Vårtal i Svartåparken 140430

Som jag har längtat efter den, våren. Ljuset, värmen, fågelsången, grönskan, binas surrande och samlande.

Som jag längtat och nu är den här och vi är här i kväll för att med sång och tal hälsa våren välkommen till våra bygder.

Som jag längtat och varit nyfiken för i fjol, i juli flyttade jag in i mitt hus Gottfridsborg vid Stalpet och i vinter har jag undrat vad som kommer komma upp ur de många rabatterna.

Det första som blommade var Vårljung och vårens första bin blev alldeles vimmelkantiga av lycka över vårljungens nektar och pollen.

Sen blommade Scillan, Vitsipporna, Pärlhyacinterna och till påsk slog den första Påskliljan ut tätt följd av Tulpaner , Styvmorsviol, Förgätmigej och Mossflox. Till min stora förvåning har jag också hittat – håll i er nu – en Kungsängslilja och många Backsippor. Häromdagen slog björkarna ut och nu blommar plommon och körsbär, Gullvivor och Maskrosor.

Jag är en priviligierad person som bor i ett paradis. Jag faller varje morgon på knä och tackar Gud för alla gåvor. Vilket överflöd av naturens under. Jo, jag är mycket tacksam och samtidigt, liksom sammanflätad med tacksamheten finns en sorg, en klimatsorg.

Så låt mig i tre punkter säga något om klimatet: på planeten, i politiken och i pastoratet.

Planeten.

Moder jord har feber, hon är sjuk. Alltfler inser nu att människans framfart på jorden är orsak till allt svårare klimatkatastrofer. Det har blivit för mycket av allt, torkan varar längre, skyfallen är häftigare, stormarna våldsammare. Allt detta drabbar mest de fattigaste i världen. Redan i augusti har vi förbrukat de resurser som vi fått att dela på under året. Det betyder att vi våldför oss på moder jord, vi förbrukar det våra barn och barnbarn skulle ha njutit av. Fortsätter vi i den här takten har vi snart inte kvar den Änglamark som Evert Taube sjöng om. Alla goda krafter behövs för att vända utvecklingen – och det är bråttom, mycket bråttom.

Vad kan du göra för att bidra till ett gott liv i en hållbar kommun och i en hållbar värld?

Politiken. Klimatet hårdnar i politiken och därmed i samhället. De främlingsfientliga krafterna blir allt frimodigare och fräckare. Här vill jag passa på att tacka Smålandstidningen som haft en artikelserie under rubriken Alla får plats. Vi på Smålands-Tidningen och våra systertidningar inom Hallpressen har fått nog. Vi vill visa vad vi står för. Gör det du också. Alla får plats är det enkla budskapet som tar ställning för ett inkluderande samhälle för dig och mig tillsammans utan vi och dom-tänket. Artiklarna har varit upplysande, slagit hål på en rad myter, redovisat i siffror att de som är beredda att rösta på partier med en annan värdegrund än den vi byggt vårt samhälle på ökar, också i Aneby – ja här fördubblades antalet från 2006 till 2010.

Dom som vågar stå upp mot ett exkluderande, rasistiskt samhälle blir hotade till livet. I morse tänkte jag att det kan hända att jag också blir det. Men jag har inget val. Vi har inget val. Tillsammans måste vi stå upp emot de ljusskygga krafter som vill förstöra det goda samhälle som vi är så stolta över. Och låt mig nu läsa ur den heliga skrift som vår kultur vilar på och hämtar sina grundläggande värderingar ifrån. Det står i 2 Mos 22:21: En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. Under 1800-talet emigrerade mer än en miljon svenskar främst till Amerika. Varför? För det stora flertalet handlade det om att överleva. De magra jordarna i Småland kunde i föda de stora barnkullarna. De allra flesta som kommer till oss idag gör det för att överleva, de flyr krig, politiskt förtryck och hungersnöd. De kommer som våra systrar och bröder. Låt oss göra allt vi kan för att bekämpa främlingsfientlighet och skapa ett inkluderande samhälle där alla får plats.

Pastoratet

Biskop Martin i Linköping har deklarerat detta år som ekoteologins år.

Svenska kyrkan som Sveriges fjärde största fastighetsägare måste ställa om all sin verksamhet så att den blir hållbar och skonsam för miljön. Vi i Svenska kyrkan i Aneby pastorat hakar på tåget och kommer i år att ta nya tag för att nå målet att innan året är slut Miljödiplomera pastoratet. Nästa nummer av kyrkobladet Andrum har temat: Änglamark och där berättar vi mer om vad vi vill göra för att bidra till Ett gott liv i en hållbar kommun. Kyrkan ska ju stå mitt i byn. Vi vill tillsammans med alla goda krafter arbeta för att Moder jord ska tillfriskna. Vi vill arbeta för att kylan i samhället ska bytas mot värme och generositet och vi vill göra vad vi kan för att värna skapelsen och leva ekologiskt hållbart.

Jo, jag har längtat efter våren och min tro på människans förmåga att besinna sig och tillsammans med andra verka för ett gott liv gör att jag nu vill utbringa ett fyrfaldigt leve för Våren: Hon leve! Hurra, Hurra! Hurra! Hurra!

Jesus, vi behöver dig

Denna text har jag fått inspiration till av möten och samtal, texter och tankar från den gångna veckan, Påskveckan. Gårdagens ekumeniska utflykt till Bjärka Säby med styrelserepresentanter från fyra kyrkor / församlingar, där det gavs rum för samtal, delande, vandring och mässa har satt spår i psalmen. Den första och sista versens första rad är en gåva från ett barn, 5 år, som sa till sin mormor på Påskdagen: Mormor, du förstår, vi behöver Jesus för att leva.

Den är tonsatt och notsatt, given mig idag som en gåva att dela. För att skriva ut psalmen med noter och ackord, gå in på www.psalmportalen.se.

1. Jesus, vi behöver dig för att leva
   orka bära bördan som vi fått
   i vår livsväv finns en synlig reva
   allting är på både ont och gott

2. Jesus, vi behöver dig för att kämpa
   alla goda krafter nu behövs
   hoten är så många, allting trampas
   ned i smutsen. Hjälp oss, ropet hör!

3. Jesus, vi behöver dig för att tåla
   andras fel och egen sårbarhet.
   Lär oss ödmjukheten att förlåta
   i vår svaghet finns en hemlighet.

4. Jesus, vi behöver dig för att älska
   söka enhet, stärka det som gror,
   låta kärlek övervinna rädsla.
   Dela bröd och vin som syster, bror.

5. Jesus, vi behöver dig för att leva
   vandra steg för steg mot livets mål
   dopets löfte ger oss mod att sträva
   du slår följe, nära oss du går.
   
   Text och musik: Peter Andreasson  Copyright: Peter Andreasson

Påskdagstankar om uppståndelsen

Hur hade världen sett ut om Kristus inte uppstått? Den frågan ställde jag mig igår. Skulle gräsandshonan i min trädgård ruva fram sju duniga ungar? Skulle vitsipporna slå ut? Skulle min hund vifta på svansen i tid och otid? Skulle barnen skratta så de kiknade? Troligen!

Så hur hade världen sett ut om Jesus inte uppstått? Vad tror du? Vad hade varit annorlunda i ditt liv? I vårt samhälle?

Jag hade ju inte varit kyrkoherde, inte präst, möjligen musiklärare eller bilförsäljare. Det hade inte funnits några kyrkor, inga församlingar, inga körer, ingen diakoni, inga dop, inga konfirmandläger, inga kyrkliga vigslar och begravningar. Händel hade inte skrivit Messias, Bach hade inte skrivit Johannespassionen. Vi hade inte haft någon Pie Jesu eller Ave Maria eller Blott en dag. Vi hade inte haft något Nya Testamente, ingen änglasång i natten, inget barn i krubban, ingen Gyllene regel, inga Saligprisningar, ingen liknelse om den förlorade sonen, inga bespisningsunder, inga lärjungar att spegla våra liv i, inget kors och framförallt ingen tom grav! Fast visst hade det gått att leva utan allt detta även om livet då gissningsvis hade varit oändligt mycket torftigare! Och vi hade sluppit mycket elände som gjorts i kristendomens namn!

Så, är det där vi hamnar, är det vårt svar att vi hade gått miste om mycket fint men också sluppit mycket elände?

Hur hade det varit om Jesus inte uppstått?

Jag kan inte ens tänka tanken fullt ut....Det går inte! Det är omöjligt! Det gör för ont!

Jag hade inte haft Jesus som min bäste vän. Jag hade inte fått lära mig vad kärlek och barmhärtighet är. Jag hade inte haft ett ansikte på Gud, jag hade inte haft någon att gå till med min skuld. Jag hade inte haft någon att be till, viska, ropa, tacka, gråta ut hos. (Jo, jag vet att bönen finns i alla religioner men den innerlighet jag erfar i hjärtats samtal med Gud har Jesus lärt oss. Detta att säga Abba – far till Gud!)

Hade Jesus inte uppstått hade jag inte anat försoningens hemlighet. Jag hade saknat Jesu sinnelag som korrektiv i mitt liv, som vägvisare. Jag hade saknat ljuset, värmen, drivkraften, innerligheten. Jag hade troligen varit paniskt rädd för döden och saknat hopp inför evigheten. Jag hade sannolikt hungrat och törstat och undrat vad meningen med livet är. Jag hade förmodligen varit en sämre människa, för då hade inget spelat någon roll. Jag hade gett efter för drifter och begär och tagit för mig. Den Heliga Anden, Hjälparen som lär mig och påminner mig om vem Jesus är hade varit okänd för mig.

Lika stort som jag föreställer mig att tomrummet i mig hade varit om Jesu inte uppstått, lika stor är nu glädjen. För Jesus har uppstått! Jag tror, med en aning som gränsar till visshet, att han lever. Jag är för alltid märkt av honom, vi talas vid dagligen, han leder mig, tröstar mig, fostrar mig, älskar mig! Jag inser att jag inte kan tänka mig ett liv utan Jesus Kristus!

Och otaliga är de människor som i sina ord och handlingar återspeglat hans kärlek, som av Jesus fått mod att göra det omöjliga, kraft att förlåta, älska sin ovän, vaka hos den döende, besöka den besvärliga, kämpa för rättvisan, handla så att världen blivit en bättre plats att leva på för det stora flertalet. Som liten såg jag den i mina föräldrars ansikten, glöden och glädjen, entusiasmen och engagemanget, kärleken till människorna. Vad drev dem? Vem gav dem mod, ny styrka, uthållighet? Jesus Kristus! För det var honom de sjöng om, läste om, bad till, tackade. Det var i hans händer de inför varje resa la sina liv. Och det gjorde intryck, det satte djupa avtryck i mitt barnhjärta!

Därför tror jag, med en aning som gränsar till visshet, att Kristus är uppstånden!

Därför kan jag med trotsigt hopp säga:Ja, han är sannerligen uppstånden!

Predikan Påsknatten 19-20 april

Idag har jag varit på Omberg och vandrat, njutit av vidunderlig utsikt, gott kaffe, skrattande barn, busiga hundar, nyutslagna vitsippor, fågelsång och vågskvalp och god gemenskap.

Jag är så tacksam att jag är frisk, att jag lever, att jag får uppleva vårens under ännu en gång. Och det är som om varje blomma, varje fågel, barnen, ljuset, värmen, knopparna som brister – allt berättar samma sak, allt jublar alldeles tyst över att livet är starkare än döden, ljuset är starkare än mörkret, hoppet är starkare än förtvivlan och Gud är starkare än alla destruktiva krafter i tillvaron.

Men det är lätt att glömma, det är lätt att gripas av missmod, uppgivenhet, förlamande rädsla när livet är tungt, när viktiga besked dröjer, när vänner sviker, när Gud är tyst, när sjukdom drabbar. Det är lätt att glömma. Därför säger ängeln: Kom ihåg vad han sa! Kom ihåg!

Vägen till livet går genom döden. En vän från Afrika som kom hit mitt i vintern la sin panna i djupa väck och sa med allvar i rösten: Vad har hänt med alla era lövträd? De är ju döda allihop! Ja, på vintern ser allt fruset och dött ut. Det är sannerligen ett mirakel att livet kan brista ut i en explosionsartad grönska så fort det blir lite ljusare och varmare.

Kom ihåg vad han sa!

Så berättar änglarna the Passion of Christ, Jesu passionshistoria. Passion betyder både stark kärlek och djupt lidande. Kärlek och smärta hör samman, det vet varje människa som någon gång älskat en annan. Jag har mött unga människor som gråtande berättat att de blivit lämnade av sin älskade och som snyftande sagt: Aldrig mer! Det har hänt att också jag tänkt tanken: Det gör för ont. Jag vill inte träffa någon som jag blir djupt fäst vid för det gör för ont att mista den man älskar. Samtidigt vet jag att de allra flesta inte kan leva utan kärlek, fast den innebär smärta. Så var det för Jesus. Han älskade oss så innerligt och djupt att han gav sitt liv för oss. I nattvarden ser vi det yttersta beviset på kärleken – för dig utgiven, för dig utgjutet. Han älskade till the bitter end. Och då, när allt var över och kvinnorna ska smörja kroppen – en sorts balsamering– då är graven tom. De kom för att ta avsked men fick gå hem med världshistoriens största nyhet! Jesus har uppstått!

Jag älskar denna del av berättelsen. Den är helt underbar! Män har i alla tider ansett sig vara förmer än kvinnorna. Ett exempel: det finns fortfarande många människor, särskilt många män, som menar att det är fel att kvinnor blir präster. De menar att det inte kan vara Guds vilja! Men när historiens största och viktigaste nyhet ska berättas, då är det en grupp kvinnor, minst fem som får förtroendet. De är de första evangelisterna: Glädjebudbärarna. Och det är framför allt genom kvinnorna, mödrarna som den kristna tron spritts över jorden. Det var genom min mamma som tron på Jesus fick fäste i mitt hjärta. Och hon fick den i sin tur av sin mor, min mormor Elin.

Så, grabbar och gubbar – säg aldrig någonsin och tänk aldrig någonsin något nedvärderande om kvinnan. Hon blev utvald av Gud att berätta om uppståndelsen och är för alltid värd vår djupaste respekt!

Jag vill avsluta med att be alla kvinnor i kyrkan berätta för oss och för hela världen att Kristus är uppstånden från de döda.

Och vi svarar: Ja han är sannerligen uppstånden. Vi gör det tre gånger!

Kristus är uppstånden från de döda!

Ja, han är sannerligen uppstånden!

Kristus är uppstånden från de döda!

Ja, han är sannerligen uppstånden!

Kristus är uppstånden från de döda!

Ja, han är sannerligen uppstånden!

Predikan Långfredagen 18/4 2014

Stabat mater

Då Guds moder stod vid korset söndertrasad i sin sorg,

kände hon en vrede stiga, som en flod, hon ville skrika

till den Gud, som obarmhärtigt kunde låta detta ske.

Alla mödrars sorg var hennes, tröstlös smärta utan hopp;

skulle hennes barn förblöda, bli en död bland andra döda?

Själv hon kunde gå i döden bara han fick leva kvar.

Och hon skrek förtvivlat, plågat:”Gud, min Gud, grip in, grip in!

Ser du inte hur han lider, hur han sig i smärta vrider?

Om din makt är stor, befria! Eller är din makt en lögn?

Men från himlen kom blott mörker, Gud var stum om Gud alls fanns.

Var fanns löftet som var givet om det liv i moderlivet,

som hon burit, fött för världen, liv, som död ej kan rå på?

Då kom ropet ifrån korset, ropet från en älskad son:

”Fader, ta i dina händer anden min vad som än händer.

Fullbordat är allt, som lovat. Inget kan oss skilja åt.”

Mitt i kampen fanns där hoppet, kärleken som bar en tro.

Här blev allting uppenbarat, trots att inget blev förklarat,

och den vrede som hon kände kunde sjunka i Guds frid.

(Psalm 866 i Psalmer i 2000-talet) Text H.Lissner

Också fäder gråter när deras barn lider.....

Igår när jag kom hem ringde telefonen. Det var min yngsta dotter. Jag hörde genast att något inte stod rätt till. Hon var mycket ledsen. Hon hade fått underkänt på en tenta. Hon var på väg att ge upp. Vi talades vid länge och mot slutet sa jag försiktigt: Kanske kommer det som nu är ett misslyckande förvandlas till något du en dag kommer kunna se tillbaka på med stolthet. Innan vi sa god natt la jag märke till att rösten ljusnat, hon lät lite gladare. Vad gjorde skillnad? Att hon fått sätta ord på sin sorg, jag hade lyssnat och tagit henne på allvar, delat hennes smärta och det förvandlade det hopplösa till något som kanske är möjligt.

När jag lagt på kommer orden från Karin Boyes dikt Aftonbön upp i min tanke:

Mina dagar du förvandlar så från grus till ädla stenar.

I min hand har jag ett träkors från Etiopien, ett kors märkt av kyssar. I Etiopien bär de ortodoxa prästerna alltid korset med sig. En kristen som möter en präst går aldrig förbi, man går fram till prästen som håller fram korset och personen kysser korset på den övre delen och den undre.

Varför denna kärlek till korset? Tittar vi noga ser vi att korset med Jesus i mitten vuxit ut till ett träd, livets träd som det står om i Bibelns första och sista bok. I Uppenbarelseboken står det att livets träd bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad och trädets blad är läkemedel för folken.

Trädet har sina rötter i en fyrkant som symboliserar graven, dödsriket.

Ur det som verkade vara slutet, ur askan, ur natten växer något nytt fram, något som är liv, ljus, spirande glädje, nytt hopp.

Som för rövaren som bad: Jesus tänk på mig när du kommer i ditt rike.

Jesus, remember me when you come into your kingdom.

Jesus remember me when you come into your kingdom.

Vad åstadkommer denna förvandling? Jesu kärlek! Den är som solen som ger ljus och värme och väcker det som var fruset och dött till nytt liv.

Jesu död på korset som först ter som ett fiasko, ett antiklimax av oerhörda mått, det ondas triumf över det goda är i själva verket en seger, kärlekens seger över djävulen och allt destruktivt i tillvaron. Därför sjunger vi: Din makt som icke gränser vet, du lade av, att visa det intet finns som icke vinns av kärleken som lider. Erik Gustav Geijer förstod djupet av Guds kärlek.

Vi har alla erfarenheter av döden, olika slags dödar, misslyckanden, djup smärta, ändlös natt. Erfarenheter som gjort ont, orsakat sorg och djupaste förtvivlan.

Korset berättar för oss att mörkret inte är mörkt för Gud, natten är ljus som dagen. Gruset kan förvandlas till ädelstenar.

Innan jag går och lägger mig läser jag en insändare av Peter Halldorf. Han skriver om ekumeniken, om vägen till enhet: Sådan är korsets väg, och någon annan finns inte om de splittrade kyrkorna ska kunna enas. På korset tar Kristus upp det onda och förvandlar det genom att själv utsätta sig för den yttersta utblottelsen. Endast så kan det som skiljer oss åt bli en nyckel till enheten. Det som gör oss illa, kan då bli porten till glädjen.

Det som gör oss illa, kan då bli porten till glädjen!

Gruset kan bli en ädelsten!

Korset – dödens träd har blivit förvandlat till ett livets träd, ett tecken som berättar för oss om gryningsljus efter ändlös natt, om att slutet kan bli till en ny början. Och när vi i Jesu efterföljd, som Simon av Kyrene, bär varandras bördor, varandras kors, lyssnar, tröstar, stöttar, hjälper varandra att ta ett steg till, så kan det som gör oss illa bli porten till glädjen.

Därför får vi med våra kristna systrar och bröder i Etiopien kyssa korset, Livets träd.

Predikan Skärtorsdagen 17/4 2014

Natten till igår blev jag sjuk. Jag hade så ont så jag trodde jag skulle dö. Vid femtiden ringde jag efter ambulans. Jag som aldrig är sjuk, som inte legat på sjukhus sedan jag var ett år. Jag hann tänka många tankar medan det pågick. Är det min tur nu att bli sjuk, känna maktlöshet, kanske dö? Är det min tur att gå min via Dolorosa, smärtornas väg. Så kom ambulansen och vägen till Eksjö var oändlig men när jag kom fram möttes jag av goda blickar, vänliga ord, kunniga händer och när morfinet började verka tackade jag Gud för personalen, jag bad Gud välsigna alla som arbetar på sjukhuset för i deras händer och ögon, omsorg och varsamhet anade jag Gud. Och jag tänkte, Peter, klaga aldrig över skatten, försök inte med avdrag för ditt och datt. Betala - för vår sjukvård är ett Gudsrikestecken.

Varje människa förs förr eller senare dit, till via Dolorosa. Vägen är upptrampad av ett oräkneligt antal som hela tiden växer och vars lidande bara Gud känner. Men Gud har gått den, inte bara för oss utan också före oss och med oss. Vi tror på en Gud som gråter med oss, som lider med oss, som har delat övergivenheten och maktlösheten och ångesten med oss och visat oss en väg, inte förbi utan igenom.

När vi för en tid sedan möttes här i kyrkan till ett samtal om nattens pärla i Frälsarkransen sa jag att utan den pärlan vore Frälsarkransen ett hån mot livet. En tro som inte rymmer det mörka och svåra är inte trovärdig! Vid bordet i Övre salen sitter tvivlaren, förrädaren och förnekaren. Ingen är värdig, ingen visas bort. Måltiden är en symbol för den djupaste vänskapen, att dela bröd och dricka ur samma bägare är ett ett tecken på den djupaste kärleken. Ingen av oss blir någonsin värdig, ingen blir någonsin utstött. Det är den stora skillnaden mellan det gamla och det nya förbundet. Nåden, den överflödande nåden.

För dig utgiven, för dig utgjutet – villkorslöst, förbehållslöst, utan finstilta undantag. Jesus älskar sina vänner in i döden, han älskar dem i befintligt skick. Han har längtat efter att fira måltiden med dem och med oss, för det som skedde då sker nu, ikväll, igen. Jesu längtar efter oss, utan undantag. Rummet står färdigt, ett rum som rymmer hela livet, nattens pärla och uppståndelsens, ångesten och friden, sorgen och glädjen, tystnaden och lovsången, döden och livet.

Och vi får sträcka fram våra händer, ta emot det yttersta beviset på Guds kärlek och sedan räcka det vidare ur öppen hand. Våra liv är sköra och lättkrossade, som äggskal. Vi vet inte hur länge vi får stå i flödet av kärlek mottagen och räckt vidare. Och ändå knyter vi handen runt brödet, sätter upp villkor för att ge det vidare. I den stund vi vill förfoga över Kristi kärlek, göra anspråk på att äga Gud, äga sanningen, ha tolkningsföreträde, förklara andra för blinda och oss själva för seende, oss själva för rättroende och andra för vilsekomna så förråder vi Mästaren. Det finns inga rena församlingar, inga perfekta lärjungar. Här råder tillträde endast för syndare. Det enda som skiljer oss från dem som förrådde och förnekade är förlåtelsen. Vi är inte bättre än andra, vi är här för att vi är syndare i behov av förlåtelse. Judas, Tomas och Petrus är olika sidor av mig och av dig. Så vilka är vi att döma dem som Jesus älskar!

Efter min korta vandring på Via dolorosa tar jag livet för givet. Jo, jag menar vad jag säger, jag tar livet för GIVET, givet mig av Gud, i varje hjärtslag som en gåva av nåd att förbehållslöst räcka vidare.

Ikväll blir brödet och vinet oss givet, Kristus själv. Vad vill du göra med den gåvan?

Kristus, du som samlar oss kring nattvardens bord

Förnya Guds förbund med oss, nådens förbund

Fördjupa vår tro, ena din församling

och sänd oss att älska som du älskar.

Amen

Predikan Palmsöndagen 13/4 2014

Lägg höger hands pekfinger på vänster handled. Försök hitta pulsen! Hjärtats slag. Varje slag är en gåva från Gud. Ett under. Människokroppen är ett mirakel. Du är ett underverk. Jag är ett underverk. När Jesus red in i Jerusalem blev människorna så glada för alla Guds under så de började sjunga. De kunde inte låta bli.

Tänk efter: vad förundras du över? Vad har du sett, hört, känt under den gångna veckan som föder sången i ditt hjärta?

Dela med din bänkgranne. Några som vill dela med oss alla?

Jag förundras över Sädesärlan, ett par som byggde bo under en takpanna på mitt hus i fjol och som enligt fågelboken övervintrar i Israel. Tänk om de bott på Olivberget! Tänk om deras förfäder såg Jesus rida in i Jerusalem och hörde människorna sjunga! Nu har paret, som håller ihop hela livet kommit tillbaka till Gottfridsborg för att föda upp två kullar med ungar innan de i höst flyger tillbaka till Israel.

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

(Psalm 680)

När Gud gör under förundras vi. Förmågan att förundras är livsviktig. Den finns hos barnen. Den är ett tecken på att våra hjärtan är friska!  När vi blir vuxna förlorar vi lätt förmågan att förundras för vi har så bråttom. Livet fylls av måste, skynda, hinna. Men den som springer genom livet ser inte att sädesärlan landat på gräsmattan, märker inte att knopparna brister, att bina surrar och samlar, att blåsippan smyckar vägrenen. Likgiltighet och blindhet för Guds under är ett tecken på att vi inte mår bra.

Naturens under föder sång. Och kärlekens under. I fredags såg jag en mamma samtala med sin treåriga dotter. Det var så vackert, så äkta, så fyllt av varsam kärlek och ömsesidighet. I deras möte anade jag Gud.

Vet ni varför lärjungarna vågade sjunga? För att Jesus red på en åsna! En nubisk åsna har en mankhöjd på mellan 100 och 120 cm. När en vuxen man sitter på en åsna hamnar han i ögonhöjd med dem som står bredvid. Vi tror på en Gud som möter oss i ögonhöjd, i kärlek och det väcker tillit. Motsatsen är att sitta på höga hästar och se ner på sin omgivning, skrämma till underkastelse. Den enda gången Jesus höjdes upp över alla andra var när man korsfäste honom och utnämnde honom till Kung.

Vi gör så med varandra. Somliga trycker vi ner, andra höjer vi upp och ingen vågar vara sig själv, ingen vilar i sin egen tyngd.

Vapnet är rädslan. Säg åt dom att vara tysta, sa fariséerna! När människor blir rädda och osäkra är de mycket lättare att styra och ha kontroll över. Trygga och glada människor som sjunger är farliga för makten. De svartas kamp för frihet i Amerika bars av sång. Sången gav mod åt dem som bekämpade apartheid. Sången gav mod och kraft åt människorna i Baltikum under den oblodiga revolutionen för 25 år sedan.

Många talar om kyrkans kris, om trons kris. Dagens text ger oss ett verktyg att testa om det är sant.

Har någon hört en sten ropa? Inte det? Och det är 2000 år sedan lovsången hördes strax utanför Jerusalem. Så länge vi förundras över Guds underverk och lovsjunger Gud lever tron i våra hjärtan.

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Palmsöndagen är den första dagen i Stilla veckan. Vi följer Jesus på vägen mot korset. Vi läser Jesu passionshistoria - passion betyder både stark kärlek och djup lidande, två sidor av samma mynt. 

Åsnan som bar Jesus var korsmärkt, det är alla nubiska åsnor. De har ett kors över skuldran. Enligt legenden tecknades åsnan med korset för att den var utvald att bära Jesus till korset.

Våra liv är också korstecknade med kärlekens smärta, den lidande kärlekens tecken. Livets väg är en Via Dolorosa, en smärtornas väg. Det är en tröst att veta att Jesus gått den före oss och för oss.