Predikan 3 söndagen i fastan

Kampen mot ondskan

I torsdags var några av oss i konserthuset och lyssnade till Majgull Axelssons berättelse om sin bok: Jag heter inte Miriam. Det var oerhört bra. Det berörde. Varför? För att hennes bok handlar om kampen mellan det onda och det goda. Om kampen mellan diktatur och demokrati, om hämnd och förlåtelse, om utrotning och nytt hopp. Om människans förmåga att förvandla jorden till helvete och om hennes förmåga att förvandla jorden till ett stycke himmel. Det handlade om dom men också om oss. Om varje människas val att göra ont eller göra gott, att bli en djävul eller en avbild av Gud. Hennes bok berättar om det godas seger och så är det. Det finns mycket som är ont och gör ont men det goda segrar hela tiden.

Djävul kommer från ordet diabolos och betyder kasta isär, splittra, trasa sönder. Motsatsen är symbolon, symbol, kasta samman, göra helt, samla ihop. Idag har jag ställt fram kyrkans och mänsklighetens viktigaste symbol, ett krucifix. Jesus på korset som genom sitt lidande och sin död

bryter ner alla slags skiljemurar och älskar oss tillbaka till Gud, till vår djupaste bestämmelse. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Här är inte ensamkommande afghaner eller anebybor, muslimer eller kristna, flyktingar eller ursvenskar – alla är vi ett i Kristus.

Vad är viktigt i kampen mot det onda? Först och främst att vi söker oss samman. Att vi släpper vårt individualistiska tänkande och går samman i församlingar, föreningar, amnestygrupper och politiska partier, tillsammans söker vägar för att göra världen till en bättre plats att bo på. Att lägga ansvaret för att leda i en människas händer är vådligt. Att följa en sektledare eller en diktator leder alltid fel. Därför skriver Paulus till församlingen, till ett vi, en gemenskap av människor, lemmar i en kropp som i varje ny tid ska tolka sitt uppdrag att kämpa mot det onda och för det goda.

Och i den kampen är fem ord på s viktiga.

Vi ska sjunga, ofta och mycket – det finns en oerhörd kraft i sången, den ger tröst, styrka, gemenskap, frid och när vi sjunger till Guds ära då bävar det onda. Tänk på slavarna i Amerika eller på den sjungande revolutionen i de baltiska staterna – de sjöng så att järnridån föll.

Vi ska sörja, vi ska gråta över egna och andras synder, över mänsklighetens felsteg. Vi ska sörja och reagera över orättvisor och övergrepp, vi ska ropa till Gud om förbarmande, vi ska be, inte bara för oss själva och våra närmaste utan för hela världen och inte minst för dem som skadar och förstör. När vi ber bönen: Förlåt oss våra skulder så inkluderar vi hela mänskligheten.

Vi ska, med kvinnan som lidit av blödningar i tolv år, söka Kristus, tränga oss fram. Nöden söker alltid nåden. Läs Bibeln, lär känna Jesus – enskilt men ännu hellre i grupp.

Vi ska säga vad vi ser. Kvinnan med blödningar hade varit hos många läkare och fått utstå mycket, det hade kostat henne allt hon ägde men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade kunnat ge upp men hon gör ett sista försök. Varför? För att någon har berättat för henne om Jesus. ”Det har kostat mig allt och det hjälpte inte”. Idag finns det många som kan säga så. Som har betalat människosmugglare allt de hade för att slippa lida under krig och förtryck. Kanske kommer de hit för att få börja om, för att få leva i frid och fred och få en framtid. Någon har sagt vad de sett....

Till sist: Ett av de bästa sätten att kämpa mot det onda är att sy.

Och idag tänker jag särskilt på Bredestad kyrkliga syförening som under 84 år samlats och sytt ihop pengar som gjort skillnad i Aneby och i världen. Varenda stygn har sytts med målet att bygga en kyrka, ni har troget verkat för att fler skulle få höra om Guds kärlek och nåd, för att förändra livsvillkoren för miljoner människor i andra delar av världen.  

Predikan 1 sönd i fastan

Prövningens stund

I dag är det alla hjärtans dag. Tänk på någon du älskar, någon du håller av, någon som står dig mycket nära.

Så ber vi: Tack Gud för alla dem som vi tänker på just nu. Tack för all den kärlek som du gett oss genom dem och som du gett oss att älska.

Livet är en gåva, en kärleksgåva och livet är en prövning. Kan det vara så att prövningen alltid sker i relationen? Visst finns det andra slags prövningar, de prövningar och påfrestningar som följer med livet själv – vi måste värma huset annars fryser vi, vi måste gå och handla och laga mat annars svälter vi, vi måste röra på oss annars stelnar vi. Men det är inte den sortens prövningar det handlar om idag utan om de prövningar som kärleken utsätter oss för, de prövningar som uppstår när vi möts och ska dela liv.

Kärleken kostar, kärlek och medmänsklighet har ett högt pris. I nöden prövas kärleken. Kanske är det som händer i vår värld, i vårt land och här mitt ibland oss en prövningens stund för alla. Det är som om Jesus söker oss med blicken i tiggaren, i flyktingen, i grabben som har det jobbigt hemma och hellre hänger i kyrkan och frågar: Älskar du mig?

Vad svarar vi?

Jag är säker på att Petrus älskade Jesus och att Jesus älskade Petrus.

De hade delat allt under tre år, motvind och medvind, ljus och mörker, kyla och värme, överflöd och hunger.

När de träffades första gången höll Simon, som han då hette och hans bror Andreas på att fiska. Jesus sa: Följ mig. Och det är viktigt. Just detta lilla ord följ, gå bakom, gå i Jesu fotspår, lita på honom.

För det vi studsar till inför i dagens text är hur Jesus kan vara så hård. Varför kallar han Petrus för Satan? I ljuset av det som hänt strax innan, i stycket före dagens text, ter sig Jesu ord ännu märkligare. Låt mig läsa: Jesus frågade lärjungarna: Vem säger ni att jag är? Simon Petrus svarade: Du är Messias, den levande Gudens son. Då sa Jesus till honom: Salig är du, Simon Barjona ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig utan min fader i himlen. Du är Petrus, Klippan och på den klippan skall jag bygga min kyrka.....

Ena stunden är han salig, gudslik, insiktsfull och nästa stund kallas han för Satan.

Vad lär vi oss av detta? I kärleken, i våra mellanmänskliga relationer avslöjas vi, där blir vår godhet och ondska synlig, vår förmåga och vår oförmåga. Varje människa bär på det godas och det ondas möjligheter. Vi vill säkert gott för det mesta men ibland grumlas blicken av rädsla, av trötthet, av hur vi själva blev bemötta i prövningens stund när vi var små. Och då brister det för oss, då orkar vi inte följa in i smärtan och ångesten, då blir vi smärtundvikande. Precis som Petrus.

Någon har sagt att vår kultur är just det: smärtundvikande. Vi ska laga och fixa och trösta bort smärtan så fort som möjligt. Därför är vi kanske sämre på att med-lida än tidigare generationer och än vad man är i andra kulturer.

Vet ni vad Jesus sa till Petrus ordagrant enligt den grekiska grundtexten: Det står inte: Håll dig på din plats, utan det står: Gå bakom mig. En lärjunge ska inte ställa sig i vägen som djävulen gjorde när Jesus sattes på prov i öknen. En lärjunge ska inte hindra sin mästare. En lärjunge ska leva i efterföljelse, gå bakom, gå i mästarens fotspår. Jesus prövas men frågan är om inte Petrus prövas minst lika mycket. Han får syn på både sin gudslikhet och sin mörka sida och det verkar liksom ingå i paketet att vara lärjunge. Och så fortsätter det. För kort därefter får Petrus följa med upp på förklaringsberget och sen kommer förnekelsen, tuppen gal, Petrus möter Jesu blick och gråter bittert och sedan möts dom på stranden efter uppståndelsen och Jesus ställer en fråga tre gånger: Älskar du mig Petrus?

Så kommer vi också till korta, relationer går sönder, vi orkar inte älska, medlida, räcka ut handen. Jesus säger aldrig upp bekantskapen, hur illa det än är. Nåden räcker. Det viktiga är att vi inte säger upp bekantskapen med den som vill lära oss att älska. Det viktiga är att vi följer honom, går bakom, söker spåren i sanden och idag, ännu en gång räcker fram våra tomma händer och tar emot ny kärlek i bröd och vin.

I dag är det Alla hjärtans dag. Vi älskar därför att Gud först älskade oss. Gud är kärlekens källa och skulle vi tvivla på om någon älskar oss kan vi vara säkra på att Gud gör det.