söndag 29 november 2015

Predikan 1:a söndagen i advent



Ett nådens år


För drygt två veckor sedan drabbades Paris av fruktansvärda terrordåd. Presidenten framträdde i TV och sa: Vi är i krig. Vi kommer vara skoningslösa i vår hämnd. Vi kommer intensifiera bombinsatserna mot IS.
Och jag frågar mig: kommer det leda till fred? Kommer en enda av de unga IS-anhängarna att omvända sig? Nej, de blir bara än mer sporrade!
Det går inte att banka vett i en vettlös. Det går inte att bomba extremister till fred. Det går inte att tvinga en hatande människa att älska.
Det finns bara en väg och det är den väg Jesus går.
Gud, du som kommer till oss i Jesus Kristus, vapenlös men starkare än världens makter, hjälp oss att ta emot dig i våra liv. Vapenlös men starkare än världens makter. Det enda som kan förvandla en människa inifrån är kärlek. I en av våra påskpsalmer står det: Det intet finns som icke vinns av kärleken som lider.
Tänk så många diktatorer, kungar, presidenter och generaler som velat göra sig ett namn med hjälp av hot och hat, krig och förödelse. Ingen frisk människa kommer ihåg dem. Ingen lovsjunger dem idag. För vi ska komma ihåg att ingen regim som bygger på våld har någonsin överlevt. Våld föder våld. Kärlek föder kärlek.
Är ditt hjärta fyllt av kärlek? Är mitt hjärta det? Det är lätt att peka finger åt andra och tänka att den eller de borde omvända sig. Mina vänner, ska det nya kyrkoåret bli ett nådens år och inte ett nödens år måste vi alla omvända oss. Dagligen. Vända oss bort från allt det som ökar avstånden mellan oss människor och välja det som är gott och uppbyggligt och sant.
Fred i världen börjar med fred i hjärtat!

Den gestalt i dagens text som jag lättast identifierar mig med är åsnan.
Är det någon mer som tillsammans med mig vill vara en åsna idag? Det första vi får veta är att den är bunden. Vad är jag bunden av. Vad är du bunden av. Vad är det som hindrar oss från att vara dom vi är? Är det gamla sår, besvikelser, bitterhet? Är det sorg, oförsonlighet eller maktbegär? Jesus vet och nu löser han åsnan. På samma sätt som vi löstes nyss, i syndabekännelsen och förlåtelsen. Sedan täcks åsnan med nådens mantel. Som det stod i den gamla översättningen av en vers i 1 Petrusbrevet: kärleken överskyler våra brister. Vet ni att den nubiska åsnan som Jesus troligen red på är korsmärkt över skuldrorna? Tänk att få leva korsmärkt och fri!

Sen låter Jesus åsnan bära honom till människorna och det som händer är att Jesus kommer i ögonhöjd med omgivningen. Vänner, låt oss aldrig tala om Jesus och kristen tro så att människor känner sig dömda eller dåliga. Låt oss bära Jesus till människor på ett sådant sätt så att det väcker glädje, lovsång och längtan att följa efter.
Att bära Jesus är inte tungt, det sker när vi inifrån oss själva gör det som är gott mot våra medmänniskor, oftast utan att tänka på att vi just då bär Jesus. Burna bär vi Jesus, kärleken till världen, till människor vi möter.
Det intet finns som icke vinns av kärleken som lider. Våld föder våld. Kärlek föder kärlek. Det finns bara en väg att gå och det är kärlekens väg tillsammans med Jesus.













söndag 15 november 2015

Predikan Söndagen före Domsöndagen


Vaksamhet och väntan

Då blir det med himmelriket som....
Hälften kommer in, hälften avvisas. För de flyktingar som söker till Sverige är detta himmelriket. Och nu gör politikerna allt för att överträffa varandra i förslag som gör att vi kan stänga flera ute. Och det är nog nödvändigt, för Sverige är inte himmelriket. Men de som kommer ska vi ta emot med värdighet, kärlek och respekt. Och det är vad som sker nu, inte minst på Gransnäs. Det är sex organisationer som turas om att vara värdar, medmänniskor. Igår var det vår tur. Vilken kärlek! Vilken värme! Alla skrattar på samma språk, leker på samma språk, visar medkänsla på samma språk. Orden behövs inte bara ett varmt hjärta!
Då blir det med himmelriket som....
Jag tycker inte om dagens text. Jag tycker inte om när människor stängs ute. Vad vill texten säga oss? Hur ska vi förstå den?
Himlen liknas vid en bröllopsfest. Vid ett bröllop står kärleken i centrum. Brudgummen är Jesus Kristus. Bruden och brudföljet är församlingen. Flickorna, det är du och jag. Alla somnar, så det är inte det som är poängen och det är glad för för jag behöver sova på nätterna.
Vad är skillnaden mellan de kloka och de oförståndiga? Oljekrukorna med olja i. Olja heter Chrisma på grekiska. Jesus heter Christos. Kristus betyder den smorde. Liksom Messias. Smord till vad? Till att med sitt liv och sin död berätta för oss om Kärleken, om Medkänslan, om Barmhärtigheten och så lära oss att älska. Det som finns i oljekrukan är den olja som får hjärtan att brinna och bulta och blöda av kärlek. Det som finns i krukan doftar Kristus.
Men ibland händer det att våra hjärtan hårdnar, blir till sten. Att vi ser ut att leva men i själva verket härmar vi bara, blir kopior, hänger med som en svans där det tycks hända något kul. Eller som vi sa förra söndagen, vi väljer hämnd och bitterhet framför att förlåta. Vet ni att det stod i en av förra söndagens texter att om inte vi förlåter varandra då kan Gud inte förlåta oss. Varför? Då har vi stängt våra hjärtan, vi har hällt ut oljan och då kan Gud inte förlåta med mindre än att vi genomgår en hjärttransplantation.
Då blir det med himmelriket som....
Vem står vid himmelens port? Vem är dörrvakt? Sankte Per! Alltså Petrus. Han som trodde att det räckte med att en stark övertygelse och stora ord. Han som lovade att till och med gå i döden för sin Mästare och som sedan tre gånger förnekar att han känner Jesus. Så gal tuppen och Jesus vänder sig om och ser på Petrus med en blick fylld av kärlek och Petrus brister i gråt och gråter som han aldrig tidigare gjort. Gråten är ett hälsotecken, ett tecken på ett hjärta som känner, ett tecken på ånger, ett tecken på att vi kommit hem till oss själva. Några dagar senare möter han Jesus på stranden och Jesus förebrår inte. Han frågar bara – tre gånger: Älskar du mig Petrus?
Det är han, som lärt sig vad kärlek är, som står vid porten och han vet vilka som brinner av kärlek, han vet vilka som vet vad kärlek är. Han vet att barnen vet. Alla barn. Han minns när Jesus sa: Om ni omvänder er och blir som barn kan ni aldrig komma in i Guds rike. Han ser i våra ögon om vi vet vad medkänsla, barmhärtighet och kärlek är. Och till oss som ännu inte vet, till oss som saknar olja, som behöver öva oss i att älska som Gud älskar säger han med värme i rösten och kärlek i blicken: Kom så tar vi en vända till. Och så tar han fram en dopklänning och säger: se här, den här är för lång för det är meningen att vi ska växa i den, växa till att bli lika Kristus. Och så tar han med oss till mässan och säger: Här i brödet och vinet bultar Guds hjärta av kärlek. Ät! Drick! Och sen tar han med oss till våra nya grannar från Syrien och säger: bjud dom på fika. Hon längtar också efter riktig kärlek.
Då kommer din kruka att bli tung av olja och ditt hjärta att brinna av kärlek. Då, först då kommer du att ha glädje av festen, bröllopsfesten, kärlekens fest.
Välkommen!
Igår var jag på Gransnäs. Där såg jag en glimt av himlen.

söndag 8 november 2015

Predikan 23e söndagen efter Trefaldighet i Aneby kyrka


Förlåtelse utan gräns

Desmond Tutu, tidigare ärkebiskop i Sydafrika berättar i boken Förlåtelse - den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld hur han som barn gång på gång bevittnade hur hans far slog hans mor och hur han som vuxen känt vrede och velat hämnas men nu har kunnat förlåta sin far fast fadern inte längre är i livet. 
Han och dottern Mpho som forskar på förlåtelsens möjligheter menar att förlåtelsen befriar oss från vrede och bitterhet och är den enda vägen till helande. De säger också att det inte är lätt att förlåta men det är möjligt, det finns inget hopplöst fall. 

I min hand har jag två nycklar. Bindenyckeln och Lösenyckeln.
Jag har varit präst i snart 33 år och jag har aldrig använt Bindenyckeln. Lösenyckeln använder jag i varje gudstjänst när jag säger: till dig som ber om förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag, du är förlåten. Och varje gång någon biktar sig så använder prästen Lösenyckeln.
Är det något jag missat? Är det något vi missat? Borde vi oftare binda människor i deras synder?
Förr gjorde man ju det. När någon brutit mot tio Guds bud och vägrade göra bättring fick de sitta i stupstocken, inte sällan utanför kyrkan för att riktigt skämmas, sona sitt brott och förhoppningsvis bekänna sin synd.
1979, när jag som ung teologstudent kom till Tanzania för att göra praktik minns jag en gudstjänst som började med att två kvinnor kallades fram. De hade blivit gravida utan att vara gifta och nu skulle de i exkommuniceras, de fick under sin botgöring inte gå till nattvarden på två månader. Man tillämpade Bindenyckeln, man ville försäkra sig om att de skulle inse allvaret i sin synd och ångra sig innan de blev upptagna i den fulla gemenskapen. Men var fanns männen? Fäderna som inte sällan var ledare i kyrkan. Man kan säga att Bindenyckeln stänger dörren till nåden. Vilket oerhört ansvar att lägga i prästers och biskopars händer, för vi är ju inget annat än bräckliga redskap i Guds hand och tänk om vi tar fel beslut? Oräkneliga är de tragedier som blivit resultatet av ett ovist handhavande av Bindenyckeln.
Jag kan föreställa mig att det finns enstaka situationer där den skulle kunna användas. Hur många av er som är föräldrar har använt er av utegångsförbud? Nu räcker det! Nu har jag sagt till dig tio gånger. Nu får du gå från bordet och vara på ditt rum resten av dagen..
När någon handlar destruktivt, förstör och inte tar reson, fast personen i fråga är fullt frisk, ska man då stänga någon ute från nåden?

Så har vi det andra diket. Där förlåtelsen bjuds fritt och för intet till alla, hela tiden och det är ju inte fel men det blir problem när man tar för lätt på synden och förlåtelsen. Det kallas för att synda på nåden. Man bär sig illa åt och tänker, det gör inget för jag blir ändå förlåten. Det kallas för den billiga nåden. Men nåden är inte billig, den kostade Jesus livet.
För att komma rätt tror jag att vi behöver återupptäcka bikten. Det finns en ordning för den i psalmboken sidan 1753. Det som är bra med bikten är att den tar synden och förlåtelsen på allvar, den tar människan på allvar. Man går till bikten med tunga steg och man går därifrån med lätta steg. Och det gör skillnad att under tystnadsplikt sätta ord på skulden inför en människa och höra förlåtelsens ord än att stämma in i den kollektiva syndabekännelsen och ta emot den kollektiva förlåtelsen.

Det här med förlåtelse är inte lätt. Ibland är den skada vi tillfogats så stor så det känns svårt, ja till och med omöjligt att förlåta. Ibland har vi gjort så illa så att vi när vi blir förlåtna har svårt att tro det.

I min hand har jag två nycklar. Bindenyckeln och lösenyckeln. Efter dagens text frågar Petrus: Hur många gånger ska jag förlåta. Sju? Nej, säger Jesus, inte sju utan sju gånger sjuttiosju gånger. Oändligt! Utan gräns. För lika ofta som vi behöver förlåtelse, lika ofta ska vi förlåta.
Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Förlåtelsen är ett sätt att leva. Det enda möjliga om vi ska kunna gå vidare.