Predikan 3 sönd e Trettondedagen

Jesus skapar tro

Matt 8:5-13

Det första jag vill säga är: Det är Jesus som skapar tro, inte vi.

Igår fick vi veta att förtroendet för regeringen, myndigheten för samhällsskydd och beredskap och folkhälsomyndigheten har rasat, enligt en färsk opinionsundersökning. Med mellan 11 och 22%. Men för sjukvården har den ökat. 

Förtroende är en färskvara. 

Rubriken för idag är: Jesus skapar tro. Precis så: skapar. Presens. Det är ett skeende, något som pågår, ständigt. 

Det går inte att säga: res inte, och sedan resa själv. Eller: handla inte, och sedan handla själv. 

Tro handlar om tillit. Och tillit växer alltid fram i mötet. Tron och tilliten är frukten av ett skeende mellan två personer. Något som rör sig, förändras, växer eller rasar, fördjupas, prövas, rotas . 

Och det är Jesus som skapar tro. Det är inget vi kan prestera. Precis som när man möter en ny människa och får kontakt. Människan väcker något inom en, en nyfikenhet som fördjupas till intresse, som växer till sympati: man vill veta mer, träffas igen. Personen i fråga väckte något inom en som kan fördjupas till vänskap, tillit och förtroende. En tillit tunn som nattgammal is i början…

Det finns en föreställning bland många kristna att bara vi ber och tror och missionerar så kommer det bli väckelse och då kommer alla att tro. Det tror inte jag. Paulus säger att tron är en gåva. Några får den, andra får andra gåvor. 

Hur var det då med officeren? Jesus ser tro där ingen annan ser tro. Det är det andra jag vill säga idag. Jesus ser tro, där ingen annan ser tro. 

Vi vet att Jesus bodde i Kafarnaum. Hur vet vi det? Jo, i Matt 4:13 står det: Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum. Staden ligger vid den norra stranden av Genesarets sjö. Jesus var troligen inneboende hos Petrus. Det var därifrån han utgick och dit han vände tillbaka efter sina många vandringar. 

Det innebär att officeren och Jesus måste ha träffats. Kanske flera gånger. 

Och hade Jesus träffat officeren så hade han säkert också träffat pojken. Den här texten återges i Matteus, Lukas och Johannes. Och i de olika versionerna används olika ord för tjänaren. I Matteus står det pais, som betyder pojke. I Lukas doulos, som betyder tjänare. I Johannes uios, som betyder son. 

Helt klart är att officeren älskade pojken. Han hade prövat allt. Inget hjälpte. Till sist söker han upp Jesus. Han satsar allt på ett kort. Han ber för pojken. Han bär honom i bön till Jesus. Han använder sin makt och sin röst för att tala för den som är utan makt och utan röst. Det kan vi också göra, vänner. Hjälper inget annat, så kan vi be, bära den vi älskar, dem vi bryr oss om, de som är utan makt och röst i bön till Gud. 

Vad svarar Jesus? Vad står det? ”Skall då jag komma och bota honom?” Ja, så står det. Men jag tror det är fel. Jag har läst svaret på grekiska, engelska, norska, tyska, franska och flera gamla svenska översättningar. Överallt står det: ”Jag ska komma och bota honom.” D.v.s inte en fråga utan ett påstående.

Jesus prövar inte den som redan är på bristningsgränsen. Jag kommer…

Men då reagerar officeren. Då kommer den där reaktionen som är så vanlig hos oss. Jag är inte värdig. I Guds ögon är alla värdiga och värdefulla, särskilt de som vädjar för en som är utan makt och röst. 

”Men säg bara ett ord”. Det är här officerens tro blir synlig. Tilliten till Jesus är större än den egna ovärdigheten. 

Och Jesus svarar: ”Gå. Du trodde och det skall ske”.

Och pojken blev frisk. 

Det tredje och sista jag vill säga är att svaret är inte vårt ansvar.

Jesus är ingen mirakelmaskin som man stoppar in en bön i och får det man begärt. 

Det som är vår uppgift är att söka Jesus, be och bära dem som lider till honom. Sedan får han göra vad han vill, när han vill. Svaret är Guds ansvar.

1. Det är Jesus som skapar tro, inte vi. Några får gåvan att tro, andra får andra gåvor

2. Jesus ser tro, där ingen annan ser tro. 

3. Svaret är inte vårt ansvar, det är Guds. 

Predikan Nyårsdagen 2021

Gott nytt år i Jesu namn. 

I romanen Under i september av Klas Östergren berättas det om Brandy. Han är en sorgsen fotograf som letar livsmening eller åtminstone förströelse i våta danskvällar och förbjuden passion. Brandy väntar på ett tecken, men vet inte vad eller varför. Till sist närapå snubblar han över några gömda flyktingar som behöver hjälp. De är inte speciellt intressanta. De är krävande, besvärliga och otacksamma. Ändå vet Brandy att här är tecknet han väntat på. Det handlar om ett kärleksöverskott han bär på. En längtan efter att få stiga ur sig själv och behövas för andra. Den djupa driften att få ge. 

Ängeln Gabriel säger till Maria: Du ska bli havande och föda en son och du ska ge honom namnet Jesus. Jesus betyder: Herren hjälper. 

Vad är det vi är med om? Vad är det vi firar när vi firar jul? Vad är det vi sjunger om? Vad är det som väcker en sådan glädje i oss, något som är mer än nostalgi och tradition, något som sätter de innersta strängarna i våra hjärtan i rörelse? 

Jo, vi tror på en Gud som är kärlek till hela sitt väsen. Och det som händer är att Gud inte står ut med att behålla sitt kärleksöverskott för sig själv. Gud kommer till oss i ett litet barn. För att ingen ska bli rädd. Gud stiger ur sig själv, drivs av den djupa driften att få ge och blir vår Vän och Broder. 

Vi är som Brandy, vi bär på ett kärleksöverskott. Och det finns många Brandy i Aneby. När de som var 70 plus behövde hjälp med att handla mat och medicin ställde mer än 150 personer från nio olika föreningar och kyrkor upp för att under sju månader hjälpa till och satsa 2000 arbetstimmar för att hjälpa medmänniskor. När vi i slutet av november ställde frågan om vi kunde hjälpas åt att hålla fem kyrkor öppna, varma och bemannade under december för att människor ska kunna komma och be, tända ljus och kanske samtala så ställde ett fyrtiotal människor upp. När frågan ställdes om några var villiga att avsätta en del av sin julafton till att ringa till ensamma människor och önska en god jul var det genast 15 personer som anmälde sig. 

I tisdags beslutade vi hjälpa en flyktingfamilj så att de får bo kvar i Aneby när Migrationsverket stänger boendet på Norra Järnvägsgatan. Det är SASA, föreningen för stöd åt asylsökande i Aneby som tagit beslutet att hyra en lägenhet åt familjen fast pengarna egentligen inte räcker längre än till maj. Några timmar efter att vi med viss vånda tagit beslutet ringer min telefon. Det är en person som har fått höra talas om familjen och säger: det enda jag kan göra är att ge av mina pengar och uppmana andra att göra det. 

Det finns en anebyanda, ett kärleksöverskott, en längtan efter att få stiga ur sig själv och behövas för andra. Där barmhärtighet och kärlek är, där är Gud. 

När vi öppnar våra hjärtan, ser varandra, ber för varandra och ger varandra en hjälpande hand då blir Kristus synlig, då får kärleksöverskottet utlopp, då får livet mening och då lägger vi i varandras händer fred.

När vi hör om buskörning, skadegörelse, knivskärningar och skjutningar, fyrverkerier som riktas mot poliser och allmänhet då tänker jag att de som gör detta också är skapade till Guds avbild. Hjalmar Söderberg skriver i Doktor Glas: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. 

De som skadar och förstör vill ha kontakt, vill bli älskade för de bär också på ett kärleksöverskott. Som Brandy som gick och väntade på ett tecken, men han visste inte vad eller varför. 

Vänner, under året som kommer måste vi hjälpa våra barn och ungdomar att få utlopp för sitt kärleksöverskott och finna meningen med livet. 

Och pojken fick namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom, Gud blev människa, för Gud stod inte ut med att behålla sitt kärleksöverskott för sig själv.