Predikan Domsöndagen

Kristi återkomst

Jag vill säga något om Domen, något om de Onda och något om Mötet.  D. O. M. 

Först domen. Är det något vi är bra på så är det att döma. Vi dömer oss själva och det egna jaget är oftast den hårdaste domaren. Särskilt nattetid. Vi dömer varandra, dömer och bedömer. Blir det rättvist? Nej! Jesus upprepar gång på gång: Döm inte. Överlämna domen åt Gud. Bara den som rannsakar hjärtan och vet allt kan döma rättvist.

Nu går en våg av avslöjanden genom världen. Me too. Jag också. Och den ena kvinnan efter den andra träder fram och berättar. Också i Svenska kyrkan under namnet Varde ljus. Jag är skakad och djupt bedrövad över vad män utsätter kvinnor för. Och jag tycker det är bra att sanningen kommer fram, att det som skett i det tysta nu ropas ut på taken. Att ljuset släpps in i de mörka vrårna av vårt samhälle. Men vad gör vi med förövarna? Vi låser fast dem vid skampålen och spottar på dem. Någon har sagt om Martin Timell: nu duger han inte ens till dörrmatta. Var finns nåden? Var finns ödmjukheten? Sanning utan nåd kan krossa en människa. Det måste vara möjligt att säga förlåt, att ångra sig, att be om hjälp, att få förlåtelse. För det kunde ha varit jag.

Lasse Lucidor sa: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. Vad är det som är så trösterikt med att det är Jesus som ska döma? Johannes svarar: han var fylld av nåd och sanning. Nåden kommer först, kärleken till varje människa, en kärlek som driver Jesus att bli människa, möta oss i ögonhöjd, gå i våra skor, se stjärnorna ur vårt perspektiv, gråta våra tårar, dela vårt mörker, ropa med oss: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Aldrig har någon älskat som han, diktar Lina Sandell. 
Här möter vi en kärlek som rymmer sanningen och en sanning som rymmer kärleken. Först då blir domen rättvis och barmhärtig.

Så låt oss se på oss själva och på varandra med Jesu ögon och överlåta domen till honom.

För det andra: De onda ska kastas bort. Kastar verkligen en kärleksfull Gud bort en enda människa? Jag vill tänka att gränsen mellan den goda fisken och den dåliga, mellan onda och de rättfärdiga går igenom varje människa, inte mellan oss. Sjön som näten kastas ut i är i så fall människans hjärta. Och så såg ju Jesus på Petrus. Ena stunden kallade han honom Satan, nästa kallades han för salig. Men det finns en udd i dagens text, ett allvar som återkommer i evangelierna. Utgångspunkten är att vi har ett val, att vi kan välja att göra oändligt gott och vi kan välja att göra oändligt ont. Ond är den som förleder andra, föraktar Guds vilja, förför de minsta, förhärdar sitt hjärta och går förbi den som lider nöd. Detta är oerhört allvarligt i Guds ögon. Och en dag ska de onda kastas i den brinnande ugnen. Och här finns, mitt i det som verkar definitivt ett hopp. Jesus säger: och där (i ugnen) ska man gråta och skära tänder. Inget om förintelse. Vad är det då för eld som inte förtär? Det undrade Mose också när han såg den brinnande busken. Busken brann men förtärdes inte. När vi gjort illa, gjort ont, kastas vi in i den eld som är Guds kärlek. Iskalla hjärtan tinas upp, förnekande sinnen blir upplysta, hatiska människor träffas av kärlekens genomborrande blick, precis som Petrus när han förnekat Jesus och Jesus vände sig om och såg på Petrus - vad hände? Jo, Petrus gick ut och grät bittert! När vi blir genomskådade och genomlysta kommer gråten, insikten, ångern och Gud låter oss gråta tills han all gråt är slut och då torkar han varsamt tårarna från våra kinder, öppnar sin famn, också för den störste förbrytaren, och säger: Välkommen hem mitt barn!

För Gud vill att alla människor ska räddas. 
Som vår värld ser ut idag behövs det många renande brasor, också i mitt liv, i vår församling, i vårt samhälle, på migrationsverket, i regeringen, på våra arbetsplatser. Herre förbarma dig! Genomlys vårt mörker!

För det tredje: Mötet

Domsöndagen handlar om Kristi återkomst. Om Mötet med Kristus. I psalm 313 står det: Ej såsom man råkar enfrämling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.

Redan nu kan vi förbereda oss för den dagen. Vi kan öva oss i att känna igen Kristus. I nattvardens: för dig utgiven, för dig utgjutet. I medmänniskan, särskilt i dem som lider nöd. Överallt där kärlek och barmhärtighet bor, där bor Jesus. Också i våra hjärtan.

Låt oss be: Herre Jesus Kristus som möter oss redan här i dem som hungrar och lider nöd, och som skall möta oss som vår Frälsare och Konung vid livets och världens slut, till dig ropar vi om barmhärtighet och nåd idag och alla dagar intill tidens ände. Amen

Predikan 22 sönd efter Trefaldighet

Frälsningen

I går döpte jag Charlie Sandor i Haurida kyrka och precis när jag hällde vatten på hans huvud tändes hans dopljus, ett ljus som påminner om Jesus som sa: Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

I fredags begravdes min allra käraste moster Barbro. När vi tagit avsked sa prästen: Ge, o Herre, Barbro din frid och låt ditt eviga ljus lysa för henne.

Ljuset finns där i början av livet och i slutet, Guds ljus, Kristusljuset.

Och inte bara i början och i slutet, utan hela vägen, hela tiden. Det är som om ljuset söker oss, kallar på oss. Det är som om ljuset vill upplysa oss, vägleda oss.

Vi sjunger:

Låt oss vandra i ljuset liksom han är ljus,

vandra i Guds ljus. 2 ggr

Vandra i Guds ljus, vandra i Guds ljus,

vandra i Guds ljus, vandra i Guds ansiktes ljus.

Tänk efter: Vad har varit ljus i ditt liv den senaste veckan? Vad har lyst upp din dag?

Vill någon berätta?

I Bibelns första bok, första kapitel står det: Gud sade: Ljus bli till! Och ljuset blev till. 1 Mos 1:3

Vi blev skapade av den Gud som är ljus till hela sitt väsen och eftersom

vi är skapade till Guds avbild är vi skapade till att leva i ljuset, söka ljuset, vandra i ljuset. Vi är ljuset barn. Men så inträffade syndafallet, människan satte sig upp emot Gud, ville gå sin egen väg och då öppnades hennes ögon och hon såg att hon var naken och hon skämdes för vad hon hade gjort och gömde sig. Och när det började bli kväll vandrade Gud omkring i Edens lustgård och sökte efter sin barn: Adam, var är du? Gud kallade på människan utur mörkret, utur skammen, in i sin gemenskap igen. Mörkret finns där, det lockar, det hindrar oss att leva som vi innerst inne vill. Och är vi tillräckligt länge i mörkret så kan vi vänja oss vid det. I Johannesevangeliet står det att när ljuset Jesus kom in i världen tog människorna inte emot honom: för de älskade mörkret mer än ljuset.

Om vi vänjer oss vid mörkret blir vi ljusskygga. Det finns väldigt mycket i vår värld som inte tål ljuset. Lögner, korruption, smuggling, anonyma hot och hatbrev, ryktesspridning, maktmissbruk, otrohet. Därför är syndabekännelsen viktig. Syndabekännelsen är som att dra upp rullgardinen och släppa in ljuset och öppna alla fönster och vädra ut den dåliga luften. När vi säger: Förlåt! då säger vi ja till ljuset, vi säger ja till vår sanna identitet, vi går från mörker till ljus.

Vi sjunger:

Låt oss vandra i ljuset liksom han är ljus,

vandra i Guds ljus. 2 ggr

Vandra i Guds ljus, vandra i Guds ljus,

vandra i Guds ljus, vandra i Guds ansiktes ljus.

Tro på ljuset medan ni har ljuset så att ni blir ljusets söner, säger Jesus.

Kanske är detta viktigare idag än på mycket länge. Och det är svårt. Jag tänker på alla som kommit hit som flyktingar och nu får avslag. På alla som ber, stöttar, hoppas och tror att sanningen ska segra, godheten, humaniteten. Vi behöver Jesus, läsa om honom, lita på honom, ropa till honom. Vi behöver varandra. Ingen orkar kämpa ensam.

Bibeln börjar med att berätta om ljuset. Och den slutar med följande ord: Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.

Predikan minnesgudstjänst Alla själars dag

Vårt evighetshopp

Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Smaka på orden! Vilket påstående. Är det sant, det Jesus säger, då behöver vi inte vara rädda för döden. För Gud är alla levande. Min pappa, min farmor, dina nära och kära som du saknar och sörjer. Då är de hos Gud, i en annan dimension, långt borta men ändå nära... Levande!

Hur är detta möjligt?

I senaste numret av tidskriften Pilgrim fann jag en märklig berättelse som berörde mig starkt, en berättelse om den danske konstnären och musikern Peter Bastian som dog i våras, 73 år gammal.

Han var framgångsrik, högpresterande, begåvad, hade ett kringflackande kärleksliv, gick in för hinduiska varianter av meditation. Han trodde inte på Gud. Han drevs av ett självhat, av att aldrig duga, att alltid kunna prestera lite mer. Han beskriver sig själv med orden: Mager, atletisk, välslipad med iskalla klara ögon.

I en intervju som gjordes bara några dagar innan han dog berättar Peter Bastian att han i samband med ett sjukdomsbesked fick kontakt med en länge bortglömd längtan, en vild längtan efter kärlek. Han började läsa Bibeln och drabbades av orden, han lyssnade på Johannespassionen av Bach och började storgråta. Han beskriver det som att Jesusgestalten drabbade honom så oerhört. Så säger han: Jag beslutade mig till sist för att låta döpa mig i hög ålder. Min dopdag var den 27 juni 2015.

Varför bli döpt, frågar journalisten.

För att jag kände av den där vilda längtan att kasta mig ut på tusen famnars djup...Och det var en annan, mycket egendomlig sak som kan låta anspråksfull: jag upplevde att längtan var ömsesidig. Det var mycket märkligt.... Det är som att man kan gripas av en vild längtan efter en kärlek som ser på en som man är, och som kan rymma en oavsett vad som sker, oavsett vad som kommer fram. Du är alltid redan älskad!

Så långt Peter Bastian.

Du är alltid redan älskad!

När allt kommer omkring är det det enda som betyder något, och jag tror att längtan finns där inom oss alla, bortglömd, vild eller stilla, och den är ömsesidig!

Den är ömsesidig!

Det betyder att när vi bejakar vår längtan upptäcker vi det oerhörda: att Gud längtar efter oss.

Göte Strandsjö har satt ord på denna längtan i psalmen 774:

Som när ett barn kommer hem om kvällen
och möts av en vänlig famn,
så var det för mig att komma till Gud,
jag kände att där hörde jag hemma.
Det fanns en plats i Guds stora rum,
en plats som väntade på mig
och jag kände: här är jag hemma,
jag vill vara ett barn i Guds hem.

Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Du är alltid redan älskad.

Predikan Alla helgons dag

Helgonen

Psalt 126:5-6

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

På fredag ska min allra käraste moster Barbro begravas. Hon blev 84 år. Hon blev kvar på gården, ogift. Där levde hon med min mormor och morfar så länge de fanns kvar. Hon älskade korna och kalvarna men mest av allt älskade hon sina katter och dom henne. Hon älskade gården, rabatterna, trädgårdslandet, kastanjen med gungan. Och hon älskade sina syskon, och sina syskonbarn.

På fredag ska jag få vara med och bära henne till hennes sista vila. Hon ska bäddas ner i jorden bredvid sin mor och far och sin bror. Som ett frö som sås under tårar. Det Barbro var och gav och betydde det gror inom oss – hennes mildhet, hennes enkla, stillsamma liv, hennes generositet, hennes förmåga att få oss att alltid känna oss välkomna, alltid sedda, alltid lyssnade på. Barbro är en förebild för mig. Jag hoppas och ber att det hon sådde av kärlek, mildhet och livsmod ska få gro i mig, i oss som fick glädjen att möta henne.

Idag, på Alla helgons dag, tänker vi på helgonen, de människor som på ett alldeles särskilt sätt gjort Guds kärlek synlig på jorden. Vi har två helgon i Sverige, Birgitta och Elisabeth. Men du vet och jag vet vilka människor som för oss har gjort Guds kärlek synlig i världen. Och det uppstår ständigt nya människor som säger ja till kallelsen, till uppdraget att ge sina liv för att Guds vilja ska ske, för att kärleken ska utbredas, för att varje människa ska få leva i frihet och trygghet. Helgonlika människor. Och jag tänker på utställningen We have a dream som öppnade för ett par veckor sedan på Jönköpings läns museum, en utställning bestående av berättelser om kampen för det goda och mot det onda, människor från hela världen, unga, gamla, män, kvinnor som hängivet och under tårar kämpar för allas lika värde, för de mänskliga rättigheterna. Kanske kommer de få skörda under sin livstid, kanske får andra skörda det de sådde.

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

Min största och viktigaste förebild är Jesus Kristus, som sådde under tårar det vi får skörda. Han dog för vår skull för att vi genom hans död skulle få förlåtelse, liv och nya möjligheter. Hans kärlek öppnade vägen hem till Gud för oss och där ska vi alla få jubla en dag, sjunga, dansa med änglarna och genomlysas av Guds ljus. Och den dagen kommer ingen av oss att sakna något eller någon.

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

 På fredag kommer jag följa min käraste moster till hennes sista vila. Och jag kan se henne där hon sitter i sin slitna kökssoffa och klappar sina katter och allt är genomlyst av en stilla frid.