Andakt vid Musik i sommarnatt i Askeryds kyrka med Sonja Aldén

Regn och rusk, kyla och blåst. 11 grader varmt. Vart tog sommaren vägen, solen och värmen? Frusna kommer vi till Musik i sommarnatt och får lyssna till sång så vacker att våra frusna själar tinar upp.

Musiken och sången är livsviktig. Liksom godheten.

Din och min godhet. Och Sonjas godhet.

Sonja är en av huvudpersonerna i Dostojevskijs klassiker Brott och straff.

Sonja möter Raskolnikov, en uppgiven, trött, cynisk människa. Hans namn betyder den tudelade. Sonjas oväntade godhet och kärlek hjälper honom att tina upp, öppna sig, berätta hur det egentligen står till. Hennes godhet får honom att räta på ryggen, bli den människa han vill vara. Och vid hans sida står Sonja, troget och kärleksfullt.

Det finns många som är trötta, splittrade och tudelade, uppgivna. Godhet och medkänsla är en bristvara. Vad kan du göra för att värma en frusen medmänniska? Sjunga, baka en kaka och bjuda, ringa ett samtal och uppmuntra?

I Johannesbrevet står det: Vi älskar därför att Gud först har älskat oss. Gud är godhetens och kärlekens källa. Vi får öppna våra hjärtan, ta emot det han ger oss i kväll och dag för dag och så räcka det vidare till en frusen medmänniska. För där kärlek är där är Gud.

Är det med dig som med mig att du just nu är trött och sliten, att de inre förråden är tomma, att du inte har något att ge? Då är det dags att vila, att säga nej till nya uppdrag, att svepa en filt runt din slitna själ och bara vara.

Ibland tror vi att vi måste ge mycket och har vi inget att ge känner vi oss kanhända mindre värda. Jesus hade inget att ge. Han ägde inget, han var materiellt sett ytterst fattig och tomhänt. Så han gav det han hade, sitt eget liv, av kärlek till oss människor. Och det gör all skillnad för alla, idag och i evighet.

Låt oss be

Innan natten kommer vill jag tacka
för den dag du gav, dem som jag mötte.
För ett liv som mognat något, Herre vill jag tacka.

Innan natten kommer vill jag tänka
på dem som nu ler i kärleksglädje,
och på dem i ensamheten, Herre vill jag tänka.

Innan natten kommer vill jag bedja
för den jord vi fått men smutsat, skövlat.
För vår värld som väts av tårar, Herre, vill jag bedja.

Innan natten kommer vill jag lämna
allt tillbaks till dig att älska, värna.
Allt åt dig, vår tro, vårt tvivel, Herre tag emot det.


Text: Jonas Jonsson

Predikan på en friluftsgudstjänst med konfirmander och församlingsbor på Johannes Döparens dag

Jag vet inte om era pappor sjöng och tackade Gud av glädje när ni föddes. Det hade varit fullt förståeligt. Att bli pappa är stort. Att först inte ha kunnat bli pappa och sedan, sent i livet, bli det är ännu större. Så var det för Sakarias, Johannes pappa.

Barnet han fått var speciellt, ja det tycker ju alla föräldrar, men Johannes var utvald redan från början. Utvald till en speciell uppgift.

På onsdag är det sex månader kvar till jul. Det är därför vi firar Johannes döparens dag i dag. Han föddes sex månader före Jesus. Johannes och Jesus var släkt.

Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån opp.

Johannes livsuppgift var att bereda väg för Jesus, berätta för människor att Gud inte glömt bort dom, tala så att de öppnade sina hjärtan, omvände sig, slutade med att göra sig själva och andra illa. Hans uppgift var att tala så att människor började längta efter Gud, efter förlåtelse och liv, efter mening och ny glädje.

Han skulle berätta för dom som hade det svårt, för dom utan hopp att Gud ska komma som en soluppgång. Han skulle tala till dom som bråkade och slogs, krigade och krossade varandra och styra deras fötter in på fredens väg.

Vi sjunger sången: Du vet väl om att du värdefull.

Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dig.

Vad ska du bli när du blir stor? Ja den frågan brukar ställas till barn och ungdomar. Ibland hör man vuxna mitt i livet ställa sig frågan. Somliga hittar sin plats och sin uppgift tidigt i livet. Andra får söka länge. Till oss alla vill jag säga: Gud lägger ett stort pussel, med miljarder bitar. Du är en bit. Du passar in. Skapelsen blir inte hel och fullständig förrän din bit är på plats. En del människor säger: Det spelar ingen roll om jag finns eller inte. Det spelar roll. Du spelar roll. Ingen kan undvaras, alla behövs för att skapelsen ska bli hel.

Hur ska man hitta sin plats, sin gåva, veta vilken väg och vilken utbildning som är den rätta?

Kanske kan Johannes bli en förebild för oss.

Fråga Gud! Det är Gud som skapat dig. Han vet vilka gåvor han lagt ner i dig. Bed, tala med människor som känner dig. Pröva dig fram.

Fråga – men glöm inte att lyssna! Johannes flyttade hemifrån tidigt. Han bosatte sig i en liten hydda i öknen och levde på gräshoppor och honung. Där var det tyst, så tyst så att Johannes kunde höra vad Gud viskade i hans hjärta.

Det är ju rätt extremt men en variant är ju att åka till Gransnäs och delta i ett tre veckor långt konfirmandläger utan familj och mobil, utan alla sina prylar, med morgonbön, andrum, aftonbön och tid att lyssna. Våga ställa frågan: Vad vill du använda mig till Gud?

Vi sjunger sången: Möt mig nu som den jag är....

Hur vet man att man väljer rätt? Jo man känner en djup inre frid, ryggen blir rak, blicken blir stadig och rösten bär från djupet för man är liksom hemma i sig själv. Man kan också märka det i glöden och glädjen. Och modet...

Vi sjunger sången: Det lilla ljus jag har

Johannes blev satt i fängelse och till sist halshuggen för att han hade modet att säga sanningen, stå upp för det som är rätt. Det finns många som hotas, fängslas, ja till och med dödas för sin kamp för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, för sanning och godhet.

Jag vet inte om era pappor sjöng av glädje när ni föddes. Men jag vet att Gud gjorde det. Han sjöng: Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.

Predikan Heliga Trefaldighets dag

Gud - Fader, Son och Ande

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!

Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.

Vem kan känna Herrens tankar,

vem kan vara hans rådgivare?

Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?

Ty av honom och genom honom och till honom är allting.

Hans är härligheten i evighet, amen.

(Rom 11:33-36)

Idag ska jag försöka säga något om Gud. Det går inte. Gud är större än vad ord kan utsäga. Semper major! Alltid större!

Och jag tänker på alla gånger jag varit tvärsäker, liksom ansett mig veta vem Gud är, alla gånger jag burit med mig Gud som i en liten ask, förfogat över honom, förstått honom, använt honom som slagträ i diskussioner. Förlåt!

Vilket djup! Vem kan känna hans tankar?

Semper major! Alltid större. Idag vigs Antje Jackelén till Sveriges ärkebiskop, den sjuttionde i ordningen. Må Gud vara med henne! Hennes valspråk är: Gud är större.

Så när vi ska säga något om Gud så måste vi använda bilder, metaforer, symboler, omskrivningar.

En sådan bild finns nere vid Målqvistadammen, på den västra sidan, vid Frälsarkransskylten med kärlekspärlorna. Det är en gran, eller är det tre? Tittar man på kronorna är det tre granar, tittar man på stammarna är det tre, men vid rotfästet är det en. En i tre och tre i en. Fadern, Sonen och Anden. Skaparen, Befriaren och Livgivaren. Tre sidor av samma väsen. Gud som ett vi, som i tidernas morgon säger: Låt oss skapa människan till vår avbild. En kärlekens innerliga gemenskap som vill gå ut över sig själv, öppna, inbjuda, växa, väcka till liv, dela gemenskap. Som när två människor älskar varandra innerligt och djupt och tröttnar på att titta djupt in i varandras ögon i en intim symbios och snart kommer till insikt om att vi vill ha barn, vi vill låta vår kärlek bära frukt i nytt liv.

Gud är alltid större.

Johannes skriver: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. I Jesu ansikte, i hans ord och handlingar, ser vi Gud, en Gud som vänder sitt ansikte till oss, en Gud vars ansikte lyser, som den nyblivna pappans och mammans, vid åsynen av sitt barn! En Gud som älskar oss in i döden med en kärlek så stark så att ingenting, absolut ingenting kan skilja oss från den kärleken.

Idag är det missionsdagen. Mission handlar om att göra Jesus Kristus känd, trodd och älskad. Mycket gott har gjorts genom missionen. Men vi måste också erkänna att människor genom kyrkans hela historia skrämts till tro. Om du inte omvänder dig hamnar du i helvetet! Är det helvetet vi ska måla för människors ögon eller är det Guds innerliga, överflödande kärlek?

Om Gud är det svårt att tala, orden räcker liksom inte till, men vi kan erfara Gud, överraskande, mitt i livet, mitt i vardagen. Som det var för Abraham i Mamres lund mitt på dagen. Plötsligt ser han tre män stå där. Och Abraham bjuder dem att stanna. Tre gäster som är en, en som är tre, främlingar, som bjuds på den finaste måltiden. Måltiden är det starkaste uttrycket för djup vänskap och kärlek.

Hur reagerar vi när det kommer främlingar till oss, husvilla och hungriga. Det är sant att Gud är större. Men det är också sant att Gud möter oss i de mindre, i de minsta, i flyktingen och främlingen, i den hungrige och hemlöse. Allt vad ni har gjort för dessa mina minsta det har ni gjort för mig! säger Jesus. Vill vi lära känna Gud ska vi öppna våra liv och våra hem för de minsta, för flyktingen och främlingen.

Alla får plats i Guds hjärta. Får alla plats i vårt samhälle?

Jag undrar om inte Abraham i sin stora generositet gav Fadern, Sonen och Anden ett tips, en idé den där gången i Mamres lund. Måltiden, visst, det är ju måltiden som ska bli tecknet på Guds villkorslösa kärlek. För dig utgiven, för dig utgjutet. Livgivande, helande gemenskap. Så, vem du än är och hur du än har det med dig själv och med Gud så är du välkommen att öppna din hand och ditt hjärta och vara med i måltidsgemenskapen, en gemenskap som fortsätter hemma i min trädgård. 

Välkommen!