svårt för att slå sig för bröstet….

När vi kom hit idag kom vi som syndare. När vi går härifrån går vi som förlåtna syndare med trasigt och helt, sjukt och friskt, genomskådade och genomälskade, inte för att mästra andra och vara förmer utan för att älska och tjäna. I ödmjukhet.

 

Gud, hjälp oss att göra det goda vi vill så att vår tro och din nåd speglas i våra liv.

Predikan 9 e söndagen efter Trefaldighet

 Goda förvaltare

 

Livets Gud, som gett oss uppdrag att förvalta din skapelse, hjälp oss att vårda och värna den med ansvar och vishet, för allt levandes skull. I Jesu namn. Amen

 

Häromdagen var jag ute och plockade blåbär. På en liten stund hade jag plockat tre liter. Men det fanns många kvar, så många så det går inte att räkna. Jag undrar hur många blåbär som aldrig blir plockade?

Jorden är Herrens och allt som är på den. Ni får ursäkta mig, ni som äger gården och marken här men den är egentligen inte er. Vi sitter just nu på ett stycke mark som tillhör Gud. Men ni får låna den, sköta om den, förvalta den, liksom era förfäder och era efterkommande. Gottfridsborg, där jag bor är inte mitt, det är inte heller bankens, det är Guds hus.

Och det är så jag ser på mitt uppdrag som kyrkoherde. Det är inte mitt pastorat, eller mina kyrkor, det är Guds. I tusen år har man i denna byggd byggt bönehus och kyrkor och predikat evangelium. Människor har tagit emot Guds gåvor, förvaltat dem och räckt dem vidare, efter bästa förmåga. Och nu är det min tid, vår tid att förvalta Guds gåvor för att snart räcka dem vidare till nästa generation.

Hur sköter vi oss? Är du en god förvaltare? Är jag en god förvaltare?

Hur använder vi vår tid, vår kraft, våra pengar? Är vi giriga eller generösa, samlar vi i egna lador eller ger vi till dem som behöver?

Sticker vi huvudet i sanden eller står vi upp för människor som behandlas illa?

Och hur är det med Guds skapelse? Frågar vi moder jord hur vi vårdat och värnat henne så svarar hon med tårar. Det har hänt något under vår livstid. Uppvärmningen har ökat dramatiskt, en miljon djurarter är starkt hotade. Bara under de senaste femtio åren har populationerna av vilda ryggradsdjur minskat med 60%. Gör vi inget radikalt kommer dessa arter inte finnas kvar om 40 år.

Vad är det som gått så fel? Människan har blivit högmodig, girig, självisk. Människan har avsatt Gud och satt sig själv i Guds ställe. Det kallas hybris. Och följden blir att livet går sönder.

Gud har fyllt denna jord med oändliga mycket gott, det finns så det räcker för allas behov men inte för allas begär. När Jimmie åkesson tidigt i våras åkte till Turkiet och delade ut flygblad med en hälsning från svenska folket att det är fullt i Sverige blev jag och många med mig oerhört upprörda. Om vi delade med oss av vårt överflöd skulle vi kunna vara dubbelt så många i Sverige utan att vara trångbodda. Hur gjorde amerikanerna när svenskar, mest smålänningar emigrerade? En tredjedel av den svenska befolkningen utvandrade. Alla var inte Guds bästa barn, men de var välkomna.

Paulus talar om att vara förvaltare av Guds hemligheter. Det handlar om att lära känna Kristus och följa honom och i hans efterföljd leva enkelt och generöst, ta ställning för de svaga, ge röst åt dem som ingen röst har och värna Guds skapelse.

 

En god förvaltare är inget man blir på egen hand och efter eget huvud. Vi behöver goda förebilder och vi behöver hjälpa varandra att göra så gott vi kan. Sedan får vi överlämna åt Gud att avgöra hur det gick.

 

Jag öppnar mig och ber om mod att kämpa för vår vackra jord.

Gud hjälp oss göra allt vi kan för klotet, barnens framtidsland.

 

Jag öppnar mig och ber om hopp, jag ber för kyrkan Kristi kropp.

Gud möt oss, sänd oss sedan ut att dela bröd och tända ljus.

 

Predikan 8:e söndagen efter Trefaldighet

Andlig klarsyn

 

 

Vilken välsignelse det är. Med glasögon. Jag har burit glasögon i snart 25 år. Jag tror de flesta i kyrkan idag har glasögon. Vilken välsignelse att få hjälp att se klart.

Andlig klarsyn är dagens tema. Vi behöver se klart i våra liv för att kunna göra goda val. Vi behöver klarsyn och urskiljningsförmåga i pastoratet, i stiftet. Svenska kyrkan står inför stora utmaningar som kräver andlig klarsyn så att vi väljer rätt väg.

Mänskligheten behöver modiga ledare med andlig mognad och klarsyn för att ta de rätta besluten för jorden och mänsklighetens framtid.

Den breda vägen är lätt att hitta och lätt att gå på, det är bara att följa med strömmen, göra som alla andra, vara bekväm, strunta i följderna, rycka på axlarna. Sköt dig själv och skit i andra. Vända kappan efter vinden. Bli en kopia, härma den mest populära influencern. Vara okritisk.

Den vägen leder till döden, döden för dig, döden för din själ och ditt andliga liv. Du kommer trampa på dig själv och har du vant dig vid det är det inte svårt att trampa på andra. De val vi gör får konsekvenser för kommande generationer i tredje och fjärde led.

Jeremia ropar: Ändra era liv och era gärningar. Jesus uppmanar: Välj den trånga porten och den smala vägen. 

Här kommer några råd om hur vi ska bli klarsynta och kloka. Fem ord på L.

1/ Lita inte på dig själv alltför mycket. Visst vill vi väl, visst tror vi ibland att vi är kloka och ser klart. Men hur är det Paulus skriver: Den som tror sig stå stadigt må se till att han inte faller. Människan är en bräcklig varelse, seende och blind, modig och rädd. Vi bär alla på ljus och skugga, friskt och sjukt. Så tro inte att du ensam ser klart och vet allt. 

2/ Långsamheten är en förutsättning för andlig klarsyn. Den som färdas fort får tunnelseende. Den som färdas långsamt hinner uppfatta nyanser, rikedom, komplexitet och olika perspektiv. Många hade förväntningar på Jesus men rätt ofta fick de vänta för tiden var inte inne. 

3/ Lyssna. Endast den kan bli mer klarsynt som först lyssnar. Lyssna till profeten Jeremia, lyssna till Jesus, lyssna till Paulus, lyssna till de kloka, de som inte söker sin egen ära, de som vågar liv och bekvämlighet för att säga det som är sant. Lyssna till stigfinnare och vägledare, människor som brottats med Gud och livet och sig själva. Också i kulturen finns mycket att hämta för vår klarsynthet. Skönlitteratur, biografier, lyrik, musik, konst, teater, film - allt som är skapat av människan berättar något viktigt om livet.

4/ Lär känna Kristus. Det finns många metoder och idéer på marknaden, trender och skolor. Gör si, gör så, så blir du lycklig. Andlig klarsyn och klokhet handlar inte om att bli lycklig utan att bli sann, bli den som Gud har menat att just jag, just du, just vi ska bli. Jesus säger: Jag är porten. Jag är vägen, sanningen och livet. Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

Att följa Jesus kostar. Och det handlar ofta om konkreta, vardagliga val. Döm inte. Förlåt din ovän. Älska din nästa. Stå upp för invandraren, den faderlöse och änkan. Ge röst åt dem som ingen röst har. Försvara dem som förtrycks. Värna Guds skapelse. Lev enkelt och generöst. Tygla dina begär. Avstå från egen vinning. Lär känna den kärlek som inte söker sitt.

5/ Leta tillsammans. Lägg märke till att det i dagens tre texter finns ett vi, ett kollektiv, en gemenskap. Det är svårt att bli klarsynt och klok på egen hand. Ordet samvete betyder: det vi vet tillsammans, den kunskap och klokskap om livets grundvillkor som samlats ihop under flera tusen år. Familjen, församlingen, vänkretsen, kommunen, samhället - Gud har gett oss åt varandra för att vi tillsammans ska söka Guds vilja och med olika gåvor bidra till ett gott samhälle. För mig är församlingen det sammanhang där jag får vila och växa, lyssna och lära, slipas och utmanas. När vi valt fel, handlat fel, misslyckats får vi be Gud om förlåtelse och med stöd av varandra ta nya tag. 

 Vilken välsignelse det är med glasögon. I Guds ord och i gemenskapen finns de andliga glasögon vi behöver för att kunna välja den smala vägen och uthålligt gå på den tillsammans. 

Predikan Kristi förklarings dag

Jesus förhärligad

Lärjungarna teg. De berättade ingenting för någon. De hade varit med om något outsägligt. Det fanns inga ord. De hade sett ljuset, det sanna ljuset som ger alla människor ljus, som Johannes säger. Johannes fortsätter: Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

De hade sett ljuset och det fanns inga ord. Och det hände inte bara dem. Jag har under mitt liv som präst fått höra berättelser av människor som sett ljuset, mött Jesus livs levande. Det är som om det ibland uppstår en glipa, som om en flik av förlåten förs åt sidan, som om den rispapperstunna hinna som skiljer jorden från himlen brister och vi får se Guds härlighet. Det kan ske var som helst, när som helst men det går inte att beställa eller beordra fram, det bara händer och det är en nåd att få vara med om det. Varför längtar vi efter det sanna ljuset, varför dras vi till Guds härlighet? Därför att vi är ljusets barn. Vi är skapade att bo i härligheten. Men genom syndafallet gick härligheten förlorad. Allt gick sönder. Vi fördrevs från paradiset.

Paulus säger: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Sedan dess söker vi ljuset, vi dras till ljuset, vi sjunger om det, längtar efter det och vänder våra ansikten mot det. Som människor gör när den första vårsolens varma strålar värmer vinterbleka kinder. Vi söker inte bara ljuset, vi söker ansiktet, blicken. Som spädbarnet söker sin mors blick för att se och bli sedd, och i den blicken bli till. Vi söker ansiktet som vänds till oss och som lyser emot oss i välsignelsens ord. Och det som gick sönder i syndafallet är helat på korset. Jesus har försonat oss med Gud och öppnat porten till himlens härlighet. Det är det som Jesus talar med Mose och Elia om.

Nu finns det inte bara en glipa i förhänget. Förhänget har brustit uppifrån och ända ned. Nu finns det ingenting, absolut ingenting som kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.

Hade vi suttit i Bredestad eller Marbäcks kyrka idag hade vi varit vända mot öster, soluppgångens väderstreck. Varför är kyrkorna byggda så? Jo, vi väntar på Jesus, på hans ankomst. I Luk 1 sjunger den gamle Sakarias: Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga och styra våra fötter in på fredens väg.

Vänd er om, titta mot öster, där är solen.

Jesus gick upp på berget för att be. Han behövde dra sig undan. Vi behöver dra oss undan. Retreat betyder just: dra sig tillbaka och en av Sveriges äldsta retreatgårdar heter: Berget!

Dit har många gått, ensamma eller med några vänner för att be, för att lyssna, för att söka det sanna ljuset. Och för att sova djupt. Det kan också vi behöva ibland.

Det finns de som menar att Jesus är på Sinai eller Horeb, ett berg som är 2285 meter högt, samma berg som Mose och Elia besteg. Vid bergets fot mötte Mose Gud i den brinnande busken och senare gick han gick dit för att ta emot de tio budorden och där han kom så nära Gud så att hans ansikte strålade när han kom ner. Har ni sett det någon gång – människor som strålar av himmelskt ljus? Elia gick dit för att han var i djup kris, han ville gömma sig, försvinna. Men där mötte han Gud, inte i stormen, inte i elden, inte i jordskalvet, men i ljudet av ett stilla sus, eller som det står: i ljudet av en sammanpressad tystnad.

Jesus stannade inte på berget, inte heller Mose eller Elia. Det är frestande att bygga fast sig i det som är härligt. Så länge vi lever här är vår uppgift att gå ner i jämmerdalen med Jesus. Berätta för dem som bor i mörkret att Jesus är världens ljus och att den som följer honom inte ska vandra i mörkret utan ha livets ljus.

Predikan 6 e söndagen efter Trefaldighet

Psalmer: 278, 783, 715, 298

Efterföljelse

Tiden är inne för upptagandet till himlen. Då tänker vi direkt: himmelsfärden. Men ordet upptagande rymmer mer: lidandet, döden på korset, gravläggningen, uppståndelsen och sedan himmelsfärden. Jesus tar ingen genväg till himlen och saligheten. Han ger allt, av kärlek.

På vägen dit blir han avvisad. Du får inte komma hit. Persona non grata. Han har ingenstans att vila sitt huvud. Han är omgiven av vänner som är hetlevrade, omogna, fega och självupptagna.

Att följa Jesus kostar allt. Och samtidigt vet ett barn allt om det. För när lärjungarna bråkar om vem som är störst, dvs vem av dem som kommit längst i eferföljelsen, ställer Jesus ett barn i deras mitt och säger: Om ni inte omvänder er och blir som barn kan ni inte komma in i Guds rike.

Så vad finns att säga om efterföljelsen?

Jesus sa: följ mig. Han kallade människor att bryta upp och gå i hans fotspår. Kallades alla han mötte? Vi känner namnen på tolv, och vi vet att det fanns minst sjuttiotvå och sedan vet vi att et antal kvinnor följde honom frivilligt. Jesus mötte tusentals människor, han botade ett oräkneligt antal, han predikade för stora skaror. Och de flesta skickade han hem! Det är få som är fått den särskilda kallelsen att lämna allt för att följa Jesus. Mina föräldrar åkte ut som missionärer 1951. De bars av en kallelse, de var ute i 19 år. Många såg upp till dem, beundrade dem, önskade att de haft samma starka tro och övertygelse. Men det var inte alltid lätt. Priset var oerhört högt, det fanns en frånsida som få känner till.

Som vi märker i texten passar det inte alla. De allra flesta av oss är kallade att leva vanliga liv som vanliga människor med motgångar och medgångar, sol och regn, elände och fest. Det är här, där vi står och går som vi ska följa Jesus. Med de gåvor vi fått men också med de begränsningar vi har. Visa medkänsla, hjälpa en granne, trösta någon som är ledsen, bjuda någon som är ensam på fika. Se, be och ge. Så gott vi kan. Vi ska vara oss själva, som barnen, göra det vi kan, helhjärtat, men när vi blir trötta eller arga får vi helhjärtat säga nej.

Här i min hand har jag boken Efterföljelse av Dietrich Bonhoeffer. Han talar om efterföljelsens "dennasidighet". Det är här och nu som vi ska leva ut den kärlek vi får av Gud. I praktisk handling. Kyrkan mitt byn. Bonhoeffer är kritisk mot kyrkans andlighet. Han ser en risk i att vi som kristna sluter oss samman, stänger dörren, blir en grupp för inbördes beundran och bara ägnar oss åt den sorts andlighet som inte är ett ljus i mörkret, ett salt i världen. Som blir instängt och unket. Avskuret som en sekt, som Knutby. Sekatör vet vi vad det är. 

Vi ska leva i världen men inte av den.

Svenska kyrkan står nu i ett vägskäl. Med minskande medlemsantal och minskande intäkter kan vi gripas av missmod, skära ner, stänga, tystna, backa in i kyrkorummet och bli en kyrka för de redan frälsta.

Eller så kan vi tänka att det är inte vår kyrka, det är Kristi kyrka och den är inte beroende av byggnader, anställda och kostsamma kulturarv. Kristi kyrka behöver bara en sak: Alldeles vanliga människor som lever alldeles vanliga liv och som där de står och går är bärare av Guds kärlek, älskar Gud, sig själva och sin nästa. Människor som vågar tvivla, söka, pröva sig fram. Människor som inte är tvärsäkra utan öppna, människor som värnar om de utsatta, de minsta, som går två mil med den som bett dom följa med en mil.

Dessa människor finns redan, överallt. Människor som visar på Kristus i sina liv, en del medvetet, de flesta utan att veta om det. För jag är övertygad om att man kan vara en kristen utan att känna Jesus! Och man kan känna Jesus och bete sig som ett svin.

Behövs kyrkan? Ja, jag behöver den för jag behöver er. Jag behöver bekännelsen, förlåtelsen, sången och musiken, ordet, måltiden och välsignelsen för att orka leva som jag innerst inne vill, som Gud vet att jag vill leva.

Att följa Jesus är inte lätt. Men ett barn vet hur man gör.

Husandakt från Gottfridsborg Heliga trefaldighets dag

https://youtu.be/03nim8sk5BI


Vem är Gud? Vad kan vi säga om den outsäglige. Kan vi beskriva den obeskrivlige? 

Gud är semper major, alltid större. Och samtidigt kan vi erfara Gud, ana Gud, höra Gud tala, få besök av Gud. Som Abraham och Sara...

Länk till Pingstdagens gudstjänst i Aneby kyrka

Idag blir det ingen husandakt från Gottfridsborg. Hänvisar er i stället till gudstjänsten från Aneby kyrka. Klicka på länken nedan så kommer du dit.

https://www.facebook.com/anebypastorat.svenskakyrkan/videos/2640756562870286/?vh=e&d=n

Predikan Pingstdagen

Vad vackert allting är. Det är vår, det är pingst, det hänryckningens tid.

”Någon andades i mitt rum, en blick såg mig, den var lugn, klok, varm och lika verklig som mitt skrivbord, men den var utanför språket och jag såg ingen. Det var förödmjukande. Och omstörtande: det smakade verklig kärlek.” (Ur Natt och dag av Y Eggehorn)

Orden är Ylva Eggehorns, en beskrivning av hennes första Gudsupplevelse när hon var 15 år.

Idag är det kyrkans födelsedag. Pingst. Jesus kom inte för att grunda en religion, han kom för att tända en eld, släcka vår djupaste törst, skapa en gemenskap av människor som blivit drabbade av Gud. Han sa inget om att bygga vackra katedraler, organisera fram församlingar, pastorat och stift, anordna kyrkoval och tillsätta kyrkoråd. Han talade om törsten och om källan, om strömmar av levande vatten.

Kyrkan har funnits i tvåtusen år, i dessa bygder i 1000 år och ibland har jag funderat över vad som är grejen, vad är det som gör att kyrkan finns kvar. Vad är det som gör att vi år 2020 samlas till gudstjänst i Aneby? Det kan inte handla om duktiga präster, imponerande byggnader, vackra psalmer eller stämningsfulla traditioner. Det måste finnas något mer. Vad är det?

Jag tror svaret är BLICKEN, den lugna, kloka, varma och verkliga BLICKEN. Och SMAKEN, smaken av VERKLIG KÄRLEK. Erfarenheten av en NÄRVARO, en upplevelse av att ekot upphört, att orden nått fram när vi i vår förtvivlan ropat på hjälp.

Vad fult allting är.

Strax före pingst, för sju år sedan, var jag på teater i Stockholm och såg musikalen Hjälp sökes. Den handlar om två bröder på Uppsalaslätten som brukar sin föräldragård tillsammans. Allt är grått och slitet och luften går knappt att andas på grund av det intensiva hatet mellan bröderna. Vad fult allting är. Det är öppningsrepliken, de första ord som uttalas i musikalen.

Bitterheten ligger som en giftig dimma över scenen. Till sist föreslår den ene brodern att de ska ta livet av sig. Men, säger den andre, då måste vi ju avliva alla djuren också och det orkar vi inte. Vad ska de ta sig till? Som ett sista halmstrå beslutar de sig för att sätta in en annons i tidningen med rubriken: Hjälp sökes.

De får svar. En dag kliver en kvinna av bussen tillsammans med sin vuxna dotter och en get. Kvinnan är stum, men arbetsam. Hon får djuren att dansa och göra konster. Dottern plockar blommor och sätter i en vas och sjunger så att hatet och bitterheten rinner ur bröderna och en dag hör de plötsligt näktergalen sjunga. Någon andades i mitt rum, en blick såg mig….

Steg för steg kommer färgerna tillbaka, ljuset, glädjen, sången och tilliten, men också tvekan. Vågar jag älska dig, sjunger Engelbrekt.  Bröderna börjar ta tag i saker, får lust att samarbeta och ställa till fest där djur och människor samspelar på ett fantastiskt sätt. Där någonstans började jag gråta. Jag blev så berörd, så tagen. Det jag såg var Gud förklädd till en stum kvinna, en sjungande dotter och en get, en Hjälpare som hört brödernas böner och sett deras förtvivlan och nu griper in.

När bröderna vaknar upp efter festen är hjälpen borta, men kvar i deras hjärtan fanns smaken, smaken av verklig kärlek, en kärlek som hade förvandlat dem.

Längtar du, som jag, efter att få släcka törsten, få smaka verklig kärlek, få uppleva Närvaron, Blicken? Det är inget vi kan ta oss, eller kommendera fram. Det är som vinden, den kommer när den kommer och vad gör vi då? Hissar vi segel och låter vinden föra oss ut på öppet vatten eller bygger vi vindskydd där vi kurar ihop oss. Ylva Eggehorn beskriver mötet med orden förödmjukande och omstörtande, en erfarenhet utanför språket….

I fredags var jag på hembesök hos en hårt drabbad människa. Under samtalet lyfte jag blicken. På väggen hängde det en almanacka och på den stod det med stora bokstäver: Våga be om hjälp. Våga be om hjälp. Där har vi nyckeln, hemligheten, svaret på varför kyrkan finns kvar och människor än idag samlas till gudstjänst. Våga be om hjälp, Ropa! Viska! Vänta inte så länge som bröderna gjorde. Den Heliga Anden, som kallas hjälparen, finns här, nära och vill inget hellre än att hjälpa.

”Någon andades i mitt rum, en blick såg mig, den var lugn, klok, varm och lika verklig som mitt skrivbord, men den var utanför språket och jag såg ingen. Det var förödmjukande. Och omstörtande: det smakade verklig kärlek.”

Vad vackert allting är. Det är vår, det är pingst, det hänryckningens tid.

Predikan och länk till husandakten Bönsöndagen

https://youtu.be/Mzl7YQ_CQo0.   Länk till husandakten för bönsöndagen

Denna söndag har firats sedan 400-talet. En dag då vi tackar Gud för livet, för våren, för kärleken. En dag då man förr bad för åkermarken; att den skulle ge rik skörd, man bad för djuren, man bad om hälsa och krafter, om välsignelse.

Människan är en bedjande varelse. Det första vi gjorde när vi föddes vara att hämta andan och sedan skrika, gråta, be om närhet, en famn, värme, skydd. 

I boken Finna bönen som redan finns skriver vår biskop Martin Modéus om grundbönen Gud, ge mig liv. Jag läser: Var stilla ett ögonblck….Nu fick du svar på bön. Och nu fick du ett bönesvar till. Och nu ett till. Varje gång vi andas får vi bönesvar för det finns en grundbön i tillvaron som lyder: Gud, ge mig liv. Bokstavligen, många gånger per minut får vi svar. Varje utandning, när vi tömmer lungorna, är en överlåtelse till Gud. Jag litar på att jag får ett andetag till. Varje inandning är ett tack till Gud: Tack gode Gud för att du gav mig liv. Du fyller mina behov och ger mig luft. Du ger mig livets Ande. På ett dygn tar vi 20 000 andetag, vi får 20 000 svar på grundbönen, Gud, ge mig liv.

Det betyder att vi ber utan ord, utan att tänka på det, dygnet runt. Kanske är det sant som vi sjöng i första psalmen: Du är en bön. Hela ditt liv är ett samtal med honom som bär universum och bor i ditt hjärta.

Gråten, suckarna, skrattet, längtan – allt är bön.

Björn Ulvaeus, ABBA-Björn, skrev igår i Svenska Dagbladet: För oss som inte tror är det svårt att förstå varför människor ber till den som i förstone orsakat eländet, dvs Gud. Mitt svar till Björn Ulvaeus är att Gud orsakar inga eländen, Gud vill inte det onda. Gud är kärlek. Jesus kallar Gud för er fader, pappa. Ingen normal pappa eller mamma vill sitt barn illa. Vi är barn till Gud, en Gud som älskar oss mer än vi kan förstå. När vi drabbas av det som är ont och gör ont går vi till Gud som barnet går sin mor eller far. Där, i famnen, får vi gråta tills gråten gått åt, där får vi vila, berätta vad vi känner, söka den goda blicken, skratta. Med Gud får vi som barn ha hemligheter, vi får viska, växa, vara dom vi är.

Att inte be till Gud i svåra tider är som att säga till ett barn att du får bara komma till pappa om du är glad och pigg och tacksam. Är du ledsen, rädd, arg eller besviken får du gå någon annanstans. Björn Ulvaeus, jag önskar att du fick lära känna Gud, Guds varma, kärleksfulla famn.

Därmed inte sagt att detta med bön är enkelt. Vi är som små barn. Vi vill ha det ena och det andra, ofta personliga fördelar. Som igår när jag hade en vigsel utomhus på Åsens by. Det var 8 grader varmt, eller snarare kallt, det blåste friska nordvästliga vindar och regnet hängde i luften. En av värdarna kom då fram till mig och frågade om jag inte kunde be om solsken och värme. Jag svarade att jag är tveksam till att be om vackert väder, för bonden som just sått ber samtidigt om regn. Men, sa jag, jag har varit med om märkliga ögonblick då vi firat gudstjänst utomhus och det regnat runtomkring men inte just där vi varit. Gud är god.

Hur gick det? Jo, när brudparet kom gående över ängarna bröt solen fram, regnet höll uppe och när vigseln var över och de dukade fram sin picknick mojnade vinden och det kändes en aning varmare.

Det viktiga för Jesus tycks vara att bönen är uppriktig, att den inte består av tomma ord. Att det är hjärtats samtal med Gud för Gud vet vad vi behöver redan innan vi har bett om det. Precis som en god förälder vet sitt barns bästa och ger barnet vad det behöver innan det ens har bett om det.

Det finns en fantastisk formulering i dagens samlingsbön som lär oss något viktigt om bönen: Hör vår bön, svara oss i din kärlek, handla med oss efter din vilja. Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig.

Är det svårt att hitta orden kan man tända ljus och be utan ord. Eller så kan andras böner vara en hjälp. Psaltaren rymmer flera tusen år gamla mycket ärliga böner. I psalmboken finns en bönbok, det finns särskilda bönböcker med böner för olika tillfällen i livet, Och det finns sjungna böner.

Vi ska nu sjunga en bön som jag skrivit och som Per Harling tonsatt.

Jag öppnar mig

Jag öppnar mig som törstig jord
för regn och sol, för frö och grodd.
Gud, bruka mig så att jag får
ge sådan frukt som jag förmår.

Jag öppnar mig i sårbarhet
för blicken som allt ser och vet.
Gud, lär mig lita på din nåd
och följa dina visa råd.

Jag öppnar mig och gråter ut
den sorg som göms i hjärtats djup.
Gud, låt min natt få bli till dag,
förtvivlan vänd till nya tag.

Jag öppnar mig och ber om mod
att kämpa för vår vackra jord.
Gud, hjälp oss göra allt vi kan
för klotet, barnens framtidsland.

Jag öppnar mig och ber om hopp,
jag ber för kyrkan, Kristi kropp.
Gud, möt oss, sänd oss från ditt hus
att dela bröd och tända ljus.

Copyright Peter Andreasson 2019