Julbetraktelse vid julbönen i Vireda kyrka

I morse när jag kom ner till hönshuset gol tuppen Sverker för första gången på många veckor. Och vet ni vad jag tänkte: Han har blivit galen av glädje över att det är jul. Över att Jesus föddes i ett stall, eller var det kanske i ett hönshus? Nej, jag tor det var i ett uthus där alla djuren fick samsas.

Jag är så glad för att Gud föddes bland djuren: hönsen, fåren, oxen, åsnan. Djuren är de första som får se Barnet i krubban. Och jag är övertygad om att alla djuren tillsammans med min tupp Sverker idag är galna av glädje över att Gud är här, mitt ibland oss, nära.

Vi tror på en Gud som ligger lågt, som föddes utanför värmen och gemenskapen, som sårbar och skyddslös lindades och lades i en krubba. I ögonhöjd med de minsta, med de enklaste, med de lägsta. Herdarna – som då tillhörde de lägsta i samhället skyndade till Betlehem och fann barnet. Kyrkans tidning berättar i julnumret att de församlingar i Svenska kyrkan där antalet gudstjänstbesökare stiger är de församlingar som öppnat sin gemenskap för flyktingar, tiggare och invandrare.

Längtar du efter en tro, en mening med ditt liv, ett möte med Gud – sök då i det enkla, bland de enkla. Sök inte långt bort, sök nära – för Gud finns i ditt hjärta. Gud kommer inte utifrån utan liksom inifrån, från livets innersta, inte uppifrån utan underifrån, inte högljutt utan stilla – på ett sådant sätt så att vi inte blir rädda. På ett sådant sätt så att vi får mod att leva, nytt hopp i förtvivlan, ny glädje trots sorgen. Gör något för en utsatt medmänniska och du kommer få ögonkontakt med Barnet i krubban.

Barnets namn är Immanuel – Gud med oss. Jag önskar dig en stunds stillhet och frid denna jul, öppnade ögon så att du får ana, kanske till och med tro att Gud är nära också dig på det sätt som just du behöver just nu. Jag önskar att också du ska få möta Gud i ögonhöjd. När det sker väcks lovsången till liv och den går inte att hejda.

Predikan 1:a söndagen i advent 2014

Ett nådens år

Först vill jag önska er ett Gott nytt år, ett gott nytt nådens år.

I måndags kom fyra ungdomar hit till kyrkan. De är från Eritrea. De har flytt hit med livet som insats för att få en framtid, en trygghet. Varje dag är en väntan - på tid hos Migrationverket, på besked. Medan de väntar vill de lära sig svenska och nu hade de hört att SFI finns här. De visste att de inte är behöriga att studera förrän de fått uppehållstillstånd men de chansade. Kanske kunde det göras ett undantag. De är så angelägna att lära sig språket för de vet att språket öppnar alla andra dörrar till en en ljusare framtid.

I går var vi med på julskyltningen och bjöd på kaffe och pepparkaka och samlade in pengar till julinsamlingen: Låt fler få fylla fem.

Den ene efter den andre kom fram till mig och sa: Peter, vi måste göra något för tiggarna. Kan inte kyrkan agera? Jo, sa jag. Vi har planer! När jag kommer tillbaka från semestern ska vi försöka få till stånd ett möte med tiggarna, tala med dem, fråga vad vi kan göra för dem och sedan bjuda in till ett offentligt möte där vi får ställa våra frågor, hjälpas åt att hitta goda lösningar.

I dag samlas människor över hela världen och sjunger Hosianna. Vi lovsjunger Jesus, han som grundade fridsriket på jorden, det rike som bygger på kärlek, inte hat; som bygger på försoning, inte hämnd. Ett rike där alla får plats, där alla har samma värde, där alla har något att bidra med.

Sverige har länge varit ett kristet land. För många tiggare och flyktingar är detta paradiset på jorden. Eller som en kristen flykting sa: Gud bor i ert samhälle. Jag tror inte vi förstår hur bra vi har det!

Det finns 51 miljoner flyktingar i världen idag. 95 000 av dem väntas hit nästa år. Av dom beräknas 66 000 få PUT. Länsstyrelsen vill att Aneby ska ta emot........73 personer, lite drygt en procent av Anebys befolkning.

Nästa vecka ska kommunstyrelsen ta beslut i frågan. Bed för dem!

Ett nådens år! Det är sprängkraft i dom orden. Ett nådens år för vem?

Vad behövs för att alla kommuninnevånare ska känna trygghet, frihet, glädje, mening? Jo, att vi alla hjälps åt. Men vad hjälper det vad lilla jag gör?

När kungen i Guds rike ska hyllas av folket väljer han att rida på en enkel åsna. Typiskt Jesus. Typiskt Guds rike.

Hur är det Paulus skriver: det som är dåraktigt för världen, det som är svagt, det som världen ser ner på, det utvalde Gud.

Åsnan, det är du och jag. Hur är det med oss? Jo, det första som sägs om oss är att vi är bundna. Vad är du bunden av? Bekvämlighet, rädsla, feghet, oro? Jesus vill lösa dig och mig från det som binder.

Varför? Herren behöver oss!!! Var och en av oss har fått gåvor som behövs i Guds rike. Alla behövs. Ingen kan undvaras. Herren behöver dig! Hör du det? Undrar du var, när, hur, fråga? Bed. Pröva dig fram. I Markus berättas det bara om en åsna, en ungåsna. Matteus låter fölet få med sig stoet. Att göra något för tiggarna och flyktingarna är att bära Jesus till dem. Det kräver mod och fantasi och tillit. Det är lättare att göra det tillsammans än alldeles själv.

Vi kommer behöva faddrar, värdfamiljer, personer som bjuder hem en flyktingfamilj på middag, som ställer upp som god man, kanske hyr ut sitt hus. Vi ska inte göra som Bert Karlsson, bunta ihop dem och tjäna pengar på dem. Vi ska behandla dem som vi själva skulle vilja bli behandlade.

Åsnan har stora öron och tålig rygg. Den skyndar långsamt och går stadigt även om vägen är smal. Åsnans oansenlighet placerar Jesus i ögonhöjd med omgivningen. Det är hans frid, hans kärlek, hans vilja som ska synas, inte du och jag.

Vi står inför ett nytt år. Ett nådens år med nya utmaningar. Om vi går samman, låter Jesus lösa oss från det som binder och säger ja till att bära Jesus till våra medmänniskor kommer lovsången att höras vida omkring!

Predikan Domsöndagen 141123

Kristi återkomst

Jag blev så glad i går morse! Solen sken! Ljuset hade återvänt efter veckor av mörker och regn.

Med ljuset kom avslöjandet. Plötsligt såg jag att mina fönster behövde putsas. Jag upptäckte löv och hundhår på golvet, fläckar och smulor på diskbänken. Det efterlängtade ljuset som gav energi och glädje blev samtidigt till en dom. Peter, du behöver städa!

Efter frukosten började jag städa i hönshuset. En massa bråte – påsar, kartonger, brädor, glasbitar, skruvar, skålar och över allting låg ett tunt lager av damm. Jag bar ut allt, storstädade och gjorde fint. Bråten sorterade jag i det som skulle kastas och det som skulle sparas. Så skönt det är att storstäda!

Innan jag var klar började det skymma. Plötsligt kände jag röktlukt och upptäckte strax att grannen eldade i trädgården. Vad? Skräp. Döda kvistar, löv, bråte.

En dag kommer solen att gå upp. Ljuset kommer avslöja sakernas tillstånd. Alla har syndat. Det finns ingen med rena händer. Hur vi än skurar i våra liv ligger det ett tunt lager av damm över våra tankar, ord och handlingar. De godaste avsikterna, de mest osjälviska handlingarna smutsas av beräkning och egen vinning.

Det finns en sak i dagens text som jag har svårt för, där jag inte känner igen Jesu sinnelag och det är när det talas om ett skiljande, en utsortering av de onda. Går skiljelinjen mellan oss människor eller rakt igenom oss? Är det inte så att varje människa bär på förmågan att göra oändligt ont och oändligt gott? Jag tror inte att det är en artskillnad mellan ont och ont, endast en gradskillnad. Visst vill vi att det ska sättas en gräns för ondskan, men finns det verkligen människor som är alltigenom onda? Kanske? En sak vet jag: att jag också kommer att vara bland dem som kastas ut, som förkrossad gråter när jag får se min feghet, min dubbelhet, min ljumhet, min girighet. Bland de utkastade och dömda står en ljus gestalt, sårmärkt, nedstigen till dödsriket – ad infernum – för min skull. Då förstår jag varför jag och alla andra är här: Inte för att förgöras utan för att renas av Guds kärleks eld. För Gud vill att alla ska bli räddade. 

Läs 1 Kor 3:11-15.

Vid livets och tidens slut ska jorden och våra hjärtan storstädas, allt sorteras, elden tändas och skräpet brännas. Och jag längtar efter den dagen. Jag längtar efter den dag då allt ska få sin rätta färg, sitt rätta namn, sitt rätta värde. Jag längtar efter den dag då Gud ska bli allt i alla och överallt.

Att Gud en dag ska döma är viktigt. Rannsakan är ett uttryck för respekt, djup respekt för vår fria vilja. Vore vi marionetter skulle vi vara utan skuld. Men nu är vi fria varelser med ansvar och skuld. Därför är domen ett tecken på Guds kärlek.

Vi skapades av kärlek till kärlek. Därför kommer domaren ställa bara en fråga: Älskade du? 

Mig? Dig själv? Din medmänniska som dig själv? Tiggaren vid Ica? Den som var besvärlig? Älskade du växterna, djuren, bäckarna, blommorna och bina?

Tänk om vi stannar inne och städar och missar allt underbart? Tänk om vi stressar så inför julen att vi är helt slut när själva firandet börjar? Älskade du?

Gud är kärlek: han vill inte att vi av rädsla ska sitta inne och putsa silver när solen skiner och livet ler?

Rubriken för dagen är Kristi återkomst. Tänk er att ni har en vän som ni har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen. Ni har inte setts på oändligt länge och där står din vän. Ni faller i varandras armar, gråter och skrattar om vartannat och slår er sedan ner för att samtala. Ni möts ansikte mot ansikte, närvaron fyller rummet, din vän ser dig djupt i ögonen och frågar: Hur är det? Och du börjar berätta - somligt går lättare, annat är svårare men kärleken från honom öppnar ditt inre på vid gavel och du berättar - gråtande, skrattande, befriande - allt, precis allt. När du så småningom tystnar är också handin vän tyst. Ni är på helig mark, orden är överflödiga, allt är stilla frid och du inser att du kommit hem, hem till dig själv. Hem till Gud.

Det finns tre sätt att förbereda sig inför domen och Kristi återkomst:

Öva dig i att dö – släppa taget, kontrollen 

Öva dig i barmhärtighet gentemot dig själv och allt skapat

Leta efter Jesus - i dina medmänniskor, i bönen, nattvarden,

Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort

men den trösten jag ej glömmer

att min broder Jesus dömer.

Öppning i Andrum nr 4 2014

I lördags fikade jag på ett konditori. Jag var där med min dotter och hennes pojkvän. Fikat var gott och samvaron värmde. Vi möttes i ögonhöjd, på lika villkor för att dela liv en liten stund.

Vid bordet intill satt en familj, mamma, pappa och två pojkar i 7-8 års åldern. Åsynen av familjen väckte minnen hos mig av mysiga stunder när mina barn var små och jag såg framför mig festisar med sugrör, smulor, kladdiga munnar, värme och närhet och liv!

Så märker jag att det är tyst vid bordet där familjen sitter. Jag tittar bort mot dom och lägger märke till att pappan är upptagen av att läsa sin tidning och mamman är upptagen av sin smartphone medan en av pojkarna storögt söker ögonkontakt. Våra blickar möts. Ingen ler, för avståndet är för stort. Jag blir ledsen inuti och minns alla de gånger då jag var barn och längtade efter att bli sedd. Senare tar jag upp ämnet med mina döttrar och frågar hur det var när de var små. Hurdan var jag som pappa? Möttes våra blickar? Möttes vi i ögonhöjd? Jag kan inte låta bli att ge mina döttrar ett råd: snälla, den dag ni får barn och går ut och lördagsmyser på konditori, stäng av telefonen, låt tidningen ligga, var närvarande!

Handlar inte julens budskap om detta? Att mötas på riktigt, i ögonhöjd? Är det inte därför Gud låter sig födas som ett litet barn, lagt i en krubba – i ögonhöjd med de små, de med lägst status, i ögonhöjd med dem som knäböjer? För att se oss, ge oss sin kärlek, driva ut rädslan och ge oss mod att vara människor. Runt Barnet samlas alla sorters människor, hög och låg, rik och fattig. Där möts vi bortom våra skillnader. ALLA FÅR PLATS!

Att mötas i ögonhöjd kan tyckas trivialt men den som alltid blir förbisedd vet att äkta möten ger liv, att bli osynliggjord dödar.

Därför inbjuder Aneby Kristna Råd till Gemenskapsjul – en stund på julafton då det är fest, sång, samtal och livgivande möten. Alla får plats! Därför kallar kyrkklockorna till julbön, julnattsmässa och julotta för att vi ska få höra ängeln säga till oss som bor i mörkret: var inte rädda! Gud finns mitt ibland oss, inom räckhåll, i ögonhöjd för att förvandla era liv!

Gud gav sig själv! Tänk om vi vågade minska ner på julklappsinköpen och i stället välja samvaro, närvaro, att ge oss själva! Som en av mina vänner gör när han ser en tiggare; han sätter sig ner bredvid tiggaren och ser världen ur dennes perspektiv!

Storögt söker vi ögonkontakt med varandra. Måtte inte julbestyr och klappar, tidningar och telefoner skymma blickars möten!

Med önskan om en välsignad jul!

Peter Andreasson

kyrkoherde

Predikan sönd före Domsöndagen

Vaksamhet och väntan

Det är tungt nu. De gråa dagarna går över i långa svarta nätter och över allt hänger fukten som en blöt filt.

Fiskarna i dammen har gått ner på djupet och stängt av matsmältningen. Bina har klotat ihop sig runt drottningen. Hönsen har slutat värpa. Träd och buskar ser ut att vara utan liv.

Vi kurar ihop oss och undrar vad som händer i världen: strömmen av flyktingar, tiggarna, klimatförändringarna, ebola. Vad kommer härnäst?

Men allt är inte svart! Allt är inte tyst!

I allt som lever finns en vaksamhet, en väntan, en längtan efter ljus och värme, vår och sommar då allt ska nå sin innersta bestämmelse. När tiden är inne, då kommer fiskarna att stiga mot ytan, börja äta, leka, försöka fånga insekter. När tiden är inne flyger bina ut, rensar magen och börjar samla nektar och pollen. När tiden är inne och ljuset återvänder, då börjar hönsen värpa. När tiden är inne kommer knopparna att brista i ett Äntligen.

Förr sjöng man hemlandssånger. Våra förfäder levde i vaksamhet och väntan, i längtan efter att få komma hem till himlen, till Gud. Nu hör man inga hemlandssånger sjungas. Har vi slutat längta efter himlen och Jesu återkomst? Är det så att reklamens löften om pardiset i Thailand eller lyckan du kan få känna om du köper den senaste telefonen dövar vår djupaste längtan? Har marknaden blivit vår nya Gud och konsumerandet vårt sätt att döva vår existentiella hunger?

För liksom kycklingen inuti ägget djupt inom sig vet att detta inte är allt så vet vi människor, djupt inom oss att detta inte är allt. Det finns en hunger, en väntan, en längtan efter att få komma hem, hem till oss själva, hem till Gud, hem till den vars likhet vi blev skapade till.

I antikrundan söker experten alltid efter äkthetsstämpeln. Stämpeln som intygar vem som gjort mästerverket. I varje människa finns den stämpeln: Skapad av Gud, tillhörig Gud.

Det vi gläds åt, längtar efter och njuter av är skärvor som återspeglar paradiset. När vi fascineras av den senaste tekniken, av de vackra stränderna i Thailand skulle vi kunna tänka: om detta är så fint, så vackert, så obeskrivligt underbart, hur är det då inte i himlen, hos Gud. Om vi upplever kärlek och vänskap skulle vi kunna tänka: om denna vänskap gör mig glad, hur salig kommer jag inte bli av att få möta Gud ansikte mot ansikte, Gud, som är kärlekens källa?

Tecknen på att vi närmar oss vår bestämmelse är Glädje, Befrielse, Äkthet och Nåd. Där det finns glädje, befrielse, äkthet och nåd, där är Guds rike.

Att söka efter Guds rike för att finna det som djupast mättar kostar på. Ja det kostar allt och är samtidigt gratis. Av nåd. Guds rike finns inom oss. Det måste innebära att varje människa vet någonstans djupt inom sig vad det handlar om. Glädje, befrielse, äkthet och nåd. Framförallt vet vi när vi saknar det. Jag talade förra helgen med en ung kvinna som lever i en relation där hon måste anpassa sig. Det måste vi ju i alla relationer men längtan efter kärlek är ibland så stark i oss att vi omärkligt går över en gräns, där vi anpassar oss så mycket så vi till sist förlorar glädjen och äktheten, förlorar oss själva. Gör vi inte så lite till mans, att vi anpassar oss, gör om oss för att duga och bli accepterade.

Våga vänta! Våga lyssna! Spring inte hit eller dit! Gå inte på alla fagra löften om lycka. Var kräsen i ditt sökande och fråga dig om det som erbjuds skänker glädje, befrielse, äkthet och nåd. Saknas någon del så tacka nej! Också om det är en präst eller pastor som kommer med löftena.

Vänta, som fiskarna, som bina, som hönorna, som knopparna. Skulle bina börja flyga nu skulle hela samhället gå under, som det gjorde på Noas och Lots tid och som det riskerar att göra i vår tid. Girigheten, brådskan, att snabbt bli lycklig och framgångsrik även om det innebär att man sätter sig i skuld och säljer sin själ leder till fördärvet.

Lev vaksamt, vänta, ta din längtan på allvar, låt ingen lura dig. För Guds rike är inom oss. När tiden är inne kommer Kristus oss till mötes och vi kommer känna igen honom som vår djupaste längtan.

Psalm 310:2

Vid tomhetens och intets gräns, en röst mig når, den är en väns. Du kommit hem, den säger. Och såren läks och sången föds, vad djupast i mitt liv jag sökt och längtat till, jag äger.

Det är tungt nu. De gråa dagarna går över i långa svarta nätter och över allt hänger fukten som en blöt filt. Men allt är inte svart! Allt är inte tyst! I allt som lever finns en vaksamhet, en väntan, en längtan efter ljus och värme, efter att komma hem!

Predikan vid minnesgudstjänsten i Aneby kyrka

Alla helgons dag 

I morgon ska jag åka till Vimmerby och tända ljus vid min fars grav.

Om han hade fått leva skulle han ha fyllt 90 år om några veckor. Han dog för mer än 20 år sedan. Jag har vant mig vid tomrummet men då och då gör sig saknaden påmind. Inte som en smärta. Mer som en längtan efter att höra hans röst, få sitta ner och dela tankar och erfarenheter om livet, om att vara präst och kyrkoherde, pappa, människa.

Min far dog hastigt. Vi hann aldrig ta farväl. Och när begravningen var över kvävdes sorgen av en fulltecknad almanacka.

Det är som om vi förlorat förmågan att sörja, eller modet. Sorgen behöver tid och rum. Sorgen behöver vänliga blickar och en axel att luta sig mot. Sorgen behöver omsorg, ord, bilder, symboler och mera tid. Sorgen vill ut liksom glädjen, uttryckas, målas, sjungas, berättas.

Jag tänker på bilden i utställningen, den mörka bilden med orden: om varje förlust jag upplevt var ett halsband skulle jag inte orka gå.

Utlevd sorg, sörjd sorg öppnar för glädjen. Jesus säger: Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.

Döden är inte slutet, den är inte punkten efter livets mening, den är ett kommatecken som berättar om en fortsättning. Och jag tänker att varje ljuslåga på kyrkogårdarna har samma budskap, att ljuset övervinner mörkret, glädjen följer på sorgen och uppståndelsen väntar oss när vi dör.

Därför säger jag inte om min far att han gick bort, jag säger att han fick komma hem till Gud.

Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.

Predikan Tacksägelsedagen 12/10 2014 Bredestad kyrka

Lovsång

Vi ska börja med att lyssna efter tacksamhetens ton i våra hjärtan. Vad har hänt under den gångna veckan som gör dig tacksam?

Fundera tyst!

Dela med din bänkgranne.

Någon som vill dela med oss alla?

Tacksamhet föder lovsång! Hjärtat svämmar liksom över, som det gjorde för lärjungarna den där dagen när Jesus red in i Jerusalem.

Vi sjunger:

Tacka Herren ty han är god, hans nåd varar evigt.

Tacka Herren ty han är god. Halleluja.

Tacksamheten och lovsången har med natten att göra. Det svåra och svarta i livet. Kanske är de människor mest tacksamma och ödmjuka som gått igenom sjukdom, sorg och andra svårigheter. Så var det för lärjungarna. Jesus hade berättat att han skulle tillfångatas, lida och dö för att sedan uppstå. Lärjungarna var rädda. Och ändå sjunger dom. Det är som om tacksamheten och lovsången övervinner rädslan. Och så är det. Musik, lyrik kan vända mörker i ljus.

Läser man Psaltaren, judarnas sångbok så är det påfallande många psalmer som börjar med klagan, oro, frågor till Gud om varför, känslor av övergivenhet, orättvisor, hat, dödslängtan. Allt får plats. Inget censureras bort. Men i slutet av psalmen kommer lovsången. Det verkar som om vi måste få tömma ut all klagan först för att tacksamhet och lovsång ska få rum.

Livet är inte enkelt. Det är svårt att vara människa och därför behöver vi varandra. Vi behöver församlas. Vi behöver församlingen.

I 1 Thess 5:16-17 står det:

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud!

I vår individualistiska tid blir detta obegripligt. Ingen orkar leva upp till detta.

Nej. Men tillsammans kan vi. Vi kan gråta med dem som gråter och glädja oss med dem som är glada. Vi är för svaga för att be, för att tolka livet och handskas med motgång och medgång. Men tillsammans kan vi. Paulus riktar sig inte till individen utan till församlingen.

När vi gör det – bryr oss om varandra, ber för och med varandra, gråter och gläds så märks det. Lovsången föds ur mörkret och smittar av sig.

För något år sedan lyssnade jag till en kvinna som berättade om sitt liv. Hon hade haft ett välbetalt jobb inom läkemedelsindustrin. Hon hade nått toppen. Men en dag blev allt mörkt. Hon tappade livsgnistan, sjukskrev sig och var helt förvirrad. Hon sa upp sig från arbetet och beslöt sig för att fundera över sitt liv. I tystnaden hörde hon Gud tala. Hon var helt överrumplad. Sökte upp en präst för att få hjälp att förstå vad hon var med om.

Nu lever hon i en kommunitet som heter Heliga Killans bönegård på Österlen.

När hon fick frågan hur hon ser på kyrkans kris, att allt fler kyrkor står tomma, att engagemang och tro svalnar svarade hon: Än har jag inte hört någon sten ropa.

Predikan 14 e söndagen efter Trefaldighet

Tema: Enheten i Kristus

Högmässa med dop

Det finns två saker som ingen människa på jorden kan leva utan. Har man bara det överlever man. Vad är det?

Vatten och bröd.

Dopets vatten och nattvardens bröd.

Vad händer i dopet? Gud säger: Jag har skapat dig, jag älskar dig, jag är med dig alla dagar. Du är min och för att du ska kunna tro det och har jag rört vid dig med livets vatten.

Den kärlek och djupa samhörighet som finns mellan Gud och varje människa synliggörs med hjälp av dopets vatten. Du och jag Milton, säger Gud. Du och jag Gud, får Milton svara.

Gud älskar alla människor. Dopet är en hjälp för oss, en påminnelse om att detta är sant. Därför har jag ett foto på från när jag döptes på mitt arbetsrum.

Dopet berättar också att vi alla hör samman. För att beskriva den djupa samhörigheten finns många olika bilder. Vi är syskon med Jesus som vår storebror. Vi är medlemmar, lemmar, delar av samma kropp och tillsammans utgör vi Kristi kropp här i världen. Vi är stenar i ett husbygge, grenar i samma träd, korn som mals ner för att bakas till bröd som mättar.

I går var vi ett gäng som var i Vadstena. Det var stiftsfest. Vi var flera tusen människor samlade för att fira gudstjänst, mingla och lyssna till föredrag. I sitt inledningstal sa biskop Martin: Andlighet handlar om insikten att allt och alla hör samman. Människor, djur, växter – allt hör samman för allt är skapat av Gud.

När vi delar brödet säger vi: ja, vi hör samman med varandra, med alla och allt och därför ska vi inte vara rädda för varandra, vi ska vara rädda om varandra och allt skapat.

Ingen kan leva utan vatten och bröd. Dopet och nattvarden skiljer inte ut oss från andra. Det är heliga handlingar som berättar om en Gud som älskar varje människa, varje liten del av sin förunderliga skapelse. Det är handlingar som kallar oss till enhet, till kamp för allas lika värde, till engagemang mot miljöförstöring och för ett drägligt liv för alla. För vi hör ihop.

Jesus ber för oss. Ber att vi ska bli ett, älska varandra som Gud älskar oss, förbehållslöst och utan åtskillnad.

Vi är många som lider av splittringen mellan kyrkorna, att vi som säger oss tro på Gud delar upp oss. Några av oss bär på visionen att det om 20 år bara finns en kyrka i Aneby. Inte för att vi ska vara många och stora och mötas till härliga gudstjänster utan för att vi hör samman och varje dag som vi lever i fortsatt splittring kränker vi Guds kärlek och längtan efter att alla hans barn, oavsett tro och hudfärg ska vara ett.

Tack för att ni vill döpa Milton idag. Det är en påminnelse till oss alla att vi hör samman.

Predikan i Aneby kyrka 13 e tref

Tema: Medmänniskan

Text: Matt 7:12

Idag är det val, det viktigaste valet på länge. Hur vi röstar avgör om vi ska få ett kallare eller varmare samhälle, ett slutet eller öppet samhälle. Vilken människosyn vi vill ska genomsyra vårt land? Valet äger rum idag och varje dag, i varje möte, i blickar, ord, handlingar. Är vi medmänniskor eller motmänniskor? I år är det 80 år sedan Hitler tog makten i Tyskland. Talade han inte om Ubermensch? Människan är förmögen till obeskrivbar ondska och till obeskrivbar godhet.

Medmänniskan. Idag handlar det om dig och mig. Idag handlar det om vårt beroende av varandra. Och det är inget lätt ämne. Ett vänligt ord kan göra under. Ett sårande ord kan krossa en människas hjärta. Kanske är det därför som Bibeln innehåller så många goda råd och regler där den gyllene regeln är den mest kända. Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Vad vill du? Hur vill du bli bemött? Gör så, lev så, även om ingen annan gör det!

I dagens GT- text möter vi Eved-Melek. Nubier, alltså invandrare från nuvarande Sudan. Han var den ende som reagerade på den omänskliga behandlingen av Jeremia. Han talade med Kungen och fick hans tillåtelse att dra upp Jeremia ur brunnen, som var tom på vatten men full av lera. Det finns många människor som befinner sig i brunnen, ensamhetens, sömnlöshetens, ångestens, missbrukets, utanförskapets brunn. Eved-Melek använde sin talförmåga, rep och några gamla skjortor för att rädda Jeremia. Om det vi har bara är som en gammal skjorta, litet, obetydligt, kanske värdelöst kan det ändå användas för att hjälpa en medmänniska. Liksom lägga det mellan repet och armhålan så att det inte gör för ont. Ibland, när jag möter människor som drabbats av det värsta saknar jag ord. Jag känner mig liten och maktlös. Men kan jag inget säga kan jag åtminstone lyssna, vara där, möta blicken, dela smärtan.

Här bjuder jag in Per Hansson i predikan. Per är enhetschef på socialförvaltningen i kommunen. Han berättar kort om sina tankar kring den gyllene regeln, sitt arbete, de många gånger svåra besluten han måste ta utifrån lagar och förordningar. När jag säger att jag lärt känna honom som en människa med hjärna och hjärta, ett stort hjärta särskilt för de mest utsatta och frågar hur han kunnat bevara sitt hjärta från cynism, kyla och hårdhet svarar han med att berätta om sin farmor som blev änka med tre barn och det fjärde på väg. Hon fick gå till fattigvården för att få hjälp och hans pappa blev senare bortadopterad. Så vänder han sig till mig och säger: Det kunde ha varit jag. Eller du!

(Så mycket mer behövde inte sägas. Jag och många med mig var berörda.)

Tillägg:

Allt vad ni vill...det ska ni. Det är vad lagen och profeterna säger.

Den gyllene regeln är inte ett samlevnadstips, inte ett råd bland många andra.

I en psalm sjunger vi orden om Gud: Vad du vill är helighet men du är barmhärtighet. Gud vill att vi ska älska varandra som Gud älskar oss.

Guds förväntningar på oss är oerhört högt ställda. Ribban ligger där den ligger, den sänks inte för att vi ska komma över. Varför? Därför att det endast är det bästa som är gott nog, för oss och för Gud.

Då är det väl ingen idé att ens försöka? Jo, vi mår bra av höga förväntningar, vi växer av det, vi utvecklas, mognar så länge det finns något som fångar upp oss när vi misslyckas. Något eller någon. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet. I Jesus Kristus möter vi Guds barmhärtighet. Hans namn är Immanuel – Gud med oss. Han har uppfyllt lagens alla krav för oss. Han är vår försonare och förebild, vår medvandrare. När vi hör orden för dig utgiven, för dig utgjutet får vi mod att resa oss, se varandra, vara medmänniskor, gå ut och liksom söka efter honom. För han möter oss i varje medmänniska. I flyktingen, i grannen, i den som jag trivs med, i den som jag tycker är besvärlig. Allt för att vi ska få möjligheter att öva oss i medmänsklighet. Så låt oss inte välja bort de besvärliga människorna. I deras ansikte kan vi ana Jesu ansikte.

Predikan 11 e Tref (omarbetad)

Tro och liv

De vill bli hälsade på torgen...

Jag kan inte förneka att jag har varit på torget i Aneby en hel del den senaste veckan. Iklädd prästskjorta har jag hälsat på människor, ätit, umgåtts, lyssnat och själv talat om att alla får plats. Jag har skrivit mitt livs första debattartikel, jag har gått med i tåget, jag har låtit mig intervjuas i radio och TV. Vi har talat om viktiga saker. Vi har använt stora ord. Men har vi, har jag gjort det för lättvindigt? Har jag gjort det för att bli prisad och upphöjd eller har jag gjort det för att jag inte har något val? Har jag utnyttjat människors utsatthet för att göra mig ett namn eller har jag använt min position för att föra deras talan som ingen röst har? Motivet, mina vänner! Vad är motivet? Vad är drivkraften? Varför gör vi det vi gör som enskilda, som församlingar, som pastorat?

Jag hatar era högtider... Och vi som är samlade till kyrkfest! Ibland är texterna mer än lovligt besvärliga. Och denna helg träffar de mitt i prick. Varför hatar Gud de troendes fester och högtider. Varför vänder han bort blicken när de ber? Är det lika illa idag? Med oss? Är det något vi inte ser som Gud vill visa oss? Det finns en livsviktig koppling mellan rit och relation. Gudstjänsten är en rit i vilken vi följer givna ritualer. Det finns en ordning som vi är anmodade att följa. Men om riten blir viktigare än relationen och gudstjänstordningen viktigare än gudstjänstgemenskapen då blir riten tom och meningslös. En rit som inte är grundad i relationen, särskilt i relationen till änkan, den faderlöse och främlingen - d.v.s. de mest utsatta i varje tid blir ett spel för gallerierna. Vad är det Paulus säger: Om jag har all tro men saknar kärlek är jag ingenting! Biskop Martin har skrivit en bok som heter Mänsklig gudstjänst. Där visar han hur vardagens omsorg ger djup och mening åt söndagens gudstjänst och söndagens gudstjänst ger mod och kraft att visa omsorg i vardagen. En rit utan relation väcker Guds vrede och sorg. Och människors!
Och jag tänker att det är där, i skärningspunkten mellan relationen och riten som relevansen uppstår. Tar kyrkan människors frågor och behov på allvar och låter förkunnelsen och förbönen färgas av att vi gläds med dem som är glada och gråter med dem som gråter, då blir riten mänskligt varm och relationen gudomligt viktig. 

Denna helg samlas vi till framtidsforum. Igår lyssnade vi till olika föredrag för att få vägledning i hur vi vill vara kyrka idag och i framtiden. Idag är 74.2 % av Aneby kommuns invånare kyrkotillhöriga. Vi tappar runt en procent varje år och med utträdena sjunker intäkterna. Fortätter det i samma takt är färre än 50 % av anebyborna kyrkotillhöriga om 25 år. Vilka kyrkor ska vi sälja? Vilken verksamhet ska vi lägga ner? Vilken personal ska vi säga upp?

Det är lätt att gripas av panik inför framtiden. Det är frestande att bli uppgiven, backa in i kyrkans trygga vrå och syssla med det vi är bra på för dem som hittar till våra mötesplatser. Och det är frestande att haka på trender och oreflekterat ge sig in i projekt som ger intäkter men som kanske inte självklart är förenliga med kyrkans uppdrag.
En präst kallas ibland för VDM. Det är latin: Verbi Divini Minister = Guds ords tjänare. Det händer allt oftare att M:et stryks och VDM blir VD = verkställande direktör.

I 1 Mosebok 11 och 12 finns det två meningar som är tänkvärda. I kapitel 11 berättas det om bygget av Babels torn. De sa: Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen så att vårt namn blir känt. I kapitel 12 kallar Gud på Abram och säger: Gå till det land som jag ska visa dig: Jag skall göra ditt namn så stort att det brukas när man välsignar.

Temat för idag är tro och liv. Lägg märke till att tron, lite oväntat, nämns först och livet sedan. Tänk om det är så att tron fanns före livet. Att vi innan vi blev till fanns hos Gud? Tänk om det är såsom Luther säger att spädbarnet har störst tro? Abrahams namn blev stort för att han började och slutade i Gud. Han lyssnade, leddes och lydde och blev välsignad.

Vi ska inte gripas av panik. Kyrkan är inte vår utan det är Kristi kyrka på jorden. Vi ska först söka Guds rike och hans rättfärdighet så kommer allt det andra att tillfalla oss.
Vi ska som kyrka göra som Jesus: predika om Guds rike, lära människor att be och fråga: Vad vill du att  jag ska göra för dig? Finns kopplingen mellan rit och relation, helg och vardag uppstår relevansen. Finns det en trovärdighet i ord och handling, i tro och liv kommer vi som kyrka att förstå hur vi ska vara kyrka på ett trovärdigt sätt. 

Debattartikel Tranås tidning m.fl

ALLA FÅR PLATS!

Vi lever i en tid då de främlingsfientliga krafterna i Sverige och i Europa blir allt frimodigare och fräckare. Vi får dagligen rapporter om hot och våld mot människor som flytt till vårt land undan förföljelser, krig och kaos. Människor med annan hudfärg, annan religion, annan sexuell läggning än vi är vana vid utsätts för hån och trakasserier, inte sällan på sociala medier där avsändaren kan vara anonym.

Länge har de som hotat och hatat flyktingar och invandrare varit ett fåtal fega filurer, oftast lågutbildade, osäkra, uttråkade killar som sökt spänning genom att gå samman och bråka. Och den som saknar argument höjer som bekant rösten och hjälper inte det tar man till nävarna och börjar slåss. Drivkraften är ett oändligt behov av att bli sedd, få en identitet. Eller som Hjalmar Söderberg skriver i romanen Doktor Glas: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst".

Drivkraften är också rädsla. Rädsla för det annorlunda, rädsla för förändringar, rädsla för det vi inte har kontroll över. Och den känner många av, ja rädda är vi väl lite till mans och det är alldeles normalt, men vi har alla ett val hur vi hanterar rädslan. Antingen ger vi efter för rädslan eller så ser vi den i vitögat och söker upp någon som är lika rädd som vi och så går vi tillsammans och ringer på hos våra nya grannar och bjuder dem på kaffe. Antingen lyssnar vi på politiker som underblåser vår rädsla med ihåliga argument och grova generaliseringar eller så bildar vi oss en egen uppfattning. Antingen låter vi rädslan färga allt i svart eller vitt eller så tar vi av oss rädslans glasögon för att upptäcka att mångfald och nyanser och komplexitet berikar. Tänk så torftigt det skulle vara om det bara fanns en sorts fågel i skogen eller en sorts blomma på ängen!

Någon har sagt att när förändringens vindar blåser kan man antingen bygga vindskydd och gömma sig eller hissa segel och låta vinden föra en mot nya horisonter.

Häromdagen stötte jag på ett nytt ord: pursvensk. Ordet fanns med i en insändare med anonym avsändare på nätet och insändaren gick ut på att vi måste stoppa invandringen för de som kommer tar våra, d.v.s. pursvenskarnas jobb och bostäder.

Pur kommer från engelskans pure som betyder ren. Det skulle innebära att alla som heter Andersson eller Pettersson är rena svenskar medan de som har utländskt klingande namn som Bernadotte eller Ibrahimovic skulle vara orena och således inte vara välkomna att leva i Sverige. Jag hävdar med bestämdhet att det inte finns en enda ren, ursvensk person eftersom alla människor, enligt forskarna har sitt ursprung i Afrika. Och jag vill varna för en retorik som använder begrepp som för tankarna till nazismens idéer om rashygien, idéer som fick fotfäste och fasansfulla följder.

Klockan är fem i tolv!

Nu är det inte längre en liten klick som bråkar. De främlingsfientliga krafterna i Sverige och i Europa blir allt mer högljudda. Antalet personer som sympatiserar med dessa grupperingar ökar förfärande fort. Likheterna med 1930-talets Europa är skrämmande tydliga.

Nu är det hög tid att höja rösten och sätta ner foten och stå upp för de värden som vårt samhälle är byggt på, ett samhälle där ALLA – oavsett etnisk tillhörighet, kön, könsidentitet, sexuell läggning, ålder, funktionsnedsättning, religion eller livsåskådning – har samma värde och samma rättigheter och skyldigheter.

Mångfald är livsviktigt. Integration är svårt. Aneby kommun har en stolt tradition av framgångsrikt mottagande av flyktingar. Nu väntas en ny våg av flyktingar till vårt land. Nu är tid att öppna våra hjärtan för de som flyr för sina liv. Nu måste vi ta nya tag!

I 3 Mos 19:33 står följande tänkvärda ord: Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten.

Svenska kyrkan i Aneby har tagit initiativ till en temavecka (v35) med temat ALLA FÅR PLATS! Fem i tolv! varje dag möts vi på torget för att äta, lyssna till musik och spännande gäster! Vi tittar på film, samtalar, anordnar en politisk debatt, går på After school.

Föreningsliv och näringsliv, SFI och nätverket Mix och Mångfald, kyrkorna och skolorna, gamla och nya svenskar går samman på bred front för att några veckor före valet tillsammans kämpa för ett öppet och demokratiskt samhälle där alla får plats. I den kampen kan ingen undvaras. Alla behövs! Och du som har rösträtt, gå och rösta den 14/9.

Peter Andreasson

Kyrkoherde i Aneby

Predikan på friluftsgudstjänst i Fribjörnarp

8:e sönd e Tref Andlig klarsyn

Psalm 289, 96

Låt oss be med den heliga Birgitta: Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

I fredags kväll var jag i Eksjö på Tattoo. Ett antal orkestrar framträdde och det hela var mycket imponerande. Men när jag går på en konsert vill jag helst bli mer än imponerad. Jag vill bli berörd. Och det blev jag. I den stora finalen spelade 400 musiker inklusive ett antal säckpipeblåsare Amazing grace. Oändlig nåd mig Herren gav. Och jag tänkte att för den som ber om nåd är Porten allt annat än trång. Den är vidöppen. Den är vidöppen för den som är tyngd av skuld, för den som är förlamad av ångest, för den som är bunden i destruktiva beteendemönster, för tvivlaren och sökaren, för den som förlorat allt och naken om nåden ber.

Hur är det då med oss som försökt vandra på den smala vägen hela livet, som förhoppningsvis mognat något, helgats för att använda ett gammalt ord, som avstått mycket för att vinna allt? Behöver vi nåd? Ett av de viktigaste tecknen på helgelsen är en växande insikt om mitt oändliga behov av nåd. Ju närmare Gud vi tycker oss komma desto mer inser vi hur långt vi har kvar. Ju närmare ljuset vi kommer desto tydligare framträder fläckarna, självgodheten, benägenheten att döma, oförmågan att älska.

Mina vänner: dagens text är en del av Bergpredikan. Vet ni vem Jesus vänder sig till? Till sina lärjungar. Den är ämnad för oss som kallar oss kristna, som vill följa Jesus. Gå in genom den trånga porten!

Porten är Jesus, den smala vägen är Jesus. Porten är inte trång, vägen är inte smal för att Jesus vill utestänga någon, kanske bara släppa in de riktigt fromma, de riktigt troende. Porten är trång för livets skull, för att vi ska lägga av oss missunnsamhet, elakhet, girighet, maktbegär, inställsamhet. Porten är trång och vägen är smal för att vi ska öva oss i att vandra med lätt packning, öva oss i ödmjukhet, dela med varandra det vi fått av Gud. Porten är trång för att stänga ute det som förminskar oss, det som gör av vi förställer oss, det som gör oss till någon annan än den vi är. Man brukar säga om den som inte skiljer på ditt och mitt och har lätt att ta till lögnen att den personen har ett rymligt samvete. Lögnen är  bred, sanningen smal. Egoismen är bred, att älska sin nästa är att gå på en smal väg. 

Att gå in genom den trånga porten är inget man gör en gång för alla. Det måste vi göra varje dag, varje gång vi ska ta ett beslut, i stort och smått. För att hitta den trånga porten behöver vi andlig klarsyn. Vi behöver öppna ögon.
Vet ni vem som har andlig klarsyn mer än många andra?Barnen och den som är blind.
Barnen är sig själva och alla deras sinnen är öppna. Barnen vågar fråga, är nyfikna och säger sanningen. I Kejsarens nya kläder är det ett barn som högt och tydligt konstaterar att kejsaren är naken. Att vara sig själv och våga säga vad man ser är att välja den trånga porten. Att vara sig själv, inte att vara sig själv nog. Kom ihåg att Jesus framhåller barnen som vår förebilder.

Och den som är blind? Jo, den blinde ser med sin känsel, sin hörsel, sitt luktsinne, sin smak och utvecklar ett inre seende som få av oss har. När Jesus uppmanar oss att omvända oss använder han ett ord som betyder: Låt era sinnen förnyas. Nu ska vi inte önska att vi ska bli blinda för att bli klarsynta men jag konstaterar bara att den andliga klarsyntheten inte alltid finns där vi förväntar oss finna den. Jesu såg tro där ingen annan såg tro. Han kallade lärjungarna för klentrogna och hos en romersk officer mötte han stark tro. Hur är det Paulus säger: Den som tror sig stå stadigt må se till att han inte faller. Öppnar vi våra ögon upptäcker vi att vi som medvandrare på den smala vägen till livet finner långt fler än de som kallar sig kristna. Det finns, med andra ord, människor som funnit den trånga porten och vandrar den smala vägen som inte vet om det, som inte har ord för det men som i sina liv och handlingar går på vägen till livet och genom sitt sätt att vara visar andra vägen.

Jag är övertygad om att vi ska gå på den väg vi tror är den rätta och vi ska visa andra den vägen. Vi ska peka på dopet som vägen in i den kristna gemenskapen. Vi ska dela bröd och vin med våra medvandrare. Vi ska låta ljuset från Guds ord lysa oss på vägen. Vi ska be, söka och bulta på porten. Vi ska sjunga hoppets sånger under vår vandring. Men det är inte vi som är porten. Döm inte, säger Jesus i början av Matt 7. Ta först ut bjälken ur ditt öga innan du kan se klart och ta ut flisan ur din broders. Jesus är porten, han är vägen. Han är också den gode herden som söker den som gått vilse, som söker det förlorade fåret till dess att han finner det.

För risken att välja fel finns där hela tiden, välja fel fast vi tror vi väljer rätt. Risken att bli fartblind, dras med av andra, förledas, förföras. Knutby är ju ett skrämmande tydligt exempel på detta. Vi är bara människor, bräckliga, osäkra, skumögda, ja ibland blinda på båda ögonen.

Därför behöver vi Guds goda Ande. Därför behöver vi varandra för att i stora och små beslut hjälpa varandra att komma rätt, att välja, inte det som är lätt utan det som är rätt.

Det finns ett kännetecken på dem som vandrar den smala vägen. Vad kan det vara? Det är barmhärtigheten – hur vi behandlar invandraren, de utsatta, den som misslyckats. Hur vi bemöter oss själva när vi gjort bort oss. Barmhärtigheten var Jesu kännemärke.

Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

Information angående psalmerna

Nu finns psalmerna med noter och ackord publicerade på www.psalmportalen.se.
Det är en ganska ny portal med ett hundratal nyskrivna psalmer kategoriserade på samma sätt som psalmerna i psalmboken.
Där presenteras också textförfattarna och tonsättarna och sedan förra veckan finns mina tre nyskrivna psalmer publicerade där. Så småningom kommer texter och noter kompletteras med en ljudfil så man kan lyssna till en inspelad version.
Det är fritt och gratis att skriva ut och använda psalmerna.

Kommentera gärna psalmerna och sprid gärna information om denna psalmkälla till vänner och bekanta.

Alla får plats!

ALLA FÅR PLATS

Vi lever i en tid då de främlingsfientliga krafterna i Sverige och i Europa blir allt frimodigare och fräckare. Ingen blir längre förvånad över hot och hat, våld och trakasserier mot människor som flytt till vårt land undan förföljelser, krig och kaos. 

Rädslan för det annorlunda, för det som inte passar in i den lilla ruta som utgör normen och det normala driver alltfler att överge de värden och värderingar som är grunden för vårt samhälle: Alla människors lika värde! Vi hamnar på ett sluttande plan där den som skriker högst bestämmer vem som får vara med. Denna utveckling är oerhört farlig! 

ALLA FÅR PLATS!

Nu är det hög tid att säga ifrån, sätta ner foten och stå upp för ett samhälle där ALLA – oavsett etnisk tillhörighet, kön, könsidentitet, sexuell läggning, ålder, funktionsnedsättning, religion eller livsåskådning – har samma värde och samma rättigheter och skyldigheter.

Vilken tur att vi är olika! Så berikande och spännande! Och en aning läskigt! Tills vi har börjat lära känna varandra och inser att under ytan är vi väldigt lika!

Mångfald är livsviktigt. Vägen till en berikande mångfald i samhället går igenom en framgångsrik integration, vare sig vi ska lära känna en ny arbetskamrat, en ny granne eller en ny medborgare. Integration är svårt. Integration ställer krav på oss alla att bjuda till, bjuda in, visa till rätta, lära av varandra, räta ut frågetecken, reda ut konflikter, bygga broar.

ALLA FÅR PLATS

Som kyrkoherde i Aneby kommun har jag därför tagit initiativ till temaveckan (vecka 35) med rubriken: ALLA FÅR PLATS. Responsen är överväldigande positiv och vi ser fram emot en vecka fylld av Möten, Musik, Mat och Medverkan av Människor från när och fjärran!

Väl mött!

Peter Andreasson

kyrkoherde

Tankar i Marbäcks kyrka vid Musik i sommarkväll 7/8

Text: Luk 9:28-36 från Kristi Förklarings dag

Tunn luft tröttar.

Finns det någon här som bestigit Kebnekaise eller Kilimanjaro? Eller något annat högt berg? Höga berg väcker nyfikenhet och respekt. Man bör inte gå ensam. Man måste gå sakta, ta det i etapper, vila mycket, ha väldigt lätt packning.

De var fyra som gick, Petrus, Johannes, Jakob och Jesus. När de kom upp somnade tre av dem och sov djupt. Och när Petrus vaknade tycks han ha yrat: han visste inte vad han sa, berättar Lukas. Tunn luft tröttar och den tunna luften på det höga berget luckrar kanhända upp försvaren, de spärrar vi sätter upp mot det som är onormalt och obegripligt. Kanske gör den tunna luften och tröttheten oss mera mottagliga för det oväntade. Kanske är det därför flera viktiga möten mellan människa och Gud äger rum på höga berg.

Utsikt ger insikt

När de vaknar ser de längre och klarare. Sinnena skärps. Där på berget klarnar sammanhanget. Mose och Elia som representerar det gamla testamentet med lagen och profeterna möter Jesus, den som hela gamla testamentet pekar fram emot, alla löftens JA!.

Många försöker gå lagens väg, räcka till, duga, vara till lags! för att bli accepterade av Gud och människor. Lagen leder inte till liv. Profeternas stränghet och hot om straff för inte heller till frid. Nej, vi uppmanas i stället att lyssna till Jesus. Han säger: Kom till mig alla ni som arbetar och är tyngda av bördor. Jag vill skänka er vila.

I det avskalade blir det fördolda synligt.

Under midsommarhelgen fick jag fem kycklingar. Vet ni att hönan och kycklingen kommunicerar med varandra de sista två dygnen före kläckningen? Ett samtal som ger kycklingen kraft att med en liten tagg på sin näbb spräcka hål på skalet och ta sig ut och där möta mor ansikte mot ansikte.

Hinnan mellan vår värld och Guds värld är äggskalstunn.

Gud talar till oss, oftast väldigt lågmält. Att söka upp tystnaden, skala av det som distraherar, vandra med lätt packning gör det kanske lättare att uppfatta Guds röst. 

I benådade ögonblick kan vi få vara med om att hinnan blir en aning mer genomskinlig, en flik av förhänget viks åt sidan och vi får se en glimt av Guds härlighet, ana den som vi en gång ska få se ansikte mot ansikte. 

Efteråt vet vi att vi varit på helig mark. Och det är erfarenheter som vi ogärna talar om. Det står om lärjungarna att de teg om vad de sett, de berättade ingenting för någon.

Det som är riktigt dyrbart för oss gömmer vi längst in i hjärtat, det delar vi möjligen med några få nära.

Andakt vid Musik i sommarnatt i Askeryds kyrka med Sonja Aldén

Regn och rusk, kyla och blåst. 11 grader varmt. Vart tog sommaren vägen, solen och värmen? Frusna kommer vi till Musik i sommarnatt och får lyssna till sång så vacker att våra frusna själar tinar upp.

Musiken och sången är livsviktig. Liksom godheten.

Din och min godhet. Och Sonjas godhet.

Sonja är en av huvudpersonerna i Dostojevskijs klassiker Brott och straff.

Sonja möter Raskolnikov, en uppgiven, trött, cynisk människa. Hans namn betyder den tudelade. Sonjas oväntade godhet och kärlek hjälper honom att tina upp, öppna sig, berätta hur det egentligen står till. Hennes godhet får honom att räta på ryggen, bli den människa han vill vara. Och vid hans sida står Sonja, troget och kärleksfullt.

Det finns många som är trötta, splittrade och tudelade, uppgivna. Godhet och medkänsla är en bristvara. Vad kan du göra för att värma en frusen medmänniska? Sjunga, baka en kaka och bjuda, ringa ett samtal och uppmuntra?

I Johannesbrevet står det: Vi älskar därför att Gud först har älskat oss. Gud är godhetens och kärlekens källa. Vi får öppna våra hjärtan, ta emot det han ger oss i kväll och dag för dag och så räcka det vidare till en frusen medmänniska. För där kärlek är där är Gud.

Är det med dig som med mig att du just nu är trött och sliten, att de inre förråden är tomma, att du inte har något att ge? Då är det dags att vila, att säga nej till nya uppdrag, att svepa en filt runt din slitna själ och bara vara.

Ibland tror vi att vi måste ge mycket och har vi inget att ge känner vi oss kanhända mindre värda. Jesus hade inget att ge. Han ägde inget, han var materiellt sett ytterst fattig och tomhänt. Så han gav det han hade, sitt eget liv, av kärlek till oss människor. Och det gör all skillnad för alla, idag och i evighet.

Låt oss be

Innan natten kommer vill jag tacka
för den dag du gav, dem som jag mötte.
För ett liv som mognat något, Herre vill jag tacka.

Innan natten kommer vill jag tänka
på dem som nu ler i kärleksglädje,
och på dem i ensamheten, Herre vill jag tänka.

Innan natten kommer vill jag bedja
för den jord vi fått men smutsat, skövlat.
För vår värld som väts av tårar, Herre, vill jag bedja.

Innan natten kommer vill jag lämna
allt tillbaks till dig att älska, värna.
Allt åt dig, vår tro, vårt tvivel, Herre tag emot det.


Text: Jonas Jonsson

Predikan på en friluftsgudstjänst med konfirmander och församlingsbor på Johannes Döparens dag

Jag vet inte om era pappor sjöng och tackade Gud av glädje när ni föddes. Det hade varit fullt förståeligt. Att bli pappa är stort. Att först inte ha kunnat bli pappa och sedan, sent i livet, bli det är ännu större. Så var det för Sakarias, Johannes pappa.

Barnet han fått var speciellt, ja det tycker ju alla föräldrar, men Johannes var utvald redan från början. Utvald till en speciell uppgift.

På onsdag är det sex månader kvar till jul. Det är därför vi firar Johannes döparens dag i dag. Han föddes sex månader före Jesus. Johannes och Jesus var släkt.

Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån opp.

Johannes livsuppgift var att bereda väg för Jesus, berätta för människor att Gud inte glömt bort dom, tala så att de öppnade sina hjärtan, omvände sig, slutade med att göra sig själva och andra illa. Hans uppgift var att tala så att människor började längta efter Gud, efter förlåtelse och liv, efter mening och ny glädje.

Han skulle berätta för dom som hade det svårt, för dom utan hopp att Gud ska komma som en soluppgång. Han skulle tala till dom som bråkade och slogs, krigade och krossade varandra och styra deras fötter in på fredens väg.

Vi sjunger sången: Du vet väl om att du värdefull.

Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dig.

Vad ska du bli när du blir stor? Ja den frågan brukar ställas till barn och ungdomar. Ibland hör man vuxna mitt i livet ställa sig frågan. Somliga hittar sin plats och sin uppgift tidigt i livet. Andra får söka länge. Till oss alla vill jag säga: Gud lägger ett stort pussel, med miljarder bitar. Du är en bit. Du passar in. Skapelsen blir inte hel och fullständig förrän din bit är på plats. En del människor säger: Det spelar ingen roll om jag finns eller inte. Det spelar roll. Du spelar roll. Ingen kan undvaras, alla behövs för att skapelsen ska bli hel.

Hur ska man hitta sin plats, sin gåva, veta vilken väg och vilken utbildning som är den rätta?

Kanske kan Johannes bli en förebild för oss.

Fråga Gud! Det är Gud som skapat dig. Han vet vilka gåvor han lagt ner i dig. Bed, tala med människor som känner dig. Pröva dig fram.

Fråga – men glöm inte att lyssna! Johannes flyttade hemifrån tidigt. Han bosatte sig i en liten hydda i öknen och levde på gräshoppor och honung. Där var det tyst, så tyst så att Johannes kunde höra vad Gud viskade i hans hjärta.

Det är ju rätt extremt men en variant är ju att åka till Gransnäs och delta i ett tre veckor långt konfirmandläger utan familj och mobil, utan alla sina prylar, med morgonbön, andrum, aftonbön och tid att lyssna. Våga ställa frågan: Vad vill du använda mig till Gud?

Vi sjunger sången: Möt mig nu som den jag är....

Hur vet man att man väljer rätt? Jo man känner en djup inre frid, ryggen blir rak, blicken blir stadig och rösten bär från djupet för man är liksom hemma i sig själv. Man kan också märka det i glöden och glädjen. Och modet...

Vi sjunger sången: Det lilla ljus jag har

Johannes blev satt i fängelse och till sist halshuggen för att han hade modet att säga sanningen, stå upp för det som är rätt. Det finns många som hotas, fängslas, ja till och med dödas för sin kamp för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, för sanning och godhet.

Jag vet inte om era pappor sjöng av glädje när ni föddes. Men jag vet att Gud gjorde det. Han sjöng: Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.

Predikan Heliga Trefaldighets dag

Gud - Fader, Son och Ande

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!

Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.

Vem kan känna Herrens tankar,

vem kan vara hans rådgivare?

Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?

Ty av honom och genom honom och till honom är allting.

Hans är härligheten i evighet, amen.

(Rom 11:33-36)

Idag ska jag försöka säga något om Gud. Det går inte. Gud är större än vad ord kan utsäga. Semper major! Alltid större!

Och jag tänker på alla gånger jag varit tvärsäker, liksom ansett mig veta vem Gud är, alla gånger jag burit med mig Gud som i en liten ask, förfogat över honom, förstått honom, använt honom som slagträ i diskussioner. Förlåt!

Vilket djup! Vem kan känna hans tankar?

Semper major! Alltid större. Idag vigs Antje Jackelén till Sveriges ärkebiskop, den sjuttionde i ordningen. Må Gud vara med henne! Hennes valspråk är: Gud är större.

Så när vi ska säga något om Gud så måste vi använda bilder, metaforer, symboler, omskrivningar.

En sådan bild finns nere vid Målqvistadammen, på den västra sidan, vid Frälsarkransskylten med kärlekspärlorna. Det är en gran, eller är det tre? Tittar man på kronorna är det tre granar, tittar man på stammarna är det tre, men vid rotfästet är det en. En i tre och tre i en. Fadern, Sonen och Anden. Skaparen, Befriaren och Livgivaren. Tre sidor av samma väsen. Gud som ett vi, som i tidernas morgon säger: Låt oss skapa människan till vår avbild. En kärlekens innerliga gemenskap som vill gå ut över sig själv, öppna, inbjuda, växa, väcka till liv, dela gemenskap. Som när två människor älskar varandra innerligt och djupt och tröttnar på att titta djupt in i varandras ögon i en intim symbios och snart kommer till insikt om att vi vill ha barn, vi vill låta vår kärlek bära frukt i nytt liv.

Gud är alltid större.

Johannes skriver: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. I Jesu ansikte, i hans ord och handlingar, ser vi Gud, en Gud som vänder sitt ansikte till oss, en Gud vars ansikte lyser, som den nyblivna pappans och mammans, vid åsynen av sitt barn! En Gud som älskar oss in i döden med en kärlek så stark så att ingenting, absolut ingenting kan skilja oss från den kärleken.

Idag är det missionsdagen. Mission handlar om att göra Jesus Kristus känd, trodd och älskad. Mycket gott har gjorts genom missionen. Men vi måste också erkänna att människor genom kyrkans hela historia skrämts till tro. Om du inte omvänder dig hamnar du i helvetet! Är det helvetet vi ska måla för människors ögon eller är det Guds innerliga, överflödande kärlek?

Om Gud är det svårt att tala, orden räcker liksom inte till, men vi kan erfara Gud, överraskande, mitt i livet, mitt i vardagen. Som det var för Abraham i Mamres lund mitt på dagen. Plötsligt ser han tre män stå där. Och Abraham bjuder dem att stanna. Tre gäster som är en, en som är tre, främlingar, som bjuds på den finaste måltiden. Måltiden är det starkaste uttrycket för djup vänskap och kärlek.

Hur reagerar vi när det kommer främlingar till oss, husvilla och hungriga. Det är sant att Gud är större. Men det är också sant att Gud möter oss i de mindre, i de minsta, i flyktingen och främlingen, i den hungrige och hemlöse. Allt vad ni har gjort för dessa mina minsta det har ni gjort för mig! säger Jesus. Vill vi lära känna Gud ska vi öppna våra liv och våra hem för de minsta, för flyktingen och främlingen.

Alla får plats i Guds hjärta. Får alla plats i vårt samhälle?

Jag undrar om inte Abraham i sin stora generositet gav Fadern, Sonen och Anden ett tips, en idé den där gången i Mamres lund. Måltiden, visst, det är ju måltiden som ska bli tecknet på Guds villkorslösa kärlek. För dig utgiven, för dig utgjutet. Livgivande, helande gemenskap. Så, vem du än är och hur du än har det med dig själv och med Gud så är du välkommen att öppna din hand och ditt hjärta och vara med i måltidsgemenskapen, en gemenskap som fortsätter hemma i min trädgård. 

Välkommen!

Ny vers till psalmen: I krukmakarns händer

Inspirationen till denna psalm har jag fått från två texter i Bibeln, Psaltaren 139:5 och Jeremia 18:6, två texter som funnits med under vinterns meditationer i Lommaryds vackra stenkyrka. Vi är några människor som varje tisdag kväll kvart i sex till halv sju möts till tystnad, stillhet och enkel kristen meditation - oftast över en rad ur den gångna söndagens texter. Vi andas orden och orden andas i oss och något sker som är svårt att förklara och det behöver man kanske inte heller. Det räcker med att säga att tystnaden är välgörande, orden är livgivande och beröringen läkande.
En annan inspirationskälla är Leonard Cohens vackra sång Anthem och strofen:
There is a crack in everything 
That's how the light gets in. 

För att skriva ut psalmen med noter och ackord, gå in på www.psalmportalen.se. Där finner du den antingen genom att söka på mitt namn eller på psalmens namn.
I KRUKMAKARNS HÄNDER

Du omsluter mig.
Jag är helt i din hand.
Jag tackar dig Gud

Som leran är i krukmakarns händer,
så är jag i dina händer.
När det är ljust,
när det är mörkt,
när det är vardagsgrått.

Du omsluter mig.

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud.

När stressen driver mig ut mot kanten,

ber jag dig, centrera mig.

Håll om mig nu,

forma mig du,

till den jag innerst är.

Du omsluter mig. 

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud

Om leran inte blir som du tänkt den
börjar du tålmodigt om.
Ännu en gång,
ja gång på gång
medan du nynnar en sång:

"Jag omsluter dig.
Du är helt i min hand.
Jag älskar dig ju."

När kärlet används, uppstår en spricka.

Sprucket, värdelöst och fult.

Krukmakarn ler,

älskar än mer,

för ljuset når nu in.

Du omsluter mig. 

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud

I dina ögon är jag fulländad,

skör och sprucken, ändå hel.

Fyll mig med liv,
i mig förbliv,

låt godhet flöda ut.

Du omsluter mig. 

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud

Text och melodi: Peter Andreasson

Copyright: Peter Andreasson

Predikan Femte söndagen i påsktiden

Växa i tro

Vad är det som gör att vi får förtroende för en människa? Kroppsspråk, blickar, rösten, handslaget, närvaron, pålitligheten och omsorgen, att vi känner oss sedda och respekterade! Förtroende behöver tid att växa fram, dagar, månader, ibland år men kan raseras på ett ögonblick. Förtroendet är vårt svar på den andres sätt att vara. 

Vi slår upp psalmboken på sidan 1742 och ber tillsammans!

Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan eller förbehåll! Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Därför överlämnar jag mig åt dig....

Vår tro är svaret på ett tilltal, en omsorg, av att någon vill mig väl. Tro är förtroende, tillit.

När jag var ung handlade tron om att tro rätt. Att ha de rätta åsikterna. Att vara säker. Nu är tron för mig en tillit, en tillit som ger rum för frågor, tvivel, osäkerhet, tystnad, mörker, väntan liksom för närhet, glädje, sång, engagemang, närvaro.

Vi älskar därför att Gud först har älskat oss. Vi tror därför att Gud tror på oss.

Ibland får jag frågan om man kan vara kristen på egen hand? Måste man gå i kyrkan, be, läsa bibeln, engagera sig? Nej! Man måste ingenting men frågan är, hur går det med relationen? Kan man vara gift på egen hand? Kan man vara vän på egen hand? Det finns perioder av torka och tystnad i alla relationer och ibland måste man dra sig undan för att lyssna, tänka, hitta tillbaka till sig själv. Men i längden tror jag att det blir svårt att vara kristen på egen hand.
Kristen tro är inte en åsiktsgememskap utan en relation med Gud och alla döpta. Trosbekännelsen är inte ett redovisning av vad var och en av oss tror och bejakar, det är kyrkans bekännelse som vi stämmer in i, utforskar, prövar i en levande relation med levande Gud.

Tron behöver näring, värme, sammanhang. Vi behöver be tillsammans, för det är svårt att be på egen hand. Vi behöver lyssna och samtala och tolka texterna tillsammans för att finna Guds vilja i vår tid. Vi behöver de besvärliga och de härliga människorna i vår gemenskap för att formas och fostras och öva oss i att älska.

När Paulus skriver: Var alltid glada, be ständigt och tacka alltid Gud – så riktar han sig inte till den enskilde, för ingen orkar vara glad, be, tacka hela tiden. Han riktar sig till församlingen, till gemenskapen av bräckliga människor som är givna åt varandra för att bära varandras bördor.

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.- bad vi i dagens bön.

Vad skulle hända om det var soligt och varmt 24 timmar om dygnet? Allt liv skulle förödas. Vi behöver natten för att orka med dagen, vilan för att orka arbeta. Livet blir alltid till i det fördolda, i livmoderns dunkel växer fostret, i myllans mörker gror fröet. Tron och tilliten behöver tystnaden, väntan, stillheten, tvivlet, mörkret för att växa. Så var inte rädd! Gud är närmare än vi anar.

In i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst. Högmässan är uppbyggd så: Samling, Ordet, Måltiden, Sändning.

När vi kommer hit påminns vi om att vi inte är ensamma. Jesus ser oss, ber för oss och ger sig själv åt oss, gång på gång på gång! Det gör mig glad, på djupet. Den som missar en mässa, missar en massa.

Sänd oss ut i din kärleks tjänst. Den bönen är inte alldeles lätt att be. Att älska kostar livet. Vetekornen måste malas för att bli mjöl som bakas till bröd som mättar. Druvorna måste krossas för att bli till vin och släcka vår törst. Jesus valde den vägen för kärleken tvingade honom. Vågar vi följa i hans fotspår?

Nästa söndag är det val till EU. Vi måste gå samman och rösta för de värderingar som vårt samhälle bygger på: Att alla som kommer hit ska få plats, känna sig välkomna. Sista veckan i augusti ska vi ha en temavecka under parollen: Alla får plats. Skolan, kommunen, näringslivet, musikskolan, kyrkorna – jag hoppas på bred uppslutning för livets skull.

Sänd oss ut! Vågar vi? Kraften och modet får vi hämta här. Sen kämpar vi sida vid sida med alla goda krafter. Jesus ber för oss, att vi ska bli bevarade för det onda. Och jag lovar, vi kommer växa i tro!

Tankar inför Framtidsforum 30-31 augusti i Askeryd

HUR VILL VI I SVENSKA KYRKAN I ANEBY VARA KYRKA I IDAG OCH I FRAMTIDEN?

RELATION                                            RELEVANS                                            RESURS

Det är 14 år sedan Svenska kyrkan upphörde att vara statskyrka. Vi lever i ett samhälle som blir alltmer mångkulturellt och på den gemensamma arenan hörs idag många röster. Smörgåsbordet är dukat och det är upp till varje individ att välja och vraka, smaka och gilla eller ogilla. De idéburna organisationerna tappar medlemmar och det livslånga engagemanget i en kyrka eller förening är snart ett minne blott. Banden tunnas ut och de frågor som vägleder alltfler är: vad vinner jag på att vara med? Vad får jag ut av medlemskapet? Är det värt medlemsavgiften? Samtidigt söker nutidsmänniskan efter möjligheter till ideellt engagemang, någonstans att finnas med, utföra en uppgift, uppleva mening och få en känsla av sammanhang. Men man vill helst inte binda sig , man ställer hellre upp för en tid, i ett projekt.

Trots de snabba förändringarna i samhället kan vi konstatera att nästan tre av fyra Anebybor är medlemmar i Svenska kyrkan (74,2 %). 68 % av alla barn som föddes 2013 döptes i Svenska kyrkans ordning (siffran för församlingar i Jönköpings län är 51,9% och för hela riket 48,4%). I familjer med minst en förälder som medlem i Svenska kyrkan döptes 90,4 % av barnen (71,9% länet resp. 69,7% riket). Över 80 % av alla begravningar sker i Svenska kyrkans ordning, en liten ökning jämfört med föregående år. Antalet deltagare i högmässorna har på ett år ökat från i snitt 40 till i snitt närmare 70 per högmässa, för att nämna några siffror ur bokslutet för 2013.

Förtroendet för Svenska kyrkan i Aneby kommun är förvånansvärt starkt och stadigt. Det är glädjande men ingen tillfällighet. Det ligger mycket engagemang och oerhört mycket gott arbete bakom dessa siffror. Jag tänker på alla körövningar, alla barngrupper, alla läger, alla hembesök och samtal, all möda som läggs ner på att sköta kyrkor och kyrkogårdar, alla timmar som satsas på ideell basis av alla dem som älskar sin kyrka och för vilka den kristna tron är omistlig.

Samtidigt kan vi konstatera att det är de unga och medelålders som i större utsträckning begär utträde ur kyrkan. För ungdomar och människor mitt i livet tycks kyrkan vara mindre relevant än för dem av oss som är 60 plus.

Hur kan Svenska kyrkan bli mer relevant för fler på kort och lång sikt?

Kyrkoordningen ger sitt tydliga svar: Vårt uppdrag är att genom Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission föra människor till tro på Jesus Kristus och skapa mötesplatser där tro och gemenskap fördjupas samt värna Guds skapelse. Detta vet vi och det finns med i pastoratets Vision och Mål. Men hur ska vi göra det? Vi kan välja att utgå från vårt uppdrag och utföra det som vi alltid gjort. Och det räcker en bit. Men det är inte tillfredställande. Det kan uppfattas som om vi ständigt säger: Jesus är svaret.

Men, vad är frågan?

Hur ser behoven ut i samhället? Vad är viktigt för en tonåring? För en småbarnsförälder? För en ny medborgare med utländsk bakgrund? För den som närmar sig de åttio och inte orkar som förr?

Jesus talade om Guds rike, förlät synder, undervisade om hur vi ska leva för att följa Guds vilja. Jesus lärde människor att be, han instiftade nattvarden, han kallade människor att följa honom.

Men han grundade inte en sekt, en kyrka för ett fåtal anhängare! Han vägrade att låta sig snärjas in i ett kvavt och trångt sammanhang för inbördes beundran. Han bildade ingen förening med styrelse och stadgar.

Kyrkan är därför inte och får aldrig bli en åsiktsgemenskap. Gud är RELATION – Fader, Son och Helig Ande – en innerlig gemenskap med ett utflöde av kärlek. Därför handlar kyrka och tro om Relation – en mötesplats där människan möter Gud, sig själv, sin medmänniska och finner sin plats i skapelsen.

För att relationen ska komma till stånd, för att människor ska ta kyrkans budskap på allvar och vilja söka sig till mötesplatserna måste kyrkan upplevas som någorlunda RELEVANT.

Jesus nöjde sig inte med att kalla lärjungar och lära dem be. Han gick omkring, mötte människor, lyssnade, iakttog, och grep in. Han frågade: vad kan jag göra för dig?

De sjuka botades, de ensamma fick gemenskap, de utstötta upprättades, de övermodiga kritiserades., de osedda blev sedda, de vilsna blev vägledda.

Frågan om RELEVANS är en ödesfråga för Svenska kyrkan. Vi ska möta människors andliga behov och vi måste ställa frågan: vad vill du att vi ska göra för dig? Denna fråga innebär att kyrkan måste lägga örat mot marken och lyssna efter rörelser, behov, rop, längtan.  Kyrkan ska stå mitt i byn, mitt i samhället, mitt i världen, inte huka i en undangömd vrå dit bara de redan troende hittar!

När man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. (Matt 5:15-16)

Genom mångas medlemsavgifter och mångas engagemang, i alla fina kyrkor, körer, syföreningar, samtalsgrupper o.s.v.  har Svenska kyrkan i Aneby en ofattbart stor RESURS – ett Gudsrikestecken, ett utflöde av kärlek.

Vid Framtidsforum sista helgen i augusti ska vi komma samman, lyssna, dela, fråga, be, sjunga, skriva och söka vägar till en större RELEVANS som öppnar för fördjupade RELATIONER som leder till nytt engagemang och nya RESURSER som i sin tur hittar vägar att göra kyrkan mer relevant…….

Till detta Framtidsforum har jag inbjudit bl.a. Kh Anders Johansson från Knivsta pastorat – ett pastorat som valt väg och utgör en tydlig aktör på samhällsarenan. Jag har också inbjudit Pia Strömqvist från Linköping och Mikaela Bengtsson från Tranås, båda föreståndare för kyrkans förskolor på respektive plats.

Ett detaljerat program för Framtidsforum kommer att färdigställas och skickas ut före midsommar. Boka redan nu in helgen som är öppen för alla intresserade!

Peter Andreasson

Kyrkoherde i Aneby

Aneby 140506