Predikan 10e söndagen efter Trefaldighet

 

Nådens gåvor

 

I fredags fick jag besök av Allan. Allan Ashok Kumar är från Indien. Jag lärde känna honom när jag var studentpräst i Linköping 2006-2011. Han dök upp på en lunchandakt på universitetet. Han var utbytesstudent och skulle bli civilingenjör. 

När jag hade flyttat hit 2011 hörde Allan av sig. Han berättade att han inte hade någonstans att bo. Har du inte åkt tillbaka till Indien, frågade jag. Så berättade han att han packat ihop sina få tillhörigheter och bokat biljett hem, men så hade han varit på ett kristet möte och någon hade bett för honom och fått en profetia att Gud ville att han skulle stanna i Sverige. Så han gjorde det, men hade ingenstans att bo. Så han fick bo hos mig. Han stannade nog ett halvår. Och varje dag sökte han jobb, hundratals jobb men ingen hörde av sig. Han var sist, minst, längst ner på skalan. Jättetufft, men han höll fast vid var Gud hade sagt. 

Så flyttade han till en kompis i Linköping och började dela ut tidningar och reklamblad. Efter en tid hamnade han i Stockholm där han fick jobb som trädgårdsarbetare i Kungsträdgården och på vintern skottade han snö vid statens alla muséer. Längst ner, minst, sist. Trots att han inte förstod vad Gud ville så höll han fast, han litade på Gud. Och när han var ledig gick han omkring i centrala Stockholm och vittnade om Jesus. 

Så en dag ringde man från ett nystartat företag och ville att han skulle komma på intervju. Han fick jobbet och där jobbar han fortfarande. Det är ett företag som hjälper andra företag att utvecklas. Och det går bra. Deras tjänster efterfrågas över hela världen så han som var minst och sist och längst ner är idag god vän med Vdn på ABB, han har ätit middag hos Marcus Wallenberg, han har haft möte med kungen i Kuweit, han har fått tillträde till de fina rummen och maktens korridorer. Och! Han har kvar sin kärlek till Kristus. Naiv, som ett barn i sin tillit till Gud. 

 

Han är gift med en svensk tjej från Västerås och de har fått tre barn. 

När allt var som svårast fick han en kallelse från Gud att starta ett barnhem i Indien. Han hade inga pengar men så småningom fick han ihop donationer så att han kunde starta barnhemmet. Och så satt han hemma i mitt kök i fredags och sa: Och nu har jag startat upp ett barnhem i Etiopien. 

 

Vi hör samman, vi behöver varandra, vi är givna åt varandra som gåvor. Ingen kan undvaras, alla behövs. Det är så förunderligt hur Gud har gjort oss olika. Inte för att vi ska bli lika utan för att vi med våra olikheter ska komplettera varandra, vara nådens gåvor till varandra.

 

Den som hittar sin plats tar ingen annans. Så heter en bok av Tomas Sjödin. Den som hittar sin plats, tar ingen annans – och när vi hittat vår plats och samspelar med andra som hittat sin och var och en får blomma och bidra med sina gåvor, då ser vi Guds rike ta gestalt. Varje människa har gåvor att ge, varje människa är i sig en gåva.

 

Här är det frestande att börja beundra de begåvade människorna, de smarta, snabbtänkta, starka, effektiva, outtröttliga.

Då ska vi påminna varandra om vad Jesus sa när han ställde barnet i. centrum: Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig. Och: den som är minst av er alla, han är stor. 

 

För så är det i Guds rike att minst är störst och sist blir först.